2011 Casa San Nicoló Carmenere

Här snackar vi ursprungstypicitet. Det räcker med en sniff på för att jag ska frammana smaken av polenta med spezzatino, salsiccia eller andra salta, feta och stärkelsestinna godbitar ur den östvenetianska receptboken. Viner som detta har jag druckit på längden och på tvären under sommarsemestrarna de senaste tjugofem åren. Och det är kul att bli påmind, för det här är ett fullständigt opretentiöst, rakt och rättframt matvin.

2011 Casa San Nicoló Carmenere har en frisk doft med gräsig örtighet och svarta vinbär. Smaken är frisk och syrlig utan minsta lilla dos fruktsötma. Syrorna är höga och tanninerna obefintliga. Jättegott, rent, friskt och läskande. Okomplicerat och lättgillat.

Kan tilläggas att det i Östra Venetien verkar råda en viss begrippsförvirring vad gäller carmenere och cabernet franc. Minns inte riktigt turerna men vinet smakar och doftar som cabernet franc från Piave-området brukar smaka.

Mitt enda frågetecken kring detta vinet är prislappen. Vinet kommer från näthandlaren Passione Italiana. I nätbutiken kostar det 112 kr. Lägg till 40 kr i frakt så hamnar vi på en besvärande hög nivå. Samtidigt, man lär inte hitta något liknande hos monopolet

Rotdag: 2009 Zanovello Ca'Lustra Cabernet & 2009 Ronchi di Cialla Ribolla Nera

Jag bryr mig inte om vad det står i Maria Thuns såkalender. I lördags var det rotdag. Så mycket det kan bli. Trots sviterna av ett idogt provande av ekologiska och biodynamiska viner fram till småtimmarna var det tidig uppstigning och hårt kroppsarbete som gällde. En stor, gammal enebuske skulle avlägsnas från sommarstugetomten med rötter och allt. Efter ett sådant arbete vill man ha ett vin som levererar utan att kräva för mycket tillbaka. Och som levererar utan frökenfasoner även om det skulle råka vara rotdag.

2009 Zanovello Ca'Lustra Cabernet är ett vin jag hört mycket gott om från olika hålla men som jag aldrig blivit färdig att prova. Det kommer från Colli Euganei, strax söder om Padova och är gjort på huvudsakligen carmenere/cabernet franc med en liten del cabernet sauvignon. Vinet har lagrats 18 månader på använda 500-liters fat.
Vinet är tätt mörkrött i färgen. Doften är generös och inbjudande med mörka bär, stallighet, grafit och vulkaniska mineraler. Smaken bjuder på varm, söt bärfrukt, fina syror och snyggt inpackade tanniner. I avslutningen kommer en lätt ton av grön paprika.
Det här är gott, rejält, generöst och fullständigt okomplicerat men inte alls utan personlighet.  Vinet visar tydligt på Colli Euganeis vulkaniska jordmån och det lite varma klimatet. Precis vad jag önskade mig. Carlo Merolli säljer för osannolikt förmånliga 65 DKK.

2009 Ronchi di Cialla Ribolla Nera är ett av producentens instegsviner. Ribolla nera är en synonym till schioppettino som jag gissar att man använder sig av för att undvika sammanblandning med den dyrare tappningen. Här kommer druvorna från yngre stockar och lagringen sker, åtminstone delvis, på tank. Ren fin bärfrukt med björnbär och körsbär, en nypa svartpeppar och faktiskt finns här ett litet grönt stråk också.  Smaken är frisk och slank.  Bra frukt med mörka bär, inte lika generös som det föregående . Det här känns mer svalodlat. Bra syra och ganska mjuka tanniner.
Också ett vin som ger precis det jag vill ha en sådan här dag. Finns hos Cibi&Vini för 127 DKK. Nästan dubbelt så dyrt som det föregående men fortfarande väl värt sitt pris.

Visst är det skönt med viner som är så raka och så rätt och dessutom inte kostar skjortan.

Pavana, Paialonga, Bianchetta och Gata

Våra irrfärder blir allt mer fokuserade på ett relativ litet geografiskt område men när det geografiska området är norra Italien så finns det forfarande en stor mängd vita fläckar på kartan. Jag upphör aldrig att fascineras över alla udda italienska druvsorter som odlas lokalt. Det handlar sällan om några eleganta, välskräddade viner utan oftast om rätt råa, osofistikerade och burdusa sällar. Det är också viner som egen hand ofta bara blir obegripliga men visar upp en halt annan sida tillsammans med det lokala köket.

Har någon hört talas om pavana, paialonga, gata eller bianchetta ? Nej, jag tänkte väl det. Här rör vi oss inte middle-of-the-road precis utan snarare i diket på vångavägen. Druvorna hittar man i IGT-området Vigneti Delle Dolomiti lite väster om medeltidsstaden Feltre, det nordligaste odlingsområdet i Veneto. Det lär dröja innan de dyker upp på systembolaget.

Producenten De Bacco gör ungefär 30.000 flaskor om året och är en av de som arbetat hårt för att rädda de unika lokala druvorna som finns i området. Man producerar tre viner, två röda och ett vitt mousserande. Man har sålt slut på det röda Pavana men jag provar de båda andra, det röda i två årgångar.

Saga är gjort på bianchetto och tillverkas enligt charmat-metoden. Det har en väldigt trevlig och charmerande blommig doft av fläder och äpple. Smaken är enkel och rustik men frisk och inbjudande. Ett bra alternativ till en enklare prosecco

Betydligt mer intressant är 2007 Vaduja gjort på paialonga, gata, pavana och carmenere. Vinet har inte haft någon som helst trä-kontakt. Det har en klar, rätt ljus rubinröd färg. Doften är ren, frisk och okomplicerad. Den domineras av hallon och blåbär. Det finns också en lätt jordighet. Vinet är relativt lätt med frisk smak och mycket hög syra. Ett väldigt enkelt, lättsamt och okomplicerat vin. Inte heller detta vin är så mycket att skriva hem om vore det inte för de udda druvsorterna kan tyckas. Provar man vinet tillsammans med mat så visar det emellertid upp en helt annan sida. Till polenta, fet salsiccia gjord på nöt och fläsk och långkokta maskrosblad gör vinet ett väldigt gott arbete. Det rensar munnen och hjälper matsmältningen. Förmodligen har det en massa andra bra effekter också. Lika bra funkar det till kraftiga viltgrytor och annan klassisk mat från Dolomiterna.

Jag provar även 08:an av Vanduja där man minskat andelen carmenere något. Producenten hävdar att det är mera bourgogne-likt än den tidigare årgången. Här är syran så hög att det är odrickbart på egen hand och inte helt njutbart till mat. Här måste man vara renlärig syra-taliban av tionde graden för att fixa det.

Vinerna kostar mellan 4.50 och 6 euro per flaska.

2007 Terra Andina Carmenere Reserva

Det är kul att få vin. Gladast blir jag av Cote-Rotie, Hermitage och bra Barolo. Men även andra vingåvor glädjer. Det är kul att få vin som man inte skulle köpa själv, som man normalt inte dricker. Häromveckan fick jag en flaska chilenskt vin och jag kan inte minnas när jag senast köpte vin från Chile. Vid närmare eftertanke minns jag inte ens när jag senast drack ett sydamerikanskt vin.

2007 Terra Andina Carmenere Reserva är ett mycket mörkt vin. Lila skulle man kunna säga, och nästan helt ogenomskinligt. Den kraftfulla doften domineras av frukt och fat. Mest framträdande är de svarta vinbären men jag känner också lite björnbär och plommon. Här finns en rätt trevlig kryddighet, tobak och lite vanilj från faten.
Smaken är fyllig och inleds med en tydlig sötma som inte känns så kul. Sedan kommer svarta vinbär och körsbär. Mot slutet kickar tanninerna och en rätt livlig syra in och lyfter vinet. Eftersmaken hänger kvar förvånansvärt länge.

Jag är inte överdrivet förtjust i vinet men man får onekligen mycket smak för pengarna. Till en välkryddad chili eller varför inte något kolgrillat i het marinad funkar det säkert bättre än det mesta i samma prisklass.

2006 Inama Carmenere Piu'

Gårdagens Soave följs upp av en röd variant från samme producent, Inama. Till 2006 Carmenere Piu' har druvorna hämtats från Colli Berici, ett område en bit öster om Soave Classico-zonen eller strax söder om Vicenza. Inamas vingård i Colli Berici ligger i ett område med mycket järnrik lerjord. Här har man odlat franska druvor som Cabernet Sauvignon, Merlot och Carmenere sedan 1800-talet, den sistnämnda av någon anledning ofta förväxlad med Cabernet Franc.

Carmenere är huvuddruvan i kvällens vin men som namnet antyder finns det mer. Mer innebär mer precis Raboso Veronese och Merlot, oklart i vilka mängder. Vinet är varmt mörkrött med blålila kanter. Doften är rätt udda och spännande. Jag hittar en del animaliska drag, nystyckat fläsk. Jag noterar också lite rök, tjära och körsbär.

Smaken är häftig, ungdomlig och frisk. Det är rejält bett i den friska syran. Tydlig körsbärsfrukt och kanske lite slånbär. Mot slutet finns det mandeltoner och ett litet lätt bittert nyp. Riktigt gott, väldigt italienskt och väldigt mycket Venetien trots de franska druvsorterna. Till vinet åts en charktallrik med en färsk salami som bara kryddats med lite svartpeppar och salt, sedan vildsvinskorv, San Danieleskinka och sopressa Veneta. Vinet och maten var som gjorda för varandra. 2006 Inama Carmenere Piu' finns i beställningssortimentet.