2010 Alpha Zeta A Amarone

Alpha Zeta är ett företag som drivs av bl a den nya zeeländske flygande vinmakaren Matt Thomson. Idén är att göra moderna, fruktdrivna viner gjorda på köpta druvor från Valpolicella och angränsande områden. På företagets hemsida presenteras de olika vinerna med ett adjektiv som, gissar jag, på något sätt vara en varudeklaration eller sammanfattande beskrivning. A Amarone ska utläsas Arrogant Amarone. På något sätt tycker jag att det är en rätt passande beskrivning.

Doften är stor, mäktig och kraftfull. Mörka körsbär står i centrum, russin och annan torkad frukt fyller upp och sedan generöst med alkohol, vanilj, choklad och kaffe. Smaken levererar ungefär det som kan förväntas. Man får en aggressiv munfull av söta körsbär i choklad, ett stråk kokos, blockchoklad och kaffe. Lite oborstade tanniner, en del restsötma och ett rätt tydligt alkoholgenomslag i avslutningen.

Nej, det här är verkligen inte kul. Arroganta viner är nog inte riktigt min grej

2008 Viviani Valpolicella Classico Superiore Campo Morar

Det är inte ofta jag dricker vin från Valpolicella numera.  Man kan verkligen fundera över varför, särskilt efter att ha provat en flaska som denna... Viviani är en producent jag verkligen gillar. Inte minst för att de fortfarande gör en riktigt bra Valpolicella classico, en variant som nästan helt spolats bort i amarone- och ripasso-floderna.

Valpolicella classico superiore markerade en gång i tiden ett bättre urval av druvor, något högre alkoholhalt och lite längre lagring. Idag torkar oftast producenterna druvorna i en månad till superioren. Vivianis superiore Campo Morar innehåller till ungefär hälften druvor som torkats i en månad. Vinet får också en andra jäsning genom att man tillsätter amaronedrägg. Så till Campo Morar tillämpas både appassimento- och ripasso-metoderna.

2008 Valpolicella Classico Superiore Campo Morar bjuder till en början inte på mycket roligt. Doften känns anonym och rätt intetsägande. Tunn med försiktigt bärfrukt och en del alkohol. Smakmässigt känns det också ganska platt. Efter ett par timmar på karaff bättrar det sig något men imponerar fortfarande inte alls.

Det är faktiskt först dag två som Campo Morar visar sitt rätta ansikte och då är det ett helt annat vin som bjuder upp. Kraftfull doft där körsbärsfrukten vuxit till sig rejält och nu fått sällskap av andra mörka bär. I bakgrunden finns lite hostmixtur med lakrits och örter. Fattonerna är väl integrerade.

Smaken är också den fyllig och kraftig men inte så tung som befarat. Vinet är sötfruktigt med ihopsmälta körsbär och blåbår. Syran är frisk och någonstans dyker det upp ett litet grönt stråk. Mjuka tanniner och kryddig avslutning med en aning russinsötma.

Ett ytterst välgjort och ambitiöst vin som skiljer sig rätt mycket ifrån vad jag vanligtvis dricker numera men det ger onekligen mersmak. Stort tack till Vintankar för flaskan och upplevelsen.

2009 Viviani Valpolicella Classico

Ett inspirerande inlägg från IV-Patrik och lasagne till kvällsmat gjorde kvällens vinval till en no-brainer. 2009 Viviani Valpolicella Classico klev nästan självmant ur vinstället och spontanpoppade korken. Bara att hälla upp och hälla i sig så att säga.

Vinet är gnistrande rubinrött och helt transparent. Doften är Valpolicella på sitt mest rättframma och oförstörda vis. Körsbär,  lite annan sten- och bärfrukt och en aning mandel. Rent, friskt och fint. Smaken förtjuser på precis samma sätt. Ren körsbärsfrukt som går över i blandsaft och lakrits,  frisk syra,lätta tanniner och ett litet bittert tjuvnyp i avslutningen. Till maten är det precis lika bra som förväntat.

Vettig no frills-Valpolicella är en bristvara och inte helt enkel att hitta. Niche Vin har årgång 2008 i sitt sortiment för rimliga 85 DKK. Min flaska fick jag från Vintankar. Tack för den Corvina-kicken.

2006 Latium Amarone della Valpolicella Campo Leon, 2008 Terre di Leone Amarone della Valpolicella Il Re Pazzo och 2007 Campo Reale Recioto,

Jag har ett problem med amarone. Problemet är att jag sällan känner mig riktigt sugen på amarone. Jag dricker mest av lust och sällan av plikt vilket gör att det är ytterst få flaskor med amarone som korkas upp på hemmaplan. Samtidigt har jag känt att jag borde försöka närma mig fenomenet, inte minst utan från vinterns spådom. När jag så fick en förfrågan om att ordna ett par amaroneprovningar kändes det som en skänk från ovan och en möjlighet att ta mig an vinerna från Valpolicella på ett lite annat sätt än jag brukar. Samtidigt väcktes naturligtvis frågan om jag var rätt man för uppgiften. Jag försäkrade mig om god konsulthjälp och tackade sedan ja till uppdraget. Upplägget blev en provning genom hela skalan från almindelig Valpolicella via superiore och ripasso till amarone och recioto. Här följer mina intryck av de tre tyngsta vinerna.

2006 Latium Amarone della Valpolicella Campo Leon är en mörk, tät och blåröd uppenbarelse. Doften ger ett synnerligen modernt och designat intryck. De rostade ekfaten, 30 månader på 350-liters fat av slavonsk ek, tar rejält med plats. Här finns körsbär och andra mörka bär, kaffe läder, kryddor och choklad. Det är eldigt, intensivt och mycket av allt.

Smaken dundrar på i samma stil men trots allt så känns vinet varken klumpigt eller obalanserat. Precis som doften är smaken fyllig, eldig och fullmatad. Det finns inslag av russin och annan torkad frukt och en del restsötma. Det råder ingen tvekan om vad det är i glaset. Friska syror och tydliga men avrundade tanniner ger balans och stadga. Lång eftersmak där man hinner önska att fathanteringen varit något mera subtil.

Campo Leon är utan minsta tvekan en välgjord och kraftfull amarone. Stilen passar inte mig riktigt och det är framförallt de rostade faten i kombination med den söta frukten som stör. Det blir säkert bättre med några års lagring men jag tror inte att jag kommer att följa den utvecklingen närmre.

2008 Terre di Leone Amarone della Valpolicella Il Re Pazzo är betydligt ljusare och mer transparent i färgen. Jag har ingen uppgift om hur vinet lagrats men av doften att döma så handlar det om en varsam fathantering. Doften är betydligt mera återhållsam men inte på något sätt sluten utan bara mera lågmäld. Här finns fin körsbärsfrukt, björnklister, russin och en del kryddtoner. Doften känns mogen och väl sammanhållen vilket är lite förvånande med tanke på hur ungt vinet är.

Vinet speglar aromerna väl. Det här är mer elegant än kraftfullt. Visst finns det en del russin- och starkvinstoner men det är det är inte alls samma pådrag som i det föregående vinet. Här finns utrymmer för nyanser. Syran är frisk och tanninerna mjuka. Riktigt gott och här får jag lust att fylla på glaset både en och två gånger. Jag kommer definitivt att kolla upp Terre di Leones andra viner.

Dessertviner dricker jag alltmer sällan. Efter att ha smakat 2007 Campo Reale Recioto förstår jag inte alls varför. Vinet har lagrats ett år på ståltank och har en mörkt blåröd, nästan svart färg. Doften är otroligt häftig med klockrena maraschinokörsbär, violer, ugnsstekta äpplen och skumbananer.

I munnen känns vinet trögflytande och sammetslent. Behaglig sötma, frisk syra och en härligt bittersöt avslutning där körsbären och de bakade äpplena hänger kvar länge. Ett fantastiskt trevligt vin som är kvällens stora överraskning för mig.

Att förbereda en Valpolicella-provning har varit ett kul sätt att närma sig området. Med bra hjälp att välja viner, lite provande på egen hand och en del pluggande känner jag att jag lärt mig massor. Det har inte gjort mig amarone-frälst men jag kommer helt klart att prova mer vin från Valpolicella vad det lider.

Campo Leon kostar 295 kr och Il Re Pazzo kostar 299 kr. Båda går att beställa från Vinupplevelser. Recioton kostar 200 DKK från MVineM

2005 Le Ragose Amarone della Valpolicella Classico

När jag packade vinlådan inför sista semesterveckan som tillbringades på Bjärehalvön så kom det med en amarone. Jag räknade inte med att jag skulle få användning för den men den visade sig komma väl till pass. Med styv kuling, 13 grader ute och regnet piskande mot rutorna i vår dåligt isolerade sommarstugan kändes det rätt gott att kunna tända en brasa, plocka fram några generösa bitar parmesan och korka upp en traditionell amarone. Lägg till en oläst Brunetti-deckare av Donna Leon som varvades med Coltranes "My Favorite Things" så blir bilden komplett och jag mer än nöjd. Hur är det nu man brukar säga ? Det finns inget dåligt väder, bara dåliga aktiviteter.

2005 Le Ragose Amarone della Valpolicella Classico är tätt mörkrött i färgen. Doften är precis som den ska vara. Massor av mörka körsbär, lite mindre russin och andra torkade frukter. Det finns en aning choklad och kryddtoner. Kraftfullt och intensivt men här finns också ett friskt element (svarta vinbär?) som piggar upp.

Smaken punktmarkerar aromerna perfekt. Smaken är fyllig som sig bör men det här är ett väl balanserat vin. Friska körsbär, russinsötma och bitter mörk choklad bildar fond. Här finns bra syra som tillsammans med alkoholen bär smaken och ger en extra kick åt upplevelsen. Trots 15.5% alkohol så känns vinet inte alls tungt utan har tvärtom hög drickbarhet. En amarone helt i min smak som jag definitivt kommer att dricka igen.

Carlo Merolli sålde men jag hittar inte vinet i hans webshop. Kostade c a 240 DKK om jag inte minns fel

2007 Le Ragose Valpolicella Classico Superiore Ripasso

Dags att lämna julölsträsket och byta ölöppnaren mot korkskruven. Jag hade egentligen spetsat in mig på ett orange vin från en av Italiens mest legendariska naturvinsproducenter (nej MW, inte Gravner). Bakgrundsinformationen framplockad, förväntningarna på topp och vinet givetvis korkat som en dubbel-DVD med Anna Anka. Det kändes inte som läge att försöka hitta något liknande. Bättre då att plocka en flaska som kommer från ett helt annat håll.

Vid dagens hastiga Kpenhamnsbesök stack jag inom en Superbestbutik och hittade en flaska 2007 Le Ragose Valpolicella Classico Superiore Ripasso. Vinet är mörkrött i färgen. Doften är väldigt mycket old school och inte flörtig alls. Vid första sniffen finns det tobak och jord. Frukten är väldigt nedtonad. Med tiden tittar det fram lite surkörsbär och svarta vinbär. Det finns också en del lätta fattoner. Såhär långt är detta en väldigt positiv upplevelse.

Smaken gör mig på intet sätt besviken. Vinet är slankt, saftigt och läskande med mycket frisk syra. Frukten är lite mer framträdande med framförallt ett tydligt inslag av svarta vinbär. Här finns också en del gröna toner som av paprika eller tomatblad. Jordigheten går igen även i smaken. Lång, ren och god eftersmak med lätt bitterhet. Ett väldigt läckert och användbart vin

Jättekul att hitta en riktigt bra, traditionell Valpolicella till bra pris, kostade 99DKK hos Superbest. Carlo Merolli har en hel del av Le Ragoses viner i sitt sortiment. Just detta hittar jag dock inte. Förresten, Valpolicella har aldrig varit särskilt hett i bloggosfären fast nu har det börjat höras en del positiva omdömen. Min gissning är att Valpolicella kommer att få större utrymme på vinbloggarna under 2011 och att Amarone kommer att rehabiliteras.

Nu stänger jag butiken för i år. Imorgon bär det av till Italien för ett par veckor. God Jul och Gott Nytt År.

2006 Allegrini La Grola

La Grola är ett av de där vinerna som alltid står där på systembolagets hylla och som jag nästan alltid går förbi. Jag vill minnas att jag druckit det ett par gånger utan att det lämnat några djupare spår. Ibland är det precis ett sådant vin man behöver, ett vin som stryker medhårs och inte bråkar.

2006 La Grola har en mörk, nästan ogenomtränglig bläckig purpur färg. Doften ger en rejäl dos svarta, mogna körsbär och en del söt plommonfrukt. Gottegrisen får mjölkchoklad och man kan också hitta lite matjord. Fatlagringen är rätt framträdande. Gott och trevligt men det blir nästan lite väl mycket mys i TV-soffan över helheten.

Smaken fortsätter i samma stil. Massor av söta körsbär och mjölkchoklad. Här finns också en god kryddighet som jag inte känner i doften. Vinet balanseras av rätt strama tanniner och bra syra. God kärnbitterhet i slutet.

Ett rätt ok fredagsvin när orken, ambitionerna och uppmärksamheten inte är på topp. Svårt att inte tycka om men ännu svårare att älska.

Äntligen Amarone

Blindprovningar är inte lätt. Lördagen tillbringades i Göingeskogarnas Italienska enklav. Italienska Viner stod som värd för en MEP och de fyra deltagarna hade plockat med sig varsin valfri och anonym flaska. Givetvis med några extra ess i rockärmarna att spela ut vid behov.

Jag tror och hoppas att andra kan redogöra bättre för vad som utspelade sig. Även om detta var en städad tillställning så tappade jag fokus redan i inledningen och fokuserade mer på att njuta av vin, sällskap och utsökt mat (P o L jag vill har recept på både kycklinglevermoussen och grytan)än att plåta etiketter och föra anteckningar. Jag hoppas att övriga deltagare har bättre simultankapacitet än jag. Jag hoppas också på viss diskretion vad beträffar en del av mina felgissningar.

Jag räddade med mig en flaska hem, det vin som kanske överraskade mig mest under provningen. Amarone har blivit lite styvmoderligt behandlat i bloggosfären. Själv drack jag gladeligen Amarone så ofta som tillfälle bjöds ungefär fram tills dess att vi startade bloggen. Sedan dess har jag inte öppnat en enda flaska. Därför kändes det extra kul att Patrik öppnade en mogen variant som definitivt hjälpte till att återuppväcka mitt intresse.

2001 Tenuta Galtarossa Amarone della Valpolicella har antagit en transparent mörkt tegelröd nyans. Ur glaset kommer en eldig och kraftfull doft. Här finns körsbär, choklad, torkade fikon, russin och tobak. Med facit i hand naturligtvis lätt att placera men jag han ta mig jorden runt med mellanlandningar i Kalifornien, Australien och Södra Rhône innan jag gav upp.
Smaken var mycket fyllig där alla komponenterna integrerats väl. Körsbär i choklad till en början och russin/fikon i finalen. Ett sort och kraftfullt vin i med bra syra som skapar balans. Perfekt meditationsvin och försvinnade gott till en bit Allerums XO.

Temperaturloggen II

Sedan förra noteringen (21:a juni) steg temperaturen i källaren snabbt under värmeböljan, från cirka 13 grader till runt 17,5, bara på någon vecka. En tydlig indikation på att utetemperaturen påverkar mer än vad jag trott, även om rader av dagar kring 30-strecket inte tillhör vanligheterna. För tillfället - med lite mer varierad väderlek - visar termometern 15 grader i källaren. Det går alltså upp och ner.

Enda sättet att få klarhet i vad dessa svängningar betyder för vinerna är förstås att korka upp dem och testa. När det var som varmast blev kvällarna på uteplatsen långa, grillen glödde och vännerna i trakten tittade förbi efter en dag på stranden. Bland annat gick sista flaskan av 2007 Palliser Estate Sauvignon blanc åt, ett vin som gjorde den mörka Malmö-vintern lite skojigare. Ävenså upphittades en 2004 Ross Shiraz från Barossa Valley, ett reavin som kom i flitigt bruk sommaren -08.

SB'n var sig lik från tidigare, med en hint av något jäst murket som jag kände igen från andra exemplar under våren. En skör balans mellan att vara defekt och intressant - innan har beslutet gått åt båda hållen - men där jag denna sista gång bestämde mig för att det var mer åt det drickbara hållet. Shirazen lämnade inga remarkabla spår efter sig, antagligen kom den på bordet när timmen var sen och koncentrationen upplöst i dimma. Men den hade inte förstörts av året i källaren.

Sött

Mest som referens till den senaste tidens favorit Prunotto prövade vi också 2007 Terra dei Celti Moscato d'Asti, en billig bagatell inhandlad på Irma förra sommaren. Innehållet var lika gulligt sött som etiketten, varken mer eller mindre så jämfört med ett tidigare smakprov. Och i jämförelsen är det helt klart att Prunotton, med sin lilla trevliga syra, är att föredra. Skönt, eftersom det är den som har bunkrats upp (och som nu även med stor förnöjelse prövats till en bit Saint Agur).

Men vad som gjort mig mest glad av källartesterna är utan tvekan 2004 Monti Garbi Ripasso. Ett år till i källaren har inte alls bekommit vinet illa - tvärtom. En alldeles förträfflig kombination av fruktighet och fatkontakt, i min smak mycket bättre än 2003:an som är vresigare och liksom mörkare - kanske ska jag pröva med att dra upp resterande flaska av den årgången till en gryta till hösten.

Den näst sista flaskan av årgång 2004 dracks första semesterdagen efter en tur till Backarna, där de vilt växande morell- och bigarråträden är översållade av frukt. Och det kan förstås vara inbillning, men jag tyckte det var precis samma smak av de söta morellerna som återkom i vinet. Hursomhelst passade vinets saftiga sötfruktighet som en handske för tillfället. Antagligen är dess bästa tid precis just nu. Och källaren får godkänt för sin förvaring av det.

Gott

2005 Guerrieri Rizzardo Munus

En kalvstek som blivit över från helgen fick puttra i Kockums emaljerade, "självösande" gryta tillsammans med salvia, rosmarin och lite annat gott. I ugnen potatis, fänkål och små tomater.

Lite vardagsedge: ett vägguttag slets från sitt fäste och när vi försökte peta in det igen blixtrade det till, proppen gick. Som tur är: gasugn, så maten kunde puttra på medan MSÄ (som till skillnad från mig inte räds potentiellt strömförande manicker) frilade de kortslutna trådarna och fäste dem på sin plats igen. Efter några försök med nedslående resultat - nya smullna proppar - funkade det, vi fick ljus i köket lagom tills det var dags att panera steken med ströbröd och riven parmesan och stoppa in den i ugnen ett tag.

Vi skålade för de eltekniska framgångarna med en skvätt Bardolino Superiore Classico, 2005 Munus, som fått lufta sig ett tag. Rubinrött med viss transparens, med dragning åt lilabrunt längs kanterna. Rinner som sega tårar längs glaset. Doftar fruktigt: jordgubbar och körsbär, efter hand kommer det fram rätt mycket fattoner. Smaken är saftigt, kärnfullt körsbärsaktig, också med tydlig fatkaraktär. Lätt och hyfsat nyanserat med en trevligt sträv eftersmak, där jordgubbarna återkommer. Inget man trillar av stolen eller får visionära syner av, men på det hela taget fin vuxensaft, lättdrucket och smaskigt. Kunde eventuellt ligga till sig något år.

Ett impulsköp när jag gick förbi det på Hansakompagniet och såg att det var nersatt från 184 till 147 riksdaler. Det är ett bra prisläge och köpet är inget jag ångrar, hade jag haft en femhundring som låg och skräpade till ingen nytta hade jag köpt några flaskor att ha i beredskap till lättare kötträtter framöver, men nu har jag inte det. Kul att dricka ett vin från Bardolino, det är inte varje år det händer. 2 Bicchieri i Gambero Rosso “Vini d’Italia 2008” - är det bra det, Esping?

Valpolicella-race

Vinbloggaren Do Bianchi skriver här om att dricka vin till pizza. Han och en annan lärd bloggare diskuterar om det är något man sysslar med i Italien. Do Bianchi menar att pizza-käkande i Italien är en ungdomskult och därmed främst förknippad med öldrickande, eftersom unga människor i Italien traditionellt inte varit stora vindrickare. Han menar dock att det har ändrats på senare år, och då får man väl förmoda att vin till pizza blir ett vanligare fenomen även på den italiska halvön.

Hur det än är med den här saken har jag aldrig känt mig hindrad att dricka rödtjut till min pizza. Do Bianchi menar att syran i ingredienserna (mozzarellan, tomatsåsen) och smaken av basilika hotar att övermanna nyanserna i finare viner, men erkänner sin "guilty pleasure" för nebbiolo och pizza. Problemet avhjälps enklast, menar jag, genom att man dricker enklare viner.

Husets pizza är även den en enkel variant: tomatsås, mozarella (borde vara på buffelmjölk, visst, men pris och tillgång gör att det oftast blir på komjölk), prosciutto och/eller salami. Någon gång champinjoner. Har jag gott om tid - som denna lördagskväll - är det trivsamt att göra såsen på skållade tomater som får puttra länge. Nu hade jag i en röd chili, som gjorde såsen oroväckande stark, men det funkade som tur var. Gasugn, har det visat sig, gör ett litet underverk med anrättningen jämfört med elditon. Pizzan blir saftigare/knaprigare.

Nu var det dags att testa 2006:orna av två tidigare bekantskaper: Monti Garbi Ripasso och Musella. Båda hade fått lufta sig någon timme i sina flaskor innan serveringen.

Monti Garbi har jag goda minnen av, i 2003 och 2004 års tappningar, men det är ett bra tag sedan. 2006:an är mörkt rödsvart i glaset, doften och smaken följer varandra väl: tydlig fatkaraktär, en viss blyertsaktig kärvhet och den förväntade fruktigheten med moreller och fikon i första rummet. Rakt på sak, saftigt, ungt, kompetent men inte särskilt spännande. Om jag skulle köpa på mig fler exemplar vore det för att spara några år och se om frukten utvecklas och smaken blir mer komplex/avrundad. Det finns många italienare runt hundralappen att satsa sina slantar på...

Till exempel Musella, som även det ligger kvar på 99 kronor i sin nya årgång. Snabbt har det gått, så sent som april förra året var det 2004:an som lanserades i det fasta sortimentet. Den provade jag här, och gillade den betydligt bättre än 2006 Brolio som dracks vid samma tillfälle. Senare möten (med den snabbt förbipasserande 2005:an?) har inte riktigt levt upp till förväntningarna, och det gör inte kvällens exemplar heller. Jämfört med Monti Garbin är Musellan mer genomskinlig, ljusare röd i glaset. Smaken är frisk och omedelbar, frukten är god men ganska gles och flyktig efter det förra vinets mer sammanpackade utförande. Eftersmaken är kort, förutom en kvardröjande, lite bitter strävhet.

Vi dricker Musellan efter maten och utan ost till, vilket förstås är att göra det en orättvisa. I rätt sammanhang, som i somras vid grillen, kan det vara precis det man önskar sig. Och vad matchar egentligen det bistra klimatet i Malmö i början av februari?

Faktum kvarstår dock: i det ständiga kvalfyllda valet mellan att prova nya viner och att välja ut några få beständiga kommer inget av dessa viner att hamna högst på listan över nödvändigheter. Inte för att det är något fel på dem, de håller god kvalitet och är användbara i många sammanhang, men för att det finns så många andra att bekanta sig med i den globala vinbyn.

Bersån revisited

En av K's många färdigheter är att blanda drinkar. På rak arm kan jag erinra mig en läskande mojito, en hälsobringande bloody mary och en mondän cosmopolitan. När K, L och lilla fröken H om aftonen 080808 landade i bersån medbringade denne ambulerande välgörare alla ingredienser för en tungskrynklande och läppbedövande dry martini - inklusive oliven, givetvis. Jag har vid tidigare tillfällen aldrig kunnat se denna ävjas storhet, men under K's varsamma handledning blev nu drajan ett sinnesvidgande preludium till en av årets sista kvällar i bersån.

Vi grillade hälleflundra, sedvanligt marinerad i olja, lime, koriander, vitlök och ingefära. Till maten en av Systemets tillfälliga augusti-nyheter: 2007 Vansha, en sydafrikansk blend från Paarl på chenin blanc, sauvignon blanc samt en skvätt viognier. Övervägande delen är chenin blanc, som här med emfas återkommer som aspirant på titeln som vit sommardruva. En läckert fruktig komposition, där s b-karaktären smyger in med krusbär i aromerna. Inga skarpa kanter, milt och behagligt. Högst möjlig som aperitif, väl anpassat till firren och salladen.

Och, bör tilläggas, väl anpassat för situationen och tillfället som helhet. För några dagar sedan, en tämligen råfuktig kväll med märkbara stråk av höstkulen mulenhet i luften, besökte vi A i stugan vid viken. Ett glas Stoneleigh sauvignon blanc - som vi blev så glada för här - gjorde ingen större succé. Intrycket av parfymerad inställsam saftdryck dominerade nu och det var ingen plats för sådant. Slutsats: sauvignon blanc + berså = sant och tillfället gör vinet. Nu stundar andra tider, där andra viner passar bättre. 2004 Monti Garbi Ripasso till exempel, en årgång som nu börjar komma till sin rätt på allvar. Några dagar tidigare - då A kom förbi hos oss på middag - hade vi provat den till Saint Agur och några norrländska getostar. Sista skvätten slank nu med lätthet ner till pasta med köttfärssås. Systemets hemsida listar nya årgången 2005 på sin hemsida, men kanske finns det några 2004:or kvar i vissa butiker. Väl värda att hålla utkik efter.

För att återgå till kvällen i bersån med K & L, avlöstes Vansha av andra viner i en veritabel Weisswein-Parade, men det får bli en annan historia.

Spontan-grill

Vi sölade med att komma iväg från stan och hade bestämt att stanna en natt till när F ringde på seneftermiddagen: grillen är på gång och solen skiner, sa han. Då var det liksom inget att be för, vi skyndade oss att packa och pep iväg ut i spenaten.
Det var bara att tacka för sparken i baken. Vi togs emot med ett litet glas tigermjölk – ouzo och en skvätt vatten – medan köttet grillades klart: kyckling, fläsytterfilé, kyckling, kotletter och en bit oxfilé. Finfin aubergine som marinerats i olja och vitlök och sedan brynts varsamt i pannan.
Det var en fin kväll och tillgången på rödtjut var god:

2001 Viña Albali Gran Reserva, tempranillo-traditionellt med fatkaraktär och vanilj i smaken. Typisk spansk prägel, bra till maten och inte plågsamt alls att dricka, men kort i rocken i jämförelse med…

2004 Musella Valpolicella Superiore, tjugo kronor dyrare än spanjoren men värt det extra utlägget. En nyhet från april-släppet, vilket betyder att vinet ska finnas tillgängligt åtminstone ett år. Förhoppningsvis längre än så – omedelbart tycke uppstod för min del och det här är helt klart en ny favorit i 99-kronorsgänget. Inbjudande och generöst, mycket varmt i tonen och smaskigt fruktigt – torkad frukt och moreller. Utmärkt till det grillade ljusa köttet. Skulle gå väl ihop med en bit parmesan. Drickbarheten på topp, men kanske kan utvecklas ytterligare ett snäpp under ett eller ett par år.

Efter maten var det EM-final. Spänningen och stämningen på topp och mer vin var ett måste. Det hade varit klokt att fortsätta med Musella, men jag hade redan korkat upp en flaska 2006 Brolio (som jag trodde var en 2005:a tills jag fick det i glaset och kollade etiketten). Ett misstag i turordningen - som skulle varit den omvända. I Brolion var det mer klarbär och en kärvare strävhet och syra, ett vin som kräver mat för att fullt ut komma till sin rätt. Jag tänker mustiga höstgrytor snarare än sommarmat. Kändes ung, lite knuten och inte fullt utvecklad efter den publikfriande Musellan i full blom. Ett par timmars luftning i karaff hade kanske gjort susen.

Påsken revisited

Redan har en vecka förflutit sedan påskhelgen. Förflutenhetens slöja gör minnet vagt, men jag är säker på vissa saker: det var vinter, vi åt lamm och drack vin.

Förrådet av grüner veltliner i källaren är fortfarande betryggande. För något år sedan kom det en hel del trevliga sådana från Österrike på nyhetshyllorna, i angenäm prisklass. Det är ganska enkla viner gjorda för att drickas unga och friska, men än visar de i mitt tycke inga tecken på att förfaras (det är mest 2006:or, någon 2005:a finns också kvar). Om en grüner veltliner utvecklas vid lagring blir den rundare och blommigare i smaken, mums för en gottegris som jag. Under helgen kom det fram någon 2006 Josef Dockner Exclusiv, som avhandlades här. På vingårdens hemsida kan man surfa runt och titta på bilder av familjen Dockner, se när de bjuder in till Weindegustationsmenü i sin serveringslokal och lite annat smått och gott. Kan vara värt ett besök om man råkar komma förbi Kremstal någon gång. Det hela ger intryck av ordning och reda kombinerat med ett sånt där österrikiskt gemyt som man antingen älskar eller hatar.

På bolaget finns inga produkter från Dockner längre, men det finns en importör, om man skulle vilja testa någon av deras vita viner. Exclusiv är linjen kvalitetsmässigt mellan Classic och Premium, grüner veltliner och riesling är vinerna. 89 kronor vill de ha, 79 hade varit ett kanonpris - men om man har slut i lagret och vill ha en välgjord och lättdrucken g.v. kan det vara ett alternativ om man vill göra sig besväret. Kanske roligare att testa någon av Premium-vinerna från 2005, prisskillnaden är inte så stor.

En annan grüner veltliner från källaren: 2006 Waldschütz Gruner Veltliner Reserve Scheibe. Den minns jag inte mycket av, vilket väl betyder att det var drickbart men inte lämnade några outplånliga spår efter sig (eller att jag börjar bli dement, något som jag förstått av en illavarslande tidningsartikel nyligen att män i 40-årsåldern med överdimensionerat midjemått kan råka ut för). Nåväl - Waldschütz inhandlades när det var tillfällig nyhet för 99 kronor, vilket var ett pris i överkant. För någon månad sedan sänktes priset till 79, och nu när jag provat det kan jag säga att det var ett mycket bra pris. Så det är bara att gratulera dem som fick tag på några flaskor, nu är det nämligen helslut. Importören vill fortfarande ha 99, men då kan man hitta lika bra grüner veltliner billigare.

Påsken är traditionsenligt startskottet för säsongen i sommarstugeland - det krattas och bränns löv, det rensas ut och nypyntas för kommande vårhelger och den hägrande sommarsemestern. Nu var dels påsken tidig, dels var det omväxlande piskande regn och snöglopp. Däremellan blåste det så att tv-antennerna fladdrade. De framlockade påskliljorna slokade i snön, kaminen gick varm. Ändå är vi sommargäster ett envetet släkte, och är det påsk så är det. A var på plats med barnen och kom på taco-party. Vi drack (förutom Waldschütz) en 2005 Roodeberg. Egentligen avsedd för kommande grillkvällar, men vad tusan. Ännu ett vin jag jämt hoppar över i jakten på nyheter, och som just därför nu hade nyhetens behag. Till priset, 83 kronor, är det ett sällsynt bra vin som kanske inte är våldsamt spännande men desto mer pålitligt och användbart.

A bjöd genast (fast i verkligheten någon dag senare) på helgens första påskalamm, med ugnsbakade nypotatis och andra tillbehör därtill. Här dök det upp ett sådant där 99-kronorsvin, Masi Campofiorin Ripasso årgång 2005. Visst är det - som Esping framhåller i en kommentar - ett lite uttjatat vin, men ändå var det ett kärt återseende. Nyligen uppvärmt sommastugekök, mörkt och puget utanför husknuten, trivsam måltid, ett fruktigt och varmt kryddigt vin som jagade fukten i kropp och själ på flykten. Esping påpekar att 2005 räknas som ett mycket gott europeiskt vinår, så det är väl bara att börja bunkra upp av några favoriter efterhand som årgången trillar in. Jag hade tagit med en annan ripasso, Monti Garbi från 2003, vilket ju tycktes lämpligt att fortsätta med för en direkt jämförelse. Nu blev det mest fiasko, på grund av att vinet var för kallt - jag hade glömt hämta upp det i tid och borde hellre lämnat det hemma. Jag försökte utan större framgång värma det under tröjan, vilket mest blev ett patetiskt försök att rädda en pinsam situation. Synd på ett vin som nog hade varit riktigt njutbart om det fått en rättvis chans. Nuvarande årgång på systemet tycks vara 2004 - jag tror jag ska investera i några sådana att umgås med i väntan på 2005:an.

Nästa påskalamm bjöds vi på själva aftonen hos J & R, dit även G anlände från Sundets Pärla. En tradition, detta påskfirande i den minimala men så hemtrevliga och funktionella stugan. Här har många påskhelger förflutit i avslappnad och opretentiös samvaro - under en lång följd av år markerade påskdagens grillning i ur och skur starten på grillsäsongen. Numera har sillen och lammet sammanförts till en komplett och överdådig påskbackanal, från heure bleu med gindrink till glassen med inkokta plommon. Till sillen öl och snaps, givetvis, till lammet potatisgratäng och romanesco-kål. Vinet var 2005 Vila Santa, kanske något svalt (det kyliga klimatet gjorde tempereringen besvärlig i sommarstugeland) men mycket smakligt till maten. Sammantaget bjöd påsken på en provkarta på välrenommerade och välgjorda rödviner, säkra kort i en vinkällare baserad på vad systembolaget har att erbjuda i prisklassen just under hundralappen.

Nyårsafton i TV-soffan

En rad samverkande omständigheter - dislokerade revben, elaka norrländska baciller, utmattning efter hemresan, möjligen också en överdos av frisk luft - omöjliggjorde alla utagerande aktiviteter denna nyårsafton. Således en stillsam middag i hemmet: oxfilé med den där rödvinssåsen från i höstas och krämig risotto på arborioris, parmesan och grön sparris. En snabb och feberframkallande utryckning till ett folkfyllt Burlöv Centrum resulterade i att vi kunde korka upp en av nykomlingarna i amarone-sortimentet: A Amarone 2003 från producenten Alpha Zeta. Det fick lufta sig någon timme innan maten och släppte när det kom i glaset ifrån sig en fyllig doft med allt som ska finnas med, hela frukt- och bärsvängen plus en kryddighet som kontrapunkt. Vinet var smarrigt till maten - och hade funkat än bättre till några vällagrade hårdostar - med stora smaker av torkad frukt, russin, ekfat etcetera etcetera. Här fanns också en strävhet som effektivt hindrade vinet att bli inställsamt i sin fruktiga sötma.

Den här årgången kan ligga till sig några år. Om jag haft några tusenlappar som låg och skräpade till ingen nytta, hade jag gärna köpt en låda och korkat upp några flaskor om året för att se hur det artar sig. Men som det nu är, vore det nog vettigast att kväva den här amarone-vurmen i sin linda. Fast det är inget nyårslöfte.

När tolvslaget närmade sig slumrade vi sedan länge i soffan till en okritisk "talking heads"-dokumentär om Clint Eastwood. Vi vaknade till ett helvetiskt smällande och raketfräsande, rena Beirut därute på gator och torg. Nyår är ett tillstånd man måste vara på humör för, annars är det bara påträngande. Bubblet står fortfarande kvar ouppsmällt i kylen

Tisdagskväll i timmerkojan

Den idé Esping så framgångsrikt förfäktar, angående att göra vardagskvällarna festligare med hjälp av gott vin, är mycket tilltalande. På tisdagen yppade sig ett tillfälle att lämna glögg- och ale-diket, efter en lång och ansträngande arbetsdag. Till middagen hade vi bjudit in A, som dök upp efter bastu- och vinterbad på Ribban (Esping! En aktivitet vi borde återuppta vid tillfälle).

Som en liten aperitif testade vi en för oss ny grüner veltliner, Leth (nr 4200). Doften var lätt och frisk, "ungdomlig" som det står i Systemets beskrivning. Smaken var överraskande kraftig, spritigt grovhuggen och nästan alltför påträngande tyckte jag först. Förmodligen berodde det på att vinet var för kraftigt kylt. Efter hand kom mer fruktiga och mjuka toner fram när vinet värmdes upp och smakerna fick blomma ut. Framför allt behövs det mat till för att det ska fungera riktigt bra, och då var kvällens rätt - ugnsstekt kyckling och bulgursallad - inte helt fel, även om en mjäll forell kanske varit ännu mer passande. För facila 69 spänn är vinet i alla fall ett gott köp i den stabila österrikiska mittfåra vi vant oss uppskatta.

Till maten var det egentligen ett annat vin som stod på dagordningen: C J Pask Roy's Hill Unoaked Chardonnay (nr 2730). Chardonnay tycks ha fallit i onåd på sistone, här i Sverige kanske beroende på att druvan förknippas med Magnus Uggla som rimmar på efterfest, balkong och chardonnay i kartong. I USA lär man använda begreppet ABC - Anything But Chardonnay. För finsmakaren har förmodligen chardonnay - eller egentligen de ofta fläskiga, starkt ekade och bombastiska viner som produceras på druvan - en alltför folklig framtoning. Denna Roy's Hill gör alltså en poäng av att inte ha varit i närheten av ekspån eller ektunnor, och det är ett lyckat drag. Druvans friskhet kommer fram, vinet är ungt, citrusfruktigt och blommigt i glaset. Till maten, som hade mycket lime och syrlighet i smakerna, var det lättdrucket och trevligt. För 87 kronor flaskan kan jag absolut tänka mig att dricka det igen - kanske till försommaren när man åter kan slå sig ner i gröngräset med en lätt måltid och gott sällskap.

Som avrundning fanns några ostar och till dem korkade vi upp en amarone som legat en längre tid i vinstället och pockat på uppmärksamhet, Ca' Montini Amarone Classico della Valpolicella från 2002. Det hade säkert klarat en tid till på lut, men hade förmodligen inte vunnit på längre lagring. Nu var det moget, russin- och körsbärsfruktigt och mjukt smeksamt. "God jul!", som A så passande uttryckte det. Min kära hustru, som hyser en väletablerad skepsis mot rödviner i den motsträviga och krävande skolan, föll även hon till föga inför detta ämabla vin. Även morgonen därpå mindes hon bekantskapen som "något av en knock-out", men i en positiv mening som jag uppfattade det. Synd bara att det inte finns fler av samma sort i förrådet, årgång 2002 är med all säkerhet sedan länge utgången. Hur är 2003, eller 2004 som tycks vara den nu förhärskande årgången? 164 spänn och några år i säkert förvar är det pris man får betala för att få svar på frågan. Och det finns ju mycket annat att lägga sina surt förvärvade slantar på.