2015 Nicolini Piccola Nera

Kontemplationsvin brukar användas som benämning på viner som inte passar till mat, Och visst är tanken tilltalande - att sitta där med ett glas moget portvin och tänka ut djupsinnigheter. Fast egentligen har väl den typen av vin egentligen den precis motsatta effekten ?

I ikväll dricker jag ett vin som definitivt inte passar in på den gängse definitionen av ett kontemplationsvin. 2015 Nicolini Piccola Nera inte bara passar till mat, det kräver tilltugg och det rätt högljutt. Däremot är kraven som ställs inte särskilt noggrant definierade. Det går bra med det som finns, men gärna något salt och fett.

Det första jag tänker när jag dricker vinet är att sådana här vinet förmodligen alltid funnits men att de tills helt nyligen konsumerades lokalt och sällan kom på flaska. Vinvärlden har onekligen blivit bra mycket roligare under 2000-talet. Samtidigt är det nog så att om det här vinet hade kommit från Jura och haft ett tecknat djur på etiketten så hade det knappast gått att hitta annat än för en liten utvald klick. Nu lär ju det här ändå aldrig kunna komma ifråga som kioskvältare ändå.Men visst råder det en viss likriktning trots all mångfald.

Nåväl. Nicolini är en liten producent. Väldigt liten. Man har en dryg hektar vinmarker på lerjordarna strax sydost om Trieste, i Muggia. Här odlar man inhemska druvsorter som refosco, vitovska, malvazija borgogno och piccola nera. Produktionen är traditionell med spontanjäsning, mestadels lagring på stora fat, man använder minimalt med svavel och filtrerar inte. Och bäst av allt, vinerna säljs till högst rimliga priser.

2015 Piccola Nera är ett rosévin som vinifierats precis som Nicolinis vita viner - med ett till två dygns skalkontakt. Doften är verkligen frisk med äppeltoner, viol, röda bär och mineraler. Smakmässigt har vi en munrensare av rang där aromerna går ingen. Syran är frisk och tanninerna lätt och smärgelduksfina. Riktigt läcker, nästan parfymerad eftersmak där de blommiga inslagen hänger kvar.

Apropå kontemplationsvin, skulle det kunna vara så att den här typen av enkla bondviner är bättre för tanken än mera elaborerade saker. Ju mer sofistikerat ett vin är desto mer uppmärksamhet kräver det och lämnar inte så mycket utrymmer för annan tankeverksamhet

Med tanke på den minimala produktionen ska man nog inte kontemplera alltför mycket innan inköp. Finns hos Cibi&Vini.

Bortglömd amarone och parmesan

Mina fynd står inte i paritet med Espings (se nedan, Italo Cescon). Inspirerad av hans upptäckta garderobsskatt har jag ägnat veckan åt att rota igenom alla upptänkliga skrymslen och vrår på jakt efter en undanstoppad grüner veltliner, eller kanske en försummad gammal montepulciano. Ingenting. Det enda jag hittade var en överbliven skvätt amarone från nyår. Hur har den kunnat få stå där i kylen ända sedan dess? Oförklarligt. Den luktade inte särskilt trevligt längre, mer åt det avslaget sura hållet, men faktiskt: efter en stund i glaset kom de där bittersött fruktiga aromerna som fortfarande fanns därinne i smaken ändå fram. Till en bit halvtorr parmesan på kvällskvisten var det inte fel, i brist på annat.

Ett minne kom för mig: en vinter för länge sedan besökte jag och några kamrater en familj i Piove di Sacco, en liten by mellan Padova och Venedig. Herrn i huset tog med oss på en rundtur i trakten, bland annat till en gammal villa. Den verkade övergiven - förmodligen fungerade den som sommarresidens för nån förmögen stadsbo - men i ett uthus hittade vi en gammal man, ställets trotjänare och tjänsteande. Han fick nog inte många besök och visade stolt runt i sin boning. Plockade förstås fram en halvfull pava vin och en överbliven panettone från julen (vilket förresten påminner mig, Esping, om att vi inte fått höra hur det blev med din fruktkaka). Det var kallt i rummet där farbrorn hade sina förråd och det kraftiga röda vinet alldeles för svalt. Ändå blev det en uppsluppen stund där vi stod påbyltade och småfrös, tuggade snustorr julkaka och - medelst gester och ett i hast uppfunnet språk - utbytte skojigheter. En spjuver, den där gubben, och supandets språk är som bekant universellt. Efter första glaset behövde vi - precis som när man dricker kaffejög i Vantinge - ett för det andra benet också. Och sen, varför inte, ett glas för näsan också så att vi skulle kunna gå rakt dit den pekade. Vilket vi knappt kunde när vi sa arrivederci. Det var som sagt ett kraftigt vin, inte den sorten som man dricker till maten utspätt med en skvätt vatten. Sedan tog vår värd oss till kyrkan, där vi fnissiga och lulliga fick träffa prästen. En jättegammal helgedom, fina ikoner och krucifix, allt var finemang. Till slut visade prelaten oss församlingens ungdomsverksamhet i en vrå av kyrkan, han kanske tyckte det var mer passande. Där hade de barservering.