2005 Dettori Tuderi

Någon gång under tidigt 80-tal var jag i Malmö för att se Lydia Lunch. Kvällens MC gjorde ett outplånligt intryck på mig. Jag gissar att han hade hört Lydia Lunch och hennes band soundchecka och nu skulle hon introduceras för publiken. Arrangörerna visste inte att de bokat en noise-act av guds nåde och att det handlade om rundgång, rytmbox och primalskrik. MC:n var pressad. Mycket pressad. Jag minns ännu hans presentation ordagrant "Det här är det senaste från New York. Musiken är ovanlig och provocerande men det här är... eehh... det här är...eehh... avantgardistiskt och jättefräckt!!!". Jag påminns om Lydia Lunch-konserten när jag läser Tenute Dettori i Gambero Rossos Italian Wines 2010

 "Alessandros aim is to let the land speak for itself while he continues to make wine the way his  family has always done. As a result,  a few wines may have some defects or mussiness. But that might be the secret of the bottles from his winery  at Badde Nigolosu. These are wines that take us back centuries, wines that spark debate or discussion. From this standpoint, wines from Tenute Dettori are pure pleasure".

Alessandro i citatet är förstås Alessandro Dettori som driver familjeföretaget sedan 2000. Han har 18 ha med mestadels gamla stockar i Badde Nigolosu på nordvästra Sardiniendär det  odlas lokala sardiska druvor som cannonau, monica, vermentino, pascale och moscato di Sennori. Vingårdarna ligger nära kusten på 200 meters höjd över havet. Odlingen är biodynamisk och produktionen icke-interventionistisk där en liten mängd svavel är enda tillsatsen. Jäsning och lagring sker på cementankar och macerationtstiden är ovanligt kort, mellan tre och tio dagar. Alessandro tillhör inte någon särskild skolbildning och har ingen certifiering utan hänvisar alltid till lokal tradition när han förklarar sina val. På flaskorna står att läsa "Our wines are what they need to be and not what you want them to be"

En rätt kaxig och kompromisslös hållning kan man tycka. Haken är väl möjligtvis att åtminstone jag vill att mina viner ska vara njutbara. Annars blir det ingen påfyllning.

2005 Tuderi är gjort på 100% cannonau. Vinet går i en nebbiololik tegelröd nyans. Doften är till en början helt dominerad av ett påträngande inslag av nagellack. En del försvinner efter ett par timmar på karaff men de volatila dragen förblir ett markant inslag. När jag återvänder till vinet efter luftning så är det en betydligt trevligare sniff. Här finns mosade jordgubbar, körsbär och hallon tillsammans med kryddörter och mineraler.

Smaken är förvånansvärt lätt men med hög intensitet. Det vilar något vilt och omtämjt över smakupplevelsen. Det är kryddigt med frisk och vital bärfrukt. Syran är mycket frisk och lever nästan sitt eget liv. I avslutningen inslag av blodapelsin och mineraler. Tanninerna mjuka och väl integrerade.

Det finns aspekter av vinet som påminner mig om traditionell nebbiolo eller Calabrettas Etna-viner men mest är det här alldeles eget. Jag kan inte låta bli att återknyta till Lydia Lunch-konserten i inläggets inledning. En intressant upplevelse att ha i erfarenhetsbanken men inte något jag känner ett trängande behov av att återuppleva.

Köpt hos Enoteca Lucantoni för c a 15 euro. Toscavini importerar till Danmark.

2007 Perdera Monica di Sardegna (Argiolas)

Någon gång på försommaren köpte jag några flaskor Perdera, ett vin från Sardinien gjort på inhemska druvan monica (till 90 %, med en liten skvätt bovale sardo och carignan, minsann). Det verkade spännande att prova ett vin från Sardinien och priset var dåmera gynnsamt, 68 kronor jämfört med 85 tidigare.

Lagret tog snabbt slut, jag köpte några flaskor till. De tog också slut, jag köpte mer och så har det fortsatt under sommaren. Egentligen har jag nog inte druckit så mycket annat rött vin än Perdera. Jo, det har jag, om jag tänker efter, men det kanske blir en annan historia.

Jag dricker inte vin enbart för att det är billigt längre - så vad är det då som får mig att korka upp Perdera efter Perdera? Närmast till hands ligger förklaringen att det är ett comfort wine: tryggt och stadigt i konsistens och smak, igenkännbart och behagligt. Som kvällens svenne-chili con carne på nötfärs med lagoma mängder röd chili och vitlök, serverad i en stor gryta som det bara är att sleva upp på tallrikarna av.

Perdera njutes bäst efter en sväng i kylen och välluftat. Lite svalt för annars blir det jolmigt och luftat för att doft och smak ska öppna upp. Till en början är det nämligen rätt snålt, surt och småvresigt. Tätt rödsvart, kompakt.

På sitt bästa humör släpper det ifrån sig dofter av cederträ, lagerblad, terpentin, lite fat och en svårfångad ton av hallon och körsbär.

Ofta kan inte smaken i enklare viner nå upp till det doften lovar, men här tycker jag den gör det. Kryddigheten går igen, frukten finns där tillsammans med lite brända toner. Mogna klarbär i kombination med torkad frukt. Men framför allt också en sjysst strävhet som ger det hela en stram stadga. Någon flaska har fått stå i kylen uppemot en vecka, i den sista slatten har körsbärsfrukten blommat ut på allvar.

SB's hemsida anger årgång 2008, men jag tror alla exemplar jag öppnat varit 2007. Några flaskor har varit lite trötta, men de som varit bra har alltså givit mersmak.

Tillägg: just i den här flaskan stal terpentin/målarfärgsdoften showen efter en stund, en inte alldeles välkommen (men intressant) utveckling som jag inte minns från andra exemplar.

A hard day's night

I söndags var det dags för lite nödvändig fortbildning. Efter en provning av Sauvignon Blanc viner som Trisse kommer att rapportera från blev det middag med triss i fylld pasta och därefter några håriga ostar från Sardinien, två pecorini med olika grad av lagring och en ost gjord på råmjölk som jag tyvärr tappat bort namnet på. Upplagt för att korka upp den 1999 Mantènghja från producenten Capichera som det aldrig blivit läge att öppna förrän nu. Vinet är gjort på 100% carignano. Druvorna odlas på sandjord ett bokstavligt stenkast från smaragdkusten på Sardiniens nordöstra kust. 1999 är Mantènghjas allra första årgång och Capicheras röda toppvin. Annars är man mest kända för ett av Italiens vita ikon-viner, ett barrique-lagrat vermentinovin gjort på sent skördade viner.

Nåväl, vinet uppvisar en kraftfull, kompakt djupt mörkrödfärg som drar åt det lila hållet. Doften är mycket komplex och associationerna rusar. Mörka bär som körsbär och björnbär, plommon, mustiga kryddor och tobak. Tyvärr märker jag också ett lite oangenämt inslag av kork. Trist, för detta var ett imponerande vinbygge. Den störande doften avtar något efter en stund i karaffen men den försvinner aldrig helt. I munnen känns vinet tätt och tjockt. Smaken är lång, stor och fyllig med intensitet som hos en bättre amarone. Ett riktigt mastigt och stöddigt vin som gjort för ostarna.

Herr K var med på hela sittningen och hade vänligheten att bidra med en 2005 Recioto Della Valpolicella från Antolini. Jag har inte så stor erfarenhet av recioto-viner men vågar nog ändå påstå att detta är riktigt, riktigt bra. Färgen är drottningssyltslik blåröd och ogenomtränglig. Doften är imponerande hallucinatorisk, nästan så att det går att ta på den. Här finns drottningssylten, choklad, rosor, kanel, kryddnejlika och rökelse som frammanar syner av vattenpipsrökande orientaler och magdansdansande haremskvinnor. Okej, jag kanske överdriver lite, men bara lite. Smaken är intensivt söt, rund och mjuk som sammet men ändå balanserad genom en bra balsamisk syrlighet. Russin, sviskon, fikon. Jul så det visslar om det. Oj så gott och oj så fort det gick att tömma flaskan. Funkade riktigt bra till ostarna och det retar mig att vi inte provade vinet med en bit choklad.

Som avslutning drack ännu ett sött vin. Denna gång en 2005 Picolit från Banear, en stor producent som har sina vingårdar på lite olika håll i Friulien. Druvorna till just detta vin kommer från Collio Orientali del Friuli. Banear gör moderna viner av lokala druvsorter i mycket vettigt prisläge. Inga toppviner men genomgående bra basviner.

Picolit är en mycket gammal druvsort som odlats sedan flera hundra år tillbaka. Mig veterligen finns den bara i Friulien och på några håll i Slovenien. Det är en mycket svårodlad druva som nästan dog ut innan den fick en rennässans på 70-talet. Idag Picolit-viner mycket eftertraktade och oftast väldigt dyra viner. Tyvärr lever vinerna långt ifrån alltid upp till sitt rykte (och prislapp). Banears Picolit är guldgul i färgen och lite ljusare än vad som är vanligt. Jag gissar att det beror på att det inte fatlagrats. Doften är honungssöt och blommig, lite blyg och avvaktande. Kanske inte så konstigt efter Reciotons överbelastning av sinnena. Smaken är frisk och rätt lätt. Bra balans mellan sötma och syra men inte så koncentrerad. Pallade inte att stå upp mot ostarna men samspelade fint med en bit torta di noce.