2015 Zanotto Rude

Riccardo Zanottos utbud har verkligen växt ! När jag besökte honom för första gången för fyra år sedan gjorde han bara Col Fondo. Sedan hjälpte han till att marknadsföra farbroderns konventionellt tankjästa prosecco och experimenterade med stilla glera och ett rött. Idag gör han ett tiotal viner, allt från köpta druvor. Det finns numera tre Col Fondo-varianter, den ursprungliga, en röd och en orange. Det är inte utan att man kan fundera på om det gått lite för fort...

2015 Rude är glera som fått en tids skalkontakt (har sett uppgifter på "några dagar" men även två veckor). Färgen är hursomhelst guldgul och lite grumlig. Doften bär mycket av ett orangevins kännetecken. Här finns aprikos, mandarin och grönt te i doften men också en lite oren ton som inte låter sig vädras bort. Smaken funkar inte riktigt för mig. Frukt och mineraler finns där. Ok syra och lite ruffiga tanniner. Tyvärr också något slags metallisk biton som stör. På det hela taget känns vinet inte harmoniskt. Dessutom är det på tok för dyrt. Med ett pris på runt 200 kr/flaskan har man hamnat väldigt långt ifrån själva grundidén med Col Fondo, ett rustikt, enkelt o törstsläckande vardagsvin.

Casa Belfi

Den landade som ett UFO i systembolagets tillfälliga sortiment i slutet av förra sommaren, Casa Belfis Prosecco Colfondo.Åtminstone hade jag svårt att fatta hur det gick till när flera tusen flaskor osvavlad och ofiltrerad prosecco colfondo hamnade på monopolets hyllor. Att den dessutom såldes för 109 kr gjorde mysteriet ännu större. Precis ett år senare dök det upp en magnum av samme producents skalmacererade och amforalagrade colfondo. Igen till ett väldigt bra pris. Denna gången med en ny importör. Vid en koll i Systembolagets katalog visade det sig finnas ytterligare två flaskor från Casa Belfi, ett stilla rött o ett vitt. Jag hade aldrig hört talas om Casa Belfi innan augusti förra året och faktiskt aldrig sett några av deras andra viner förrän nu. Lite märkligt då jag tycker mig har rätt bra koll på naturvinsproducenter i Venetien och särskilt de som gör Colfondo. Så jag bestämde mig för att försöka ta reda på lite mer. Och för att prova vinerna som finns tillgängliga.


Casa Belfi har sitt säte i San Polo di Piave någon mil från Treviso. Det drivs av enologen Maurizio Donadi tillsammans med vinentrepenören Albino Armani. Kanske ser vi här en förklaring till varför vi kan handla Casa Belfis viner till väldigt bra pris i Sverige. Albino Armani har nämligen knutit till sig en rad producenter i nordöstra Italien som marknadsförs gemensamt. Under samma tak finns viner från Valpolicella, Vallagarina, Val d'Adige och Grave Friulana utöver Casa Belfi i Marca Trevigiana.

Maurizio Donadi utbildade sig först i Conegliano på gymnasial nivå till vintekniker och gick sedan på universitetet i Padova för att ta enolog-examen.  Han har gjort vin sedan 1999. Redan tidigt gick Casa Belfi in för ekologisk produktion. En utbildning i biodynamisk odling på Le Madri i Reggio Emilia fick stor betydelse för Maurizios fortsatta arbete. Han bestämde sig för att gå över till att arbeta i Steiners anda och är sedan några år tillbaka Demeter-certifierad. Totalt förfogar Maurizio Donadi över 12 hektar, 8 i närheten av källaren i San Paolo di Piave och 4 utanför Noventa di Piave. I San Paolo är jordmånen grusig medan det i Noventa di Piave är mer alliuvala jordar. Av den "vanliga" Prosecco Colfondo gör man upp till 60.000 flaskor, av den amforalagrade varianten produceras 2.000 flaskor medan de övriga tre sorterna resulterar i 4.000 flaskor vardera.

Jag får intrycket av att det sker mycket utvecklingsarbete på Casa Belfi. Maurizio Donadi arbetar sedan flera år tillbaka utan att använda svavel och har sökt andra vägar för att stabilisera vinerna. Uppenbarligen har han lyckats väl för jag har inte stått på någon dålig flaska från Casa Belfi ännu så länge. Och jag har öppnat rätt många... Man arbetar konsekvent med spontanjäsning och ingen klarning eller filtrering görs. Det sker också en utveckling vad gäller annat. De stilla vinerna lagras delvis på amfora liksom ett av colfondo-vinerna. Även de vita vinerna får en tids skalmaceration, hur länge varierar från år till år.

Just nu finns tre av Casa Belfis  viner  på systembolaget. De som saknas är den "vanliga"  och den röda colfondon. Jag provade det som fanns att få tag på.

Rosso delle Venezie är gjord på cabernet och den lokala raboso som lagrats på ståltank och amfora. Initialt något spretig med doft av körsbär och kanel. På något sätt känns det som om man upplever de båda druvsorterna separat. Med luft går vinet ihop fint och känns mer harmoniskt. Ganska lätt men ändå intensiv smak. Fruktig och gräsig med medelhög syra och lätta tanniner. Verkligen fint matvin som trivs bra ihop med spezzatino och polenta.

Till Bianco delle Venezie har man använt chardonnay och incrocio Manzoni. Vinet har fått några dagars skalkontakt och är lagrat på amfora. Det här funkar direkt vid pop'n'pour. Omedelbar frukt, lite florala toner i doften. Smaken är fruktig, medelfyllig med lite extra djup av skalkontakten. Harmoniskt och balanserat med rätt mjuk syra. Okomplicerat gott.

Colfondo Anfora är druvren glera som fått minst sjudagars skalkontakt och sedan ett halvårs lagring på jästfällningen på amfora. Doften har en del florala toner, citrus, stenfrukt och jäst. Smaken är fint balanserad, mjukt bubblande med fin syra, citrus och lätt sälta i avslutningen. Jag upplever att smaken har lite extra djup jämfört med den "vanliga" colfondon.

Så, sammanfattningsvis måste jag säga att jag är genuint imponerad av vinerna från Casa Belfi. Ingen stum benundran, inte alls. Det är inte den typen av prylar. Inte på något sätt. Det som fångar mig är hur vinerna verkligen fångar något genuint och verkligen väsentligt från sitt ursprung. Det finns helt klart vassare colfondo-viner och de stilla är charmiga bagateller. På ett plan. Samtidigt har de förmågan att faktiskt förflytta mig till Veneto. De smakar Piave-land, de har ett verkligt genuint lokalt uttryck. En annan sak som imponerar är att Casa Belfi faktiskt klarar av att klämma fram 60.000 flaskor colfondo utan att något av detta viktiga går förlorat och vinerna säljs för väldigt rimliga slantar

NV Gatti El Gat Ros VdT

Bara några rader om en fullständigt obetydlig cabernet från Veneto...

För lite drygt två år sedan passade jag på att hälsa på Carolina Gatti. Besöket blev mycket längre än väntat och bilen betydligt tyngre lastad än den borde. Tanken var att handla ett par lådor av hennes Prosecco Colfondo och lite raboso men vinet som verkligen träffade mig i hjärttrakten var en cabernet. Då menade Carolina att det var en Cabernet Franc, nu menar hon lika säkert att det handlar om Cabernet Sauvignon. Jag vet inte om hon bytt druva eller åsikt. För min del spelar det absolut ingen som helst roll när resultatet är så här fullständigt avväpnande charmigt. Cabernet odlad på Venetos slättland ger oftast ett lätt, lite gräsigt vin. Carolinas vin är på många sätt en rätt typisk representant men med en extra twist. Doftar rätt mycket naturvin med lite röda äpple och kamomill. Här finns lätta cabernetdrag med svarta vinbär och den där gräsigheten. Det som dominerar är ändå skogsbär. Smaken är lätt, saftig och frisk med bärigheten i centrum, frisk syra och lätta tanniner.

Som sagt, en bagatell men ett vin jag gillar skarpt och vill dricka ofta.

Säljs som privatimport via Bonden&Vinet eller hos Cibi&Vini i Köpenhamn.

Läs om mitt besök hos Carolina Gatti här

NV Casa Belfi Prosecco Colfondo

Jag har länge väntat på att Col Fondo-prosecco ska bli en schlager och nu verkar det vara dags. Visst har det  funnits Col Fondo att tillgå, via privatimport men nu har den blivit tillgänglig för folket. Åtminstone för en kort stund. Och man kan säga vad man vill om systembolaget, och det gör jag gärna och ofta, men här har de onekligen fått till tajmingen prefekt. På en av årets få fina sommardagar, i fredags, släpptes Casa Belfi Colfondo. Jag hade missat släppet men den ständigt alerte Lessrof gjorde mig uppmärksam på nyheten. Jag lokaliserade snabbt närmsta monopolbutik som sålde, gjorde mitt inköp, åkte hem, kylde ner och korkade upp.


Casa Belfis variant är ekologiskt och osvavlat. Ljust gult och rätt grumligt. Doften är jästig och fruktig med äpple, citrus och vita blommor. Smaken är rak och tillgänglig. Frukt, jäst och mineraltoner. Lättdrucken, lättgillad och väldigt uppfriskande. Inga konstigheter alls. Funkar fint till och med till smörgåstårta. Borde säljas i sexpack.

En aspekt av Colfondo som jag tycker gör vinet extra kul är den variation som de olika producenterna visar upp. Jag har inte full koll på alla producenter men har provat en hel del från Carolina Gattis rustika, mineralstinna och nästan salta variant till Sorelle Broncas mera eleganta stil. Sedan har vi superfriska Ca dei Zago, Costadilás spännande orangevarianter och Zanotto med vänlig rondör.

Det här är bra och Casa Belfis Colfondo säljs till ännu bättre pris. Bara att bunkra. Kolla även in övriga Colfondo som finns via privatimport/direktförsäljning.

Carolina Gatti
Case Coste Piane
Ca dei Zago (vet inte hur det är med tillgängligheten men lägg ett mail till Pontus och fråga)
Zanottos Colfondo finns hos Terroiristen/Vinocultura.
Sedan kan väl någon vaken importör plocka hem Costadilá.



Och till sist en låt vars titel fångar precis vad det handlar om

.

Suavia 2011 Soave Classico Monte Carbonare & 2008 Soave Classico Le Rive

Svenska vinbloggare verkar inte dricka särskilt mycket Soave. Ca'Rugates Monte Fiorentine hade en kort blomstringstid för några år sedan (den har f ö blivit sjuttio spänn dyrare och förpassats till beställningssortimentet sedan det begav sig). Annars har det mest blivit enstaka ströposter. Lite märkligt kan tyckas då de flesta verkar gilla när de väl provar.

2011 Monte Carbonare är gjort på 100% garganega. Vinet lagras femton månader sur lie på ståltank och genomgår inte malolaktisk jäsningen. Färgen är blekt ljusgul med lite gröna stick. Frisk doft med ananas, citrus, stenfrukt och en lätt blommighet. Tydliga mineraltoner, kryddörter som salvia och lite honung. Smaken är mycket frisk med citrus och honung. Bra syror, fin längd och avslutning med mineralisk sälta och grapefrukt. Riktigt, riktigt bra soave. Relativt kraftfull och perfekt till fisk från grillen. Känns som ett synnerligen användbart matvin. Vintankar provade i vintras. Årgång 2012 finns i beställningssortimentet.

2008 Le Rive är också det gjort på 100% garganega men är ett helt annat vin med extra allt. Vinet har lagrats 15 månader på barrique och lika länge på ståltank. Här möts man av ett elegant, djupt guldgult vin med en mycket kraftfull, komplex, yppig och intagande doft. Tydlig fatkaraktär, mogen tropisk frukt, citronzest, kryddor och mineraler. Smaken är mycket fyllig och intensiv med hög densitet och massor av mogen frukt som maskerar syrorna något. Lång, god eftersmak som klingar av med tydliga mineraltoner. Ett imponerande och överdådigt vin.

Två olika uttryck av garganega. Jag gillar båda skarpt. För mig är Monte Carbonare vinet jag helst dricker till mat. Le Rive funkar bäst till mogna ostar eller i ensamt majestät.

NV Sorelle Bronca Valdobbaiadene Prosecco DOCG Perfetto Difetto

Här har vi en något paradoxal produkt. Producenten Sorelle Bronca gör normalt elegant, fruktig och väldigt direkt prosecco för botiqueklientelet.  Col Fondo, flaskjäst prosecco som inte degorgerats, brukar oftast rikta sig mot hipsterpubliken. Perfetto Difetto är systrarna Broncas Col Fondo-tolkning.

Vinet är som sig bör lite lätt beslöjat av jästfällningen. Doften placerar direkt ett småfånigt leende på mina läppar. Det är bara att konstatera att Elisa Bronca har lyckats göra en bra Col Fondo och dessutom sätta sitt signum på vinet. Här finns friska jästtoner, citrus, äpplen och mineraler. Precis så här rustikt och rejält ska en prosecco Col Fondo dofta. Samtidigt finns här något mer. Över helheten finns den där hustypiska eleganta fruktigheten och blomtonerna. Riktigt snyggt och avväpnande charmerande. Smaken är frisk, helt torr med äpple, citrus och lätt bitterhet i avslutningen.

Man kan naturligtvis alltid diskutera vad som är genuint och på riktigt och vad som inte är det. När ett vin är så här kul att dricka släpper jag alla sådana funderingar och njuter istället.

Läs gärna om mitt besök hos producenten. Vivona importerar Sorelle Broncas viner till Sverige. Hittar dock ingen info om Perfetto Difetto på deras hemsida och det finns heller inte listat i beställningssortimentet. Synd.

2011 Casa San Nicoló Carmenere

Här snackar vi ursprungstypicitet. Det räcker med en sniff på för att jag ska frammana smaken av polenta med spezzatino, salsiccia eller andra salta, feta och stärkelsestinna godbitar ur den östvenetianska receptboken. Viner som detta har jag druckit på längden och på tvären under sommarsemestrarna de senaste tjugofem åren. Och det är kul att bli påmind, för det här är ett fullständigt opretentiöst, rakt och rättframt matvin.

2011 Casa San Nicoló Carmenere har en frisk doft med gräsig örtighet och svarta vinbär. Smaken är frisk och syrlig utan minsta lilla dos fruktsötma. Syrorna är höga och tanninerna obefintliga. Jättegott, rent, friskt och läskande. Okomplicerat och lättgillat.

Kan tilläggas att det i Östra Venetien verkar råda en viss begrippsförvirring vad gäller carmenere och cabernet franc. Minns inte riktigt turerna men vinet smakar och doftar som cabernet franc från Piave-området brukar smaka.

Mitt enda frågetecken kring detta vinet är prislappen. Vinet kommer från näthandlaren Passione Italiana. I nätbutiken kostar det 112 kr. Lägg till 40 kr i frakt så hamnar vi på en besvärande hög nivå. Samtidigt, man lär inte hitta något liknande hos monopolet

2009 Massimago Amarone della Valpolicella

Smaken från de sista klunkarna Taso har knappt lämnat munnen innan det är dags för nästa vin från Valpolicella... Dags att lämna komfortzonen och utmana smaklökarna med ett vin från andra änden av skalan. Massimago drivs av den unga, dynamiska och ytterst ambitiösa Camilla Rossi Chauvenet och är en relativt ny spelare från den östra delen av Valpolicella. 2009 Massimago Amarone della Valpolicella kan väl med vissa tillägg också beskrivas med samma termer som jag använde om producenten. Ungt, dynamiskt, ambitiöst, modernt och kraftfullt. Vi har att göra med ett riktigt kraftpaket som innehåller extra allt.

Doften är verkligen yppig, och omfångsrik. Körsbär, blåbärssylt, torkad frukt, kryddor, lakrits, lite rökighet och generöst med alkohol. Smaken är nästan portvinslik. Söt frukt i första vågen, sedan värmande alkohol, bra syror och harmoniska tanniner och hettande alkohol i avslutningen.

Det här blir lite för mycket av det goda för min del. Ett litet glas är kul att dricka. Till valnötter och lagrad hårdost fungerade det hyggligt men jag får inte lust att ta ett glas till. Några års lagring ger säkert bättre balans men just nu känns det här för spretigt och för eldigt.

2010 Alpha Zeta A Amarone

Alpha Zeta är ett företag som drivs av bl a den nya zeeländske flygande vinmakaren Matt Thomson. Idén är att göra moderna, fruktdrivna viner gjorda på köpta druvor från Valpolicella och angränsande områden. På företagets hemsida presenteras de olika vinerna med ett adjektiv som, gissar jag, på något sätt vara en varudeklaration eller sammanfattande beskrivning. A Amarone ska utläsas Arrogant Amarone. På något sätt tycker jag att det är en rätt passande beskrivning.

Doften är stor, mäktig och kraftfull. Mörka körsbär står i centrum, russin och annan torkad frukt fyller upp och sedan generöst med alkohol, vanilj, choklad och kaffe. Smaken levererar ungefär det som kan förväntas. Man får en aggressiv munfull av söta körsbär i choklad, ett stråk kokos, blockchoklad och kaffe. Lite oborstade tanniner, en del restsötma och ett rätt tydligt alkoholgenomslag i avslutningen.

Nej, det här är verkligen inte kul. Arroganta viner är nog inte riktigt min grej

Le Ragose-provning: Amarone & Co

Under de senaste veckorna har jag druckit mer amarone och annat från Valpolicella än vad jag normalt gör under ett helt år. Inför, under och efter två olika provningar. Först några slutsatser, lärdomar och samlade intryck.

1. God amarone är riktigt gott

2. Lågpris-amarone är en självmotsägelese

3. Om man inte spottar så ska man fotografera flaskorna innan provningen

4. Bättre att välja en superiore eller ripasso från en bra producent än en billig amarone

5. Bra instegs-Valpolicella, ungt, friskt och ståltankslagrat bas-vin är nästan omöjligt att hitta. Slukar hemmamarknaden hela produktionen ? Går allt åt till amarone och ripasso ? Kan inte någon göra något åt saken ?

Första provningen var en genomgång av stora delar av Le Ragoses utbud, en trotjänare ur Carlo Merollis sortiment. Det är ett imponerande utbud som Le Ragose erbjuder med balans och drickbarhet som en röd tråd. Tyvärr var standard-Valpolicellan utsåld och vi inledde provningen med Le Ragoses 2007 Spumante Brut, ett vin med rätt långt gången mognad men fortfarande ett riktigt hyggligt bubbel. Provningen fortsatte med

2009 Valpolicella Classico Superiore Ripasso I Galli är en ny bekantskap för mig. Intensivt fruktig doft med körsbär och blåbär utan någon tendens till att bli kladdigt eller syltigt. En aning torkad frukt. Frisk syra, distinkta tanniner och en liten ekbeska/bitterhet i avslutningen.

2008 Valpolicella Classico Superiore Ripasso Le Sassine är väl närmast en klassiker, åtminstone för oss som har nära till Danmark, och måste vara en av Carlo Merollis verkliga storsäljare. Det här vinet handlade jag långt innan jag visste vem Carlo var och det finns fortfarande att få i danska snabbköp. Ett strålande matvin som verkligen visar att ripasso-vin kan vara något i sig själv, utan tramsiga epitet som "mini-amarone". Här finns en perfekt balans mellan rik körsbärsfrukt, lite svarta vinbär, frisk syra och en rätt stram avslutning.

2006 Amarone Le Ragose är en annan klassiker och den amarone jag druckit flest flaskor av. Lyckas med konststycket att bjuda på de flesta av de egenskaper som kännetecknar en bra amaroner och samtidigt vara ett vin som det fungerar utmärkt att bjuda amarone-skeptiker på. Intensivt i både doft och smak med friska körsbär, bitter choklad och russin. Frisk syra som ger balans och harmoni åt vinet. Känns inte det minsta tungt utan är ett vin man gärna dricker ett glas till av. Riktigt imponerande.

2005 Amarone Leon har jag aldrig provat tidigare. Vinet känns mer som en "vanlig" amarone. Det är något rundare och mjukare än föregångaren och inte lika intensivt. Frukten upplevs sötare och syran något lägre. Fortfarande på rätt sida gränsen dock.

2005 Amarone Capitel Sant' Eugenio låg väldigt nära det föregående vinet i stil. Övriga provare betydligt mer förtjusta än jag.

2007 Recioto della Valpolicella bjöd på en läcker doft med körsbär,blåbär, mandel och kanderade äpplen. Simmigt och sött men med en frisk syra som gör att vinet aldrig känns platt eller kladdigt.

2004 Rhagos Passito Rosso är en magnifik avslutning. Tanken var att köra vinet näst sist och låra recioton avsluta provningen men ett snabbt smakprov i samband med att vi öppnade flaskorna gjorde att ordningen ändrades. Det här är ett vin som inte ska följas av något. Ett vin som sätter punkt. Rhagos är en ammandorlato, ett vin som bara görs speciellt goda årgångar och ger en kombination av restsötma och hög alkohol. Det är  lite sötare än en amarone men inte fullt så sött som en recioto. Doften är mäktig och djup med körsbär, torkad frukt, marsipan, choklad och läder. Munkänslan är sammetslen och omslutande. Smaken mjuk men kraftfull och med en enorm pondus. Lager på lager med läckerheter. Mäktigt, tungt och värdigt. Ett sant kontemplationsvin.

Återkommer med  notat från den andra Valpolicella-provningen.

2008 Viviani Valpolicella Classico Superiore Campo Morar

Det är inte ofta jag dricker vin från Valpolicella numera.  Man kan verkligen fundera över varför, särskilt efter att ha provat en flaska som denna... Viviani är en producent jag verkligen gillar. Inte minst för att de fortfarande gör en riktigt bra Valpolicella classico, en variant som nästan helt spolats bort i amarone- och ripasso-floderna.

Valpolicella classico superiore markerade en gång i tiden ett bättre urval av druvor, något högre alkoholhalt och lite längre lagring. Idag torkar oftast producenterna druvorna i en månad till superioren. Vivianis superiore Campo Morar innehåller till ungefär hälften druvor som torkats i en månad. Vinet får också en andra jäsning genom att man tillsätter amaronedrägg. Så till Campo Morar tillämpas både appassimento- och ripasso-metoderna.

2008 Valpolicella Classico Superiore Campo Morar bjuder till en början inte på mycket roligt. Doften känns anonym och rätt intetsägande. Tunn med försiktigt bärfrukt och en del alkohol. Smakmässigt känns det också ganska platt. Efter ett par timmar på karaff bättrar det sig något men imponerar fortfarande inte alls.

Det är faktiskt först dag två som Campo Morar visar sitt rätta ansikte och då är det ett helt annat vin som bjuder upp. Kraftfull doft där körsbärsfrukten vuxit till sig rejält och nu fått sällskap av andra mörka bär. I bakgrunden finns lite hostmixtur med lakrits och örter. Fattonerna är väl integrerade.

Smaken är också den fyllig och kraftig men inte så tung som befarat. Vinet är sötfruktigt med ihopsmälta körsbär och blåbår. Syran är frisk och någonstans dyker det upp ett litet grönt stråk. Mjuka tanniner och kryddig avslutning med en aning russinsötma.

Ett ytterst välgjort och ambitiöst vin som skiljer sig rätt mycket ifrån vad jag vanligtvis dricker numera men det ger onekligen mersmak. Stort tack till Vintankar för flaskan och upplevelsen.

Mera prosecco - Besök hos Silvano Follador

När jag besökte proseccoland i vintras var det ett besök som jag borde gjort men inte hann med. Silvano Follador tillhör de verkliga nydanarna i Valdobbiadene. Han jäser största delen av sitt vin på tank och det som får jäsa på flaska görs enligt champagnemetoden så det är inte där Silvano skiljer ut sig. Det som gör honom unik är framförallt hans extrema kvalitetsmedvetande och arbetet i markerna.

Jag kommer till Santo Stefano di Valdobbiadene tidigt en måndagsförmiddag. Vädret är strålande. Perfekt för att behandla vinrankorna. Helkass för att träffa svenska vinbloggare. Istället är det Silvanos förtjusande syster Alberta jag får träffa. -"Vi har haft stora problem med bladmögel i år" berättar Alberta. "Vädret har varit verkligen konstigt i år, det är först nu vi fått riktig värme här i området och det gäller att passa på för att rädda det som går att rädda. Som det ser ut just nu får vi en halv normal skörd förutsatt att vi inte drabbas av ytterligare problem."

Silvano och Alberta tog över ansvaret för familjens verksamhet när deras farfar gick bort 1999. Till en början arbetade de som alla andra i området men kände en tilltagande frustration över att göra viner som de inte var nöjda med.-"Vi gjorde viner som andra gillade och det kändes inte bra" minns Alberta. "Både jag och min bror ville göra något som kändes rätt, viner som vi kunde stå för och vara stolta över. Vi ville inte längre vara en del av den tilltagande likriktningen bland prosecco-producenterna."

2003 bestämde de sig för att börja arbeta utifrån biodynamiska metoder men på sitt eget sätt. Början var tuff och de två första åren var resultaten inte särskilt uppmuntrande men därefter har det fungerat bra. -"Vi har aldrig använt oss av någon konsult som talat om för oss hur vi ska arbeta utan vi har provat oss fram. Vi är mycket influerade av biodynamiskt tänkande men följer inte metoderna strikt och är inte certifierade" berättar Alberta. Tar man in konsulter så är risken att man slutar tänka själv och litar för mycket på någon annan. Dessutom så ville vi ju göra viner som verkligen var våra."

Syskonen Follador har totalt fyra hektar mark och man gör årligen cirka 30.000 flaskor vilket är en oerhört låg produktion för att vara i Valdobbiadene. Ett och ett halvt hektar ligger inom den berömda Cartizze-zonen som anses vara områdets grand cru. Drygt hundra markägare delar på 106 hektar och markpriserna är de högsta i Italien. Härifrån gör man årligen runt 5.000 flaskor. -"Vi skulle kunna göra 10.000 flaskor Cartizze per år" berättar Alberta "men ungefär hälften av druvorna använder vi till vår vanliga prosecco. Bara de allra bästa säljs som Cartizze".

I källaren arbetar man med betongtankar istället för stål. Här får vinet ligga 9 månader på jästfällningen innan den andra jäsningen påbörjas. Hos de flesta andra producenter går den här processen betydligt snabbare. Den intiala jäsningen sker med naturlig jäst medan man använder odlad till den andra. Man tillsätter ingen form av socker under hela processen.

Utöver "konventionell", tankjäst prosecco använder man sig också av metodo classico. För några år sedan övervägde Folladors att överge charmat-metoden och enbart använda sig av champagne-metoden men de ändrade sig. -"Vi tycker att man förlorar något av proseccons direkta, tilltalande charm och enkelhet när man använder metodo classico" anser Alberta "så vi bestämde oss för att använda båda metoderna. När det gäller metodo classico så har vi också mer att lära men vinerna vi gör enligt charmat-metoden är så bra de kan bli."

Vi provar hela Folladors sortiment. Vinerna buteljerades femton dagar innan provningstillfället och Alberta menar att de egentligen skulle ha behövt vila några månader till.

2012 Silvano Follador Valdobbiadene Superiore Brut Natur har en mycket frisk doft. Det finns gröna äpple, vita blommor, mynta. Smaken är verligen krämig. Delikat, lätt och läcker med frisk syra och lätt sälta i avslutningen. Avskalat och naket.

2012 Silvano Follador Valdobbiadene Superiore di Cartizze Brut Natur är ganska lik föregångaren. Vinet känns lite mer harmoniskt och har större djup. Det finns också en aning restsötma. Alberta berättar att det normalt inte finns någon restsötma alls men av någon anledning blev det c a fem gram 2012.

2010 Metodo Classico Dosaggio Zero är oerhört intressant att prova tillsammans med de båda tankjästa vinerna. Här får man verkligen uppleva metodens inverkan på det färdiga vinet. Doften är betydligt mer komplex men mindre fruktig. Vinet har mer kropp och pondus men känns inte lika sprudlande vitalt. Lite dovare.

2004 Silvano Follador Prosecco Mosto di Uve Partzialmente Fermentate är ett unikum och områdets motsvarighet till Vin Santo. Det är gjort på druvor som torkats i åtskilliga månader. Druvorna jäser under 4 - 5 år på en 54-liters glasdamejeanne. Vinet innehåller 350 gr socker per liter. Det är mörkt bärnstensfärgat och bjuder på en mycket komplex doft med intensiv russinsötma. Vinet är tydligt oxidativt och har pigga syror. En mäktig och annorlunda upplevelse.

När det börjar bli dags att packa ihop och styra kosan mot Collio och Carso frågar jag Alberta om de har någon svensk importör. -"Nej det har vi inte ännu" svarar Alberta "men vi har nyligen börjat samarbeta med en mycket sympatisk dansk importör. Eller dansk och dansk, han är italienare men har bott i Danmark länge". Ni kan väl nästan gissa vem det handlar om ?

På besök hos Carolina Gatti

På väg till havet med familjen lyckades jag förhandla till mig ett kort pit-stop hos Carolina Gatti i Ponte di Piave. Bara för att byta några ord och handla några flaskor att dricka under våra dagar i Cavallino, max en halvtimme var tanken.  På förhand så kändes det inte som ett ställe man stannar länge på. Ponte di Piave ligger lite nordost om Venedig, mitt i det bördiga slättlandet som sträcker sig en bra bit in i Friuli-Venezia Giulia.  Här är det framförallt massproduktion och höga uttag som gäller.  Här producerar man framförallt vini sfusi, öppna viner som säljs till kunder som kommer med eget emballage och till restauranger.

Planen funkade sådär. Rätt snabbt stod det klart att ett besök på Cantina Gatti inte är något man stressar sig igenom.   Vi blev kvar i dryga två timmar. Pratade, provade vin, tittade på djuren och hade allmänt trevligt. Ingen protesterade. Cantina Gatti är verkligen ett familjeföretag som drivs av Carolina tillsammans med föräldrarna Lorenzo och Renata och brodern Lino. Man har 5 ha vinmarker, håller höns och gäss för husbehov och odlar även en del grönsaker.

Carolina Gatti utbildade sig till enolog i Conegliano men har valt att gå en annan väg än den för området brukliga. Hon gör hardcore old-school prosecco och raboso. Produktionen är ekologisk och källarbetet präglas av minimala interventioner. Man producerar fortfarande vini sfusi, bara det bästa buteljeras, dryga 10.000 flaskor prosecco och knappt hälften så många raboso. I år har Carolina även buteljerat små mängder pinot bianco och cabernet franc. Produktionen varierar rätt kraftigt från år till år.

Vi provade fem viner, fyra från flaska och en raboso riserva som ännu inte buteljerats. Alla viner serveras rumstempererade.

VdT El Gat Bianco är gjord på pinot bianco. Doft med päron, lätt kryddighet och tyvärr en del alkohol. Smaken funkar ungefär likadant. Lite för mycket alkohol för den lätta kroppen. Bra syra räddar en del. Initialt blev jag faktiskt rätt förtjust men av de fyra flaskor jag handlade med mig överlevde tre semestern.

Vdt El Gat Ros är druvren cabernet franc och jag blir helsåld direkt. Doften är nästan som en karikatyr av cabernet franc. Gräs, grön paprika, skogshallon och vinbär. Lätt, charmig och lekfull. I munnen är vinet mjukt och lätt med charmerande skogsbär och bra syra. Som en lyckad blandning av CF från Loire, beaujolais och bardolino. Fullständigt avväpnande.

2010 Raboso är något helt annat. Inte alls utan charm men här är den av det lite mer oborstade slaget. Violer, skogsbär, rabarber, bioäpplen och hö i näsan. Smaken har en del bärfrukt men när syrorna kickar in så stjäl de all uppmärksamhet.

Att prova det här vinet får mig att fundera över den utveckling mina smaklökar genomgått under de senaste fem åren. Jag minns jag upplevde traditionell raboso som fullständigt odrickbar, hur jag betraktade producenter som Cecchetto och Cescon med beundran för att de lyckats tämja druvan. Så tänker jag inte längre...

2008 Raboso Riserva är ännu inte på butelj utan serveras från en bringare. Vinet har lagrats två år på väl använda barriquer och dryga två år på tank. Druvorna skördades mycket sent och var nästan som russin berättar Carolina. Vinet är nästan svart till färgen. Verkligen elegant doft med stor komplexitet. Skogsbär, lakrits och en liten aning vanilj. Smaken är kraftfull utan att bli det minsta tung. Kanterna har slipats av något men det råder inte den minsta tvekan om vilken druva det handlar om. Fascinerande vin som kommer att tappas på magnum. Jag hoppas på att få återkomma i ärendet.

2011 Prosecco är ju den egentliga anledningen till att vi kom hit. Carolina gör flaskjäst prosecco som verkligen är old school. Vinet behöver lite luft men sedan bjuds vi på en friskt jästig doft med citrus, äpplen, gräs. Smaken är rejäl och rustik med bra syra och en lite salt avslutning. Riktigt, riktigt bra prosecco. Prosecco come una volta.

NV Andreola Prosecco Superiore di Cartizze

Påsktraditionen påbjuder duva, colomba di pasqua, och till den dricker man naturligtvis  spumante. För att riktigt understryka påskdagens betydelse och högtidlighet så öppnar vi en flaska från Cartizze.

Friskt, fruktigt och flärdfullt, så kan denna eminenta mood enhancer bäst beskrivas.  Att göra lättsamt bubbel med lite restsötma tillhör knappast någon av vinvärldens stora utmaningar men detta är något helt annat. Doften är flörtigt inbjudande med vita blommor, tropisk frukt, äpplen och päron.  Små, fina bubblor ger en behaglig munkänsla. Smaken är ena stunden flörtande och insmickrande för att sedan snabbt tillrättavisa den som börjar få några felaktiga idéer med frisk syra och seriös mineralitet. Underhållande men ändå med djup.

Så gott, perfekt till duva och så väldigt, väldigt typiskt italienskt.

Läs mer om producenten här

2011 Zanotto Col Fondo

Den öppnas med en rejäl smäll. Den fortsatta framtoningen är ungefär lika återhållsam. Vinet skummar rejält vid upphällningen och ger en snabbt försvinnande mousse. Det är ljust gult och lite lätt grumligt. Doften är inbjudande fruktig med vita persikor, vita blommor, gröna äpplen, jäst, citrus och mineraler. Som en lite rustikt tillyxad champagne. Inget direkt finlir men det är inte vad det här vinet handlar om.

Zanotto Col Fondo är ren, skär drickglädje från första droppen till sista. Friskt bubblande helt torrt med hög syra, fin frukt, lite bitterhet och mineralisk sälta i avslutningen. Funkar till nästan allt i matväg och en flaska försvinner snabbt.

Vinvärldens svar på Hound Dog Taylor

Läs mer om producenten här

Prosecco del IV - Zanotto Col Fóndo

Precis som att sextiotalssinglar har baksidor och världstäder har områden bortom paradgatorna så finns
det ofta mer än en historia att berätta om ett vinområde. En alternativ historia som oftast är minst lika intressant som den som vanligtvis berättas. Prosecco har ju blivit synonymt med lättsamt, fruktigt och friskt bubbel, en bild som cementerats tack vare just den här stilens segertåg över världen.  Även om jag tilltalas av den här charmiga och lättdruckna stilen så finns det en annan typ av prosecco som ligger närmre mitt hjärta. Den ursprungliga proseccon.

Jag noterade för några år sedan att ett par vinbarer i norra Venetien som jag brukade besöka serverade prosecco som var annorlunda. Jästig, mineralisk, helt torr och mindre fruktig än den vanliga varianten. Jag funderade inte så mycket över detta men gick alltid till dessa vinbarer när jag fick välja ställe. Några inlägg på Do Bianchi gjorde att bilden klarnade och givetvis ville jag besöka en Colfondo-producent.

Som jag skrev i mitt första inlägg så tillverkas nästan all prosecco enligt charmatmetoden. Så har det inte alltid varit men det är den populariserade varianten. Innan charmatmetoden introducerades i området så fick proseccon sina bubblor genom flaskjäsning. Den degorgerades dock inte utan såldes jästfällningen. Traditionell prosecco är lätt kolsyrad, frizzante, och lite grumlig.

Jag etablerade kontakt med Riccardo Zanotto genom en kommentarstråd hos Do Bianchi och fick en inbjudan. Riccardos familj har några hektar vingårdar i Resera. Länge sålde man druvorna vidare och gjorde lite Col Fondo för husbehov. Riccardo kände av det ökade intresset för genuina, ursprungstypiska produkter och började 2009 att sälja Zanotto Col Fondo. Hans farbror Silverio gör en mer konventionell prosecco under namnet San Rocco.

Det är hemma hos Silverio vi träffas över en sen lunch på bröd, ost och lokala charkuterier, något som visar sig passa perfekt till Zanottos Col Fondo. Vi sitter runt familjens köksbord och stämmningen är minst sagt informell. Här provar man inte vin utan man äter och dricker. Något som understryks av att vinet serveras i enkla, tjocka dricksglas. Till skillnad från den tankjästa proseccon så vinner Col Fondo på att lagras. Riccardo öppnar samtliga tre årgångar och det är tydliga skillnader mellan dem. 2011 har frisk, fruktig och jästig doft. Smaken är helt torr med frisk syra och avslutning med mineralisk sälta. De båda äldre vinerna har nedtonad frukt och lite rundare, mindre nervig smak. Rustika och rensande viner som gjorda för mat.

Det råder delade meningar om hur vinet ska serveras. Riccardo vill ha vinet grumligt av jästfällningen medan farbror Silverio anser att vinet bör dekanteras innan det kommer i glaset. En fråga som debbateras länge, ingående och förmodligen inte för första gången. Riccardo ser till att få det sista i flaskan och båda blir nöjda

Jag provar också Silverios Prosecco San Rocco Brut som, även om den är mer konventionell än Riccardos, skiljer sig markant från de flesta andra varianter jag provat. Den lagras i tank på jästfällningen i sex månader innan buteljering. Doften är mera komplex och mindre primärfruktig än de övriga prosecci jag provat under dagen. Smak med äpple, citrus, frisk syra och fina mineraltoner. Ett vin med stor personlighet som verkligen tilltalar mig.

Tiden går väldigt snabbt och jag har väldigt trevligt hos familjen Zanotto. Oerhört spännande att få möjlighet att prova dessa genuina, rustika och mycket spännande viner som precis börjat nå utanför den lokala marknaden. Jag gissar att vi snart kommer att få se minst en Col Fondo på varje naturvinsbar med självaktning.

Prosecco del III - Andreola

Stefano Pola

I marknadsföringen av Prosecco Valdobbiadene Conegliano talar man ofta om hur tradition, innovation och modernitet går hand i hand. Det låter kanske lite som en klyscha men när jag besöker Andreola i Farra di Soligo och träffar ägaren Stefano Pola är det precis det som förmedlas. Jag får också intrycket av att det inte alltid går i takt.

Stefano Pola är en ung, dynamisk, driven och drivande person. Han vill framåt och jobbar stenhårt för att nå dit han vill. Företaget Andreola startades 1984 av Stefanos pappa Nazareno. Han hade odlat druvor även tidigare men sålde dem vidare och gjorde bara vin för husbehov. Pappan var tävlingscyklist och använde sina  prispengar till att utöka vingårdsarealen. Provningsrummet är fyllt med pokaler och bilder från Nazarenos karriär. Andeola är en medelstor producent och gör strax under 500.000 buteljer per år. Utöver den egna produktionen gör man vin åt odlare utan egen anläggningen. Många producenter köper hela eller delar av sitt druvmaterial från småodlare. Stefano är angelägen att ha full kontroll över alla led och äger sina marker. Totalt har han c a 30 ha och bara någon procent av druvmaterialet köps in. Några vinmarker arrenderas på långtidskontrakt.

Arbetet ute i vingårdarna är helt manuellt. De flesta vingårdarna är så branta att det helt enkelt inte går att använda jordbruksmaskiner. Stefano menar också att det är en förutsättning för att göra kvalitetsvin. Själv arbetar han mest i källaren. Just nu håller man på att bygga en ny källare som ska öka produktionskapaciteten ytterligare. Trots att bygget inte är färdigt använder man redan nu den nya anläggningen. Här är allt high tech och Stefano talar åter om vikten av att ha full kontroll. "Tekniken hjälper mig att plocka ut det allra bästa ur druvmaterialet menar Stefano. Jag gör rena, delikata och aromatiska viner och vill inte ha några störande element". Jag undrar om han ser någon risk med att ta den strävan ett steg för långt ? "Visst finns det en sådan risk men jag har ju min näsa och mina smaklökar också. Jag vet hur jag vill ha menar viner" svarar Stefano.

Vi talar om de höga skördeuttagen och Stefano menar att glera inte ger bättre vin om man minskar uttagen utan tvärt om. "Prosecco ska vara ett lätt och elegant vin, fräscht fruktigt och blommigt med låg alkohol" förklarar Stefano och fortsätter " sänker man uttaget så riskerar att förlora vinet just dessa kvaliteter.

Andreola har totalt 16 viner i sitt sortiment. Av dessa är 7 DOCG-klassade och 9 DOC eller IGT.  Sortimentet speglar i stort sett alla stilar som förekommer i området. Det är DOCG-vinerna man satsar mest på och de utgör ungefär halva produktionen. Bland DOC/IGT-vinerna finns ett par röda och två mer traditionella prosecci, en frizzante och en tranquillo. Vi provar igenom spumante-sortimentet och börjar med Dirupo Valdobbiadene Prosecco DOCG Brut och Extra Dry. Stefano förklarar att de är helt nytappade och att de kan lida av "bottle schock". Jag uppfattar båda vinerna som mycket tilltalande och förbluffande bra med tanke på priset som ligger påunder 10 euro i butik. Särskilt den torraste varianten med läcker persiko/citrus frukt, vita blommor, frisk syra och mineraler. Anses allmänt som en av marknadens mest prisvärda prosecco

Vi fortsätter med Mas de Fer Valdobbiadene Prosecco DOCG som kommer från en särskilt brant vingård med mycket järnrik jord. Generös doft med tropisk frukt och mineraler. Trots 14 gr restsötma uppfattar jag vinet som mycket friskt tack vare bra syra och rensande mineraler.

Sista vinet är 26esimo1° Valdobbiadene Prosecco DOCG som släpptes första gången 2010. Namnet signalerar att det är 26 år sedan Nazareno Pola startade företaget och Stefanos första årgång som ansvarig för produktionen. Vinet har en andel chardonnay, en andel som minskat för varje årgång och nu ligger på c a 10%. Vinet är det Andreolas torraste spumante med en restsötma på 5 gr och min favorit. Inte lika omedelbart som de andra men med en spännande doft med vita blommor, grönt te och örter.

Efter provningen åker vi till Mas de Fer. Det är en mycket brant vingård och utsikten är hänförande. Trots lutningen så är den inte riktigt terraserad och det har skett ett ordentligt ras under vintern. Stefano berättar att de här svårodlade men kvalitetsmässigt överlägsna vingårdarna inte är lika eftertraktade som de flackare som tillåter mer mekaniserad drift och markpriserna är således något lägre.

Besöket avslutas med middag på Locando La Candola som ligger intill Mas de Fer och här får Andreolas viner en möjlighet att visa upp sin duglighet som matviner. Vi dricker genomgående Mas de Fer och det fungerade fantastiskt bra till såväl ställets moderna bacalá och pumpafylld pasta med svamp. En verklig aha-upplevelse.

Ett mycket lärorikt och spännande besök. Tyvärr hann jag inte med att prova DOC/IGT vinerna. Jag hade väldigt gärna smakat Andreolas frizzante och tranquillo som är de mest traditionella vinerna. Likaså missade jag de röda som är pappa Nazarenos stolthet. Förhoppningsvis hinner jag med dem nästa gång.

                                                              Locando La Candola

Prosecco del II - Besök hos Sorelle Bronca

 Första stoppet på min rundtur i Prosecco-land var hos Sorelle Bronca i Cobertaldo. De har vinmarker lite runt om i området men basen är i Colbertaldo, nära Valdobbiadene. Som namnet antyder drivs företaget av två systrar, Antonella och Ersilana Bronca. De tog över efter deras far under tidigt nittiotal. Sedan några tillbaka arbetar Ersilanas dotter Elisa som vinmakare i företaget och hon representerar fjärde generation. Det är också Elisa som jag först träffar för en presentation av företaget och en tur i vinmarkerna.

Sorelle Bronca är en i sammanhanget relativt liten producent. Man har 20 ha och gör drygt 200.000 flaskor om året. Prosecco utgör den största delen av produktionen men man gör även stilla viner, båda röda och vita samt lite olivolja. Produktionen är ekologisk och fr o m i år är man certifierad. Elisa berättar att allt arbete i vingårdarna görs för hand.

I källaren är det high-tech som gäller. Elisa är utbildad vid Scuola Enologica i Conegliano där man utvecklat och förfinat charmat-metoden. Ord som att ha kontroll och att kontrollera återkommer ofta i vårt samtal. Här regerar rostfritt och rent. "Jag eftersträvar att göra så rena och friska viner som möjligt berättar Elisa. Vår prosecco är inget man ska lagra. Vi har utvecklat en metod där vi kyler musten till -2 grader och gör vinifieringen flera gånger om året. Musten till vårt toppvin Particella 68 går direkt i autoclaven. Normalt gör vi först ett stilla vin som får sin andra jäsning i autoclaven men så gör vi inte här. Tyvärr kostar det för mycket för att använda denna metoden till alla våra viner. Till dem är det cirka 50% av musten som kyls"

Vi åker till en av familjens vingårdar, den där druvorna till toppvinet Particella 68 hämtas. "Det här är vår bästa vingård både vad gäller markkomposition och solexponering säger Elisa. Det är också vår äldsta med gamla stockar. Här är avkastningen betydligt lägre än de tillåtna men kvailtén är på topp. Därför hanterar vi druvorna med extra omsorg och har valt att buteljera vinet separat."

                                                              Elisa Bronca

Elisa berättar också att vinturismen har börjat ta fart. Hon har nyss öppnat en bed&breakfast för att möta det ökade intresset. För mig som besöker området för första gången är det något av ett mysterium att det inte redan är exploaterat.  Det är fantastiskt vackra omgivningar med ett böljande landskap, många småbyar och två mycket besöksvärda städer i Valdobbiadene och Conegliano. Avståndet till Venedig är en knapp timme med bil.

                   
Vi återvänder till Sorelle Broncas högkvarter för att prova deras viner och börjar med Valdobbiadene Prosecco DOCG Brut som är ytterst charmerande med doft av vita blommor, persika och äpplen. Smaken är nästan torr, frisk syra och ren fin avslutningen med en knappt märkbar sötma. 12 gr restsocker. Gjort på 100% glera. Kostar runt 10 euro i butik i Italien.

Valdobbiandene Prosecco DOCG Extra Dry är också gjort på 100% glera men här ligger restsockret på 13 gr. Jag upplever inte vinet som märkbart sötare annat än i avslutningen och skillnaden är inte stor. Däremot känns det lite fylligare och rundare.

Valdobbiadene Prosecco DOCG Particella 68 Brut är gjort på 90% glera och 5% vardera av bianchetta och perera. Stilen är densamma som hos de båda andra vinerna men här finns en växel till. Större djup i smaken och ett tydligt inslag av persika och aprikos. Kostar runt 15 euro i butik.

Det här är verkligen tre bra exempel på välgjord prosecco i en mycket lättillgänglig och inbjudande stil med friskhet och fräschör i fokus. För den som bara druckit snabbköpsprosecco är de garanterat en aha-upplevelse att prova.

Sorelle Bronca gör som jag skrev i inledningen även stilla viner. De två röda Ser Bele och Ardesco är bordeaux-blandningar på cabernet sauvignon, cabernet franc och merlot. Ser Bele är förstavinet som får två år på barrique och sex månader på flaska innan det når marknaden. Ser Bele är det första av Sorelle Broncas viner som fått Gambero Rosso Tre Bicchiere, senast i 2013 års upplaga. 2009 Ser Bele är ett rakt igenom imponerande vin som inte alls passar min smak. Söt frukt med svarta vinbär och skogsbär, fatkryddor och vanilj. Fyllig, sötfruktig smak med mjuka tanniner, frisk syra och bra längd. Snyggt, slickat, välgjort och strömlinjeformat i internationell stil. De övriga stilla vinerna han jag inte med att prova.

                                                      Antonella och Elisa Bronca  



Sorelle Broncas viner importeras till Sverige av Vivona AB och säljs via beställningssortimentet. Har man nära till Danmark kan man handla hos Kjaer & Sommerfeldt

Prosecco del 1

Det finns ett område där mitt drickande inte alls återspeglas i mitt bloggande; Prosecco. Under mina Italiensemestrar är det få prosecco-fria dagar. Ändå har det under dryga fem års bloggande bara blivit ynka nio bloggposter. För att justera balansen mellan input och output kommer jag att göra några inlägg under de närmaste dagarna. För mig är prosecco lite som popmusik. Enkelt, lätt, rättframt och lättgillat. Inget som behöver analyseras sönder och samman men som måste ha  finess för att hålla. Lätt att tycka om, lätt att rynka på näsan åt. Jag ska börja med att försöka reda ut begreppen kring vad prosecco är. Eller kan vara.

Men jag ska börja med att säga något om vad prosecco inte är. Det är inte någon billig champagne-kopia. Både druvor och produktionsmetoder skiljer sig åt och man eftersträvar andra kvaliteter. Prosecco ska vara lätt och friskt med frukten i centrum. Bra prosecco är aromatiskt och har tydlig doft av äpple, päron och vita blommor. Smaken är lätt och frisk med bra syra, viss mineralitet och oftast en smula sötma.

För ett par år sedan fick prosecco DOCG-status.  Prosecco var inte längre druvan som vinet gjordes på utan ett avgränsat geografiskt område. Hur det gick till vet jag inte riktigt men jag misstänker att det ligger ett stort stycke italiensk politisk ekvilibrism bakom. Ni förstår, Prosecco är en ort i Carso i Friulien där det inte odlas några prosecco-druvor. Möjligen kommer druvan ursprungligen härifrån men den klassiska produktionszonen ligger i kullarna norr om Treviso i Venetien, mitt i mellan Venedig och Cortina d'Ampezzo. Man döpte om druvan prosecco till glera, en gammal synonym, gav den klassiska zonen DOCG-status och ett stort område som omfattar östra Venetien och stora delar av Friulien upphöjdes från IGT till DOC-status. På så sätt lyckades man stoppa producenter från annat håll att använda sig av namnet prosecco. Själva orten Prosecco ligger alltså långt ifrån den klassiska zonen och ingår inte i DOCG-området som den lånat sitt namn till...

Anledningen till allt detta handlar naturligtvis om pengar. Prosecco har med åren blivit ett starkt varumärke. Från att ha varit en lokal och senare Italiensk angelägenhet har prosecco under de senaste decennierna blivit en enorm exportsuccé. Så stor att även producenter på annat håll, både i Italien och i andra länder, började odla druvan och sätta namnet på etiketten. Namnet är lätt att uttala, vinerna lättgillade och inte särskilt svåra att hjälpigt kopiera. Åtminstone inte så länge vi snackar om bulkproduktion. Och mycket handlar om just det. I det stora DOC-området som omfattar nio provinser i nordost produceras upp emot 150 - 200 miljoner flaskor årligen. Det mesta odlas på slättlandet och skördas maskinellt. Den DOCG-märkta produktionen omfattar 65 miljoner flaskor och såväl DOC- som DOCG-produktionen väntas växa under kommande år. Glera är en högproducerande druva och det maximala skördeuttaget för DOC-viner ligger på 18 ton per hektar. För DOCG är taket 13.5 ton.

Det produceras en uppsjö av olika typer och stilar. Den största andelen är spumante men det görs också frizzante och tranquillo. Prosecco har också oftast en viss restsötma. Den torraste etiketteras brut med max 12 gram restsocker, extra dry med 12 - 17 gram och dry med upp till 32 gram. Det finns också ännu sötare varianter. Den vanligaste produktionsmetoden är en modifiering av charmat, med den andra jäsning på ståltank eller autoclave som man säger här. En billigare och snabbare metod än den traditionella champagne-metoden men också något som framhäver proseccons fruktiga och blommiga karaktär. Det finns ett fåtal producenter som gör flaskjäst prosecco med helt annan karaktär. Mer om det senare.

Det finns två DOCG-områden; Conegliano Valdobbiadene DOCG Prosecco Superiore och Colli Asolani Prosecco Superiore. I det förstnämnda området finns dessutom Cartizze, som kan liknas vid ett grand cru och är en av Italiens dyraste vinmarker. Här finns totalt 106 ha. Man har också identifierat ett 40-tal andra sluttningar som kallas rive och har rätt att sätta ut namnet på etiketten. För Cartizze och Rive-vinerna gäller också något lägre skördeuttag och högre alkoholhalt. Man måste också årgångsmärka vinerna. Prosecco ska innehålla minst 85% glera. Oftast görs vinerna på 100% glera men man får även använda andra inhemska druvor som verdiso, binachetta och perera. Även chardonnay, pinot bianco, pinot grigio och pinot nero är tillåtna i spumante-versionerna.

Conegliano Valdobbiadene-området domnieras av ett antal storproducenter och  koperativ där flera producerar mer än en miljon flaskor om året. Många producenter köper druvor till hela, eller delar av, sin produktion. Precis som över allt annars är det viktigt att känna till producenter. Även om DOCG-statusen inneburit en viss uppstramning så produceras det mycket skräp och ännu mer som är snabbt glömt. Jag tillbringade en dag i området under julsemestern och besökte tre kvalitetsproducenter med lite olika inriktning

                       

Amarone

Juldagen är här och jag befinner mig i ett lätt däst tillstånd. Just nu är det paus mellan måltiderna och lite gymnastik på tangetbordet ter sig som en rimlig ansträngning.  Till annandagslunchen kom en lite speciell flaska på bordet. En gåva från en bekants bekant som känner någon i Verona-trakten som gör vin hemma på gården. Jag vet således ingenting om producent, årgång, druvblandning, odling eller annat.

Vinet är djupt mörkrött i färgen med violetta kanter. Doften domineras av mörka körsbär och blåbär. Här finns också en del torkad frukt och julkryddor. Det är ingen stor eller fullmatad doft som talar med versaler utan den är av den lite mera lågmälda sorten.

Smakmässigt så möts av ett vin som jag skulle säga ligger någonstans mitt i mellan en amarone och en recioto. Det är lite för sött för att funka till maten men ändå inte ett vin som passar till dessert. Däremot förträffligt gott att dricka utan matackompanjemang. Smaken känns till en början riktigt söt med mörka fullmogna körsbär. Syran ger balans och det fyller på med kanel och andra krydderier. Här är också något svårfångat som ger mig lite naturvinsvibbar I avslutning finns en tydlig bitterhet och distinkta tanniner.

Amarone come una volta var det någon runt bordet som sa. Hade jag haft en giltig referensram hade jag förmodligen nickat instämmande. Hursomhelst så är det en spännande vinupplevelse som å ena sidan känns väldigt ursprungtypisk men samtidigt är något alldeles eget.