White christmas

Civilisationen har nått även Vemdalsskalet - på Högfjällshotellet kan man sitta och surfa på det trådlösa nätet för en billig peng.
Några dagars alpina övningar i Skalets gröna backar (ja, alltså, här är gott om snö och ett antal minusgrader, men de kallar sina enklaste backar för gröna) har naturligtvis lämnat mig helt mörbultad. Men det är vackert när solen får fjälltopparna att gnistra, och jag gör vissa framsteg i backarna. Julaftonens övningar kröntes med att jag - efter ett välvilligt råd från min kära alpint lagda hustru - lärde mig "ploga" för att få ner farten i besvärliga partier. Detta i sin tur resulterade i att jag inte trillade utan istället kom ur branterna upprätt - men med väsentligt högre fart än tidigare, då jag mest hasat och rullat mig ner. Nästa projekt måste därför bli att reglera farten i de flackare delarna. Som det nu är forsar jag nerför som en variant av cirkusarnas levande kanonkula, till men för alla barn och dylikt som befinner sig i de lättare backarnas nedre delar. Där finns också hästar, slädar, Sibylla-serveringar, liftköer och andra besvärliga hinder. Stoppsladd är också ett moment i backhanteringen som jag måste lära mig behärska bättre. Juldagen lovar strålande sol, så det blir väl rikliga tillfällen att öva.

Nu är ju inte detta en friluftsblogg, utan ett forum för avrapportering av avsmakade alkoholhaltiga drycker. Jag kommer till det. Efter skidåkningen, då det inte finns en del av kroppen som inte smärtar efter diverse fall och ovan ansträngning av obskyra muskelgrupper, är det en osannolik lisa för kropp och själ att krypa in i stugans bastu och värma upp sig. Sedan är det uppfriskande att lubba ut på verandan för att kyla ner sig i den kalla norrlandsluften. Första kvällen gjorde jag ett dumdristigt försök att hoppa i en snödriva, men det gick inget vidare: det var vass skare som rev sönder benen. Istället är det bättre att sätta sig på en bänk och svalka sig med en Nils Oscars Kalasjulöl – den slinker vid ett sådant tillfälle ner lika lätt som en tappad skida rutschar utför barnbacken. Svärfar rekommenderar Norrlands Guld, med tanke på den geografiska belägenheten, men också på grund av fylligheten och den lagoma beskan hos denna lokala storhet.

Lillejulafton innebär hos svärföräldrarna avsmakning av julbordets fröjder. Svärmors sillinläggningar är legendariska och här fanns ett ymnigt urval: löksill, currysill, kräftsill, kryddsill, stekt sill i ättika, dansk löksill. Vidare rökt lax och ål, en paté på bland annat kycklinglever, rödkål och skinka med svärfars egenrullade senap, ej att förglömma prinskorvarna och leverkorven och ostarna. I vildmarken smakar det extra gott, efter så mycken frisk luft. Svärfars citronsnaps har ett vänligt och friskt bett som passar som hand i lovikavante till sillen. På ölfronten har svåger H gjort en enastående insats och till fjällvärlden släpat med sig – ja, prisa gudarna – Young’s Winter Warmer, som enligt den skrytsamma reklamen på etiketten är "your ultimate hearthside companion". Stugan håller sig tyvärr inte med kamin och därför heller ingen hearthside, men det innebär inga som helst problem att njuta av årets upplaga av Young’s . Här snackar vi åtminstone röd pist i vinterölens alpina konkurrens. Torr som den knarriga snön under pjäxorna, knäckig och med en beska som inte förhäver sig.

Igår, julafton, var det repris av allt detta, plus svärmors egenhändigt hophackade sillsallat med syrliga äpplen, rödbetor och massor av sill. Till skinkan och brunkålen, som avrundning av snapsandet, en annan av svärfars stoltheter: slånbärsbrännvinet. Här är det mer silkesvantar, en stillsam, sötsyrlig smekning av smaklökarna. Idag lär det vara lutfisk på gång. Då kan det vara läge att pröva Bäsken, eller Linie Akvaviten. Om Gud vill och backarna är nådiga.

Adventstiden...

... går mot sitt slut. Det är en period av sammankomster kring glögg-grytan. När det nu är dags att summera, flyter de olika glöggmuggarna - eller snarare deras innehåll - samman i ett varmt och lätt disigt töcken. Något som framträder som ett klart lysande juleljus är idén att spetsa glöggen med rom. Jag tror det mest har varit Blossas färdigblandade starkglöggsvariant som har varit på tapeten. Ja, på tapeten har den ju sällan varit rent bokstavligen, turligt nog. Ibland har en skvätt spillts på golvet dock, med resultat att man liksom blivit fastklibbad i en sorts evig adventspose.
Ett särskilt hedersomnämnande går här till R's specialvariant, vällagrad original-blossa egenhändigt uppgraderad med mörk bacardi. Mycket angenäm och kraftfull i smaken, lagom söt och med en distinkt men ej alltför påträngande touche av sprit.

Glögg i all ära, det är ändå inramningen och sällskapet som är det viktiga. Hos vännerna på Möllevången langades, efter en stärkande Första Advents-promenad, fram diverse smårätter - sparris, skinka, ost med mera - innan själva glöggintaget. Till maten Allesverloren Shiraz, ännu en favorit som alltför ofta blir förbigången till förmån för mer flyktiga bekantskaper.
Hos kamraterna på Solbacken fanns de traditionella lussebröden, kärleksfullt knådade till sedvanligt konstfärdiga former, och en armada av minipizzor som församlingen glatt mumsade på. Till detta kunde den som ville njuta av nämnda romspetsade dekokt, eller halsa en sval och läskande dansk öl.
Hos vännerna i Sundets Pärla åtföljdes glöggen av en mustig fisksoppa kryddad med saffran. Här förhöjdes stämningen av chardonnay i olika former: Lindemans i box (nr 16457) och Mezzacoronas i flaska(nr 2407). Båda dracks med välbehag av gästerna, särskilt det italienska föll mig på läppen med sin friska och ändå kraftfulla smak.
Slutligen fick jag, i samband med det traditionella julfirandet på Solbacken, en chans att förvissa mig om att R's färdigheter i glöggblandarbranschen inte var en engångsföreteelse. Hans romglögg fungerade utmärkt som aptitretare. Inte blev det sämre av att julbordet hade ett märkbart Förslövs-tema: Hotella-senap till skinkan, en heberleinsk grönpepparkorv där bland charkuterierna. Även en "Torekovs-sill" bland inläggningarna bidrog till att trösta Bjärebor i förskingringen. Efter en stunds palaver kom vi fram till att det nog var nionde gången vi samlades här för firande. Åren kommer och går, liksom batteriet av snapsbuteljer - vissa försvinner till slut ur sortimentet och vissa hänger med från högtid till högtid. Som den svartetiketterade flaskan med isländskt brennìvin, som nog varit med samtliga år. Den var alls inte dum, upptäckte jag: snarlik de danska kumminkryddade sorterna, mild och behaglig till sillen och skinkan. Nästa år, om Gud vill och levern håller, gör jag nog tabberas på den.

Så mycket förströelse i den nervösa väntan på tomten! Så mycket glögg och gamman! Jag känner mig nu helt förberedd på den stundande färden till fjällen och de stupande branterna. Tanken på att dödsföraktande kasta mig utför dessa fjällsidor skrämmer mig inte längre lika mycket. Om det blir min sista advent, tar jag åtminstone med mig många glöggfryntliga minnen till det hinsides.