Återhämtning

Förra veckan var tuff. Mycket handlade om vin men förutom Fri Vin, två provningar med Fulvio Bressan och en Danmarkstur så skulle jobbet skötas, studenter firas och ett seminarium hållas. Det tog några dagar innan vinsuget återvände. Suget handlade mer om att dricka vin än att prova, mer om att få njuta än att analysera. Bara att plocka fram två säkra kort med andra ord.

2010 Le Piane La Maggiorina provades första gången redan i november. Då upplevde jag vinet som påfallande friskt. Nu, ett drygt halvår senare, har det sansat sig och ter sig mer i balans. Vinet är huvudsakligen gjort på nebbiolo och croatina med några skvättar vespolina och uva rara. Pigg och vital doft som påminner om körsbärsdominerad blandsaft. Lätt, tilltalande kryddighet och tydliga mineraltoner.
Vinet kan bäst beskrivas som lättdrucket. Charmig frukt, frisk syra och lätta tanniner. Inte på något sätt slätstruket, bara direkt, ärligt och omedelbart tilltalande. Inget tjafs, inga djupsinnigheter. Minst lika kul som de hypade naturbeajoulaiserna men till halva priset.
Finns hos Winewise för 119 DKK.

2006 Querecchio Brunello di Montalcino tar inte många sekunder att falla för. Ett par sniff så vet man att man är hemma. Det här är verkligen  sangiovese av klass med körsbär, örter och dyra kryddor. Första klunken är verkligen instant pleasure. Perfekt balans mellan frukt, syra och torra tanniner. Så snyggt, så elegant och så gott.
Rhonarna, Italienska Viner och Vinintresserad har provat och gillat. Carlo Merolli säljer för 139 DKK vid köp av ett sexpack i Danmark, 160 MUK vid leverans till Sverige..

2010 Le Piane Maggiorina

I somras besökte Italienska Viner Boca-producenten Cristoph Künzli och hans Le Piane. Besöket resulterade i en av de mest välskrivna och intresseväckande blogginlägg jag läst och min nyfikenhet var väckt. När så Stefan Jensen lockade med ett medimportör-tilbud som innehöll såväl nya årgångar som några godbitar ur arkivet var jag inte sen att nappa. Nu är flaskorna hemma och har fått återhämta sig ett par veckor efter resan från norra Piemonte.

Jag väljer att börja med instegsvinet 2010 La Maggiorina. Vinet är gjort på 50% Nebbiolo, 40% Croatina, 5% Vespolina och 5% Uva Rara. Macerationstiden är kort - 5 till 6 dagar - och sker liksom lagringen på ståltank.

I glaset är det en helt transparent skapelse i en mörkröd nyans som uppenbarar sig. Doften är omedelebar och charmig. I centrum finns en läcker jordgubbsfruktighet där associationerna drar både åt det nyplockade och fjolårets sylt. Det finns en del kryddor och stendammsmineraler. Inget under av komplexitet kanske men ändå elegant, nyanserat och allt är på rätt plats.

Vinet är smarikt men väldigt lätt. Strukturen är nästan vitvinslik med ytterst lättfotade och finkorniga tanniner. Aromerna återspeglar sig exakt i smakupplevelsen. Det finns en liten kärna av sötma i frukten som är mycket tilltalande och som är det enda man har att hålla sig i när syrorna drar igång. Här stå verkligen mätarna på klockan tolv. Utan den lilla eftergiften hade jag nog inte stått pall.

På egen hand är 2010 La Maggiorina en liten prövning. Tillsammans med en portion ångande canederli allo speck oroar jag mig mindre över magslemhinnorna tillstånd.

2005 Domaine Santa Duc & 2008 Ioppa Uva Rara

Efter en månad med uteslutande italienska viner kändes det som att det var dags att att dricka något annat. När dessutom vädret slår om, temperaturen halveras och de mörka molnen drar in funkar det med något värmande från södra Rhône. Dock ingen 07:a utan ett av de första vin jag köpte med avsikt att lagra. 2005 Domaine Santa Duc provade jag för första gången för dryga två år sedan. Dags att kolla vad som hänt sedan sist.

Färgen har tappat de blåa inslagen och går nu i en tät mörkröd nyans. Doften har också tappat en del av babyhullet och den primära frukten är borta. Nu domineras den av körsbärslikör, rumtopf, läder och fataromer. Efter en stunds sniffande fyller det på med lavendel och örtkryddor. Smaken är mycket fyllig, värmande ochfortfarande närmast burdust. Smakerna följer aromerna väl och allt samlas ihop med bra syra och närmast brutala tanniner. Finalen är bittert och det känns väldigt tydligt att man inte gjort sig omaket att skilja druvorna från stjälkarna. Rustikt är bara förnamnet. Jag gillar det här skarpt men det är inte helt enkelt att hitta lämplig mat. Åtminstone inte mitt i sommaren. Jag tänker låta resterande flaskor ligga ett par år till och fylla på med några 07:or.



Till maten öppnar jag istället en italienare. 2008 Ioppa Uva Rara är på många sätt föregående vins raka motsats. Ett utpräglat matvin som inte ställer några stora krav men erbjuder desto mer omedelbar charm. Doften bjuder på hela paketet av saftig bärfrukt. Solmogna jordgubbar, hallon och röda vinbär. Smaken är precis lika ämabel som doften. Bra syra, mjukt lent och fruktigt. Läskande och lättdrucket som saft. Glas efter glas slinker ner tillsammans med lite blandade charketurier från Bjärhus och innan man vet ordet av är flaskan tom. Tack till Piemonte-Patrik för flaskan

Jag kan inte låta bli att tänka att det är viner som detta som är det definitiva beviset på att ett område har god vinkultur. Att även de enkla matvinerna, vardagsvinerna håller hög klass och har något att ge.