2014 Burja Estate Burja Noir

Jag håller mig kvar i Vipavska Dolina, eller Vipava-dalen i allra västligaste Slovenien. Häromdagen drack jag Burja Bela och idag Burja Noir.  Burja Estate fokuserar helt på inhemska druvor. Med ett undantag.  Primoz Lavrencic älskar pinot noir efter att ha arbetat en tid på Domaine Leroy i bourgogne. Och hans tolking av druvan är väldigt burgundisk...

Vipava-dalen har ett lite svalare klimat än närliggande Brda och det märks tydligt på Burja Noir. Vinet har jästs med naturligjäst på ståltank och fått knappt två veckors maceration. Lagringen har skett på både stora fat och begagnade barriquer i två år. Vinet är ljust rubinrött och helt klart. Doften är ren och frisk med röda bär, lätt kryddighet och en lätt antydan till fat. Smaken känns relativt lätt och elegant men har stor intensitet. Hallon, körsbär och mineraler. Frisk syra och lätta tanniner.

Helt klart en väldigt välgjord och spännande pinot. God nu, men kräver definitivt mat för att riktigt komma till sin rätt, och med framtiden för sig.  Finns att köpa via privatimport från Winewaves.

2015 Enderle&Moll Spätburgunder Rosé och 2015 Grauburgunder

Jag har sett Enderle&Molls namn passera förbi i flödet ett antal gånger. Jag har läst massor med hyllningar till deras Pinot Noir-viner och flyktigt provat ett par av deras vita viner men aldrig druckit och följt en flaska över en kväll. De är nämligen inte helt enkelt att komma över. Enderle&Moll befinner sig rätt långt ut till vänster på naturvinsskalan. De verkar ha ett någorlunda pragmatiskt förhållande till svavel, de använder när de tycker att det behövs. Annars är det manuell skörd, fottrampning och allt annat på checklistan som gäller. På en punkt skiljer de sig dock från många andra naturvinsproducenter. Enderle&Moll är rätt modesta i sin prissättning. De har dessutom en ytterst sympatisk dansk importör som säljer vinerna till väldigt bra pris och har mycket rimliga fraktpriser. Såklart att vinerna knappt hinner in på lagret förrän allt är slut.

2015 Spätburgunder rosé har en helt fantastisk färg, något slags candy colored hallonsaftsröd. Redan innan jag smakar så har jag bestämt mig för att det här ska vara ett lätt vin. Och till en början lyckas jag övertyga mig själv om att det är det. Men det är en villfarelse. Doften domineras av mogna jordgubbar med lite pinot-kryddor i bakgrunden och massor av mineraler. Smaken domineras av jordgubbar och andra röda bär men man hinner knappt tänka sötfruktig och insmickrande innan syrorna kickar in och då är det istället blodapelsin som dyker upp i tankarna. Mineralisk avslutning och rätt lätta men tydliga tanniner i avslutningen. På det hela taget en kul och användbar rosé där min enda invändning är att alkoholen ligger på 13.5% och det känns en del i avslutningen.

2015 Grauburgunder är blekt laxfärgad, lite åt aprikoshållet och rätt grumligt. Doften har initialt en lite oren doft men det vädras snabbt bort. Sedan tar frukten över med päron, äpple, stenfrukter och en viss pepprighet. Smaken är verkligen intensiv med fin frukt som får ett rejält lyft av syrorna. Det här går jag verkligen igång på. Lätt men med hög intensitet, rakt, enkelt och okomplicerat vin med massor av charm


Enderle&Moll importeras till Sverige av Bonden&Vinet och kan beställas via PI, i Danmark är det Extra Brut som säljer men jag misstänker att det mesta är slut. En annan möjlighet är att söka hos tyska näthandlare där vinerna av någon anledning inte verkar ha samma åtgång som på annat håll.

Pittnauer: 2012 Pinot Noir Fuchsenfeld, 2010 Pannobile & 2012 Blaufränkisch Dogma

Varför gå över ån efter vatten ? Jag måste erkänna att jag har betydligt bättre koll på danska vinhandlare än på vad de svenska importörerna har att erbjuda. Lusten till vinsafari på andra sidan sundet har nog fått åtminstone mig att inte kolla upp vad som finns att få via beställningssortimentet och privatimport. Måste erkänna att jag blev rätt förvånad när jag upptäckte att Wicked Wine, en importör jag mest förknippar med högklassig öl, hade ett brett utbud av österrikiska biodynamikern Pittnauers viner via beställningssortimentet. Till riktigt bra priser dessutom.

2012 Pinot Noir Fuchsenfeld är nog det minst intressanta av de tre vinerna. Det doftar väldigt typiskt av både druva och ursprung. Varma jordgubbar, både färska och fjolårssylt, skogstjärn och krydderier. Smaken är varm, relativt fyllig med frukten i centrum. Vinet är mjukt, nästan helt utan tanniner och syrorna dämpas av den söta frukten. I avslutningen finns en del smörkola och lite bitterhet. Ganska gott, definitivt lättdrucket men inte särskilt intressant. Inget jag kommer att fylla på av.

Då är 2010 Pannobile betydligt mer intressant. Vinet är en blandning av 50% blauer zweigelt, 40% blaufränkisch och 10% st laurent som lagrats 20 månader på begagnade barriquer. Mörkt, nästan ogenomskinligt i färgen. Doften till en början rätt återhållsam men med lite tid på karaff öppnar vinet upp och bjuder på mörk djup frukt, kryddor, animaliska toner och mörk choklad. Smaken är djup, fyllig och väldigt balanserad. Mina associationer drar iväg åt olika håll, lite bourgogne, lite beaujolais och lite nord-rhonsk syrah. Riktigt bra.

2012 Blaufränkisch Dogma är vinet som verkligen får mig att dra efter andan. Här har vi druvren, osvavlad blaufränkisch som fått ett år på begagnade små franska fat. Doften är sanslöst vital med massor av körsbär och andra röda småfrukter, violer, mineraler och peppar. Det är så totalt avväpnande charmigt men ändå med ett väldigt seriöst djup. Smaken är direkt våldsam med pigg frukt i drivor, syror av italienskt snitt och en eftersmak som hänger kvar länge. 2012 är första årgången av Dogma. Jag ska definitivt lägga undan några flaskor. I nuläget kräver vinet mat, gärna något fett och salt. Någonting säger mig att om ett par år blir det här sensationellt bra med en svamprisotto.

2011 Vaudoisey-Creusefond Bourgogne Pinot Noir

En av mina föresatser för 2014 är att närma mig bourgogne. Har haft tanken ett tag, provat en del men tyckt att det verkat för dyrt, för jobbigt och för svårt. Sedan kom jag på hur jag brukar göra och då kändes företaget plötsligt hanterbart. Alltså bara att hoppa i, prova det som kommer i min väg och se vad som faller mig i smaken. Jag tänker ge mig ut på irrfärd utan karta och kompass. Köra med intuitionen som vägledare och med några goda råd från betrodda som packning. Vart det här kommer att leda har jag ingen som helst aning om men det känns onekligen spännande.

Första anhalten är i sann Billigt Vin-anda ett instegsvin, en 2011 Vaudoisey-Creusefond Bourgogne Pinot Noir, inköpt i en dansk livsmedelsaffär. Vinet är ljust, transparent och klarrött. Doften tar rejält med tid på sig att öppna upp. Först rejält stumt och tillknäppt, blygt och tillbakadraget. Efter en vända på karaff tittar det fram lite försynt jordgubbsfrukt och med ytterligare tid så blir doften ytterst delikat. Florala toner, jordgubbar, körsbär och hallon med pinotkryddigheten i bakgrunden. Försiktigt, nedtonat men väldigt sensuellt. Doften kräver en del uppmärksamhet men har man den blir man belönad. Smaken fungerar på precis samma sätt. Den liksom smyger sig på och viskar fram budskapet. Perfekt balans mellan charmig frukt, syra och lätta tanniner. Inte någon övertydlig pinotkaraktär utan mina tankar hade nog dratt åt beaujolais vid en blindprovning eller möjligen åt någon höghöjdsodlad norditalienare. Vinet gjorde en strålande insats till en fet och salt charktallrik och gjorde på intet sätt bort sig när det hamnade hemmagjord pizza på bordet. Finlemmat måhända men viker absolut inte ned sig i skarpt läger.

Jamen det här var väl ingen dum början på mina burgundiska irrfärder. Jag är helt med och tänker att det kan vara klokt att börja med instegsbourgogne innan det är dags att hit the harder stuff...

2011 Domaine Léon Boesch Riesling Grandes Lignes & Pinot Noir Les Jardins

Jag dricker gärna Alsace-viner men har aldrig kommit mig för att riktigt lära känna området. Riesling och gewürztraminer är favoriterna men det går årligen ner en låda crémant och någon störflaska pinot noir. Eric Lichtlé och Leon Boesch tillgodoser mina behov och jag har aldrig känt något större behov av att leta vidare.

Domaine Leon Boesch håller till i den lilla byn Soultzmatt. De har 13 ha, varav 2.5 ha grand cru-marker,  som odlas biodynamiskt sedan år 2000. Det är ett renodlat (i dubbel bemärkelse) familjeföretag som nu är inne på 11:e generationen. Produktionen ligger på c a 80.000 flaskor per år.

2011 Riesling Grandes Lignes är naturligtvis ungt och outvecklat men ändå förvånansvärt tillgängligt. Doften är fullpackad med äpplen, tropiska frukter, honung och kritiga mineraler. Några tydliga petroleumtoner har inte utvecklats men de kommer säkert om vinet får något års ryggläge. Smaken har också en hel del babyhull. Friska äpplen, tropisk frukt och honung. Hög syra och rikligt med kritiga mineraler. Gott, generöst men ännu lite oslipat.

2011 Pinot Noir bjuder på en mycket druvtypisk doft. Pinot-kryddor som minglar med vildhallon och svamptoner. Just nu är det bären som spelar förstafiolen och dominerar doftspektrat. Smaken upplevs initialt som förledande lätt men den generösa frukten kickar in och fyller ut rejält. Syran är frisk och ger fräschör och balans. Just nu väldigt charmigt och i en lättgillad fas.

2010 Domaine Michel Lafarge Bourgogne Passetoutgrains L'Expection & 2011 Pierre-Marie Chermette Domaine Vissoux Fleurie Poncié

Frankofilens värmande retropost "Blandade småhopp" skickade mig till Göteborg för ett besök på monopolets butik i Östra Nordstan, på tillräckligt avstånd från hemorten för att garantera anonymitet. Ska man bryta mot sina egna principer så ska man inte göra det offentligt...  Frankofilens inlägg ledde inte bara till en geografisk förflyttning utan fick mig även att minnas bloggosfären som den en gång var och faktisk bli en smula nostalgisk. Jag tänker inte att allt var bättre förr men kanske var klimatet lite mer opretantiöst, avspänt, enkelt, välvilligt och allmänt godartat. En rätt bra miljö att utveckla sitt vinintresse i.

Så varför inte göra som i the good ol' days, shoppa, poppa och få till ett inlägg. Först ut var 2011 Domaine Vissoux Fleurie Poncié i en helt transparent blåröd nyans. Doften slår på stora charmen direkt med skogshallon, körsbär, örter och lätt parfymerad blommighet. Man måste nog ha ett hjärta av sten för att inte mjukna inför den här doften. Den är verkligen gullig och näpen. Smaken är på precis samma sätt. Lätt och charmig med söt bärfrukt, fin syra och en lätt bitterhet i avslutningen. Gott, läskande och lättdrucket. Invändningar ? IV-Patrik skrev vid något tillfälle att man inte bannar en hundvalp för att den viftar på svansen. Det har han ju såklart rätt i. Men, tänker jag, även den sötaste hundvalp kan ju bli lite påfrestande i längden.

Under butiksbesöket fick jag syn på en annan flaska som väckte min nyfikenhet. 2010 Bourgogne Passetoutgrains L'Exception från Michel Lafarge kände jag igen från något blogginlägg och en sådan fick också följa med hem. Här möter vi en helt annan typ av vin med en doft som har en helt anna effekt på mig än den från det föregående vinet. En doft som jag vill gå i dialog med, inte stå vid sidan av och beundra och säga snälla saker till. Jag bjuds på en rustik blandning av animalier och kokta rotfrukter, körsbär, hallon och bittermandel. Mer rejält än rart. Smakupplevelsen är också redig, rejäl och rustik. Fylligare än väntat. Fin bärfrukt, riktig fart i syrorna och förvånasvärt kraftiga, lite stälkiga tanniner. Läckert, läskande och ett suveränt matvin.

Två väldigt tilltalande och på alla sätt välgjorda viner. När det gäller beaujolaisen så är den i en stil som jag så smått börjar tröttna på och här passar jag vidare inköp. L'Exception däremot... oj, oj, oj. Den är gjord i en stil jag inte kan få nog av och här blir det påfyllning. När jag la min beställning fanns det 26 flaskor kvar...

2010 Meinklang Blauburgunder

 En av mina absoluta favoritvinhandlare är Ole Sörensen och hans Emilie Vin. Oles sortiment bjuder inte på de allra mest spektakulära grejerna men har stor bredd, genomgående hög kvalité och oftast mycket bra priser. Här finns mycket att välja på i bekväm prisklass mellan 75 och 150 DKK. I princip alla viner är ekologiska eller biodynamiska. Ole handlar med viner han gillar och han verkar dessutom gilla att handla med viner. Ett besök  brukar innebära att ett stort antal flaskor öppnas och provas.

2010 Meinkland Blauburgunder går i mörk tegelröd nyans.  Doften tar tid på sig att komma igång. Först är det mest kokta grönsaker, höstlöv och pinot-kryddor. Med lite tid kommer frukten igång och kompletterar doftpaletten med allehanda röda bär. Här finns jordgubbe, hallon, smultron och körsbär. Återhållsamt men klart sympatiskt.

Till en början känns smaken som en riktig fjäderviktare. Jag uppfattar vinet som väldigt lätt och mjukt. Syran är mycket frisk och jag märker nästan inga tanniner alls. Efterhand börjar jag ana en extra växel. Vinet känns fortfarande lätt och slankt men har en väldigt fin och förvånansvärt intensiv eftersmak. När man svalt en klunk så lyfter syror och alkohol (13%) fram en varm våg med röda bär och kryddor som verkligen ger vinet en extra dimension.

Jag provade 09:an för ett tag sedan och den var minst lika bra. Jag tror att båda årgångar finns att tillgå för 85 DKK.

Vinet dracks till canderli allo speck i buljong och rejält med parmesan och det är en kombination jag definitivt kommer att återanvända.

NV Collet Brut

Häromveckan fick jag ett mail ifrån Star PR Group med recept på champagnebaserade drinkar. I mailet fanns också ett erbjudande om varuprov på Collet Brut som jag nappade på. Min sofistikation sträcker sig nu inte så långt som till att blanda drinkar på champagne utan tycker att drycken dricka bäst som den är.

Collets instegsskumpa är en blandning av 65% petit menuir, 25% pinot noir och 10% chardonnay som legat på jästfällningen i tre år. Vinet går i en ljust blekgul nyans. Rätt blyg doft med gröna äpplen, lätta citrustoner, lite nötighet och rostat bröd. Smaken är frisk och lätt. Gröna äpplen i centrum, frisk syra och lite kritighet i avslutningen.

En enkel champagne som gör jobbet som stämningshöjare på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Inget att analysera sönder men helt OK att dricka. För de 249 kr som flaskan kostar kan man ha betydligt roligare både i och utanför champagne.

2010 Markowitsch Pinot Noir Classic

För ett par år sedan provade jag en tidigare årgång av Markowitsch Pinot Noir Classic. Jag gillade vinet, tyckte att det hade mer karaktär och var betydligt roligare att dricka än de flesta andra pinot-viner i jämförbar prisklass. Jag gjorde en mental notering om att det vore kul prova vinet igen. Något som jag såklart inte blivit färdig till förrän nu.

2010 Markowitsch Pinot Noir Classic är helt transparent ljusrött med lite blå reflexer. Doften är väldigt druvtypisk med hallon jordgubbar och kryddor. Doften bär en del spår av ekfat men det är inget jag upplever som störande.

ster

Smaken är lätt och rätt enkel. Den domineras av jordgubbarna. Jag får klockrena associationer till jordgubbskräm. Frisk syra, lätta, mjuka tanniner och ett kort slut där kryddigheten och en lätt bitterhet tittar fram. Markowitsch Pinot Noir Classic är ett enkelt, oförargligt och lättdrucket vardagsvin. Varken mer eller mindre.

Grekisk Afton i Sjörröd

Mitt besök hos Evangelos Paraschos fick ett lite abrupt slut beroende på dålig planering från min sida och ett alltför tight schema.Jag hann bara med fatprov och fick lämna stället innan vi han börja prova de buteljerade vinerna.Igår eftermiddag fick besöket en trevlig epilog, en provning med stora delar av Paraschos sortiment. Inte i Collios böljande landskap men väl ett stenkast från Finjasjöns soldränkta stränder i sällskap med Vinosapien och Italienska viner.

Tyvärr tvingades vi konstatera att 2007 Kai, 100% Tocai, var korkad bortom all vett och sans. Synd på så rara ärtor...


2007 Ponca är Paraschos vita toppvin. Ponca är också namnet på den magra jordmånen som anses som ytterst lämplig för produktion av kvalitetsviner och som är typisk för Collio. Evangelos Paraschos vill utvigda begreppet och menar att det innefattar jordmån, klimat, traditioner, la bora, d v s hela det sammanhang som bidrar till att vinet smakar som det gör.

Ponca är en blandning där sauvignon blanc och chardonnay utgör c a 90% och resten består av ribolla gialla, pinot blanc, malvasia, verduzzo och picolit. Fem dagars maceration och sedan två års lagring på stora ekfat. Ingen filtrering, ingen klarning, inget svavel.
Färgen är ljust bärnsten med en dragning åt guldgult. Doften är mycket intensiv och komplex. Den domineras av aprikos med inslag av krusbär och mynta. Det finns honung, torkad frukt och en aning karamell.
Smaken är mycket frisk och fruktig. Vinet är rejält fylligt utan att bli det minsta tungt. Tanninerna är märkbara men förhållandevis mjuka. Bra syra och lång god eftersmak. Ett helt fantstiskt vin där den speciella vinifieringen på inget sätt tar över eller skymmer kvaliteter. Inget dumt ställe att börja på om man vill bekanta sig med oranga viner.


2008 Not är gjort på 100% pinot grigio. Här har skalkontakten pågått i tre veckor. I övrigt är det gjort på precis samma sätt som Ponca. Jag ska säga något om vinets namn. Evangelos Paraschos kommer från Grekland och han har valt den grekiska symbolen för pi som sitt varumärke. På italienska uttalas den "pi greco", alltså "grekiskt p" läser man ut det blir det pi+not=Pinot.

Vinet är betydligt rödare i färgen än det föregående, nästan rosa. Doften kryddig, karamellig och har inslag av aprikos och persika. Smaken har till en början ett stort anslag och känns fylligt och kraftfullt. Österländska kryddor och torkad frukt dominerar men jag upplever att smaken inte riktigt fyller ut det stora anslaget. Frisk syra och rätt så rejäla tanniner. Här upplever jag att metoden lite granna skymmer druvmaterialets kvaliteter och vinet är mer intressant än gott. När jag provar om vinet dagen efter och dricker det till en lätt kanelkryddad spezzatino med polenta gör det jobbet på ett mycket förtjänstfullt sätt. Suveränt matvin. Dag två har smaken växt ett par storlekar och nu levererar det fullt ut.


Vi fortsätter med 2008 Merlot, ett vin gjort på druvor från mycket unga stockar. 30 dagars maceration. I övrigt samma vinifikation som de övriga vinerna. Rätt trevlig doft med plommon, körsbär och mineraler. Smaken är rätt enkel med lite gröna inslag och vi får alla associationer till Cabernet Franc. Bra syra, bestämda men inte tuffa tanniner.


2006 Noir är 100% pinot nero. 20 dagars maceration, tre år på stora ekfat och ett år på flaska innan försäljning. Glöm allt du lärt om italiensk pinot nero. Färgen är ovanligt tät och mörk för druvsorten. Doften bjuder på malört och lite skogstjärn tillsammans med pigga röda bär och typiska biovins-toner. I munnen så upplever jag mer av Friulien än av pinot. Drygt medelfyllig smak, vital frukt, frisk syra och rejäla tanniner.


Sista vinet i i samlingen är 2006 Skala, 95% Merlot med några småskvättar barbera och refosco. Allt från stockar med minst 30 år på nacken. 30 dagars maceration och fyra år på stora ekfat. Doften indikerar till en början att vinet packat ihop, som om det stått förlänge på öppen flaska. Det känns lite oxiderat och för tankarna till gammalt blomvatten. Det tar sig med luft men doften blir aldrig helt inbjudande. Smakmässigt möter man en helt annan spelare. Här finns absolut inget trött eller bedagat. Smaken är ytterst vital och fyllig med läcker frukt, frisk syra och kraftfulla, men väl integrerade tanniner. Stor men men inte alls tung utan i perfekt balans.

En samling mycket välgjorda och intressanta viner som jag verkligen ser fram emot att få följa i framtiden. Jag skrev i mitt förra inlägg om Paraschos att Niklas importerade. Någon drog slutsatsen att det var Vinik och det var även min tanke. Så är emellertid inte fallet utan det är Wine Trade som har hand om importen. Tyvärr går Paraschos viner i nuläget bara att beställa som privatimport. Prismässigt ligger vinerna på mellan 20 och 35 euro i Italien.

Vi drack en massa andra rasande trevliga viner också. Om dessa har Patrik skrivit med sedvanlig ackuratess

Billigt bubbel

Billigt Vins nya varningstext är i vissa fall mer befogad än annars. Bestheims blekrosa Cremant d'Alsace Brut (pinot noir) är direkt vanebildande. Läskande smultronbubbel, frasig citrussyrlighet och en liten grapefruktbeska på slutet. "Synnerligen ämabelt", konstaterar MSÄ, som annars är skeptisk till det där beska och sträva. Slinker ner farligt lätt, såväl på egen hand som till pasta med tonfisk- och tomatsås som till franskbrödmackor med rökt korv. OK, ett stilla försomrigt lyckorus kan ha ett finger med i spelet, men det är inget snack om att det här är en sommarhit i vardande.

Därför tar Systembolaget sitt folkhälsoansvar på allvar och säljer ut de sista pavorna för 69 kr.

Det är även rea på Nya Zeeländska producenten Montanas vita bubbel (chardonnay/pinot noir). Absolut inget fel på det heller, men det gav inte upphov till samma omedelbara lustkänslor som det rosa bubblet. Lite mer vuxet strukturerat dock, och förmodligen mer användbart i matsammanhang. Hade kanske klarat att matcha en grillad bit lax. Kostar nu 79 kr mot tidigare 99.

Natural Wine Collection - Bressan

Om man har en cirkulär syn på tillvaron snarare än en linjär är det inte så lätt att avgöra när ett händelseförlopp egentligen börjar. Lika svårt är det att avgöra när det tar slut. När det gäller mitt förhållande till Bressans viner så tänker jag att processen började när jag mötte en slovensk vinodlare och en dansk vinimportör på en vinmässa i Helsingör. Mitt och Jörgens besök på vingården under våren 2008 har haft stor betydelse. Och nu känns det som att en ny fas i relationen är på väg att inledas. Vid årsskiftet började importören Vinomatik att sälja fem av Bressans viner. Tyvärr bara i Stockholmsområdet men ändå. Tisdagen den 1/2 släpper man en låda med de fem vinerna som är tillgänglig i hela landet.

Jag har skrivit mer om Bressan än om någon annan producent. Ett syfte med skriverierna har varit att väcka någon importörs intresse. Naturligtvis är jag inte det minsta neutral och lika självklart är det att jag vill att lanseringen ska gå bra.

Vinomatik erbjöd mig ett varuprov och jag accepterade. Den ursprungliga planen var att få till en gemensam sittning med Jörgen och Patrik. Tyvärr lyckades vi inte få till en gemensam sittning med kort varsel. Att ensam prova de fem vinerna kändes uteslutet. Istället fick ett par goda vänner med ett mera sansat vinintresse tjänstgöra som smakpanel.

2004 Pinot Grigio


Glöm allt du vet om pinot grigio. Den kunskapen är inte till någon hjälp när man närmar sig Bressans version. Vinet har en kopparfärgad nyans. Doften är stor och elegant med aprikos, citrus och gula plommon. Tydliga mineraltoner, god nötighet och en lätt petroleumdoft. Smaken är fyllig med både kraft och elegans. Frisk syra och viss strävhet.
Det händer mycket med vinet under provningens gång och det vinner verkligen på luftning.
Verkligen ett vin som är kul att dricka. Tillgängligt och publikt men med stort djup och stor personlighet. Finns det någon bättre pinot grigio ?

2003 Pinot Noir


Färgen är lite tätare och mörkare än vad jag väntar mig av en åtta år gammal pinot noir, mörkt tegelröd. Doften bjuder på vital bärfrukt med körsbär och hallon som minglar med fjolårslöv, champinjoner och utbränd brasa. Lite cigarrlåda och julkryddor gör bilden komplett. Munkänslan är relativt slank och jag associerar till en elegant och feminin nebbiolo. Samtidigt har smaken intensitet. Aromerna kompletteras med en del citrusskal. Matvänliga syra, väl integrerade tanniner och elegant eftersmak med bra längd. Gillar man lättare nebbiolo, nerello mascalese eller pinot noir så borde detta vin träffa mitt-i-prick

o2004 Schioppettino


Under de senaste två åren har detta blivit något av ett husvin för mig och det känns omöjligt att tröttna på. Visar precis samma fina form som igår. Läcker bärfrukt, mognadstoner av tryffel, läder och sottobosco med en lätt blommighet som svävar över helheten. Smaken är kraftfull utan att vara tung. Fin frukt, lätt pepprighet, frisk och matvänlig syra.


2001 No 3


No 3 är en bladning av schioppettino, cabernet sauvignon och pinot noir. I doften är det caberneten som känns tydligast till att börja med. Svarta vinbär och lite grön paprika. Bakom finns en del mörkare bärfrukt och en avlägsen skogstjärn. Munkänslan är förvånansvärt lätt. Röda bär och frisk syra med en del gröna toner. Det klart mest feminina vinet.

1999 Pignolo


Vad ska man säga... Jag har provat Bressans toppvin en fyra eller fem gånger tidigare och det har tagit andan ur mig varje gång. Vinet är helt transparent i en tegelröd nyans. Oerhört komplex doft där det första som slår mig är en nästan oljig, skifferliknande mineralitet. Lite rökighet sveper förbi, svarta vinbär, jordgubbar, kryddörter... Doften har ett slags kaleidoskopisk kvalité där mönsterna hela tiden ändras. Det är lätt att förlora sig i detta vins aromer.

Smaken har precis som de flesta av Bressans viner den där speciella Cassius Clay-stilen, ni vet "dansa som en fjäril, stinga som ett bi". Det är så förförande lätt och elegant men samtidigt har vinet en obändig styrka. Precis som i doften passerar smakerna förbi och det känns som att det är bättre att bara låta saker hända utan att försöka förstå.

Det känns nästan lite dekadent att korka upp alla fem vinerna en lördageftermiddag. Egentligen borde ju varje vin fått sitt eget inlägg och provats under en eller två kvällar. När jag provar om vinerna på söndagsförmiddagen är alla fortfarande på topp. Pinot Grigion har verkligen vunnit på att stå i öppnad flaska över natten och inget av vinerna har förlorat något på det. Även om jag inte är det minsta opartisk så tycker jag att Vinomatiks Bressan-låda är en alldeles utmärkt möjlighet att bekanta sig med en av Italiens mest personliga och spännande vinmakare. Jag hoppas också att detta bara är Vinomatiks första steg och att vi snart får se Carat, Verduzzo och Ego i beställningssortimentet.

Här kan ni läsa lite om vad andra tycker om Bressans viner
Cellartracker
Finare Vinare
Italienska Viner

2007 Cavit I Masi Trentini Trentino DOC Pinot Nero

Den som läser Billigt Vin med något slags regelbundenhet vet väl att vi helst lyfter fram små, familjeägda producenter. Det handlar förmodligen om lika delar romantik och medveten hållning. Under julens Italienbesök han jag med ett besök hos en producent i den andra ändan av skalan. Cavits huvudkontor ligger strategiskt belägen 10 minuters bussresa från Trentos centrum och man behöver inte förboka några besök. Det är bara att komma. Perfekt för en snabbvisit under ett tågbyte med andra ord.

Cavit är en gigant i Trentino och i vinvärlden. Företaget är ett koperativ som drog igång på 50-talet och fungerar idag som ett slags meta-koperativ, flera olika koperativ har gått samman. Man förfogar över 5.400 ha vinmarker och producerar runt 65.000000 flaskor årligen, sextiofemmiljoner. Det är sådär en 1200 gånger mer än vad Bressan mäktar med. Ungefär 75% exporteras och den kanske viktigaste produkten är Pinot Grigio till den amerikanska marknaden.

Mitt intryck av Cavit är att man har ambitionen att producera korrekta vardagsviner med jämn och, i relation till priset, hög kvalité. Man har den uttalade målsättningen att satsa på lokala druvsorter och verka för utveckling av vinodlingen i regionen. Framförallt genom att matcha druvsorter och mikroklimat. Cavit har många olika produktlinjer i olika prisklasser. Det som lockar mig att återvända till Cavit och deras enoteca är deras top-of the-line-viner I Masi Trentini. Här har man inlett ett samarbete med Istituto San Michele all’Adige med syfte att ge prestige åt företaget och samtidigt bedriva produktutveckling. Man producerar mellan 7.000 och 10.000 flaskor årligen av nio olika viner. Vad vinerna kostar ute i handlen vet jag inte men hos Cavit handlar man för 10 - 12 euro per flaska för bordsvinerna vilket gör I Masi Trentini-vinerna till verkliga fynd. Enotecan är inte särskilt trevlig, snarare väldigt funktionell. Man kan dock prova de flesta av Cavits viner, det finns ett bra utbud av Italienska viner till försäljning och även en del franska men framförallt säljer man förstås de egna vinerna och det till väldigt bra priser.

I kväll provade jag I Masi Trentini Trentino DOC Pinot Nero. Det är ett vin gjort på druvor som odlats på c a 450 meters höjd i ett område utanför Trento som kännetecknas av hög temperaturskillnad mellan dag och natt. Vinet har macererats i 10 dagar, jäst på ståltank och lagrats på en blandning av franska barriquer och tonneau i 12 månader. Det har en relativt mörkt och tät färg. Till att börja med gör doften mig rätt skeptisk. Den domineras av smörkola och rostade ekfat. När vinet fått lite luft börjar det hända saker. Mogna körsbär, hallon och jordgubbar tittar fram tillsammans med engelsk piptobak.

Smaken är medelfyllig med bra syra. Smörkolan och fattonerna är inte alls särskilt framträdande utan här dominerar den söta bärfrukten som balanseras perfekt av syran. Lyxigt silkiga tanniner och lång god eftersmak med lite bitterhet och blodapelsin. Ett riktigt trevligt matvin som väl egentligen varken är druv- eller ursprungstypiskt. Bara gott att dricka och det kan ju räcka rätt långt ibland. Stort minus dock för den fånigt tunga ultrapremium-flaskan.

Medan jag dricker sista glaset kan jag inte låta bli att fundera över hur jag hade reagerat på detta vin om jag fått veta att det kom från en liten, åttonde generationens odlare från gränstrakterna mellan Friulien och Slovenien med ett halvt hektar biodynamiskt odlad Pinot Nero ?

2007 Maison Sylvain Loichet Côte de Nuits-Villages Aux Montagnes

Efter en seg förmiddag gjorde jag ett försök till uppryckning under eftermiddagen. Jag bestämde mig för att laga ordentlig middag och göra ett nytt försök med Julia Childs Coq au vin, även denna gång via Anders Öhman. Medan kycklingen stod och duttrade i ugnen kom jag att tänka på filmen Julia & Julie. Visst handlar den om Julia Child ? I en kort attack av beslutsamhet och handlingskraft gav jag mig iväg till videobutiken. Filmen fanns inne och visst handlade den om Julia Child. Plötsligt kändes även vinvalet intressant och jag bestämde mig för att testa en bourgogne från Emilie Vin.

Sylvain Loichet hör till Bourgognes coming men. Han har redan fått en hel del uppmärksamhet. Sylvain verkar vara en marknadsförares dröm. Han är ung, i 25-års åldern och kommer från en familj som ägt vinmarker runt om i Bourgogne i många generationer. Sedan länge har druvorna sålts till negocianter och på senare år har markerna arrenderats ut. Unge Sylvain har efterhand som arrendekontrakten löpt ut tagit över markerna och börjat göra vin med stor passion och terroirkänsla. Idag producerar han c a 30.000 flaskor om året fördelat på 12 olika appellationer. Odlingen är ekologisk och han man har börjat tillämpa biodynamiska metoder.

Vinet har lite mer färg än vad som är vanligt när det gäller Pinot Noir. Transparent och blårött. Det första som jag fastnar för i doften är en lätt rökighet. Det andra är hur elegant doften är. Aromerna tränger sig inte på utan doften känns också transparent. Sensuellt och lockande snarare än kommenderande. Här finns god pinot-krydda, försiktiga röda bär och champinjoner. Skogstjärn och kokt kål anas i bakgrunden. Klart beroendeframkallande.

Smaken är lätt, delikat och mycket ren. Känslan är nästan som att dricka ett vitt vin om man bortser från de finstämda och finkorniga tanninerna. Smaken domineras av kryddighet och röda bär. Kort men mycket trevlig eftersmak. Ett föträffligt matvin även om tuppen var lite i kraftigaste laget.

En bourgogne i min smak. Kul, efter långfredagens båda pinot-dikeskörningar. Doften ät den stora grejen med detta vinet och smaken något mindre men helhetsupplevelsen ändå väldigt positiv
Kostar 140 DKK hos Emilie Vin. Sylvain Loichet verkar vara en kille att hålla ögonen på och jag känner en viss oro över att min första kontakt med honom kan få dyrbara konsekvenser. Filmen var inte så dum den heller.

Nebbiolo på Nörrebro revisited

På Köpenhamnståget satt jag bakom ett kultiverat sällskap, en herre och två damer. De blev underhållna av en överviktig göteborgare klädd i svart läderväst med snöring i sidorna. Den överviktige kunde berätta om allt från danska drottningens alkoholvanor - två flaskor 7.2%-ig starköl per dag - till butikernas öppettider -idag är det superduperstängt i Danmark- hans kunskap var stor om än inte alltid korrekt.

Under många år såg lukkeloven till att det verkligen var stängt i Danmark på sön- och helgdagar.. Under långfredagens besök i den danska huvudstaden tillsammans med teamet bakom bloggen italienska viner kunde vi handla nybakat surdegsbröd från Emmerys, besöka snabbköp, provsmaka gröna mandlar, dricka utsökt kaffe och framförallt ta en långsittning på vinbaren Terroiristen. Enda motgången var att Il Sensos öppettider inte gick att samordna med vårat schema

Terroiristen är utan tvekan mitt favorit-hangout i Köpenhamn. Här finns hela Winewise sortiment och en del, nogrannt utvalda, andra flaskor. Allt går att köpa glasvis. I torsdags höll innehavaren Stefan Jensen en provning på temat "Nebbiolo som terroir-formidler" där han presenterade en räcka nebbiolobaserade viner från olika delar av Piemonte. Vi bestämmer oss för att inleda vår sittning med en trio viner från nordligaste Piemonte. Tre viner som representerar tre olika micro-DOC Bramaterra, Lessona och Carema.

I första glaset har vi 2004 Bramaterra från producenten Sella. Ett vin gjort på 65% nebbiolo som kompletteras med mindre delar Vespolina och Croatina. Här har vi ett klart ljusrött och helt genomskinligt vin . Doften är mycket elegant på ett närmast burgundiskt vis. Många av de klassiska nebbiolomarkörerna kan anas men doften domineras av lättflyktig blommighet, torkat gräs och mineraltoner. Smaken som också den är lätt, sval, frisk och elegant med röda bär, örter och en lätt anis/lakrits-komponent.

Vi fortsätter med 2005 Lessona från samme producent. Här är blandningen 80% nebbiolo och 20 Vespolina. Doften känns på något sätt mognare med russin och fikon. Här finns också surkörsbär, julkryddor och en lätt antydan till rökighet. Även detta vinet är mycket friskt, rent och elegant.

Nästa vin blev 2003 Santa Clelia Carema. Här har vi ett vin gjort på 100% Nebbiolo eller Picutener som man säger i Carema. Doften är mycket speciell och min första association blir väl mogna bananer !!. Det fyller på med röda bär, balsamicovinäger och viss kryddighet. Smaken är lätt och elegant med bra syra.

Vi bestämde oss för att fortsätta helt i den andra änden av nebbiolospektrat och prova ett moget och kraftfullt vin. Stefan öppnar och karafferar en 1999 Barbaresco från Lano. Vinet är betydligt tätare och mörkare än vad jag väntat mig från en tio-åring. Doften talar direkt om att här finns det muskler. Först kommer det bara en massiv pust av tjära, rök och asfalt. Sedan far associationerna iväg till picanells tuggtobak. Någonstans i allt det mörka finns det kvar en del mogen frukt. I munnen känns vinet som en full bonddräng på markand. Bredaxlad, muskulös och rätt tyken. Det här är verkligen ett maffigt och imponerande vin, ett glas man skulle kunna sitta en hel kväll med.

En sådan upplevelse går naturligtvis inte att toppa och vi fortsätter i en helt annan riktning. Vi tar in 2006 Pinot Noir Réserve från Marjan Simcic i Goriska Brda, den slovenska delen av Collio. Här möts man ett ett vin med en intressant doftpalett. Sötfruktigt pafymerade jordgubbar och hallon möter kokt nypotatis och sumpig skogstjärn. Över alltihop svävar en försvarlig dos ek. Smaken ger mer av det samma där fruktsötman kobinerat med eken blir nästan kväljande. Välgjort och ambitiöst kanske men för mig en rejäl besvikelse. Första gången ett vin från Simcic inte fallit mig på läppen.

Trevligt sällskap, goda viner och en tidig vårdag i Köpenhamn. En riktigt bra dag.

AMEP hos Italienska Viner

Billigt Vin Asar Mä Egna Pavor till Skånes hjärtland. Italienska Viner bjuder på ett mycket bra bord att sitta och prova runt. Jag börjar uppskatta att testa blint, det är spännande och lärorikt. P & L bjuder redan inledningsvis på en vit luring som försmak. Ett rent, friskt och smakrikt vin som inte är alldeles lätt att placera. Jag drar till med Collio, men Esping prickar rätt med Toscana. Han har även druvan på tungan - inte verdicchio utan den där andra - och P avslöjar till slut att det verkligen är en vernaccia från San Gimignano.

2004 Montenidoli Tradizionale är en trevlig bekantskap, som med några år på nacken visar god vigör. Kommer så småningom att göra comeback till ostarna.

Men innan dess är det mycket som ska hinnas med. Första vinet ut är transparent i glaset och doftar mycket inbjudande av jordgubbar och lingondricka. En närapå blommig bukett av dofter. Associationerna går till Bourgogne och det är svårt att tänka utanför den boxen, även om den överraskande strävheten i smaken kanske borde ha styrt gissningarna i en annan riktning. Men jag hade ändå aldrig hamnat här:
2008 Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso, alltså ett vin från Etnas sluttningar. Ungt och trevligt kärvt: ett uttalat matvin som senare skulle visa sig passa utmärkt till lammgrytan i gräddig kantarellsås. Druvan är den inte alldeles vanliga nerello. Enligt uppgift är vinifikationen hos Terre Nere "enkel, klassisk och burgundisk i sin teknik", så associationen till Bourgogne och pinot noir kanske inte var helt åt skogen.


I nästa glas kommer det också ett transparent vin, klart rött med någon liten dragning åt brunt i kanterna. Först är det ganska svårbestämt i doften, på något sätt undanglidande och murrigt. Men efter tio minuter börjar det hända saker - aromerna blommar ut och tråder en sublim, förförisk dans i näsan. Ett riktigt sniffarvin! Där har vi de söta jordgubbarna och en hel del fattoner. I munnen, är vi överens om, ger det här vinet begreppet "slank munkänsla" ett ansikte. Efter vin #1 upplever man inte direkt några tanniner, men de finns där väl integrerade med frukten och syran. Här hamnar vi då till slut i pinot noir-land, och inte i vilket hörn som helst. Det här är nämligen
2006 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvres.

Inte varje dag man dricker ett sådant vin. Rättare sagt, det har aldrig hänt mig tidigare. Den senaste tidens upplyftande av Bourgognes viner till den finkulturella sfären och många bloggares nyårslöften om att gräva djupare i den burgundiska myllan framstår plötsligt i ett förklarat ljus. Den som har källaren fylld av sådant här tjut är - inbillar jag mig - en någorlunda lycklig människa.

Med glas #3 hamnar vi i en helt annan bollpark. En mörk, tät dryck som smäller på med mycket av allt. Här är det inte sublimt alls utan sötfruktigt och eldigt. Ett vin som armbågar sig fram och tar plats i näsa och mun. Mycket mörk frukt i munnen och en pepprig avslutning. Runt bordet går gissningarna inte otippat mot ett varmt odlingsområde - ett grenache-baserat vin från södra Rhône, varför inte i årgång 2007? Andra har gått i samma riktning, men sanningen är att det handlar om

2004 Château Lamarge Grande Réserve från Costières de Nîmes.

Vi är överraskade över att det har såpass många år på nacken. Det är ännu ungt och har livet framför sig. De 14,5 procenten alkohol gör sig idag starkt påminda och gör vinet lite övertungt. Kanske har det hunnit lugna ner sig om ett par tre år. SB's hemsida anger det som ett rent syrah-vin, men vi får väl anta att här finns lite grenache med i spelet.

I glas #4 kommer vinet Esping redan rapporterat om här. De torkade russin som är det första som når näsan skulle ha lett oss på rätt spår, men sedan kom det en massa annat emellan, bland annat en markerad syra som kollrade bort oss. Jag får vara nöjd med att jag klämde att det var provningens äldsta vin, även om det ännu framstår som ungdomligt och säkert skulle utvecklas i en spännande riktning det kommande decenniet. Alltså:

2001 Tenute Galtarossa Amarone della Valpolicella.

Som ett mellanspel innan maten serverar P ännu ett rött vin, där Espings och mina gissningar spretar åt alla möjliga håll. Jag nappar på den intensiva syran och körsbärsfrukten och drar till med att det är en dolcetto. Sedan är vi plötsligt i Rhône-dalen igen och snurrar kring Crozes-Hermitage eller St Joseph. Men det är förstås inte en siffra rätt.

2005 Cecchetto Raboso del Piave. Jaha, där ser man. Vinets värld är stor, och rymmer många överraskande associationer och sammankopplingar. Facit blir sällan exakt det man trodde, i alla fall efter en hård provning där jag som vanligt glömt att spotta.

Till ostarna plockar Esping fram ytterligare en flaska. I glaset får vi en mörkt gul, inte helt klar dryck. Ett ofiltrerat vin, i en stil som vi bekantade oss ingående med under resan till Slovenien och Goriška Brda för snart ett år sedan. Ett vitt vin packat med massor av smak av bokna äpplen där en kärnfull syra och tanniner från macerationen möter upp - ett vin att umgås med länge och väl, helst till ostar och charkuterier som här. Här hade jag i stort sett lagt ner gissandet och övergått till ett ohämmat frossande, men hade jag kunnat få fram ett ljud mellan tuggorna hade det förstås låtit som: ribolla. P skriver träffande om vinet i sin rapport från övningarna.

2005 Simčič Teodor Belo. Längtan till gränstrakterna mellan Goriška Brda och Collio gör sig med ens starkt påmind.

Innan det är dags att bryta upp hinner vi också med mango, fläderglass och ett litet litet glas läcker Moscato d'Asti. Oöverträffat till glassen och en skön avrundning på en mycket givande och lärorik eftermiddag, som vi tackar P & L innerligt för!

2008 Ca' du Giaj Moscato d'Asti.

Oltrepó Pavese Piú

Efter den inledande provningen av naturliga viner forsatte eftermiddagen hos Terroiristen på ett trevligt, intressant och läroroikt sätt. Vi fick möjlighet att bekanta oss med ett område som var en nästintill vit fläck på vår karta och viner i en kategori som man nästan aldrig ser på systembolaget. Jag tänker på enkla men habila och ursprungstypiska vardagsviner från relativt små producenter.

Oltrepó Pavese är ett område som ligger i Lombardiet, lite söder om Milano. Här har man i långa tider producerat billiga (och oftast väldigt slätstrukna ) viner som framförallt konsumerats lokalt. Min bild av Oltrepó Pavese-vinerna före dagens provning var den av anonyma snabbköpsviner på jätteflaskor. I och med ändrade konsumtionsmönster i Italien har många producenter börjat ställa om produktionen, sänkt uttaget, investerat i utrustning och höjt kvalitén. Bland de som började omställningen i tid finns det idag några producenter av riktigt hög klass.

Som inledning fick vi ett vin från Italiens minsta region Molise. 2007 Terre degli Osci Malvasia från producenten Borgo di Colloredo har en mycket ljus gul färg. Enkel doft med god fruktighet och viss kryddighet. Smaken är frisk och läskande med en lätt bitterhet. Snällt utan att vara mesigt.

Isimbarda kommer jag för alltid att förväxla med en rysk stavhopperska. Även om deras viner inte når världsrekordhöjder så blev jag rejält imponerad av de två viner vi provade. Först kom 2007 Oltrepó Pavese Rieling Renano Vigna Martina. Ljust guldgul färg. God blommig doft av fläder och kaprifol och tydliga mineraltoner. Smaken har frisk syra, tydliga mineraler och ett rent slut. En fin vardagsriesling.

2000 Oltrepó Pavese Montezavo Riserva är ett mycket högklassigt rödvin. Trots nio år på nacken är det nästan ogenomträngligt mörkrött i färgen. Doften ger mörka bär, kaffe och god kryddighet. Smaken är frisk med fin syra, stringenta tanniner och lång eftersmak. Både elegant och kraftfullt.

Eftermiddagen avslutades med några viner från producenten Le Fracce. 2007 Oltrepó Pavese Pinot Grigio Levriere kan väl sammanfattas med Vingrodans förkortning UFF och mer behöver inte sägas. Enkelt, okomplicerat, trevligt men också lite opersonligt.

Desto mer personlighet har 2006 Oltrepó Pavese Pinot Nero Cuvée Bussolera Extra Brut, en blanc de noir gjord enlig charmat-metoden, som vilat 12 månader på jästfällningen. Doften är mycket svådefinerad och intressant. Jag associerar till ett slags tropisk blommighet, bär och smörkola. Smaken följer doften väl med lite tilläg av mandel. Mycket friskt och läskande. Urgott.

Andra avdelningens mest udda vin var utan tvekan 2006 Oltrepó Pavese Rubiosa Bonarda. Bonarda är områdets stora druva, ibalnd även kallad croatina. Rubiosa är ett pärlande blårött vin med en oerhört älskvärd sötfruktig bärdoft. Smaken är också inställsam, lite söt, mycket fruktig, bra syra och mycket stringenta tanniner. Ett oerhört trevligt och mycket spännande vin.

2006 Garboso är gjort på ren barbera och har lagrats på ståltank. Fin frukt, lite lägre syra än hos Barbera från Piemonte. Ett enkelt och ärligt matvin som jag gärna hade druckit till pasta med köttfärssås en tisdagskväll.

2004 Oltrepó Pavese Cirgá är ett av husets två röda toppviner. Det är gjort på 50% Croatina, 25 % Barbera och25% Pinot Noir och har lagrats två år på ståltank. Doften är intensiv med rejält tryck. Här finns massor av röda bär, violer och kryddor. Smaken är mycket ren och frisk med rejäl syra och rätt sträva tanniner. Lite ovanligt med ett rödvin på denna nivå som inte sett trä.

2003 Oltrepó Pavese Bohemi blev min absoluta favorit i provningens andra del. Druvorna är de samma som hos det föregående vinet men här är proportionerna 55% barbera, 25% Croatina och 20% Pinot Nero. Vinet har lagrats två år på ny ek. Doften är härligt frisk och mycket komplex med röda och mörka bär, katrinplomon, lakrits och kryddor. Smaken är fyllig, varm och rund med ett uppstramande slut.

Kul med folie

Folieboken - för matintresserade och händigt folk, utgiven av Svenska Metallverken och med recept av Carin Tideström, kom 1956. Den andas en kombination av klassisk svensk matlagning och teknologisk landvinning. Allt blir bättre och skojigare med aluminiumfolie, är budskapet. Kanske kunde också folien, som titeln antyder, erbjuda en öppning för ett könsöverskridande samarbete i köksregionen?

Denna sommar har grillningen utvecklats genom just foliens införande i grillmomentet. Grill och folie - verkligen en kombination för matintresserat och händigt folk! Och naturligtvis är det kvinnorna som kommit på den goda idén, medan männen envisas med att bränna sönder köttstycken till sotiga, torra gummibitar.

Det blir ju hur enkelt och kul som helst, bara stoppa ner allt det godaste i ett foliepaket och lägg det på grillen. Potatis och knipplök, till exempel, eller en kyckling (som man med fördel kan grilla en stund först, sen in i folien). Olja, citron, vitlök, salvia, timjan, dragon kan vara bra kompisar i paketet. Plus salt, peppar och en aning socker så klart. Eller zucchini à la A: grilla zucchiniskivor lite lätt, lägg dem på folie. häll på olja, pressa över en citron eller en lime, riv över parmesan, gör ett paket och lägg det på grillen.


Vad dricker man till då? Ja, vad som helst som slinker ner lätt: varför inte Leth? Eller någon av de sista flaskorna Indomita Reserva, denna pinot noir som har varit en sådan god vän under sommaren.

Vi måste också tillsammans försöka hjälpa en törstande vän med ett gott råd. Sökningen "så nära chablis man kan komma fast billigare" kräver ett svar. Jag vet inte vad det skulle vara?

Kom og smag !

Visst låter det trevligt och välkomnande när Emilie Vin bjuder på provsmakning. Ett rasande trevligt sätt att handla vin på. Prova lite olika viner och snacka direkt med importören. Det är ljusår i från den svenske vinkundens vardag och ändå så har Emilie Vin sitt huvudkvarter iFredensborg inom vad som skulle kunna vara cykelavstånd från mitt hem.

Det var åtminstone vad jag hade planerat. Tyvärr satte en punktering stopp för planerna när jag var halvvägs och det fick bli pågatåg och Lille Nord istället. Det gick också bra.

På lagret träffar jag den entusiastiske Ole Sörensen, en av Danmarks flera tusen småimportörer. Verksamheten drivs på vad man skulle kunna kalla hobbybasis och inriktningen är ekologiska viner. Främst från Frankrike men det finns även spanska, italienska och österrikiska viner i sortimentet.

Temat för dagens provsmakning är bourgogne från Louis Max som är både stor markägare och negociant. På Domaine de la Marche, en av familjens egendomar, i Mercurey har man påbörjat övergång till ekologisk odling och fr o m nästa år är man troligtvis certifierade. Vi börjar med två instegsviner, ett vitt och ett rött.

2007 Bourgogne Cote Chalonnaise Chardonnay har en fin guldgul färg. Doften är lite knuten men här finns nötter, citrus och blommor. Smaken är medelfyllig och mycket frisk. En ok vardagsbourgogne men inte så mycket mer.

2006 Bourgogne Cote Chalonnaise Pinot Noir är genomskinligt och klart ljusrött. Det har en rätt enkel men rättfram och god doft av jordgubbar, hallon och körsbär. Det är friskt, mjukt och läskande i smaken där bäraromerna sekonderas av en lätt kryddighet.

Provandet fortsätter med 2006 Mercurey La Marche ett vin som fått ett år på en blandning av nya och gamla fat. Färgen har lite mer djup och doften större komplexitet. Det mesta går igen från det förra vinet men det är mera tryck i såväl smak som doft. Det är också lite strävare och skulle säkert kunna utvecklas bra med några år på rygg.

2005 Mercurey Les Vasees är ytterligare en storlek större. Högre klassificering, bättre årgång och, gissar jag, större andel nya fat. Här kompletteras aromerna med mera kryddighet, kokt kål och en del mörka bär. Det här är riktigt god Pinot Noir-doft. Smaken är relativt fyllig med fin frukt, viss vanilj från faten och en uttalad strävhet. Ett vin som är gott nu men har massor att vinna på några års ytterligare lagring.

Jag smakar även 2007 Gewurztraminer Breitenberg från Domaine Léon Boesch. En gewurz helt i min smak. Jag har svårt med druvan när syran blir för låg, vilket alltför ofta är fallet. Det doftar kryddor, rosor och tropisk frukt. Väldoftande utan att bli överdrivet parfymerat. Vinet har en lite tjock konsistens och fet munkänsla. Smaken är frisk med mycket bra syra, god frukt av och lång eftersmak. Jag ser fram emot att prova vinet med en bit munster.

Vi avslutade med ett vin som inte hade tålt någon efterföljare. 2007 CdR Villages GT-X 10 Cepages är ett monstervin. Färgen är tät mörkröd med blålila kanter. Doften är mycket intensiv och koncentrerad med massor av kryddor och mörka bär. Smaken är mycket fyllig med söt fruktighet, kryddor och lakrits men också en bra syra . Fullt ös genom hela registret liksom Eftersmaken mycket lång. Vinet innehåller 16% alkohol men det är faktiskt inget som stör. Inte alls min stil egentligen men här är det bara att kapitulera

2008 Indomita Reserva Pinot Noir

Dags då att prova billiga röda 2008 Indomita Reserva Pinot Noir, som i junisläppet av kritikerna fått genomgående bra betyg.

När jag dragit ur korken och sniffar i flaskhalsen förflyttas jag till mormors källare, där hon förvarade sin hemmagjorda saft och sylt. Eller rättare sagt till hennes kök, när man skruvat kapsylen av den återanvända Renat-flaskan och den buteljerade sommaren nådde näsborrarna. Indomita påminner om en speciell variant: det kunde hända att saften liksom syltade sig i flaskan, osäkert av vilken orsak. Kanske för mycket socker, kanske för mycket pektin. Första doften av den här pinot noiren motsvarar ganska exakt svartvinbärssaften i lättsyltad version.

Efter en stund i kylen och upphälld i glaset märks ekfaten av tydligare. MSÄ - som inte är särskilt förtjust i ek - fäller sitt korta omdöme: druvsaft på ekfat, men inte på långa vägar så äcklig som vissa av de sydamerikanska monstrositeter jag illasinnat nog lurat henne till att smaka.

Och det är det ju, druvsaft lagrad på ekfat. När jag sniffar vidare i glaset kommer det fram en mycket trevlig doft av jordgubbar och smultron. Smaken är rak och okomplicerad, men inte förenklad. Här finns tillräckligt med dynamik för att jag ska vilja ha mer. Och så är det ju fredagskväll efter en kul dag på jobbet, MSÄ har en inspirerad stund vid spisen och jag kan assistera med enklare sysslor som att riva parmesan och öppna en förpackning mozzarella - ett tillfälle som gjort för ett sådant här lättsamt vin.

Ekfaten finns med hela tiden, men tonar efter hand bort till förmån för bärsaftskomponenten i smaken (någon timmes luftning på sval plats är att rekommendera). En pigg syra som balanserar mot ett lite mörkare, sötaktigt stråk i frukten. Bäst gör sig vinet till maten, ikväll en lasagne med kyckling, mozzarella, spenat och parmesan. Inget större grillvin alltså, men till lättare rätter som denna passar det utmärkt.

Här kan jag skriva under på kritikernas rekommendation, till skillnad mot vita High Altitude som alla ger goda omdömen men som jag inte fattade vitsen med. Junisläppet har fokus på större volymer av viner att konsumera under sommaren. Indomita Pinot Noir är ett sådant och bör gå åt som smör i solsken - jag kommer förmodligen att göra mitt för att öka försäljningssiffrorna. Snorbilligt (69 kronor) med tanke på vad man får.