2009 Livio Felluga Collio illivio

Livio Felluga är en av de stora pionjärerna i Friuliens moderna vinhistoria. Idag är han 98 år och har status som något av äldre statsman i området. Livio Felluga är den största enskilde markägaren i de kuperade delarna av Friulien med vingårdar i både Colli Orientale och Collio. Årsproduktionen ligger på c a 800.000 flaskor och företaget gör ett par av regionens verkliga ikonviner, vita Terre Alte och röda Sossó.


illivio är de fyra barnen Fellugas 85-årspresent till fadern. Vinet gjordes till en början på 100% pinot blanc. Idag ingår även chardonnay och picolit i blandningen som jäses och lagras på barrique. illivio är ljust guldgult i färgen med lite gröna reflexer. Doften ter sig först lite försynt och vag men blir allt mer nyanserad och komplex med lite tid i glaset. Citrus och vita blommor i ett första lager, sedan hasselnötter, örtkryddor och smörkola. Frukten blommar ut allt mer och får mer tropiska drag. Tyvärr känns fatlagringen lite väl framträdande idag. Smaken är på ett plan lite överraskande och lyckas på något sätt kombinera pondus och rondör med elegant lätthet. Aromerna går igen i smaken. Generös frukt, mineraler och honung. Lång eftersmak där ekfaten dyker upp och blir lite väl påträngande.

illivo är ett vin gjort i en stil som jag känner mig rätt främmande inför. Det är storslaget och imponerande kanske men inget kul. Det svänger inte. Det vore i och för sig spännande att får prova vinet om några år för att se vad som hänt med frukt och ek men samtidigt är det inte en frågeställning som kommer att ge mig sömnstörningar. illivio förefaller vara gjort utifrån en förlegad idé om hur ett prestigevin ska göras. Fellugas Terre Alte är ett bra mycket roligare vin på både lång och kort sikt. Det finns ju dessutom så oändligt mycket annat kul att hitta i regionen.

Livio Felluga besöktes i somras. Läs om det besöket här

2008 Domaine Marc Kreydenweiss Pinot Blanc Kritt

Jag fortsätter att utforska Marc Kreydenweiss sortiment, denna gång en Pinot Blanc från Alsace. Pinot Blanc är vad som står på flaskan men vinet innehåller även klevner och  auxerrois utan att det nämns. Märkligt. Nåväl, med vinet är det inget som är märkilgt.

Ljust halmgul färg. Doften är rätt speciell. Den är rund, fet och kraftfull utan att vara påträngande. Jag kommer på mig själv med att tänka riesling, chardonnay och albarinho snarare än pinot blanc. Fast på pinot blanc tänker jag egentligen aldrig. Jag saknar helt referenser. Här finns äpple, päron, citrus och en del honungstoner. Här finns också mycket tydliga mineraltoner och vaga petroleumångor. Generöst och trevligt.

Smaken är relativt kraftfull med rondör och pondus. Äppel/päron-kombination är det första intrycket jag registrerar och sedan lite honungssötma. De friska syrorna kickar in och bär tillsammans med värmande alkohol smakerna i en lång avslutning. Fin eftersmak med citrus och mineraler där man kan förnimma en lätt sälta och en aning bitterhet.

Theis Vin har årgång 2010 på lager. Priset 139 DKK känns lite väl högt. Jag handlade mina flaskor för c a 90 DKK på tilbud.

Medelålders Italienare

Igår fick Billigt Vin besök av Italienska Viner. Som upplagt för en provning av billiga italienska viner kan man tycka.
Vi inledde med ett glas vitt för att väcka smaklökarna. Ett vackert guldgult vin med lite gröna stick. Doften ger goda jästtoner, mineraler och fin citrusfrukt parat med en inbjudande sötma. I munnen känns vinet lite tjockt och oljigt. Den tidigare så friska syran är forfarande högst påtaglig men har rundats av något. Det tog paret Lucchesi ungefär en halv minut att efter gott samarbete pricka in både område och två av tre druvor. Imponerande när det handlar om en chardonnaybaserad slamkrypare från Alsace. Vinet var Zind Z004 från Domaine Zind-Humbrecht inköpt efter tips från Finare Vinare


Över till dagens huvudtema. Fyra italienska endruvs-viner i ett stadium av viss mognad provas blint. Jag är ensam om att veta vad som finns i de folieklädda flaskorna

Vin nummer ett är ljust, helt genomskinligt i en tegelröd nyans. Doften bjuder på stor elegans med härligt friska fruktaromer. Hallon och körsbär samsas med inslag av torkad frukt och viss kryddighet. Smaken kännetecknas av frisk syra och viss strävhet. Sensuellt och charmerande.

Visst handlar det om en traditionell barolo från Fennochio, 1998 Barolo Cannubi. En förhållandevis lätt och elegant barolo som är tillgänglig och högst njutbar nu men med ett långt liv framför sig. Jag gillar verkligen det här, särskilt kombinationen av kraftfullhet och intensitet utan alltför mycket tyngd. Finns fortfarande att köpa hos danska Winewise. Kostade c a 300 DKK för ett år sedan.

I glas nummer två finns ett vin som går i samma tegelröda nyans men det är något tätare och mörkare än det föregående. Doften ger klockrena svarta vinbär, lite paprika och mineraltoner. Allt binds samman av en intressant ton av fläder. Även detta är ett slankt, elegant och vitalt vin med rätt hög intensitet i smaken. Här dominerar svarta vinbär/fläder kombinationen och ger ett udda men väldigt välsmakande vin. Bra syra och väl integreade tanniner. Håller många år till.


Vinet är 1998 Bressan Pignolo. Pignolo odlas i ett litet område i östra Friulien. Druvan är krävande och svårodlad och var nästintill utdöd innan den åter började odlas i liten skala under slutet av 70-talet. Vinet är ett gott bevis på att det görs fantastiska viner även utanför de allra mest etablerade områdena. Ännu ett vin från Winewise. Kostar c a 300DKK

Vi går vidare till vin nummer tre. Det är mörkt tegelrött och genomskinligt. Doften ger tobak, läder, torkad frukt, mandelmassa och en del röda bär. Smaken ger bra balans mellan söt torkad frukt och bra syra. Det dyker upp mogna plommon med lite skalbeska och viss strävhet mot slutet. Bra längd och god eftersmak av torkad frukt. Jag gissar att detta vinet står på topp nu.

Visst finns det likheter mellan aglianico och nebbiolo. Detta var 2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva. Finns i senare årgång på systembolaget

Sista folieklädda flaskan innehöll ett vin som var betydligt mörkare i färgen än de övriga. Doften talade direkt om ett vin i utförsbacken. Det kändes bläckigt och sumpigt. Även lite russintoner och portvinskänsla. Smaken fyllig och kraftig med syragenomslag och mycket alkohol. Inte särskilt kul alls och dagens enda besvikelse.

Vinet var 1997 Vigna del Noce Barbera d'Asti från ultratraditionalisten Trinchero. Vinet kommer från en vingård med 70-åriga stockar och har lagrats 30 månader på . Jag har varit extremt nyfiken på Trincheros toppbarbera länge och hade väntat mig betydligt mer än så här. Trist. 200 DKK hos Winewise


Patrik hade med en flaska 2007 Ginestra Barbera d'Alba. Härligt med lite ungdomlig fräschör på bordet. Tät blåröd färg och en doft som matchar. Det är näsan i bärspannen direkt. Fullständigt oemotståndlig och omedelbar charm med surkörsbär, hallon, blåbär och säkert en massa annt. Det kommer en andra våg som visar upp en mer seriös sida med lita lakrits och god kryddighet. Smaken är ren och frisk med perfekt balans mellan frukt och syra. Såhär ska ung barbera smaka.

Till sist bryter vi mönstret med en sydfransos och öpnnar en flaska 2004 St Jean du Barroux Cuvée Oligocene från Ventoux i södra Rhonesom tidigare avhandlats här Vinet har en tät mörkröd färg. Doften ger först kirchwasser och choklad. Det får några timmar på karaffe innan vi smakar och då har den initiala doften kompletterats med björnbär, sviskon och mineraltoner. Smaken är mycket fyllig och intensiv med körsbär, choklad och sviskon. Vinet balanseras av bra syra och en stabil tanninstruktur. Ett perfekt ostvin.

Det känns som att vinåret har börjat bra !

2004 Salwey Weissburgunder Kabinett Trocken

Vi fick vit sparris av S & M när de återvände från sitt lantliga paradis sent på söndagen. På måndagskvällen fanns det därför inget att välja på: en flaska 2004 Salwey Weissburgunder Kabinett Trocken - som för ett tag sedan hängt med till stan - kyldes medan jag skalade och kokte sparrisarna några minuter, de var ganska späda. Sedan serverades de med parmesan och vällagrad balsamicovinäger.

Vinet hade en klargyllene färg (kiss, menade min själs älskade) och när det kom i glaset hade det den där lätt oljiga, mustiga och samtidigt lätta, blommiga doft som jag finner så tilltalande hos ett vitt vin som fått ligga till sig lite. I doften fanns en hint av krusbär, men också honung och melon. Smaken var mer kryddig och med en fin äppelkindad syrlighet. Helhetsintrycket var ett välbalanserat vin i fin form. MSÄ tyckte det var neutralt i doft såväl som i smak, vilket hon påpekade inte var ett negativt omdöme. Ett vin i harmoni med sig själv, skulle man också kunna säga, som funkar bäst till mat. Till sparrisen var det ok, till den feta laxen som fått umgås i ugnen med en färdigköpt pestoblandning (det är ju ändå måndag) och lite parmesan var det inte alls dumt. Till det förvälld färsk vitkål som fått puttra i lite hummerfond.
Ett par flaskor Salwey weissburgunder finns kvar - hittills har det utvecklats bra, kanske är det än bättre om ett år eller två.

I skrivande stund är det en dokumentär på Kanal 5 om Hans Scheike och kvinnor som gillar att få smisk. Den gamle pryglaren berättar om sina vedermödor, hur missförstådd han varit och att han ibland fått "risarm" av att ge sina adepter så mycket smisk som de krävt. Det är ett jäkla jobb, men någon måste tydligen göra det. Själv föredrar jag dock att - likt en annan tjuren Ferdinand - sitta i soffan och sippa på sval weissburgunder. Kanske inte så upphetsande men liksom småtrevligt.

Post grad

Under våren har jag gått en munskänkskurs med temat mat&vin. Vi fick lära oss mycket om hur man matchar smaker, vad som funkar och vad som bör undvikas. Klassen bestod av en mycket ambitiös samling som bestämde sig för att fortsätta studierna på egen hand efter fullgjord utbildning. I förra veckan samlades vi för fortbildning.

Övriga kursdeltagare verkar ha ett slags intuitiv uppfattning om min kokkonst och jag brukar få till uppgift att baka bröd eller koka pasta. Till denna sammankomst föll det på min lott att ta med en aperitif och granité. Jag valde Zind Z004 från Domaine Zind-Humbrecht , ett ovanligt Alsace-vin gjort på Chardonnay, Auxerrois och Pinot Blanc. Ett kul vin att bjuda Munskänkar på då det inte är helt enkelt att placera. Om man nu tycker att sådana lekar är kul. Vinet är i allafall räligt gott och en prefekt start. Friskt och fräscht med en lätt antydan till sprits. Vinet har en viss brödighet, citrus och gröna äpplen. Syran är minst sagt aptitretande. Stort tack till Finare Vinare som tipsade.
Stoneleigh Sauvignon Blanc är en gammal trotjänare bland 99-kronorsvinerna. Ett bra matvin men kanske också lite ospännande och en-dimensionellt. I kväll fick det stiga fram i rampljuset och visa upp sig från sin bästa sida tillsammans med en tartar på gravad lax som spetsats med finrivet apelsinskal. Här skapades det skön musik med en perfekt citruskombination. På förhand trodde jag att det andra vita som serverades, det smak- och aromrika Fleur du Cap, skulle funka bäst men i detta sammanhang var Stoneleighen perfekt.
Till huvudrätten ugnsstekt kyckling med rotfruktstimbal, bakad mandelpotatis och hallonsky dracks 2006 Potel Bourgogne Pinot Noir, ett vin som definitivt hade försvunnit bland mera försigkomna viner i en vanlig provning. Och det hade varit synd. Ett mjukt men friskt vin med smak och doft av vildhallon, lätt fatton och något svårdefinierbart lite unket skogigt i bakgrunden som matchade de milda smakerna i maten. Jag skulle vilja beskriva vinet som blygt men rart och nästan bedårande med lite mer personlighet än hos många av de nya världen pinoter jag druckit . Det ska bli mer bourgogne framöver.
Kvällen avslutades med en massiv tiramisu som desvärre fanns att tillgå i nästan obegränsade mängder. Den åtföljdes av en enkel Marsala och det var inte dumt alls. Snarare tvärt om.

2006 Ventus Pinot Blanc Vipavska Dolina

På Billigt Vin har är vi lite dåliga på att prova nyheterna medans de är nyheter. Det finns ofta så många andra viner att dricka än de man just burit hem att när jag blir färdig att korka upp har "nyheten" antingen förpassats till rea-sortimentet eller sålt slut. Idag inhandlade jag vad som utifrån placeringen i butiken verkade vara en mars-nyhet men som släpptes månaden innan. Nåväl, idag drack jag, på inköpsdagen Ventus Pinot Blanc från producenten Vipava 1894. Vi har tidigare skrivit om en del slovenskt vin men då har det handlat om landets vinmakar-avant garde. Ventus är betydligt mer middle of the road men absolut inte dåligt. Ett lätt och lättgillat vin som både doftar och smakar päron och källarförvarade äpplen. Torrt med förhållandevis mild syra. Rätt kort smak. Sammanfattningsvis ett enkelt men trevligt vin lämpligt som aperitif eller en lättare fiskrätt.

After ski

Sista middagen i stugan - efter en solig dag på tillfryst, hård och snabb snö i blåa backar - blev det varmrökt fjällröding, mandelpotatis och en kall sås på turkisk youghurt, citron, finhackad dill, salt och peppar. Synnerligen enkelt och till det en enkel pinot blanc från Alsace (nr 12169), inhandlad under den sladdiga utflykten till Sveg. Lättdrucket och lättgillat, fruktigt och blommigt till det överkomliga priset 72 kronor.