Tre "vita" från Vino Nostrum: NV Bele Casel Asolo Prosecco Colfondo 2014 Nino Barraco Zibibbo och 2010 Franko Terpin Jakot

Häromveckan fick jag en förfrågan från Vino Nostrum om jag var intresserad av varuprover ur deras sortiment. Det där med att ta emot varuprover var ju en fråga som diskuterades en hel del när aktiviteten på vinbloggarna var större. Efter en ny vända med funderingar bestämde jag mig för att acceptera varuprover så länge det är grejer som intresserar mig. Och det är rätt mycket i Vino Nostrums portfölj som är intressant.

Företaget har sitt sätet i Tallin där de driver en vinbar och näthandel med inriktning på ekologiska hantverksviner från Italien. I nuläget säljer de till Tyskland, Sverige och Finland men kommer inom kort att sälja till hela Europa. Vinerna skickas direkt till kund från Italien. Sortimentet är som sagt spännande, priserna oftast i nivå med de på den svenska marknaden men det är onekligen enklare och snabbare än att behöva gå via privatimport. Dessutom finns det ofta rabatter och nya kunder handlar fraktfritt.

Jättekul att hitta Bele Casels Prosecco Colfondo i sortiementet. Bele Casel kommer ifrån "det andra" Prosecco DOCG-området. Alltså inte Valdobbiadene utan det lite västligare Asolo. Bele Casel arbetar ekologiskt och gör en rad habila konventionellt tankjästa prosecco-buteljeringar och sedan då den här flaskjästa colfondon som kommer från en vingård med 70-åriga glera-stockar. Doften är verkligen frisk och inbjudande med citrus, persika och jästtoner. Smaken är helt torr med krämig munkänsla, mera citron och frisk syra. Rakt, enkelt och läskande. Inte så utmanande som en del flaskjäst prosecco utan ett vin som kan tilltala de flesta. Detta utan att det känns det minsta tillrättalagt.

Då utmanar 2014 Nino Barraco Zibibbo betydligt mer. Nino Barraco har sina vinmarker runt Marsala på Siciliens nordvästliga spets och är kanske mest känd för sin skalmacererade grillo. Barraco fokuserar helt på lokala druvor, har arbetat ekologiskt sedan starten för dryga tio år sedan. Vinerna jäser med naturlig jäst och filtreras inte .Zibibbo är det lokala namnet på moscata d'alessandria som oftast används till dessertviner. Barracos variant har fått 15 dagars skalkontakt och är helt torr. Vinet har en oerhört rik doft som gör att man ställer in sig på ett sött vin. Här finns den där typiskt druviga muskatkaraktären, honung, kanderade citronskal och mynta. Smaken följer aromerna väldigt väl. Munkänslan är lite oljig och vinet har verkligen pondus. Medelhög syra och avslutning med lätt strävhet, lite bitterhet och sälta. Barracos Zibibbo är verkligen ett intressant vin. Inte lika lätt och flörtigt som Occhipintis variant utan en lite mer maskulin tolkning av druvan.

Nästa vin är den direkta orsaken till att jag kom i kontakt med Vino Nostrum. Franco Terpin är en producent från Friulien som av någon outgrundlig anledning har seglat under min radar. Bortsett från ett par glas på Manfreds i Köpenhamn. Har åkt förbi hans källare ett antal gånger men inte förrän det senaste året fattat att det var ett namn att kolla upp. 2010 Jakot är alltså druvren tocai friulano från Collio. Vinet har fått 10 dagars skalkontakt och uppfostrats på botti.

Och ja vad säger man... Det här är väldigt mycket mitt-i-prick när det gäller mina preferenser. Guldgult o lite grumligt i färgen. Doften är lite lätt funkig och skitig och allt annat än inställsam. Aprikos, grönt te, mandel och mineraler. Smakmässigt har vinet en ovanligt hög syra för att vara en friulano. Här finns toner av aprikos, vit persika och mandel i avslutningen. Tydliga mineraler och lätt strävhet i avslutningen. Som sagt, ett vin med den där kvalitén som förflyttar en till ursprungsområdet. Ett sant terroirvin och utan tvekan min favorit i den här trion.

Den som är intresserad av att testa Vino Nostrums tjänster kan använda koden billigtvin20 vid beställning och få 20% rabatt.

2005 Casa San Nicoló Raboso Piave

Raboso del Piave är en väldigt speciell druva som bara odlas i ett litet område norr om Venedig. Den har en våldsam syra och tuffa tanniner. Som så många andra lokala druvsorter försvann den nästan helt under 60-talet men har nu fått något av en renässans. Det traditionella vinet är relativt lätt med låg alkoholhalt eller frizzante med viss restsötma. Idag görs det söta dessertviner, torra bordsviner på torkade och/eller sent skördade viner och mousserande varianter. Barriquelagring har blivit allt vanligare.

Jag har inte kunnat hitta någon som helst information om producenten Casa San Nicoló på nätet mer än att de gör åtminstone två olika rabosoviner. 2005 Raboso Piave är gjort på en blandning av torkade och sent skördade druvor som lagrats på ekfat.  Jag hittar ingen uppgift om hur länge eller vilken typ av fat.

Vinet är nästan svart till färgen. Doften bjuder på druvtypiska violaromer och surkörsbär, sviskon och lakrits. Här finns tydliga mognadstoner. Smakupplevelsen är väldigt speciell med sötsyrliga sensationer. Söt frukt som krockar med druvans höga syra. Tanninerna är kraftfulla men väl inpackade. Definitivt inte ett vin man stjälper i sig utan en mycket speciell och faktiskt rätt kul  vinupplevelse. Trots uttrycket finns det visar vinet verkligen upp rabosons särdrag.

Säljs av via nya näthandlaren Passione Italiana

Rotdag: 2009 Zanovello Ca'Lustra Cabernet & 2009 Ronchi di Cialla Ribolla Nera

Jag bryr mig inte om vad det står i Maria Thuns såkalender. I lördags var det rotdag. Så mycket det kan bli. Trots sviterna av ett idogt provande av ekologiska och biodynamiska viner fram till småtimmarna var det tidig uppstigning och hårt kroppsarbete som gällde. En stor, gammal enebuske skulle avlägsnas från sommarstugetomten med rötter och allt. Efter ett sådant arbete vill man ha ett vin som levererar utan att kräva för mycket tillbaka. Och som levererar utan frökenfasoner även om det skulle råka vara rotdag.

2009 Zanovello Ca'Lustra Cabernet är ett vin jag hört mycket gott om från olika hålla men som jag aldrig blivit färdig att prova. Det kommer från Colli Euganei, strax söder om Padova och är gjort på huvudsakligen carmenere/cabernet franc med en liten del cabernet sauvignon. Vinet har lagrats 18 månader på använda 500-liters fat.
Vinet är tätt mörkrött i färgen. Doften är generös och inbjudande med mörka bär, stallighet, grafit och vulkaniska mineraler. Smaken bjuder på varm, söt bärfrukt, fina syror och snyggt inpackade tanniner. I avslutningen kommer en lätt ton av grön paprika.
Det här är gott, rejält, generöst och fullständigt okomplicerat men inte alls utan personlighet.  Vinet visar tydligt på Colli Euganeis vulkaniska jordmån och det lite varma klimatet. Precis vad jag önskade mig. Carlo Merolli säljer för osannolikt förmånliga 65 DKK.

2009 Ronchi di Cialla Ribolla Nera är ett av producentens instegsviner. Ribolla nera är en synonym till schioppettino som jag gissar att man använder sig av för att undvika sammanblandning med den dyrare tappningen. Här kommer druvorna från yngre stockar och lagringen sker, åtminstone delvis, på tank. Ren fin bärfrukt med björnbär och körsbär, en nypa svartpeppar och faktiskt finns här ett litet grönt stråk också.  Smaken är frisk och slank.  Bra frukt med mörka bär, inte lika generös som det föregående . Det här känns mer svalodlat. Bra syra och ganska mjuka tanniner.
Också ett vin som ger precis det jag vill ha en sådan här dag. Finns hos Cibi&Vini för 127 DKK. Nästan dubbelt så dyrt som det föregående men fortfarande väl värt sitt pris.

Visst är det skönt med viner som är så raka och så rätt och dessutom inte kostar skjortan.

2005 Masi Toar

Här har vi ett vin som av någon anledning har fått lämna världens bästa vinsortiment. Jag tror faktiskt att 2005 var sista årgången av Masis Toar som sålts via monopolet. Enligt Philipson&Söderbergs hemsida är vinet numera förpassat till beställningssortimentet. Som aktuell årgång anges fortfarande 2005. Man kan väl gissa att vinet inte sålt särskilt väl trots ett positivt omdöme på Billigt Vin för knappa två år sedan.

Nåväl, jag gillade vinet när jag provade det för första gången och jag har gillat det så där en gång i halvåret sedan dess. Kvällens vin var det sista i lådan. Det har inte förändrats nämnvärt i färgen sedan första provningen. Vinet har fortfarande en intensivt rubinröd färg. Doften känns däremot mer sammanhållen. Fin frukt med körsbär och plommon som har ett lite vilt och otyglat stråk. I bakgrunden finns lite kryddor, viol och lakritstoner.

Smaken är ganska fyllig men inte alls tung. Frukten är mycket vital och smaken speglar aromerna väl. Mycket frisk syra och en lätt bitterhet som påminner om surkörsbär och slån. Tanninerna har rundats av men gör sig fortfarande påminda.

Inget märkvärdigt vin och definitivt inget som jag kommer att handla lådor av för att lagra. Likväl är det ett vin som jag uppskattat. Ikväll excellerade det till hemkörd lasagne som gjorts helt utan genvägar.

2005 Le Ragose Amarone della Valpolicella Classico

När jag packade vinlådan inför sista semesterveckan som tillbringades på Bjärehalvön så kom det med en amarone. Jag räknade inte med att jag skulle få användning för den men den visade sig komma väl till pass. Med styv kuling, 13 grader ute och regnet piskande mot rutorna i vår dåligt isolerade sommarstugan kändes det rätt gott att kunna tända en brasa, plocka fram några generösa bitar parmesan och korka upp en traditionell amarone. Lägg till en oläst Brunetti-deckare av Donna Leon som varvades med Coltranes "My Favorite Things" så blir bilden komplett och jag mer än nöjd. Hur är det nu man brukar säga ? Det finns inget dåligt väder, bara dåliga aktiviteter.

2005 Le Ragose Amarone della Valpolicella Classico är tätt mörkrött i färgen. Doften är precis som den ska vara. Massor av mörka körsbär, lite mindre russin och andra torkade frukter. Det finns en aning choklad och kryddtoner. Kraftfullt och intensivt men här finns också ett friskt element (svarta vinbär?) som piggar upp.

Smaken punktmarkerar aromerna perfekt. Smaken är fyllig som sig bör men det här är ett väl balanserat vin. Friska körsbär, russinsötma och bitter mörk choklad bildar fond. Här finns bra syra som tillsammans med alkoholen bär smaken och ger en extra kick åt upplevelsen. Trots 15.5% alkohol så känns vinet inte alls tungt utan har tvärtom hög drickbarhet. En amarone helt i min smak som jag definitivt kommer att dricka igen.

Carlo Merolli sålde men jag hittar inte vinet i hans webshop. Kostade c a 240 DKK om jag inte minns fel

2007 Cadis Amarone della Valpolicella

I mina vintras skrev jag en profetia om att Amarone skulle rehabiliteras i den svenska bloggosfären under 2011. Jag kan väl inte påstå att jag sköt riktigt mitt-i-prick. Vi har ju i och för sig fått JC:s Vintankar som skriver entusiastiskt och initierat om vinerna från Valpolicella. I övrigt har det mest blivit lite ströinlägg.

Jag har fortfarande ambitionen att lära mig mer om amarone&co men det verkar alltid komma något i vägen för mina utforskningar. Igår korkade jag dock upp en flaska som stått på slaktbänken ett tag. Det var utan några större förväntningar jag satte korkskruven i 2007 Cadis Amarone. Cadis är en av många etiketter som jättekoperativet Cantina di Soave använder sig av. CdS har idag c a 2.200 medlemmar och förfogare över drygt 6.000 ha vinmarker. Produktionen sker på sex olika ställen i området. Mycket av den inhemska försäljningen sker genom snabbköp och stormarknader. Just Cadis-etiketten är speciellt inriktad på "wines styled for modern distribution channles". Hmm, det här låter lite illavarslande.

Vinet har en tät, djupt mörkröd fär. Till en början känner jag mest alkohol och russin i doften. Med lite tid i glaset dyker det upp en del fataromer, körsbär och mer torkad frukt. Alkoholen är dock hela tiden framträdande.

Smaken är en rätt märklig upplevelse. Vinet spretar åt flera olika håll. Här finns russinsötman som inte trivs så väl ihop med tomatpurén som i sin tur har svårt att komma överens med fattonerna. De gröna paprikatonerna vill inte någon veta av. Tanninerna gör ett halvhjärtat försök att bringa något slags lugn i den närmast Norénska scen som utspelar sig i min munhåla. Det lyckas inget vidare och allt klingar ut i en rätt intetsägande eftersmak där alkoholen får sista ordet. Kanske kan man beskriva även slutet som Norenskt.

En lärdom man kan dra av detta är att man inte ska vara (dum)snål när man köper amarone. Denna flaskan kostade någonstans runt 15 - 17 euro på ett italienskt varuhus. Jag har bestämt för mig att jag sett liknande flaskor i danska snabbköp.

Colfondist ? Javisst!!

En av mina föresatser inför sommarsemestern var att försöka hitta någon producent som gjorde riktigt prosecco. När jag vistades i Veneto i mitten av 80-talet drack jag ofta och gärna en prosecco innan lunch. Ett rustikt vin, lätt grumligt, mjukt mousserande med tydlig jästdoft, lätt fruktighet, rejäl syra och en avslutning med viss sälta. V'äldigt läskande i värmen och mycket aptitretande. Ett vin man gärna dricker ett glas till av vilket den relativt låga alkoholhalten tillät.

Efter några år hände det något. Prosecco blev fint. Grumligheten och sältan försvann. Flaskorna blev flådigare och prislapparna större. Kanske blev vinerna "bättre" men också mindre typiska och mindre intressanta. Nu har man också nått DOCG-status och riktigt hamnat i finrummet.

På några vinbarer har man kunnat hitta traditionell prosecco men buteljerad colfondo-prosecco har jag inte sprungit på. Colfondo kallas prosecco som fått sin andra jäsning på flaska och där jästfällningen är kvar i flaska vid försäljning. Jag frågade några lagom vinintresserade bekanta och det gav napp. Jag fick några flaskor från en producent i Cartizze som har en liten åkerlapp i den allra bästa prosecco-zonen. Produktionen är så liten att vinet bara säljs till vänner och bekantas bekanta. Inga etiketter och gissningsvis sker försäljningen svart.

Vinet smakar precis som jag vill att prosecco ska smaka. Det skummar rätt kraftigt vid upphällningen men lugnar snabbt ner sig. Doften har den önskade rusticiteten, jästighet och fin frukt. Smaken är frisk, läskande och svalkande med den rätta syran och lätt sälta. En flaska försvinner snabbt.

Jag begav mig till Elisir i Santa Giustina, vinbutiken jag brukar handla i. De alltid haft ett bra utbud med många intressanta producenter. Efter att ha plockat på mig några ströflaskor frågar jag efter prosecco och utbudet är digert. Det finns en mängd flaskor, den ena guldigare och svartare än den andra. Jag frågar efter colfondo och får en lång harang till svar. Något sådant vill vinhandlaren absolut inte befatta sig med. Han försvinner iväg och kommer tillbaka med en flaska som han inte vill sälja till mig. - Det här är bara en övergående trend, rent trams och inget som tillför vinet något säger vinhandlaren. -Vill du ha den så får du ta den.

Det gjorde jag med glädje och ikväll fick flaskan med NV Ca di Rajo Lemoss göra uppackningen av resväskorna lite trevligare. Vinet är halmgult och lätt trevlig. Doften är mycket direkt och inbjudande. Här finns en jästig brödighet, en antydan till blommighet, gröna äpplen och grapefrukt.

Smaken domineras av de gröna äpplena med jästigheten lite mer i bakgrunden. Syran är frisk och bubblorna rätt mjuka. I eftersmaken dyker grapefrukten upp och bjuder lite beska. Ett oerhört trevligt och sympatiskt vin som jag gärna skulle dricka ett eller annat glas av dagligen.

2006 Castello di Lispida Terralba

Jag har skrivit om Castello di Lispidas viner flera gånger tidigare. Ägaren och vinmakaren Alessandro Sgaravatti är en mycket speciell person. Han är utbildad läkare, publicerad poet och driver en av Italiens största camping- och semester-anläggningar. Vinproduktionen finns i Colli Euganei, ett litet område strax söder om Padua.

Castello di Lispidas produktion är liten. Man gör 15 - 18.000 flaskor om året. Jag gissar att vinet inte har någon större ekonomisk eller komersiell betydelse för Alessandro Sgaravatti men han är en ytterst hängiven och seriös producent. Det handlar inte om någon hobbyverksamhet eller något fåfänge-projekt.

Alessandro Sgaravatti är mycket influerad av Josko Gravner. Han gick i lära hos Gravner och skrev texterna till en fantastisk fotobok om naturvinsikonen. Produktionen på Castello di Lispida är rakt igenom naturlig. Terralba har jästs i öppna träkärl. En månads maceration och sedan tre års lagring på stora ekfat. Det är gjort på 80% Tocai och 20% Ribolla Gialla, en typiskt friulansl blandning.

Jag börjar lära mig att viner av denna typen behöver luft. Jag blir därför inte särskilt bekymrad när vinet inte ger ifrån sig så mycket mer än lite mandeltoner, mineraltoner och försiktig naturvinsfunk direkt efter öppnandet. Efter några timmar har det inte hänt särskilt mycket alls. Jag ställer undan flaskan och inväntar bättre tider.

Dag två är det ett helt annat vin. Färgen är förhållandevis ljus med tanke på den långa skalkontakten. Guldgult med liten dragning åt det oranga. Doften har vuxit flera storlekar. Mandeltonerna finns kvar men nu har det dykt upp aprikoser, citrustoner och mycket tydliga vulkaniska mineraler. På toppen finns en inbjudande blommighet och en svårdefinierbar kryddighet. Ett härligt vin att sniffa på.

Det är inte så dumt att dricka heller. Rund, fet munkänsla med mineralerna i främsta rummet. Läcker kryddighet, god frukt, viss honungssötma och fin syra. Välbalanserat och harmoniskt.

Det finns en viss strävhet och en lätt bitterhet i finalen.

Ett riktigt trevligt vin i en stil jag är mycket svag för. Förhållandevis lättillgängligt och inget man behöver vara naturvinsfantast eller Friulienfrälst för att gilla.

Jag köpte min flaska på en restaurang vilket jag gissar gjorde den onödigt dyr. Kostade c a 30 euro. Borde gå att hitta för strax över 20. Kanske något för Carlo att plocka hem. Efter tuffa förhandlingar om priset.

Le Carline Prosecco

Fabio Simoncini driver en särdeles trevlig liten vin- och delikatessbutik, Cibi e vini, i Christianshavn. Sedan 1994 har han haft den. Vinerna är ekologiska och Fabio säger att de alla är noga utvalda av honom och hans kvinna - de säljer bara sådant de själva gillar, företrädesvis från producenter de har ett mångårigt samarbete med. Det finns ingen anledning att tvivla på den saken. Sortimentet är uteslutande hämtat från olika delar av Italien, smakfullt och lockande.

Bland annat får vi med oss en prosecco från producenten Le Carline i Pramaggiore. En prosecco ska inte vara märkvärdigt tillgjord och det är inte den här. Men det betyder inte att den bara är en ointressant och lättsam, lätt bortglömd start på ett samkväm. Istället fungerar den som en rättfram, charmfull uppryckare och munrensare. Snustorr med fräsande bubblor, sjysst syra och mineralitet. Som solen på etiketten: leende men med en liten räv bakom örat. En mer vuxen variant än de sorter vi brukar hala hem från Systemet för att liva upp vardagen, de med gul eller röd etikett. Och så mycket roligare att inhandla den hos paret Simoncini.

Kostar 85 DKr hos Cibi e Vini.

Stinkande oranga viner

Du vet att du är en hopplös vinnörd när du tillbringar en dag på resande fot för att prova ett gäng illaluktande oranga viner. Oranga ja, just det. En del vinskribenter har föreslagit att man ska inrätta en ny kategori för dessa långmacererade, naturliga viner. Idag kategorisera de som vita vilket varken stämmer när det gäller färg eller struktur. Vi talar om viner gjorda på vitvinsdruvor men med en vinifiering som påminner mer om den hos ett rött. Lång maceration och flera år på stora ekfat (eller på amfora av terracotta).

Jag och Trisse infann oss på Terroiristen, vinbaren på Nörrebro, för att tillsammans med innehavaren och importören Stefan Jensen prova några oranga viner och även ett par röda naturliga viner.Dagen inleddes med två viner från Radikon. Radikon, granne med Josko Gravner i Oslavia på gränsen mellan Friulien och Slovenien, är en av de ledande producenterna av naturligt vin.

2004 Ribolla Gialla har en vacker orange bärnstenslikanande färg. Doften har en del sherrytoner, inte olikt ett Jura-vin. Man hittar även apelsinmarmelad, nötter och mineraltoner. Det finns också något mer svårdefinerbart som jag associerar till mjölksyrade grönsaker. Något jag ofta hittar i naturliga viner. Smaken är vild och otämjd med en fantastisk intensitet och koncentration. Syran är mycket hög, vinet har rödvinsaktiga tanniner, viss bitterhet och en eftersmak som hänger kvar länge. I smakpaletten dominerar citrusfrukten och mineraltonerna.

2004 Oslavje är ett blandvin där jag inte lyckats klura ut beståndsdelarna. Framställt på samma sätt som Ribollan. Detta är lite mer sansat i jämförelse med föregångaren men även det ett mycket intressant vin.

När vi provar om vinerna ett par timmar efter första provningen har båda genomgått en enorm utveckling. De känns båda betydligt mera harmoniska och komplexa. Ribollan har fått en mycket tilltalande blommighet i doften. Nu är vinerna mer än bara intressanta och vi börjar fantisera om lämpliga matmatchningar. Hummersoppa, manchego och fetost föreslås.

Nästa vin, 2004 Massa Vecchia Biancho, härstammar från Toskana. Det är gjort på 60% vermentino och 10% vardera av malvasia, sauvignon blanc, trebbiano och ansonica. Färgen är intensivt guldgul och lite lätt grumlig. Doften är inte kul. Åtminstone inte till en början. Det luktar avlopp och hav med lite inslag av gummistövlar. Efter en tid på karaffe vädras det mesta av det orena bort men det försvinner aldrig helt. Efter luftningen kommer frukten fram med toner av vinteräpple och päron. Mycket mineraler och intressant blommighet. Smaken är fyllig, frisk och vinet är även det rätt strävt. Tyvärr finns även här ett orent inslag som förtar mycket av upplevelsen. Defekt ? Vinet importeras till Sverige av Vinomatik

Vi fortsätter till Veneto för ett stopp hos Castello di Lispida. 2006 Amphora har provats ett vid ett tidigare tillfälle och var då en positiv upplevelse. Dagens flaska var tyvärr defekt. Vinet var helt grumligt med en lätt sprits men gav ändå en tydlig hint om hur bra det kan vara.

Lyckligtvis var de båda röda vinerna från Lispida i toppform. 2002 Montelispida är 100% merlot från Colli Euganei strax söder om Padova. Vinet har fått fyra år på stora ekfat och har en minimal tillsats av svavel. Doften är stor, mäktig och intensiv. Torkade frukter, marmelad, kryddor och rosblad är några av mina associationer. Någonstans, på behörigt avstånd, anas stallbyggnaden med tillhörande gödselstack Smaken är mycket fyllig. Jag upplever den som fokuserad, precis och koncentrerad. Mycket av aromerna går igen men här förflyttas jag också till mörkaste hörnet mosters jordkällare där de bortglömda burkarna med jordgubbssylt stod. Lång, god eftersmak. Rustikt och elegant på samma gång

2002 Terraforte var ännu bättre. Här är merlot-druvorna blandade med 50% Sangiovese. Grunderna är desamma men med lite extra komplexitet. Syran lite mer markerad, inslag av mogna körsbär. Ett annat exempel på ett slags rustik elegans. Kan inte någon importör börja ta in Castello di Lispidas viner ?

Eftermiddagen fortsatte med ett gäng viner från Oltrepo Pavese som kommer att rapporteras om i ett senare inlägg.

2005 Castello di Lispida Amphora

De som följt bloggen en tid känner till min fascination för det lite slarvigt brukar kallas för naturliga viner. Viner gjorda på druvor som odlats biodynamiskt och helt utan tillsatser. Castello di Lispida är medlem i Vini Veri en hardcore vini naturali producent. Amphora är deras mest extrema variant. Druvorna, 80 % Tocai, 20 % Ribolla Gialla, jäser i stora underjordiska terracotta-kärl under ett par veckor. Därefter försluts kärlen och jäsningen pågår till vårdagjämningen. Sedan tas skalresterna bort, vinet hälls tillbaka i lerkärlen där de lagras ytterligare åtta månader innan buteljering.

Vinmakaren Alessandro Sgaravatti är förstås mycket influerad av Josko Gravner ifrån Friuli men Catsello di Lispidas vinmarker ligger i Venetien, ett par mil söder om Padova i ett annars lite anonymt distrikt.

Jag drack ett annat av Castello di Lispidas vin, Terralba, och blev mycket fötjust. Vad som inte framgår av det inlägget är att vinet utvecklade sig mycket fint i den öppnade flaskan och blev allt mer komplext. M a o så är nog Terralba bättre än vad som framgår av inlägget och därför var mina förväntningar på topp när jag satte korkskruven i min enda flaska Amphora. Jag ska villigt erkänna att öppnandet föregicks av en svår attack av korkskruvsångest väl medveten om att det var några åt för tidigt. Dessutom kanske en torsdagskväll med gulasch på menyn inte var den inramningen som Amphora förtjänade. Efter en stunds velande drogs dock korken ur flaskan och vinet dekanterades med stor försiktighet.Amphora genomgår ju ingen filtrering och det blir kvar en rejäl bottensats i flaskan.

Trots dekanteringen och att flaskan förvarats stående i ett par dygn så är vinet lite lätt grumligt. Beslöjat skulle man kunna säga. Färgen är åt det gyllengula hållet som är så vanligt bland vita viner som haft långvarig skalkontakt men här finns också ett lätt rosa inslag.

Jag tycker mig också känna igen en del aspekter av doften. Den är stor och kraftigt sötblommig. Rosor eller linjekonvaljer, lite citrus och mineraler. Här finns också något som inte känns så angenämt. Först associerar jag till mera mineraler, det påminner om doften som uppstår när man slår två gråstenar mot varandra. Intressant. Till en början. Tyvärr blir denna aspekten alltmer framträdande och efter en stund påminner aromerna om de som kan strömma från en tågluffares gympadojor.

Smaken är initialt rätt återhållen. Blommigheten går igen men här finns ingen sötma alls. Vinet är helt torrt och syran är mycket framträdande och tankarna drar iväg mot surkål. Efter en stund i glaset kapsejsar det fullständigt. Det är bara illasmakande och surt.

Uppenbarligen en defekt flaska. Kanske har vinet inte klarat resan från Italien, kanske har det inte förvarats som det borde. Det är säkert så att viner helt utan tillsatser kräver lite försiktigare hantering. Jag hoppas att kunna besöka Castello di Lispida inom kort och få möjlighet att prova Amphora i både röd och vit version liksom senare årgångar av Terralba.

Prosecco

Esping reder ut begreppen om en kär sommardryck:

Det var inte många prosecco-fria dagar under semestern. Inte så konstigt kanske, då den till största delen tillbringades i närheten av prosecco-land, kullarna runt Treviso och Conegliano. Ett glas prosecco är ju aldrig fel. Särskilt inte på sommaren. Friskt, läskande, uppiggande och aptitretande. Dessutom tycker jag att prosecco nästan alltid lyckas sprida ett slags anspråkslös festlighet. Inte mycket att analysera och fördjupa sig i men gärna något man dricker ett glas till av.

Vad är då Prosecco. Jo, det är namnet på en rätt sent mognande liten druva som odlats i norra Veneto sedan urminnes tider. Prosecco görs i flera olika varianter, från sött till torrt, från nästan stilla till mousserande. Ett vardagsvin som inte har gjort mycket väsen av sig utanför Veneto förrän under de senaste åren. Producenterna i Conegliano och Valdobbiadene har satsat hårt på marknadsföring. Dels för att visa att det är härifrån den riktiga proseccon kommer nu när druvan börjat odlas runt om i världen, men också för att lyfta in det enkla vardagsvinet i de fina salongerna. Numera finns det såväl vingårdsbetecknad som årgångs-prosecco och flaskorna blir allt mer elaborerade.

Tydligen så funkar tricket rätt väl. Det finns numera prosecco som matchar en enklare champagne i pris. Jag är något förundrad över utvecklingen. Någonstans tycker jag att själva idén och poängen med proseccon försvinner. En elegant prosecco är lite grann som en sportig Volvo, en självmotsägelse.

Jag kommer att fortsätta att dricka prosecco, helst på en enkel bar i Veneto som får sina leveranser på dunk från odlaren och serverar vinet från en väl kyld karaff.

Trisses tillägg: Ah - prosecco! Det är inte mycket som slår ett glas kall, torr och okrystad prosecco vid slutet av en varm sommardag. Det lockar verkligen till att dricka ett glas till och vi erfar ofta en hastigt påkommen, uppsluppet fnittrig sinnesstämning. Det är någon form av lycka som infinner sig. Ofta skär vi ner några persikor i bitar, en fusk-bellini. För att göra den lite mer riktig kanske vi ska pröva att mixa persikan lite innan vi blandar den med proseccon.
I systemets ordinarie sortiment finns det två sorter idag, om jag ser rätt:
Prosecco di Valdobbiadene (nr 2102) och
Prosecco la Robínía Extra Dry (nr 7486)
Det är den senare som för tillfället förgyller kvällarna. Den är enkel och alldeles tillräcklig för att göra allt lite roligare.

Italo Cescon 2003 Amaranto 72 Riserva IGT Rosso Del Veneto

Gårdagen bjöd på ett smärre familjedrama. Döttrarnas hamstrar lyckades gnaga sönder en låsanordning på buren och tog sig ur. Genom att följa krafsandet i väggarna lokaliserades de båda gnagarna till en garderobssockel. Under det att vi sökte efter möjligheter att undsätta sötnosarna tömdes garderoben. Där allra längst inne under ett reservduntäcke hittade jag tre bortglömda flaskor Amaranto 72 från Italo Cescon hemburna från Italien förförra sommaren. Inget dåligt fynd om man betänker att detta är ett av mina favoritviner.



Jag upptäckte Cescons viner av en slump för tre år sedan. Vi befann oss på en Italiensk camping modell större. Områdets snabbköp bjöd på mängder av smaklös Soave, platt Valpolicella och dyra prestigeviner typ Barolo, Brunello och Amarone från obskyra producenter som inte fanns med i vinguider eller gav något resultat vid en internetsökning. Sa någon ordet turistfälla ? Något skulle man ju ändå dricka under semestern och jag fastnade för Cescons viner.

Östra Veneto är ju inte precis något prestigeområde. Här är marken platt och jorden lerig. Klimatet är varmt och ofta fuktigt. M a o ett bördigt område som producerar kvantitet snarare än kvalitét. Utöver områdets egen rödvinsdruva Raboso, som jag återkommer till i ett senare inlägg, så finns det inte många kvalitetsviner. Cescon utgör ett strålande undantag. De har en prestigelinje i sitt sortiment, La Cesura, som innehåller flera riktigt bra viner. Amaranto 72 utgör tillsammans med Raboso och den vita cuvéen Italo 06 toppvinerna men jag uppskattar även deras Sauvignon, Cabernet Sauvignon och Merlot.

Nåväl, över till kvällens vin Amaranto 72 som firade 35 års jubileum i fjol. En ambitiös cuvée med fransk förebild. Blandning består av huvudsakligen Cabernet Sauvignon, Merlot och Cabernet Franc med en liten del Marzemino. Druvorna plockas för hand i små trälådor. Vinet lagras först tolv månader på stora ekfat och sedan lika länge på barrique. Därefter följer sex månader på flaska innan de släpps ut på marknaden.

Vinet är djupt mörkrött med en liten dragning åt det bruna hållet. Doften är frisk och jag hittar viol, björnbär och körsbär. Vinet är medelfylligt och bjuder på en frisk syrlighet, inte helt olikt en bra dolcetto. Här finns utöver bär en god smak av kokta sviskon, något åt lakritshållet och man märker av fatlagringen. Eftersmaken är behaglig om än något kort.

Amaranto 72 tillhör inte Italiens stora rödvin men är definitivt ett av de bästa i området. Det finns en poäng med att dricka lokala viner när man har möjligheten. Oftast passar dessa väldigt bra till den inhemska maten. Även om Amaranto 72 aldrig får 90+ i Parker-poäng så är det svårslaget till ungnstekt killing med polenta. Jag kan inte annat än lyfta på hatten åt en ytterst ambitiös vinmakare som inte har optimala förutsättningar men ändå når långt. Här pågår också ett spännande utvecklingsarbete som jag kommer att följa med stort intresse.

För den som är begiven på starkare drycker producerar Cescon även grappa i flera varianter. Oftast destilleras varje druvsort för sig men det finns också en Amaranto 72-grappa som lagrats två år på ekfat. Jag har ännu inte haft tillfälle att prova denna men återkommer i ämnet.

För den som undrar kan tilläggas att hamstrarna är återbördade till buren.