Lördagseftermiddag hos IV

Vi satte oss till bords vid halvett. Lämnade bordet vid halvsju. Därimellan avverkades ett tiotal viner, diverse ostar och charkuterier, en ut sökt kalvstek och pere al barolo. Inget dåligt sätt att tillbringa en gråmulen novemberlördag på om du frågar mig. Särskilt inte när det görs i sällskap med familjen IV.

Här följer några summariska intryck av vinerna som dracks.

2012 Arndorfer Grüner Veltliner Strassertal. Doften domineras av äpplen med lite citrus och mineraler. Frisk, enkel smak som följer aromerna, balanserad syra. Enkelt men välgjort vin. Gott helt enkelt.

2012 Domaine Giachino Primitif. 100% Jaquere, 100% naturligt men bara 9% alkohol från Savoien. Nästintill färglöst. Fin äpplig doft. Smaken, ren, enkel, frisk med massor av syra. Patrik menar att det smakar som avslagen champagne fast gott. Kan bara hålla med. Ett vin som har den där kvalitén som gör att man vill ha ett glas till.

Och den kvalitén besitter naturligtvis 2009 Carbaiona Rosso di Montalcino också, fast på ett lite annat sätt. Fantastisk doft med massor av kryddor, körsbär och tobak. Efter hand allt flera nyanser. Verkligen fascinerande. Smaken är full med körsbär och sedan järniga mineraler. Syrorna lite lägre än förväntat. Mjuka men ändå distinkta, mycket finkorniga tanniner. Imponerande vin.

2012 Birichino Bechthold Vineyard Cinsault bjuder en väldigt charmerande sniff. Örtkryddig, rödbärig och blommig. Smaken är busig med frisk syra och mjuka tanniner. Helt okomplicerat och rakt vin. Mina fördomar om hur kaliforniskt vin smakar har fått sig en rejäl törn. Ser fram emot att prova Birichinos övriga viner.

Carussin Felice NA 12 har tydligen fått fel etikett. Det må vara hänt men i så fall är det det enda som är fel med den här flaskan. Innehållet talar om vad som händer om man pressar barbarescodruvor, macererar dem i trettio dagar, lagrar på tank och tappar på flaska. Inga tillsatser överhuvudtaget. Så ren nebbiolo det överhuvudtaget går. Doften är lite blommig med körsbär, kryddor och lite naturvinstoner. Smaken är frisk och rak med fyllig frukt, frisk syra och distinkta men klart medgörliga tanniner. På beskrivningen av tillvägagångssättet hade jag väntat mig något vrång och vresigt men det här är vänligt men bestämt.

Jag fortsätter att bekanta mig med Domaine Giachino. Här deras tolkning av en obskyr lokal druva, 2012 Persan. En väldigt personlig doft med kryddor och blommor som får mig att tänka på både ruché och lacrima di morro d'alba. Inte lika påträngande som den sistnämnda och inte fullt så parfymerad som den förstnämnda men lite åt det hållet. Här finns en del mörka bär och mineraltoner också. Smaken är medelfyllig, fruktig och frisk med rejäl syra och väl integrerade tanniner. Mycket personligt vin som ändå inte känns det minsta konstigt.

2010 Radikon "S" Slatnik är sonen Sasas projekt. Lite kortare skalkontakt och kortare fatlagring än pappans viner. Slatnik är gjort på 80% chardonnay och 20% tocai. Tre veckors skalkontakt och ett års lagring på stora fat. Doften bjuder på både färska och torkade aprikoser, österländska kryddor och mineraler. Smaken är väldigt ungdomlig och superfrisk. Hög syra och rätt lätta tanniner. Gott nu men jag saknar komplexiteten och djupet hos Radikons långmacererade och långlagrade viner. Resterande flaskor får ligga till sig några år.

2004 Franco Conterno Barolo Riserva Bussia Munie är rätt och slätt ett fantastiskt vin. Svalt, elegant och eteriskt. Det gör naturligtvis jobbet som partner till en kalvstek med gräddsås och karljohan på ett ytterst förtjänstfullt sätt men är precis lika bra till kontemplation. En strålande avslutning på en lika strålande inledning av november.

2004 Cascina Cucco Barolo Ceratti

Det ska tydligen vara vinets dag idag. Har rätt svårt att förstå mig på dylika idéer. Tycker att de flesta dagar är vinets dag. Åtminstone utgör vin en fast återkommande punkt i min vardag och behöver definitivt inte en särskild dag. Sådan ser inte min relation till vin ut. I mina ögon kan dagen kan möjligen ha en poäng för tvångsneurotiker som plötsligt kan tillåta sig att gå lite crazy och korka upp (eller skruva av) en vanlig sketen onsdag eller få en korkskruvsfobiker att öppna den där speciella flaskan.

För mig satte vinsuget in redan vid lunch. En serie motgångar väckte lust efter 2005 Pelissero Long Now, ett riktigt medhårsstrykande vin, en lyxigt vällustig flaska fylld med omslutande squeezee me pleeze me-juice. Instant pleasure på butelj. Tyvärr fanns ingen sådan tillhands. Överhuvudtaget finns det få flaskor av den sorten i skåpet och idag var det inte läge för syrastinn teran, uppmärksamhetskrävande orangevin eller snipig pinot.

Istället närmade jag mig sista lagret av sista lådan 2004 Cascina Cucco Barolo Ceratti. Och snacka om fullgod ersättare. Det ställer liksom upp på allt. Vill du slödricka, bli ompysslad och behagligt bedövad av 14.5 synnerligen väl inpackade procent är det inga som helst problem. För den som är mer på hugget finns en fascinerande doftpalett att förlora sig i; körsbär, hallon, tjära, mandelmassa, julkryddor och torkad frukt. Smakmässigt fortfarande på hugget med vitala syror och behagliga tanniner. Fina grejer det här.

För den nytillkomne bloggläsaren finns här lite bakgrund till hur det här vinet blev hela den svenska vinbloggosfärens favoritpinuppa för några år sedan. Inte alla sådana som åldras med samma välbehag. PS Carlo har årgång 2009 av vinet för 125 MUK. Finns även 08:or för en dryg femtiolapp mer

"Barolo", "Barbaresco", The Next Dylan och BAROLO!!!!!

Häromveckan fick jag ett erbjudande om varuprov på barolo och barbaresco i budgetklass. 2010 Ricossa Barbaresco och 2009 Ricossa Barolo är med största sannolikhet monopolets billigaste varianter med sina 99 kr respektive 149 kr. Jag närmade mig flaskorna med lika delar skepsis och nyfikenhet.

Min första reaktion var positiv förvåning. Ur båda kuporna stiger vad som måste beskrivas som korrekta nebbioloångor. Barbarescon känns lite enklare och lättare medan barolons doft har lite mer pondus och djup. Smakmässigt måste jag säga att barolon på alla sätt utklassar barbarescon. Återigen ett annat djup. Dessutom finns det en märklig, svårdefinerad bismak som stör något hos barbarescon.

Sammanfattningsvis två hyggligt druv- och ursprungstypiska viner som levererar väl i förhållandet till prislappen med ett extra plus till barolon.

MEN...

Elliott Murphy

 

Steve Forbert

John Prine

Sedan har vi det här med barolo och barbaresco. I min vinvärld är det en självmotsägelse att tänka i termer av budget-barolo eller vardagsbarbaresco. Dessa appellationer väcker förväntningar på något extra och jag har väldigt svårt att betrakta Ricassos båda viner som äkta vara.

När jag smakar Ricossas båda viner kan jag inte låta bli att tänka på alla artister som under några 70-tals år av mindre begåvade marknadsförare försågs med vad som kom att bli en rejäl kvarnsten runt halsen. Epitetet "The Next Dylan" sänkte mer än en karriär. Någon som minns Elliot Murphy idag ? John Prine ? Willy Nile ? Steve Forbert ? En samling habila hantverkare och begåvade singer/songwriters som fick massor med uppmärksamhet och sedan befanns vara allt för lättviktiga vid en riktigt jämförelse med orginalet. 

Ricossas viner fick därför följas av ett favoritvin från en favoritproducent. Ingen rättvis jämförelse alls men ändå befogad, kanske man till och med ska säga välförtjänt...  2005 Fenocchio Barolo Bussia kostade när det begav sig ungefär dubbelt så mycket som Ricossas Barolo. Vi har att göra med ett vingårdsbetecknat vin som dessutom nått en viss utveckling. Och här finns allt det jag vill ha hos en barolo, och det i hög upplösning. Här finns exaktheten, precisionen, djupet och klarheten. En betagande doft som gör något med mig, talar till mig, lockar och charmar. En upplevelse att minnas. Smaken levererar precis det som den ska. Återigen fångas man av balans, elegans och den där trollbindande kombinationen av pondus och lätthet. Här snackar vi om skillnader som gör en skillnad.

Nej, vill jag dricka barolo eller barbaresco så är det inte Ricassos tolkningar jag kommer att välja. Skulle jag däremot rekommendera en vettig nebbiolo för en billig peng till en person som av någon outgrundlig anledning prompt vill handla sitt vin på systembolaget så är Ricasso inget dåligt alternativ. Och vill jag lyssna på Dylan, vilket jag ofta vill, så gör jag det.

Hmm, det känns nästan som läge att leta upp  sista flaskan av Fennochios 04:a riserva och gräva fram Dylan-booten med den elektriska studioversionen av Desolation Row...

2011 Fontanafredda Langhe Nebbiolo & 2006 Gemme Barolo Tabui Riserva

Det har onekligen hänt en del i bland vinbloggarna genom åren. För några år sedan var inte en post om en flaska ur monopolets standardsortiment för under hundringen en raritet, särskilt inte på dessa sidor. En flaska det bloggades ganska flitigt om tidigare, men som nu verkar ha glömts av oss tangentsbordstyckare, är Fontanafreddas Langhe Nebbiolo.

Häromdagen bestämde vi oss för att välkomna hösten med en klassisk manzo al barolo men jag kunde inte med att offra en flaska äkta vara att låta oxsteken dväljas i. Istället fick det bli manzo al langhe nebbiolo. Receptet krävde en halvliter vin och det blev en skvätt över att prova.

2011 Fontanafredda Langhe Nebbiolo går i en transparent ljusröd nyans med lite blått i kanterna. Doften är lite gles och tunn med körsbär, lingon och slån samt ett rätt tydligt inslag av smörkola. Smaken är lätt, ungdomlig och rätt pigg. Lite sötma från bären, frisk syra och lätta tanniner. Ger faktiskt lite mer eftersmak än väntat.

Det finns inte mycket här som vittnar om druva eller ursprung. Ett enkelt, mjukt och helt oförargligt vardagsvin, snällt och tillrättalagt. Lite småtråkigt men på inget sätt otrevligt att dricka. Inget fel på stilen men på tok för anonymt. Ett vin man kan både ha och mista.

Till den goda maten korkar vi istället upp 2006 Barolo Tabui Riserva. Doften som stiger ur kupan är ren njutning för en nebbiolofrälst. Riktigt fin körsbärsfrukt som går i en lite mörkare nyans, nypon, mandelmassa, lite lösningsmedel, tryffel, lakrits och mandelmassa minglar runt i sirliga mönster. Smaken är mäktig och fullpackad med kraft. I centrum finns den fina frukten som balanseras av skönt sjungande syror. Tanninerna är relativt sansade och mycket finkorniga. Väldigt gott nu och med en lång framtid framför sig.

2003 Cappellano Barolo Pie Rupestris

Visst är det lite tungt att dra korken ur sista flaskan av ett vin som man med största sannolikhet inte kommer att springa på igen. Särskilt när det handlar om ett fullmoget vin som står på topp eller kanske till och med passerat zenit. Man påminns om livets förgänglighet och att inget varar för evigt. Inte ens traddo-barolo. Åtminstone inte om de kommer från en varm årgång.

2003 Cappellano Barolo Pie Rupestris såldes för några år sedan till reapris av Carlo Merolli. Jag handlade några flaskor och den första bloggades för nästan tre år sedan. Det som fick mig att korka upp sista flaskan just i kväll var att jag råkade läsa ett tre år gammalt ugemail från Carlo Merolli som talade om att det var "proppen op og direkte i glasset" som gällde.

Vi provar. Visst ser det moget ut med sin ljust tegelröda färg. Möjligen är det en nyans brunare än sist. Doften talar direkt om att det inte kommer att bli lätt att ta avsked. Det är  fullständigt fenomenala ångor som stiger ur glaset. Kvar finns något slags bärfrukt av en sort genast borde planteras överallt. Fullmogna bär som antagit en närmast balsamisk form. Här finns violer, rosor och lite bittra medicinalörter. Sedan fyller det på med tjära, skovbund, svamp, soya, österländska kryddor och piptobak. Ljuvligt. Eller kanske man ska säga bitterljuvt ? Det är ju trots allt sista gången.

Vi är ändå inte där ännu. Innan det är dags för ett sista farväl så ska ju vinet faktiskt drickas också. Nu är det ju så välsignat så att innehållet i flaskan faktiskt klipper topparna av den värsta separationsångesten. Och tro mig, det behövs. Vinet är fortfarande vitalt. Moget ?, javisst, men definitivt inte passé. Det är kraftfullt med söt bärfrukt, massor av andra distraktioner. Syran lyfter och balanserar. Tanninerna som tidigare varit lite tvära är nu perfekt nedslipade och avrundade.

Just nu känns det helt OK att ta farväl. Vi avslutar vårt förhållande när allt är på topp. Det här har gett en fin upplevelse att blicka tillbaka på och som sagt, flaskan är noggrannt tömd. Hur det kommer att kännas imorgon är en helt annan fråga.

Vintankning

Jag gillar att dricka vin och att äta. Jag gillar det ännu mer när jag får göra det tillsammans med någon som delar mitt intresse. Någon som inte tycker det är det minsta inkrökt eller udda att reflektera över hur mycket ek som är för mycket och tanninstrukturen hos verduzzo. I går uppenbarades sig ett sådant tillfälle när jag strålade samman med JC från Vintankar för att dra några korkar, dricka och prata vin. Vi började med att prova blint.

Vi börjar med ett vitt vin som är guldgult i färgen. Till en början nästan doftlöst och där finns inte mycket som väcker mitt intresse. Smaken är också tillknäppt och moderat syra. Efter en halvtimme händer det saker. Doften vecklar ut sig med fina blommiga aromer och gröna äpple, citrus, tropisk frukt och nötter. Smaken växer också en storlek och blir till något riktigt spännande. Medefylligt men rikt med äpplen, citrus, honung och nötter. En liten lätt strävhet i avslutningen och lång eftersmak.

Vinet är 2009 Ronchi di Cialla Cialla Bianco gjort på 60% ribolla gialla, 30% verduzzo och 10% picolit. Det har lagrats ett år på barrique. Jag provade 08:an förra sommaren när jag besökte gården. Då fokuserade vi på en schioppettino-vertikal och de söta vinerna. Trots det gjorde vinet stort intryck på mig men jag lyckades inte hitta något förrän Cibi&Vini plockade hem det. Kostar 140 DKK.

Nästa vin är riktigt mörkt i färgen. Tätt, tätt och nästan svart med lite violett kant. Doften är ett slags antites till ett Billigt Vin. Det första som slår emot en är doften av dyr ek, mörk choklad och exklusivt kaffe. Det finns blåbär, björnbär, mörka körsbär viol och tjära. Mastigt och fullmatat. Min funderingar pendlar efter en kort avstickare till nordöstra Spanien mellan Valpolicella och någon modern toskanare. Smaken dundrar på med samma bombasmer. Massor av frukt i centrum, massor av annat gott, frisk syra och rejäla tanniner. Jag kommer på mig själv med att till en början motvilligt gilla vinet och sedan kapitulera. Det här är mycket, kanske för mycket men så eget och så speciellt att jag bara kan nicka instämmande. Riktigt gott och kul men vad tusan är det ?

Jo, 2008 Marion Teroldego. Det finns en del teroldego utanför Campo Rotaliano och rankorna stammar från Elisabetta Foradori. Facit talar om en tredjedel torkade druvor 30 månader på ny ek. Vinet finns i beställningssortimentet men verkar vara slut i nuläget.

Vi avslutade med att öppna en flaska 2006 Cascina Cucco Barolo Ceratti och det var direkt öronbedövande bra med sirlig elegans, relativ lätthet, struktur och hög intensitet.

Sammafattningsvis tre riktigt bra viner på tre timmar. Jag måste erkänna att morgontimmarna var lite småtunga. Det måste bero på eken.

Apropå Marion, här finns en matchande namne

2007 Cascina Cucco Barolo Ceratti Vigna Cucco

Jag är inte någon kalenderbitare och har inte örnkoll på statistiken men jag tror inte att det är så värst många producenter som fått lika många poster i den svenska bloggosfären som Cascina Cucco. Naturligtvis är det deras baroli som tickar inlägg. Med Carlo Merollis ursympatiska prissättning är det få - om ens några - viner som matchar dessa när det gäller förhållandet mellan pris och kvalité.

När det gäller 07:orna har hyllningarna inte varit lika unisona som tidigare. I gjorda jämförelser har det knorrats en del om den varma årgångens påverkan som lett till bristande elegans och rentutav klumpighet. Hos en annan nätprofil blev utfallet av jämförelse med 05:an  till 07:ans fördel. Själv har jag inte blivit färdig att prova förrän nu. Möjligen är ytterligare en stämma i kören överflödig.

Det är ingen tvekan om vad det är som finns i glaset. Husstilen har jag lärt mig känna igen vid det här laget och jag gillar den skarpt. Doften känns något dovare och mörkare än vad den brukar men det är verligen en fråga om nyanser. Vinet känns öppet och tillgängligt trots sin relativa ungdom. Körsbär och hallon, torkad frukt, violer, tjära, lite uppfriskande mentol är de mest bestående intrycken. För mig är den stora poängen med Cascina Cuccos baroli det som jag vid något tillfälle kallat för den kalejdoskopiska doften, hur elementen förändras, kommer och går. Viner att sitta och sniffa på länge.

Smaken är stor och kraftfull . Det är som den elegans som kännetecknat de tre tidigare årgångarna delvis ersatts med kraft. Frukten är något sötare och syrorna upplevs något lägre. Körsbär, hallon och lakrits är de dominerande beståndsdelarna. Tanninerna är i vanlig ordning mycket finkorniga men jag upplever en lätt bitterhet i avslutningen

Invändningarna till trots så gillar jag det här vinet som känns tillgängligt och drickfärdigt redan nu. Även när Cascina Cucco inte levererar  på sin absoluta topp så blir resultatet ändå intressant och framförallt njutbart.

2006 Cascina Cucco Barolo Ceratti Vigna Cucco

Många sensextiotalister och tidiga sjuttiotalister hävdar Staffan Westerberg förstörde deras barndom. Jag misstänker att mina barn kommer att rikta bittra anklagelser mot Carlo Merolli. Det är till honom jag hänvisar när jag nekar döttrarna tacos, kebab och hämtade burgare. Istället blir det oxkind, älgfärsbiffar, svamprisotto och annat som kan ackompanjera den våg av högklassig tilbudsbarolo som emanerar från Holte.

Under det senaste halvåret har jag gått hårt åt en låda 2006  Barolo Ceratti som jag bloggat om tidigare. Ikväll gick sista flaskan och den var lika bra som de tidigare. En förhållandevis lätt och elegant barolo med alla de riktiga nebbiolomarkörerna på rätt ställe.

Däremot har jag inte smakat 2006 Barolo Ceratti "Vigna Cucco" förrän nu. Det här är onekligen lite kraftigare doningar än det föregående vinet. När jag sniffar på korken känns doften av rök och tjära väldigt tydligt. Det första som slår mig när jag riktar uppmärksamheten mot glaset är vilket djup och kraft som finns. Vigna Cucco harr ett större och mörkare anslag. Vedbrasa och tjära accentuerar den aspekten av vinet. Här finns mörka körsbär och riktigt mogna skogshallon, lakrits och kryddor. Smaken är också den kraftfull och djup. Riktigt skön, tät hallon/körsbärsfrukt, frisk syra och mycket bestämda och kraftfulla tanniner. Just nu är vinet i tuffaste laget att dricka utan mat men det lär rätta till sig med lite tid.

Det verkar vara läge att fylla på med båda varianterna. Den vanliga Cerattin för att dricka på kort sikt och Vigna Cucco för lagring. Den sistnämda kostar 144 MUK vid köp av ett sexpack. Monopolkramare kan shoppa i beställningssortimentet och får hålla tillgodo med 07:an

2006 Cascina Cucco Barolo Ceratti vs 2003 Schiavenza Barolo Prapó

När man är många runt bordet är matvalet för mig rätt givet. Jag älskar långkokt kött. Särskilt om det har fått dväljas många timmar i rött vin. Vinvalet är precis lika lätt. Nebbiolo ska det vara. Sedan Carlo Merollis entré i mitt medvetande har det dessutom blivit möjligt att bjuda med lite klass. I helgen som var gjorde ett tiotal personer tabberas på mina 2006 Cascina Cucco Barolo Ceratti. Lagret av 2003 Schiavenza Barolo Prapó blev åderlåtet, om än inte lika hårt.

2006 Barolo Ceratti går i en lite mörkare tegelbrun färg. Doften är precis så direkt och charmerande som jag minns den från i somras. Massor av bedårande röda bär som vildhallon och körsbär tillsammans med en lätt touch av målarfärg och mynta. Här finns lite tillbakadragna nebbiolomarkörer som rosor och tjära. Går man lite mer på djupet finns det ett lager med kryddor och andra fataromer. En supertrevlig sniff med andra ord som det är lätt att förlora sig i. Smaken går i precis samma stil. Ett förhållandevis lätt och elegant anslag med riktigt fin nebbiolofrukt där sötman balanseras perfekt av syrorna. Bestämda tanniner och bra längd.

2003 Barolo Prapó etablerar inte samma omedelbara kontakt med lustcentrat. Färgen vittnar om ett riktigt moget vin i orangebrun nyans. Doften sänder samma signaler med torkad frukt, läder och balsamvinäger. Frukten har smält in i helheten men man kan ana hallon och körsbär.

Med lite tid i glaset börjar det träder fram aromer från nytjärad träbåt. Inte samma direkta likeability som i det föregående utan mer distingerat.

Smaken står i god överensstämmelse med aromerna. Sötma från den torkade frukten, frisk syra och finkornigt men kraftfullt taninpaket. Kraftfullt är nästan ett understatement. Jag upplever tanniner i häftigaste laget och gästerna ser ut som avdankade Stonesmedlemmar efter att ha provat.

Jag gillar båda vinerna skarpt trots deras stora olikheter. Jag har uppskattat tidigare flaskor av Prapón betydligt mer. Denna flaskan var fortfarandefullt njutbar men jag tror inte på att lagra någon längre tid. Cerattin är vådligt god i nuläget och håller säkert länge till. Konklusionen blir att dricka upp Prapón och handla mer Ceratti 06or.

Cerattin är ombloggad här, här, här och här

Prapón här, här och här

En bit Fenseck och 2006 Cascina Cucco Barolo Cerrati

När jag motvilligt gav mig ut på stanför att handla något att äta idag efter jobbet trodde jag först att gårdagens excesser hunnit ifatt mig. Jag firade internationella IPA-dagen på Bishop's Arms i Helsingborg. Firandet genomfördes i två akter med en paus i mitten för att se HIF spela sig vidare i Europe League.

Jag möttes av en livlig kommers på torget mem det var inte den vanliga torghandeln med fiskbil och ett par förskrämda grönsakshandlare. Nej, här fanns stånd med franska och italienska delikatesser, läckra bakverk och fin frukt. Jag gav mig ut på Storgatan för en reality-check. Där fanns samma sura Dressman-, Brothers- och Bokia-butiker som vanligt. Jag återvände till torget och allt det härliga fanns kvar. Efter att ha pratat med ett par torg-handlare visade det sig vara ett ambulerande jippo som reser Sverige runt.

Jag gick runt, provade, smakade och började så smått tro på att det som verkade utspela sig på torget verkligen hände och inte var något slags flashback av effekten från psykotropiska humlekottar. Efter att ha talat med försäljaren i ståndet som sålde italienska delikatesser återkom mina tvivel. Jag provade olika ostar och fastnade för en variant med ett rätt oskönt yttre. Fenseck hette den och säljaren berättade att den var gjord på opastöriserad komjölk och skulle passa väldigt bra till "the great wine ??? Jag frågade två gånger vilket vin det var osten skulle passa till. Försäljaren tappade väl till slut tålamodet och bokstaverade B-A-R-O-L-O, "You know, the great wine from Piemonte".

Jag bara undrar, när hände det dig senast att en osthandlare på ett torg i en svensk småstad rekommenderade en barolo till osten. Jag handlade en rejäl bit Fenseck och skyndade hem för att än en gång förvissa mig om att mina sinnen inte svikit mig. Lämpligt nog hade jag precis hämtat en låda 2006 Cascina Cucco Barolo Cerrati. Jag korkade snabbt upp en flaska och skänkte mig ett rejält glas.

Vinet är ljust brunrött helt transparent och har en väldigt vacker lyster. Doften hjälper mig på intet sätt att komma ner på jorden. Vinet har de där fascinerande närmast kaleidoskopiska kvaliteterna som en bra barolo ska ha. Det är svårfångat och byter hela tiden skepnad. Skogshallon, körsbär, mandelmassa, eleganta exotiska kryddtoner och choklad passar revy. Mångfacetterat, spännande och smått omtumlande.

Smaken tjusar mig inte riktigt på samma sätt men visst är det bra. Det är en förhållandevis lätt och elegant barolo med sötma från de röda bären, hög frisk syra och finkorniga tanniner. Det känns inte som något lagringsobjekt men oerhört charmigt och tillgängligt idag.

Och försäljaren hade alldeles rätt för sig. Det satt som en smäck till en bit fenseck

2003 Schiavenza Barolo Prapò

Jag hajar rätt trögt. Det andra greppat för länge sedan börjar jag nu fatta. Att barolo är något att ställa in siktet på, att Schiavenza i Serralunga d'Alba är en pålitlig producent och att det ofta är hos Carlo Merolli man kan hitta grejerna till bra priser.

Jag menar inte att baroli som 2003 Prapò är det enda man kan och bör dricka, men att det vid lite festligare tillfällen och i rätt sällskap - som nu till en långkokt, gräddig köttgryta - är ett fenomenalt bra matvin. När det fått lufta sig en stund i en mature-kupa samlar det ihop sig till en alldeles hänförande helhet av kärnfull körsbärsfrukt, sval syra och balanserande tanniner.

Det finns perioder när jag blir trött på vin och det mesta flyter ihop till en intetsägande sörja, och så kommer det tillfällen när saker och ting faller på plats. Det här är ett sådant och det är bara att luta sig tillbaka och njuta. En ögonöppnare, verkligen!

Just den här flaskan tror jag har legat på lut sedan våren 2010, då mina välmenande bloggarkollegor köpte in den åt mig för 139 DKK. Priset just nu är detsamma, i alla fall om man köper sex stycken.

För att vara konsekvent lät jag köttet puttra i Fontanafreddas Langhe Nebbiolo. En 2008:a, men på SB's hemsida står 2009 som aktuell årgång så det har kanske skett ett byte. En liten skvätt för matlagaren blev det också. Först var det tråkigt och knutet, men efter en stund i glaset öppnade det upp och blev riktigt småtrevligt, ungt fruktigt med bra syra. Mot Principianos Coste Langhe Nebbiolo från Gerbolas bunker har Fontanafreddan inte mycket att säga till om, men för 99 svenska på ett SB nära dig är det ett bra alternativ. Rent och friskt. Särskild eloge för att det håller sig kvar under hundralappen, medan Pio Cesares Langhe Nebbiolo stuckit iväg till 129.

Danish Winemerchant Tour 2011

Snöglopp + ishalka = perfekta förutsättningar för en rundtur tillsammans med Italienska Viner till några av våra favoritvinhandlare i Köpenhamnsregionen. Första stoppet blir hos Finn Klysner, för dagen något dämpad och fåordig så besöket i det lådfyllda gårdshuset blir relativt snabbt avklarat. Ingvar hämtar upp en kartong Sacrisassi från Le Due Terre, varpå Patrik med säker och varsam hand plöjer sig genom snömassorna - skickligt undvikande halkande taxibilar med sommardäck och fastkörda lastbilar - till Jœgersborggade och Stefan Jensens vinbar Terroiristen.

Jœgersborggade befinner sig på resa, från ruffig Nørrebrostrita där kulorna viner till bohemian chic affärsgata.

När Stefan även han tagit sig fram genom snömassorna längs de isiga gatorna korkar han snart upp några strövinare han funderar på att ta hem:
















Det blir - kort sagt - en andaktsfull stund i den julferiestängda vinbaren, långt bortom hetsen på gatorna. Aromerna från Cappelanos barolo blommar ut ur glasen och försätter oss i en förväntansfull och lite högtidlig stämning. Vi säger inte mycket medan vi nosar och smakar, endast sporadiska suckar och grymtanden bryter tystnaden. De sedvanliga klyschorna skulle nästan kännas opassande att slänga runt. Och sägs det något blir det i stil med "här kan vi snacka ung frukt". Till och med jag, som inte har mycket till referensramar i barolo-land, begriper att det här är ett stort vin i vardande. Ungt men med tillräcklig struktur och kraft att utvecklas många år i flaskan. Sällskapet runt flaskan är i olika stadier av åldrande, men i alla fall för några av oss kommer det här vinets topp förmodligen att sammanfalla med pensionsdagen. En tanke går till Vodopivec, den inte alltigenom muntre vinodlaren i Karst som menade att man har som mest fyrtio årgångar på sig att förfina sina färdigheter, och när man väl har gjort det kommer man inte att få njuta av sina mest fulländade skapelser då de är som bäst. Nå, som simpel konsument handlar det kanske mest om att bestämma sig för hur mycket tålamod man har - om man inte är så rik att man kan gå ut och köpa sig några flarror av de viner som med åren visat sig bli bäst.

Chinaton, å andra sidan, är en mer omedelbar affär. Först förför den med en mjuk och varmt välkomnande kryddning. Enligt hemligt recept förstås, men kanel och kardemumma måste absolut ingå i dekokten. Som glögg men samtidigt ett ljusår ifrån. Sedan hugger det till med en välavvägd, angenäm bitterhet som vägrar lämna munhålan när den väl lagt sig tillrätta där. Här har vi att göra med en digestiv - nej mer än en digestiv, ett medikament som råder bot på alla krämpor och det är säkert ingen slump att det står dottore G. Cappelano på etiketten - som inte är av denna världen. Jo, det är den förstås, men av ett slag som man ytterst sällan stöter på. Om det första vinet försänkte oss i andäktig tystnad gör detta oss upprymda och gladlynta. Stefan visar oss sin tillbyggnad - medelst ett hål i väggen har vinbaren förenats med grannlokalen, där det ska bli lounge med soffor och grejer. Det kan nog bli finfint.

En liten del av Carlo Merollis imponerande katalog.

Om Terroiristen är sparsmakad exklusivitet är Carlo Merollis lager i Holte mer av ett massupplag för spännande italienska viner av alla de slag. Signore Merolli är inte på plats denna sena eftermiddag men väl hans handgångne man. Denne visar sig vara en framstående försäljare, och åtminstone jag lämnar stället med betydligt fler flaskor än vad som var tänkt. Men vad gör man när det plötsligt dyker upp erbjudanden av fullständigt unikt slag? Vår nyfunne vän på lagret står i ständig telefonkontakt med sin arbetsgivare för att få dagsnoteringarna klart för sig.

Bland annat får vi syn på en pecorino, Fiobbo Offida, från Marche-producenten Aurora. Ja, den ja, det är några ströflaskor från gamla årgångar: 2001, 2004 och 2005. Inget som egentligen saluförs längre och vill vi köpa dem - naturligtvis för ett ytterst inbjudande och svåremotståndligt pris - gör vi det på egen risk.

När jag kommer hem kan jag förstås knappt bärga mig att släppa ut anden ur pecorinon från 2001. I glaset kommer en guld- (eller piss-, vilket man nu föredrar)gul vätska. Det slår upp en häftig doft som drar åt sherry eller hemgjort äppelvin som glömts kvar några år i källaren. En hel del oxiderade toner, förstås, men också en piggt mineralrik, sötfruktigt blommig bukett av dofter som verkligen lockar till att smaka vinet. Det svänger bra i glaset och bara sniffet gör det mödan värt att ha släpat flaskan över sundet. I munnen är det syran som dominerar, smaken är inte alls så komplex som doften och har väl passerat bäst före-datumet med ett gäng år. Men det är ändå förvånansvärt livfullt. Inte platt och sammanfallet, snarare som ett syrligt spett mot gommen. Här finns också ett mörkare stråk som avslutar det hela med en liten besk eftersmak. Det rensar upp bra i munhålan och slinker lätt ner.

Riktigt vad man ska ha det till i det här stadiet - förutom att dricka det rätt upp och ner - är inte så lätt att lista ut. Några överblivna skalkar pecorino-ost till låter ju som en kul idé men är väl i ärlighetens namn sådär som matchning. Till en alldeles för salt hemhämtad salamipizza funkar det inte alls bra. Å andra sidan behöver jag inte fundera så mycket på det, det här var en engångshändelse och så gammal pecorino lär jag inte stöta på igen. Merollis medarbetare förutspådde med glimten i ögat en legendarisk upplevelse. Det blev det inte - en sådan hade vi redan haft på Terroiristen - men väl en intressant sådan.

Etiketten alluderar på sedvanligt Aurora-vis till en antik ritual, här Ballo del Lupo (Vargens bal? Eller något mer olycksbådande för det stackars djuret ifråga?). Kanske kan någon expert på mellersta Italiens sedvänjor komma till hjälp med en utvikning i kommentarsfältet.

Några av Auroras viner finns i beställningssortimentet. Fiobbo vill man ha 218 kronor för, vilket är en helt annan femma. Oavsett vad den kostar i normala fall hos Merolli lär det vara avsevärt mycket mindre.

2005 Brezza Barolo

I somras beställde jag en del vin från Superiore. När jag beställt det jag tänkt mig upptäckte jag att det fanns utrymme för fler flaskor för samma porto. Jag visste dock inte riktigt vad jag skulle fylla på med. Via mail konsulterade jag IV-Patrik som pekade med hela handen mot Brezza. Produceneten var helt ny för mig men Patriks kort och kärnfulla omdöme - pålitlig och traditionell producent - lät betryggande.

Familjen Brezza är mångsysslare i den enogastronomiska sfären. I utkanten av själva Barolo driver de hotel, restaurang och vinproduktion. På sina 16 ha producerar man c a 90.000 flaskor årligen. Brezza gör vin på de klassiska piemontesiska rödvinsdruvorna dolcetto, barbera, freisa och så förstås nebbiolo. Toppvinet är Barolo Bricco Sarmassa följt av tre andra vingårdsbetecknade baroli. Man lagrar vinerna på stora ekfat men kör med relativt kort maceration.

I kväll provar jag Brezzas 2005 Normale. Den är ljust tegelbrun i färgen och helt transparent. Doften är ganska öppen och tillgänglig redan vid upphällningen. Doften känns verkligen ren och uppfriskande. Lösningsmedel och menthol, kanske lite eucalyptus är mina första associationer. Frukten finns där i form av hallon och körsbär. Det finns också inslag av sälta och järn.

I munnen känns vinet slankt och läskande. Jag får nästan känslan av att vinet kyler munnen. Syran är mycket frisk. Den söta bärfrukten balanserar syran en stund men mot slutet vinner den lingonaktiga syran och det klingar ut i en final med viss bitterhet. Tanninerna är mycket finkorniga och inte så framträdande.

Brezzas standard-barolo är en riktigt trevlig bekantskap. En lätt, elegant, balanserad och tillgänglig barolo som bjöd på en delvis ny smakupplevelse. Inte stort, inte spektakulärt men väldigt gott. Kostar 19.50 euro hos Superiore

A Hard Day's night

Efter att under en hel dag ha spottat ut en rad förträffliga viner känns det bra att få följa sin instinkt och faktiskt svälja. Samtidigt känner jag en viss bävan när Patrik med ett leende som antyder minst en räv bakom vardera öra talar om att vi ska prova vinerna blint. Men jag har ju redan bekänt färg hos Italienska viner när jag missat att pricka in viner jag själv plockat med mig och placerat amarone i flera olika världsdelar samtidigt.

I glas nummer ett finns ett transparent men djuprött vin. Doften är rejält parfymerad och sötsyrlig. Här finns hallon, lingon och tranbär. Väldigt intressant och påminner inte riktigt om något annat. Smaken är också den intressant. Här finns samma sötsyrlighet som i doften. Initialt är bärsötman påtaglig och sedan kommer syran och lyfter smaken. Associationerna far iväg till svunna tiders hallon-igloo. Mot slutet dyker det upp oväntat kraftiga tanniner. Med utgångspunkt från i vems hem jag befinner mig i drar jag till med dolcetto.


Rätt svar är 2009 Maque Perricone från Porta del Vento. Jag hade det på tungan men att det här skulle vara en Perricone föresvävade mig aldrig. Måste vara en väldigt atypisk perricone. Nej, sanningen är att Patrik med en elegant kroppsfint värdig en Garrincha i högform skickade mig huvudstupa till Piemonte när vi i själva verket befann oss på Sicilien. Porta del Ventos vita viner har ju tydligen provocerat en del vinbloggare. Den som blir provocerad av detta vin borde söka hjälp för det är verkligen rart, ämabelt och en njutning att dricka.

När Mature-kuporna plockas fram till nästa vin börjar jag ana vad som vankas. När de dessutom fylls med en transparent rödbrunorange vätska så krävs det bara en lätt sniff för att säga mogen nebbiolo. Så mycket mer säger jag inte även om Patrik gärna vill veta producent, årgång och vingård vilket är överkurs för mig. Vinet är hursomhelst en njutning att dricka. Doften är rejält mogen och mycket elegant. Jag har aldrig känt tjärdoften så tydlig som här. Någon gång under kvällen är det nästan Islay-stuk på den. Det tittar även förbi rosor och picanell tuggtobak och det är bara så härligt att sniffa på. Smaken är det heller inget fel på. Mogen men fortfarande vital med bra syror, finkorniga men distinkta tanniner och bra längd. Supergott.



Det handlar om 1998 Aurelio Settimo Barolo Settimo. Ytterligare en för mig okänd producent att lägga på minnet alltså.

Det sista blinda doftar sump och skogsbär. Eftersom det första inte var från Piemonte håller vi väl oss kvar där. Första klunken ger mer av den trevliga frukten, pigga syror men inga tanniner. -Vi är inte i Italien säger Patrik. Inte i Frankrike heller tänker jag och drar till med tysk spätburgunder.


Vilket ju såklart visar sig vara helt fel. Vi har just smakat 2007 Caruntum från firman Muhr-van der Niepoort. Inte dumt alls fakVtiskt.


Vi fortsätter med ett par öppna viner, Rosa Boscos 2007 Sauvignon och Villa de Puppis 2008 Refosco Cate. Jag fokuserade då på att trycka i mig så mycket Vitello Tonnato och saltimbocca som möjligt istället för att föra anteckningar. De vinerna var också klart drickbara. Stort tack till Patrik och Linda för storslagen gästfrihet.

2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati

Kvällens vin blev hela bloggosfärens darling i höstas. Begrepp som gruppeköb och tilbud letade sig in i bloggarvokabulären . 2004 Cascina Cucco Cerrati var som en storögd, vattenkammad gossopran på besök hos ett gäng ogifta mostrar.

Det är lätt att förstå att det blev som det blev. De första rapporterna satte igång stor aktivitet och det företogs långväga resor för att handla superbarolo för 132 DKK/flaska. Kombinationen av riktigt bra vin till riktigt bra pris och en dos smugglarromantik var och är oemotståndlig När flaskorna nådde sina beställare via inofficiella distrubutionskanaler kom de med historier om hemliga möten på obskyra parkeringsplatser och annat spännande. Man kan se framför sig hur historierna om Barolo-expressen i framtiden kommer att anta Algoth Niska-liknande proportioner.

Själv var jag nära att missa tåget och när lådan väl dök upp kände jag att flaskorna måste svalna och hypen lägga sig innan det gick att smaka vinet. Det är inte utan ett visst mått av förväntningar som jag korkar upp. Förväntningar som faktiskt infrias och det med råge.

Vinet går i en mörkt tegelröd nyans. Doften är bland de häftigaste nebbiolokickar jag har haft förmånen att uppleva. Den är stor, komplex och verkligen spännande. Först ut är en massiv vägg av mogna solvarma jordgubbar. Sedan fyller det på med alla de klassiska nebbioloaromerna på ett närmast kaleidoskopiskt sätt. Varje gång man tar en sniff dyker det upp något nytt. Av komponenter som målarfärg, mandelmassa, vildhallon julkryddor och körsbär bildas hela tiden nya mönster.

Smaken är stor och maffig med intensiv frukt. Vinet är riktigt kraftigt med en viss eldighet. Aromerna dyker upp som på ett pärlband och det är bara att pricka av dem. Med lite tid i glaset blir kryddigheten mera påtaglig och det dyker upp en del söt, torkad frukt och mörk choklad i eftersmaken. Fin syra och markanta men synnerligen väluppfostrade tanniner rundar av.
För en gångs skull ett vin som även jag kan ha en lång stund i glaset. Det här går liksom inte att hälla i sig utan en skvätt varar länge.

2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati lever upp till hypen och det med råge. När ett vin håller den här klassen känns diskussioner om modernister och traditionalister inte särskilt intressant. Det här är ett fantastiskt vin. Definitivt inget jag skulle vilja dricka sju dagar i veckan utan något som ska plockas fram vid väl valda tillfällen.

2003 Cappellano Barolo Pie Rupestris

Den är inslagen i tunt, sensuellt genomskinligt, silkespapper, Cappellanos Barolo Pie Rupestris. Som för att mana till en stunds extra eftertanke innan man korkar upp. Det är inget vin som ska drickas lättvindigt utan öppnandet bör föregås av en stunds kontemplation. Vi talar ju om en av de stora legendarerna i Barolo. Är detta rätt tillfälle ? Kan jag ge vinet den uppmärksamhet det förtjänar ?Efter en intensiv helg fylld av sydfranska viner (och evenemanget ni kan läsa om här och här) och övriga familjen på påskferie så känns det faktiskt som precis rätt tillfälle. Kanske brer jag på förmycket. Det handlar ju trots allt bara om en 03:a som reats ut av Carlo Merolli för en dansk tvåhundring. Ett snabbmognande vin som en del sagt inte riktigt ska leva upp till Cappellanos normala standard

Redan vid upphällningen talar allt för den klassiskt traditionella nebbioloupplevelse som förknippas med Teobaldo Cappellano. Vinet går i transparent tegelrött. Jag häller upp i en bougognekupa och tar in doften som ger allt det jag hoppats på. Här finns de klassiska nebbiolomarkörerna rosor, tjära och en söt frukt som påminner om hemkokt jordgubbsylt som glömts bort ett par år längst in i jordkällaren. När jag fortsätter sniffandet så fortsätter det att dyka upp aromer som vittnar om ett moget vin. Här finns svamp, läder, torkade blommor, fikon och lite målarfärg.

I munnen känns vinet varmt och mjukt med den söta frukten i förgrunden. Efter en liten stund intar tanninerna munhålan med ett stadigt grepp och det stramar till ordentligt i kinderna. Eftersmaken är elegant och med bra längd.

För ett par veckor sedan stod en 2003 Cappellano Barolo Pie Rupestris i två 2005 Barbaresco Nubiola på den inofficiella nordskånska nebbiolobörsen. Efter dagens smakprov förändras kursen till 2 för fem och ett par Conterno Langhe Nebbiolo under bordet.

Italienska viner har också provat och gillat

Nebbiolo på Nörrebro

Stefan Jensen serverar 1995 Giacomo Fenocchio Barolo Bussia Riserva

Efter genomgången av Sellas sortiment fortsatte eftermiddagen med piemontesiska godbitar ur Winewise och Winebrokers sortiment. Mest nebbiolo men inte enbart. Som en liten munrensare inleddes andra halvlek med en 2007 Arneis från Emanuele Rolfo. Ett mycket trevligt litet vitt vin. Fina aromer av päron, persikor och piggelin. Uppfriskande, lättsam och ämabel smak. Jag är inte särskilt väl bekant med druvan men jag kommer definitivt att se till att ha några flaskor arneis hemma för sommarens bersåsittningar.

Nästan vin var 2004 Roero, också den från Rolfo. Inte fullt så ämabelt. Vi är tillbaka till nebbiolo med lång skalkontakt och lagring på stora botti, m a o traditionellt framställd nebbiolo. Välstrukturerat vin som i nuläget är lite knutet och återhållet. Fin frukt och klassiskt ren nebbiolodoft. Första gången jag provade ett vin från Roero.

Vi fortsatte med två viner från producenten Lano, ännu en traditionell producent. Först en 2004 Barbaresco. Vinet överraskade mig med att vara förvånansvärt mjukt och tillgängligt för att vara en ung nebbiolo. Fin doft med körsbär, hallon och rosor. Fin, medelfyllig smak med bra längd. Förhållandevis mjuka tanniner.

Nu följde 2001 Barbaresco och jag mötte ett helt annat vin, en nebbiolo i trotsålderna. Inte särkilt tillgängligt utan tufft och vresigt. Intressant upplevelse men det ska definitivt ligga till sig några år.

Dagens sista producent var Giacomo Fenocchio och det bjöds på fem baroli och en barbera. Barberan var en mycket trevlig bekantskap. Ungdomlig doft med röda och blåa bär. Typisk barbera syra och bra längd. En utmärkt vardagsbarbera med traditionella förtecken som gjort för en pasta med ragu. Härpå följde 2004 Barolo, Fenocchios basbarolo. Fin doft med inslag av tjära, rosor och körsbär. Ett ungt vin men ändå öppet och tillgängligt med massor av charm. Smaken är kanske inget under av komplexitet men rättfram och sympatisk med balanserad syra. Rejält med tanniner men skulle funka helt utmärkt som matvin redan idag.

Nu var det dags för Fenocchios tre vingårdsbetecknade baroli från 2004; Cannubi, Villero och Bussia. Jag ska villigt erkänna att här gick jag fullständigt vilse och kunde inte riktigt hålla isär vinerna. Mina notat är inte bara svårtydda utan även identiska med varandra. Smaklökarna utslagna av förmycket ung nebbiolo.

Till avslutningen var det dags att skärpa till sinnena och fokusera på en stor vinupplevelse med 1995 Barolo Bussia Riserva. Vinet har en fantastisk genomskinlig tegelröd färg. Doften är härlig och här infrias alla löften som de yngre vinerna uttalat. Det finns en hel del frukt kvar. Skogsbären sekonderas av choklad, svamp och sottobosco. Smaken är medelfyllig, mycket vital med frisk syra och fortfarande rätt strama tanniner. Här finns också något som får mig att tänka på gammaldags fruktkräm gjord på torkad frukt och kokt med kanelstång Väldigt bra nu men ett vin som säkert håller ett bra tag till.

Sammanfattnings en oerhört intressant och lärorik eftermiddag som med råge infriade mina förväntningar. För den som gillar nebbiolo kan jag varmt rekommendera att gå utanför de beprövade områdena och prova några av norra Piemontes stora viner.

2001 Giacomo Fenocchio Barolo

Som en reaktion på Trisses oroväckande inlägg om gift i vin beslöt jag mig för att avhålla ett senkommet ettårsfirande med att korka upp en giftfri Barolo.

Vinet kommer från Giacomo Fenocchio, ett litet familjeägt företag i Monforte d'Alba. Fenocchio producerar sina viner på traditionellt sätt. Jäsningen sker i öppna, stora tini, med manuell tempraturkontroll. Lagringen på botti av ek och man använder sig inte alls av barriquer.

Vinet är helt genomskinligt i en tegelröd nyans. Doften är typisk nebbiolo med riktigt fin frukt: där sviskonen får dominera men ändå släpper fram aromer som får mig att associera till körsbär skogsbär, lite tjära och rosor. Smaken är frisk med fin syra och behagligt slank munkänsla. Tanninerna är fortfarande tydliga och det stramar en del i kinderna men vinet känns ändå inte på något sätt kärvt eller svårdrucket. Återhållsamt kraftfullt, inga bodybuildermuskler utan snarare sådana som byggts av mångårigt grovarbete. Lång, god eftersmak.

En barolo helt i min smak. Mer sofistikerad och balanserad än kraftfull. Alla beståndsdelarna känns väl integrerade och sammanhållna. Förmodligen var det helt rätt kväll att öppna just denna flaska på. Bra mycket roligare och framförallt mycket mera användbart som matvin än den barolo som dracks här

Vinet är köpt hos danska Winebrokers för c a 150 DKK. Vid en googling hittade jag en senare årgång av en av Fenocchios vingårdsbetecknade baroli hos en svensk importör.Jag hittar däremot inget vid en sökning i systembolagets katalog. Kan någon förklara ? Privatimport ?

2003 Pio Cesare Barolo Ornate

Häromkvällen fick jag möjlighet att prova några viner blint. Deltagarna fick veta att ett av vinerna var av avsevärt högre kvalité än de övriga och följdaktligen avsevärt dyrare. Det tog inte många sekunder att identifiera hermelinen bland katterna. Ur ett av glasen strömmade en doft som stal showen totalt och gjorde att vi direkt tappade intresset för de övriga vinerna.

Färgen på vinet i det "dyra" glaset var nästan ogenomskinligt mörkrött tegelfärgad med en viss dragning åt brunorange i kanterna. Doften tog nästan andan ur mig. Här fanns så många olika element att girigt suga i sig. Hallon, rosor och en märklig doft som fick mig att tänka på svamp och multna löv var det första jag noterade, sedan vanilj och kaffe från de rostade faten. Det fanns också något som drog åt det mörka hållet, tjära och lakrits. Verkligen en fröjd att sitta och nosa på. Smaken var lika intensiv den med massiv frukt och frisk syra. Vinet var såklart extremt fylligt och hade massor med riktigt fina tanniner. Strävt men inte på något sätt brutalt. Eftersmaken tycktes oändlig.

Trots allt detta så blev jag inte helt såld. Initialt blev jag såklart förförd av allt som pågick men när jag började reflektera över hur jag uppfattade vinet så dök andra tankar upp Jag tyckte att eken dominerade alltför kraftigt på bekostnad av det genuint piemontesiska . Efter en stund kändes vaniljen nästan kväljande och trängde undan den riktiga nebbiolo-karaktären. Ett extremt imponerande vinbygge som inte funkar för mig. Hade det handlat om musik så skulle jag kallat det för överproducerat.

Samtidigt får mitt omdöme tas för vad det är. Min erfarenhet av viner i 500kronorsklassen är extremt begränsad och jag kan heller inte riktigt bedöma hur detta väldigt unga vin kommer att utvecklas. Jag gissar dock att vaniljen kommer att fortsätta dominera och då passar jag.

Blindstyrets återkomst

Den senaste veckans brist på inlägg beror inte på avhållsamhet, snarare tvärt om. I tisdags var det åter dags för kurs i munskänkarnas regi. Självförtroendet fick sig en knäck vid förra kurstillfället men förhoppningsvis lärde jag mig något. Proceduren var den samma som vid förra tillfället. Två vita och två röda i pappersdraperade flaskor.

Kvällens första hade en tydlig mineralton och doftade friskt av gröna äpplen. Jag upplevde en viss sötma men efter förra tillfällets fadäs är smaklökarna omkalibrerade och jag förstod att vinet var riktigt torrt. Friska syror med fruktig smak av äpple och citrus. Rätt lätt att identifiera som chardonnay. Inget spår av fat. Chablis ?!

Rätt svar: Cablis Saint Martin (7143)

I nästa vita var doften mera vänligt inbjudande. Sötma i form av honung och (över)mogna frukter. Återigen upplevde jag smaken som rejält söt och jag tänkte på ett sent skördat Alsace-vin. Här fanns päron, tropisk frukt och en viss kryddighet. Efter en stunds funderade bestämde jag mig för att det trots allt var mindre sött än ett halvtorrt vin. Alsace ? Pinot Gris ?

Rätt svar: Pierre Sparr Pinot Gris Reserve (2190)

Det första röda vinet var rätt enklet att pricka in. God doft som bjöd på en behaglig kombination av choklad, körsbär och viol. Smaken var rätt tuff, sträv och mycket fruktig. Nebbiolovin av bra kvalité ! Barolo eller Barbaresco ? Barbaresco !

Rätt svar : 2003 Fontanafredda Barolo

Som avslutning provades ett vin med ljust brunröd färg. Även doften talade om ett välmoget vin. Tydliga spår av fatlagring, kryddighet och sviskon i doften. Harmonisk och välbalanserad smak där jag tyckte mig hitta en del lakrits och tobak. Riktigt gott och kvällens favorit.Jag hade inte en aning om vad det var i glaset. Austrliensisk Shiraz ?

Rätt svar: 2000 Duca d'Aragona (32347)

Självförtroendet återupprättades någotsånär efter kvällens övningar. Jag förstår fortfarande inte hur jag bär mig åt för att hitta sötma i ett knastertorrt vin men jag har lärt mig att inte dra förhastade slutsatser. Dessutom tror jag att jag behöver dricka mera vitt vin och göra lite jämförelseövningar.

Etiketten som illustrerar inlägget talar om kvällens fortsättning. Jag gick tidigt från vinprovningen för att komma försent till en middag med två f d kollegor och en som jag fortfarande arbetar tillsammans med. Vi träffas med viss oregelbundenhet, äter, dricker och pratar. I kväll hos den ständigt från Franrike nyss hemkommne herr R. Vi drack ett mycket gott vin från Corbieres, Grand Opera, på syrah, grenache och mourvedre. Fruktigt med inslag av plommon, vinbär och tryffel.