2006 Cecchetto Sante Rosso

Att följa vinerna från Piave Doc kan liknas vid att hålla på Landskrona BOIS i fotboll. Man måste uppskatta dem för relativa framgångar snarare än absoluta. Topparna är inte så många men när de kommer är det desto mer glädjande. Jag ska inte fortsätta den något ansträngda analogin men trots att det sällan produceras några viner som erhåller toppbetyg i området så återvänder jag och låter mig fascineras av de ambitiösa vinproducenter som frångått traditionen att göra stora mängder enkla bordsviner för lokal konsumtion till förmån för en satsning på kvalité.

Jag besökte Giorgio Cecchetto i somras. Cecchetto är en av pionjärerna i området, framförallt genom en målmedveten satsning på den den enda riktigt lokala druvan Raboso. När vi kom dit var i stort sett alla toppvinerna slutsålda. Vi fick köpa en låda raboso och två flaskor av toppvinet Gelsaia gjord delvis på torkade druvor. Däremot var de helt torrlagda på den söta raboson och deras bästa merlot,2006 Sante Rosso, som fått en hel del uppmärksamhet och nyligen vunnit Concorso Nazionale Merlot d'Italia 2008 . Efter en stunds diskuterande och rotande bland lådor hittar fru Cecchetto några flaskor Sante Rosso som saknar etikett på framsidan. De kan vi få köpa till nedsatt pris. En sådan flaska öppnade jag ikväll.

Färgen är mörkt rubinröd och nästan ogenomskinlig. Doften är verkligen inbjudande med skogsbär, mynta och läder. Smaken är fyllig och djup med inslag av plommon, svarta vinbär och björnbär. Det är mjukt och silkigt men med bra struktur. Syran är relativt frisk och lyfter smaken ett extra snäpp. Ett mycket elegant och trevligt vin.

Det enda som talar emot vinet är väl egentligen priset. Jag vill minnas att vi betalade nio euro på plats vilket förmodligen betyder att etikettsförsedda flaskor kostar 12. Hos lokala vinhandlare får man betala c a 20. Hursomhelst så tycker jag den ökade satsningen på kvalité i området är kul och spännande att följa. Och för att undanröja alla eventuella missförstånd. Jag håller inte på BOIS.

Säsongsöl tredje gången gillt: Hibernation Ale

En Hibernation Ale från Great Divide Brewing Co och kommissarie Rebus sista fall - vad kan väl passa bättre en kulen novemberkväll?

På pappret en bra idé. Jag tänker mig tillbakalutat läge, små eftertänksamma sippar och att sakta dras in i Edinburghs skuggvärld.

Att återvända till Hibernation Ale är en mini-thriller i sig. Esping höjde ett varnande finger förra året, men jag testade med välbehag säsongen 2007. Hur blir det nu?

Färgen är härlig, mörkt brun med rubinröda reflexer. Och jag gillar verkligen doften. Smörig och rund, julkryddor, engelsk apelsinmarmelad och bränd knäck. De första små klunkarna är också intressanta. Mycket citrus och en frän beska. "Malty & robust" står det på etiketten och det stämmer väl. Men de brända övertonerna och det sötjolmiga inslaget tar snart överhanden och det blir alldeles för mycket av allt. Alkoholgenomslaget är överväldigande och läpparna klistras samman av den klibbiga sötman. Alla de 8,7 volymprocenten rusar rätt upp i skallen och åstadkommer huvudvärk. Tusan också, jag måste ge Esping rätt - det här är inte nyttigt.

Någon vidare koncentration på läsningen blir det inte, och jag känner mig snarast som Rebus - den gamle alkade snuten - när han vaknar i gryningen i sin fåtölj efter att ha somnat med det sista whiskyglaset balanserande på armstödet. Whisky-flaskan står halvtom på golvet, ljuset är blaskigt grått och Let It Bleed går på tomgång på vinylspelaren.

Lichtlé till Danmark

Eric Lichtlé, vinodlare från Alsace, kommer till Danmark den 10/12 för direktleverans av beställda viner. Är du intresserad och har möjlighet att hämta flaskorna någonstans i Köpenhamnsområdet så kontakta Eric på lichtlewines@hotmail.com för mer information, prislista etc Vinerna är högklassiga och priserna oslagbara. Finare Vinare provade och gillade för ett tag sedan

2005 Poderi del Paradiso Chianti Colli Senesi Riserva

Häromdagen provade jag Poderi del Paradisos bas-chianti och blev förtjust. I kväll blev det det två år äldre och nästan dubbelt så dyra syskonet 2005 Chianti Colli Senesi Riserva. Ett vin som fått 20 månader på barriquer som använts en gång tidigare.

Färgen är rubinröd med lite dragning åt brunt i kanten. Doften är maffig. En kraftig dos svarta körsbär, choklad och likör, minns någon Mon Cheri-pralinen ? Den smakade som det här vinet doftar. Fast det här doftar mer. Här finns andra mörka bär, kryddor som kanel och nejlika, ekvanilj och kaffe. Och det är mycket av allt.

Första klunken tar munhålan i besittning. Det är ett vin som invaderar och går loss.Det känns som smakelementen inte riktigt kan hålla sams. De söta körsbären dominerar till en början glatt påhejad av syrorna. De blir bryskt bortkörda av den kraftiga eksmaken och kryddigheten. Lite mörka bär försöker tränga sig fram men visas bestämt på (ek)porten. Mot slutet griper tanninerna in på ett närmast brutalt sätt. Här kan man verkligen snacka om att tugga slånbär. Oharmoniskt och obalanserat blir det samlade intrycket.

Vinet är rätt svårdrucket på egen hand. Entrecoten hjälper till att hantera strävheten men lyckas inte göra vinet riktigt njutbart. Jag uppskattade bas-chiantin betydligt mer än denna riserva. Ett roligare, mera drick- och matvänligt vin. Vinet vinner säkerligen på lagring men jag undrar om det någonsin skulle bli njutbart.Kostade drygt en dansk hundring på danska S uperbest. Importeras till Danmark av A Vinstouw

1998 Giacomo Fenocchio Barolo Cannubi

Varje italiensk man vet att när hustrun lagat risotto ai funghi så testas relationen. Då kan det finnas skäl att rannsaka sig själv. Har jag anledning att oroa mig ? Har jag begått några snedsteg ? Svamprisotto är en rätt som kräver absolut tillit för att kunna avnjutas. När jag kom hem ikväll stod det risotto ai funghi på menyn. Jag bestämde mig för att tolka det starka barolosug som Finare Vinare väckt som ett gott tecken och att lita på såväl hustru som den svampplockande grannen. Dags att korka upp en flaska som lockat mig en längre tid, 1998 Giacomo Fenocchio Barolo Cannubi, be en bön till korkguden och hoppas att min förmåga att bedöma kvalitén på relationen till hustrun inte sviker mig.

Färgen är klassiskt blekt tegelröd. Doften lugnar mig direkt med typiska nebbiolotoner. Det känns direkt att det handlar om ett moget vin av mycket hög kvalité. Doften är stor, mogen och komplex. Torkad frukt, tjära, rosor och sottobosco . Smaken är medelfyllig och varm med pigga syror, frukten intakt och stabila tanniner. Det känns perfekt balanserat och jag gissar att just detta vins bästa tid är nu och förmodligen ytterligare några år framåt. Inte den mest kraftfulla barolo jag druckit men en av de mer eleganta.

Vinet, som var helt perfekt till risotton, köptes hos danska Winewise

2007 Domaine Montirius Vacqueyras Garrigues

Jag spankulerade tvehågsen fram och tillbaka framför hyllorna på Hansakompaniet. La Tense Sassella, Château Reysson (som redan bytt årgång från 2005 till 2006 sedan lanseringen 1:a oktober), Guigals Crozes-Hermitage... Nej, inget kändes lockande. Så tog jag en sväng förbi nyhetshyllan och upptäckte två exemplar av 2007 Montirius Garrigues Vacqueyras som inte stått där innan - kanske en beställning som slagit fel - och det var inte mycket att be för. Jag har länge tänkt jag skulle beställa några flaskor innan de är helt slut och det här var ett tydligt järtecken.

Det är en klar och skir saft med blå kanter som strömmar ner i karaffen. När vinet väl kommer i glaset doftar det skönt av hallon och jordgubbar. Där finns också en fin pepprig kryddighet - det verkar kort sagt generöst och givmilt. Löftena infrias också. Ett vänligt och smeksamt vin att smutta på. Framför allt fungerar det till maten, en krämig risotto och ett rejält stycke oxfilé. Kvällen bäddas in i ett rosarött fruktigt skimmer, inga sträva kanter eller beska efterslängar alls.

Det enda man kan hålla emot det här vinet är - möjligen - att det inte bjuder något motstånd eller bråkar med sinnena. Det kan kännas en aning för soligt och lättsamt efter ett tag. Men det är en ganska fånig invändning. Egentligen är det bara bra. Frågan är förstås om det kommer bli så mycket roligare, kanske är det bäst just nu och det är alltså gott nog. Ekologiskt är det också.

Superumbrier - 2004 Terra di Confine

Umbrien förknippar jag med framförallt tre viner. Det vita från Orvieto och röda Sagrantino di Montefalco och Torignano. Producenten Vitalonga odlar inte några av de traditionella umbriska druvorna utan satsar på internationella kändisarna cabernet Sauvignon och merlot tillsammans med inhemska montepulciano som man vanligtvis hittar i grannprovinsen Marche.

2004 Terra di Confine är gjord på en bladning av montepulciano och merlot som haft skalkontakt i 25 dagar. Lagringen har skett på franska ekfat. Vinets färg är mycket mörkt röd och ogenomskinlig. Doften ger en hel del ek, skogsbär, plommon och kryddighet. Smaken är fyllig och kraftig med söt frukt, lakrits och goda kryddtoner. Slutet stramt med massor av tanniner. Inte av den besvärande sorten utan de ligger väl inpackade.

Många har gett vinet god vitsord. Parker delar ut 91 poäng, Veronelli tre blå stjärnor och 93 poäng medan Gambero Rossos betyg är lite mera återhållsamma två glas. Själv är jag inte sådär överdrivet förtjust. Ett rätt inställsamt vin gjort i modern, internationell stil. Jag öppnar ett par flaskor tillsammans med några måttligt vinintresserade vänner som blir stormförtjusta och tycker att det är precis såhär ett gott vin ska smaka. Vi dricker det till spezzatino med polenta. Förmodligen var det precis så här jag ville att ett vin skulle smaka för ett par år sedan. Den personliga smaken är ett föränderligt fenomen. Vinet finns inte på SB men importeras till Danmark av A Vinstouw