onsdag 18 januari 2017

2015 Cardone Falera Fiano

Det här vinet önskar jag att jag kunde gå in och köpa på systembolaget för sådär en åttionio spänn, en enkel, ren och rak fiano från Apulien. Tyvärr finn det inte en endaste fiano att tillgå utanför beställningssortimentet....

Vinet är ljust guldgult och helt klart. Doften är ungfruktig och inbjudande. Äpplig, lite citrus, vita blommor och örter. Okomplicerat, enkelt och väldigt sympatiskt. Smaken funkar på precis samma sätt. Friskt, fruktigt, välbalanserat och med bra syra.

Jättefint vardagsvin och väldigt användbart matvin av en typ som jag verkligen tycker förtjänas att lyftas fram.


söndag 15 januari 2017

2014 Glinavos Paleokerisio


Här har ni ett vin som verkligen utmanar gränserna, åtminstone mina, för hur ett vin kan smaka. Märkligt nog finns det här i Systembolagets beställningssortiment och dessutom för ett väldigt rimligt pris.

Producenten Glinavos håller till i Greklands nordvästra hörn, inte så långt från den albanska gränsen. Man odlar både inhemska och internationella druvor. Odlingarna ligger på cirka 600 m ö h. Hur man arbetar i markerna vet jag inget om. Det finns inga uppgifter om huruvida de arbetar ekologiskt, biodynamiskt eller konventionellt. Däremot talar man om att kombinera traditon och nytänkande vilket Paleokerisio verkar vara ett exempel på, en nytolkning av ett traditionellt vin. 2014 Paleokerisio är i huvudsak gjort på den vita druvan debina som fått ungefär två veckors skalkontakt. Det finns dessutom en liten del av den röda vlahiko. Vinet jäser först på ekfat och genomgår en andra jäsning på sluten ståltank.

Vinet är lätt mousserande, vad italienarna skulle kalla frizzante. Vinet är helt genomskinligt i en mörk bärnstensnyans, lite mer rött än ett "nornalt" orangevin. Doften är till en början lite funkig. Här finns torkade aprikoser, kryddtoner, honung och apelsinskal. Även om doften är spännande, lite ovan och utmanande så är det ingenting mot vad som väntar...

Jag skrev i inledningen att vinet verkligen utmanar mina gränser och jag är inte helt säker på att jag hade gissat vin om jag fått det blint. Smakmässigt ger det associationer till såväl italienska aperitifer (ni vet sådana där man blandar bittertsöt läsk med vin), belgisk öl och orangevin. Här blandas bittert/beskt med sötma och syrlighet. Här finns mer av de torkade aprikoserna, kryddor, plommon och i avslutningen lätta tanniner. Trots en del restsötma känns vinet uppfriskande och läskande.

Perfekt till aperitif och riktigt bra till gorgonzola med lite söta tillbehör.

Producenten Domaine Glinavos har ytterligare sju viner i beställningssortimentet. Det är inte utan att jag blir nyfiken på att prova mer och vinet som lockar mest är den druvrena frizzanteversionen av debina.

fredag 6 januari 2017

2011 Ronchi di Cialla Schioppettino di Cialla


Jag har länge tyckt att schioppettino är en fascinerande druva som har de där speciella egenskaperna som kännetecknar intressanta viner. Det handlar om att kunna vara både och, att kunna kombinera lätthet och kraft. Att det finns inneboende, kontrasterande egenskaper som skapar spänning. För att ytterligare bygga på det till synes paradoxala skulle jag vilja säga att det finns ingenstans de kontrasterande egenskaperna framträder med en så svårupptäckt tydlighet som hos Ronchi di Ciallas Schioppettino di Cialla... Det jag försöker uttrycka är att det här är ett vin som kräver uppmärksamhet och det är lätt att missa poängen.

2011 Schioppettino di Cialla är till en början rätt blygt och återhållsamt i doften. Med lite tid i glaset tittar det fram lite violer, ett inslag som blir allt mer framträdande. Röda bär, pepprighet och lite fatkryddor. Lugnt, harmoniskt och elegant trots sin ungdom.

I smaken blir de där kontrasterna jag talade om verkligen tydliga. Vinet upplevs som förledande lätt och vid en första sipp ganska enkelt men med tid i glaset och uppmärksamhet så framträder djupet, elegansen, komplexiteten och balansen. Skogsbär, violer och en lätt rökighet. Perfekt balans mellan syra, frukt och tanniner.

Det här är väldigt gott här och nu men kommer att utvecklas mycket med lagring. Ronchi di Ciallas viner är gjorda för att lagras och de erbjuder fortfarande mer än 30 år gamla flaskor från

Läs gärna om mina besök hos producenten

söndag 1 januari 2017

4xGarnacha



Det som benämns "Det Nya Spanien", ibland t o m "Det Nya Nya Spanien" har gått mig rätt spårlöst förbi. Har provat en del orangeviner jag gillat men ändå inte följt upp. Gissar att det åtminstone i viss utsträckning handlar om att jag inte riktigt fixar att springa på alla bollar när det händer så mycket spännande på så många håll.

Häromveckan var jag på en vinbar i Köpenhamn och serverades ett glas blint. Han som hällde frågade vad jag tyckte och om jag kunde gissa vad som fanns i glaset. Jag tyckte om och kunde gissa men gissade inte rätt. Däremot blev jag fascinerad av vinet i glaset som var något alldeles eget.

Vinet jag fick blint kom från Sierra de Gredos i centrala Spanien, ett par timmars bilfärd från Madrid. Även om det odlats vin länge i området så har det inte varit specialiserat utan det har handlat om ett traditionellt blandjordbruk. De flesta odlare vinifierade inte utan sålde druvorna vidare. Sierra de Gredos är faktiskt Spaniens nyaste DO. Under de senaste åren har det emellertid dykt upp ett flertal unga producenter som förstått att här finns mycket goda förutsättningar att göra unika viner. Vi talar om mycket högt belägna vingårdar med riktigt gamla, lågavkastande stockar, ofta över hundra år gamla. Jordmånen är en blandning av sand och schist.
 
Nu sitter jag här med fyra  grenacheviner gjorda av två olika Sierra de Gredos-producenter.

Rubor Viticultores
Rubor drivs av Orlando Lumbreras och Ruben Diaz. Den totala produktionen ligger på c a 15.000 flaskor per år. De har satsat mycket på att rädda övergivna vingårdar, odlar biodynamiskt och med minimal intervention i källaren.

2015 Los Besos Que Te Roble kommer från en vingårdar med gamla stockar belägen på c a 1.000 m ö h. Vin är delvis kolsyrejäst och har lagrats på ståltank. Färgen är blåröd och helt transparent  Doften lite lätt funkig med vital frukt i form av jordgubbar. Tydliga mineraltoner. Smaken är frisk med ren fruktighet, bra syra och finkorniga tanniner. Förledande lätt munkänsla trots 15% alkohol. Ett enkelt, okomplicerat och direkt charmerande vin. Kostar 110 DKK hos Stride Strömme


20014 Groove har lagrats i sex månader på använda 500- och 225-liters fat. Druvorna kommer från en vingård med lite annan jordmån än Los Besos. Redan när man ser vinet så förstår man att det här är något helt annat än det föregående. Det är betydligt tätare och mörkare i färgen. Doften är också mer komplex. Här finns jordgubbar, körsbär och lite fatkryddor. Fortfarande ungdomligt men med ett helt annat djup än det föregående. Smaken är fyllig och kraftfull utan att vara tung. Läcker frukt med stort djup, frisk syra, mineralitet och igen distinkta men finkorniga tanniner. Verkligen ett fascinerande vin med stor personlighet. Väldigt gott och tillgängligt nu men med framtiden för sig. Imponerande att man kan få till ett vin med 15% alkohol som inte känns det minsta tungt eller svårdrucket. Gissar att det är syrorna och minraliteten som fixar till det. KOstar 195 DKK

Daniel Ramos

Daniel Ramos är hälften spanjor, hälften australienare och utbildad enolog. Han drog igång projektet i Sierra de Gredos 2005. Även här arbetar man med riktigt gamla stockar odlade på mellan 700 och 1.000 m ö h och en uttalad ambition att låta druvor och jordmån få maximalt uttryck. Daniel Ramos har två produktlinjer; Zebreros Finca, som arbetar med konventionell vinifiering, och Kpi där vinerna vinifieras på amforor (tinajas) vilket är i linje med lokala traditioner.


2013 Kpi är alltså jäst och delvis lagrats på tinajas men har även fått en tid på använda ekfat. Aktuell årgång lär det även ha bildats ett flor. Vinet är helt klart och tegelfärgat. Doften är lätt oxidativ och jag får inte riktigt ihop doft- och synintryck. Associatonerna drar mer åt sherry eller jura. Smaken känns något mer konventionell. Som ett riktigt moget rödvin som tappat frukten. En del mognadstoner och dämpad syra. En kuriositet men inte överdrivet spännande. 110 DKK.


2010 Zerberos A+P är ett helt annat vin. Här har producenten blandat grenachedruvor från två olika typer av jordmån. Vinet har lagrats på 3- 4 år gamla ekfat. Färgen är helt klarröd och transparent. Doften bjuder på en mognadstoner, björnklister, målarlåda och röda bär. Smaken är verkligen frisk med fin syra. En del mognadstoner och lite nedtonad frukt. Återigen de där finkorniga tanninerna. Ett verkligen intressant  vin där kombinationen av begynnande mognad och vitala syror skapar spänning. Utan tvekan ett fynd för 175 DKK

Måste säga att året har inletts med en riktigt ögonöppnare och jag vill definitivt prova mer, både från Sierra de Gredos och andra delar av den iberiska halvön. Man kan se en mycket tydlig röd tråd hos de här vinerna (om man bortser från det amforalagrade), en tråd som handlar om fin fruktighet, frisk syra och finkorniga tanniner som vittnar om kombinationen av duktiga vinmakare och de mycket speciella förutsättningarna som råder.

Av de fyra provade vinerna är det definitivt 2014 Groove och 2010 A+P som är mina favoriter. Groove dricker jag gärna rakt upp och ner medan A+P är utan tvekan det bästa matvinet just nu. Los Besos Que Te Roble smakar bäst lätt kylt. Alla fyra säljs via Stride Strömme.

söndag 11 december 2016

2015 Domaine Papargyrion Le Vigneron Grec


Ännu ett grekiskt vin som fullständigt slår mig med häpnad. Jag borde ju såklart inte bli överraskad längre, så mycket fantastiska grekiska viner som jag druckit under året. Likväl, detta var jag inte beredd på. Det är inte utan att man kan tolka flaskans utforming,  bourgogneflaska med vaxförslutning, och vinets namn som en hälsning till franska naturvinsprodcenter. En rätt kaxig hälsning som det finns rejält med täckning för.  2015 Le Vigneron Grec är  inte det bästa grekiska vin jag provat men ett ytterst spektakulärt och välgjort orangevin.

Vinet är gjort på 100%  höghöjdsodlad (800 m) assyrtiko som fått 10 dagars skalkontakt. John Papargyrion har dessutom låtit skal från muskatdruvor jäsa med. Det har lagrats 7 månader på en blandning av nya och använda 500litersfat. Vinet har inte filtrerats eller klarnats och givetvis är jästen naturlig.

Vinet är ljust orange i färgen och helt klart. Komplex och intensivt aromatisk doft. Humle och stenfrukter, melon, apelsinskal och en del florala stråk. Det känns verkligen att man har ett orangevin i glaset. Jag får intrycket att muskatskalen satt sina spår och att producenten verkligen visste vad han gjorde när han tillsatte dem.

Smaken är verkligen kompromisslös. Vinet är absolut bentorrt, med hög syra och både bitterhet, som av grapefrukt, och strävhet i avslutningen. Den fina frukten mildrar något liksom en litet inslag av vanilj. Sammanfattningsvis så är Le Vigneron Grec ett väldigt bra orangevin. Gott nu och med massor av potential. Om nu någon till äventyrs fortfarande behöver övertygas om att det händer stora saker på vinfronten i Grekland så är detta ännu ett tungt argument.

Vinet kommer att säljas via Oinofilias webshop under en begränsad period.

måndag 5 december 2016

2012 Tiago Teles Gilda


Minns inte när jag drack ett portugisiskt rött senast. Förr blev det ofta Periquita och Dao men det var länge sedan. Nu har man låtit mig förstå att det händer spännande saker där borta i väster. Utifrån kvällens flaska, som verkligen ger mersmak, kan jag bara konstatera att det kommer att bli mer portugisiskt framöver...

2012 Gilda från producenten Tiago Teles är gjort på merlot, castelao och tinto cao som vuxit på kalksten i Bairrada går i en lite matt brunröd nyans. Initialt är det rätt reduktivt men det vädras bort efter en vända på karaff. Doften bjuder på lite funkighet, rödblå frukt och svarta vinbär. Smaken är sval och läskande. Fin bärfrukt, bra syra, blyertspenna och rätt lätta tanniner.

Blint hade jag nog gissat på cabernet franc från Loire från ett lite varmare år. Det är svalt och läskande men visst har frukten lite extra generositet ? Hursomhelst en riktig ögonöppnare och definitivt något att gå vidare med Jättefint vardagsvin för en liten peng. Finns hos Stride Strömme i Köpenhamn.

tisdag 29 november 2016

2014 Thymiopoulos Young Vines Xinomavro

Ibland kan jag bli lite trött på hur vi ofta pratar om vin. Vi försöker ofta fånga vinerna i något slags absoluta kvalitetstermer. Vingårdsviner är bättre än apellationsviner, gamla stockar är bättre än unga o s v o s v. Jag kan tycka att vi borde tänka mer i termer av olikheter och användbarhet. 2014 Thymiopoulos Young Vines Xinomavro kan tjäna som ett bra exempel på vad jag menar. De som har provat xinomavro vet att det nästan alltid handlar om kraftfulla viner byggda för lång lagring. Ibland är frukten rätt nedtonad till förmån för soltorkade tomater, animaliska toner och örter men hos producenter som Tatsis och Thymiopoulos kombineras det mustiga med mörk bärfrukt. I princip alltid gjorda med lång skalkontakt och lång tid på fat.

Så vad händer om man gör xinomavro på druvor från unga stockar, med relativt kort skalkontakt och lagrar på stålkontakt. Heter man Thymiopoulos så blir resultatet ett extremt användbart matvin. Utifrån mina referensramar hittar jag likheter med både pinot noir och lättare nebbiolo. Ett väldigt aromatiskt vin, blommigt, rödfruktigt. Anslaget är ganska lätt och dansant men intensiteten hög. Smaken lätt till medelfyllig men ändå med djup. Kryddig och bärig med fin syra och förhållandevis lätta tanniner.

I somras drack jag kall Young Vines till marinerad bläckfisk med koriander o chili och fick en av årets bästa mat- vin-matchningar. Igår dracks det svalt till råbiff och det klarade jobbet utmärkt. Ikväll imponerar det rumstempererat till lasagne. Svårslaget när det gäller drickglädje och användbarhet.

Finns hos Oinofilia som numera har webshop och även skickar till Sverige med riktigt bra fraktpriser.