Två år och fem hundra inlägg senare. Tur vi är två om det, annars hade det varit som att ha mjölkkor: varenda dag ut i stallet, grus i ögonen, in med kraftfodret, ut med gödseln. Ett jävla jobb men nån måste ju göra det...
Nå, inte riktigt. När Esping kom med idén var det en kul och liksom innovativ sak att ge sig på - en vinblogg, självklart! Att ingen tänkt på det innan! Och vin som är så gott! Sagt och gjort. i begynnelsen dricker jag
Selvarossa Salice Salentino på ett buffékalas och skriver en rapport om det, och så sörplar jag
Lungarotti Rubesco Riserva ur tandborstglas på ett spa i Sunne och tycker det är så där, lite överskattat.
Rätt snart förstod jag att det var rätt många som börjat vinblogga, och långt tidigare. Och som dessutom var kunnigare, skrev bättre och mer initierat och drack snofsigare viner än vad jag ens visste fanns eller hade råd med. En första existentiell kris infann sig - vem är väl jag att uttala mig? Jag har alltid haft svårt att skilja mellan doften av tall- och pinjebarr, och har mycket vaga uppfattningar om ifall något smakar av nya eller gamla ekfat. För att inte tala om att kunna urskilja olika druvor och ursprung. Man vill ju inte framstå som mindre vetande, eller höja ett vin till skyarna som alla andra dissar.
Det har tagit mig ett bra tag att komma över det där. Nu tänker jag mer på allt jag lärt mig under vägen, inte så lite faktiskt. Jag skulle säkert inte kunna pricka en cabernet sauvignon eller en malbec i en blindtest, men å andra sidan spelar det inte så stor roll heller. Men jag håller sakta på att lära mig lita på min egen smak: det här gillar jag, det där säger mig inget. Det är svårt, men bloggandet tvingar mig att försöka formulera mig kring varför.
Jag har också upptäckt helt nya vinvärldar, eller rättare sagt börjat uppmärksamma var vinet jag dricker egentligen kommer från. Det är bra. För då kan jag söka efter andra viner från det området, jämföra, söka vidare. En ständig fråga är om jag ska fortsätta fungera som något slags slumpgenerator eller koncentrera mig på några få regioner och verkligen försöka gå på djupet. Juryn är fortfarande ute. Tills den kommer in med ett utslag får det bli spretigt, men Rhône är ju alltid Rhône och grüner veltliner från Kamptal gör mig sällan besviken.
Jag hade med all säkerhet aldrig träffat
Fulvio Bressan,
Sutor-Primož eller
Uros Rojac om det inte vore för Espings engagemang och Billigt Vins existens. Vår första resa i bloggens tjänst, till Slovenien och Friulien i februari 2009, blev en ögonöppnare på många sätt. Både i mötet med vingårdsmännen och i vinerna vi fick förmånen att smaka. Här fick vi träda in i en helt ny värld av viner framställda på naturlig väg, med så lite inblandning av kemikalier och tillsatser som möjligt. Märkliga viner med en koncentration i uttrycket som jag aldrig tidigare upplevt.
Här uppstod en andra existentiell kris, bäst uttryckt med ett citat från Mr Rojac: "Once you taste these wines, there's no turning back!". Hemkomsten till Systembolagets väl upplysta gångar med deras väl kända och noggrant klassificerade sortiment var inte helt lätt. Jag brottas fortfarande med ett bryderi som enklast uttrycks i dikotomin kvantitet eller kvalitet? Jag lockas än i denna dag av Bolagets röda lista av prisnedsatta viner, men blir allt oftare besviken på det jag släpar hem.
Och här någonstans är vi tillbaka vid utgångspunkten. En blogg om vinerna vi dricker - en sådan god idé! Det måste ju alla som gillar vin gilla. Kanske - om det går att hitta en balans mellan udda och mer kostsamma prylar och sådant man kan smita inom närmsta bolag och greppa en onsdag i sena oktober. Det av mina inlägg som har flest träffar historiskt sett - förutom möjligen det om penicillin och alkohol och det som har rubriken "Vin till tacos" - är just det om Selvarossa Salice Salentino.
Den här jubileumsdagen greppade jag till slut en
2007 Domaine du Vieux Lazaret Château-Neuf-du-Pape. Ett dyrt vin (189 spänn) som ingår i det ordinarie sortimentet och därmed finns till hands när och om man så önskar. När jag kom hem hällde jag det i min present till mig själv dagen till ära: en karaff. Vinet fick lufta sig halvannan timme utan att jag så mycket som smuttade på det när jag lagade en linsgryta med rökt sidfläsk. Bara en sån sak!
När jag häller upp är vinet som utspädd körsbärssaft - ungt, tänker jag och det hade jag kanske inte gjort för två år sedan. Doften är lite stickig av terpentin och möjligen gamla dammiga tretexplattor, men därinuti spritter också en lustiger dans av tidiga sommarbär. Här, föreställer jag mig, har luftningen gjort susen. I smaken finns mycket jordgubbar och peppar, en sjysst strävhet och en beska som till att börja med stör mig en smula. Men man vänjer sig, och hela tiden dansar den där frukten runt det strama och stränga. Inte minst i eftersmaken som är lång som en följetong. På det hela taget publikfriande och vänligt, inget som helst problem att dricka det precis just nu. Första gången jag dricker ett vin från Château-Neuf-du-Pape för övrigt.
MSÄ, som följer mina äventyr i vinbranschen med stoiskt lugn, kommer hem och längtar efter Leth. Jag tvingar henne först prova lite av det röda från karaffen (jag har ställt tompavan i skafferiet).
"Japp", konstaterar hon ögonblickligen, "det smakar trä som vanligt. Och luktar målarfärg. Får jag öppna min Leth nu?"
"Jaja", säger jag, "men vad tror du det är för nåt då?"
"Château-Neuf-du-Pape."
"????..... Har du sett flaskan?"
"Klart jag inte har. Men jag fattar ju att det är ett bra vin. Alla smakerna hänger ihop, det är fylligt och kraftigt. Smakar gamla världen, som du brukar säga."
"Jaha, ja...."
"Så, får jag vara ifred med min Leth nu?"
Självklart.
