söndag 26 augusti 2012

Miani - på besök hos Enzo Pontoni

                                                                     Enzo Pontoni
Inför varje besök i Friulien har ett besök hos Enzo Pontoni och hans Miani stått högt upp på önskelistan. Jag har skrivit, mailat och ringt men inte kommit längre än till hans mamma. Hon har varje gång förklarat att Enzo är ute och arbetar i vingården. Möjligen skulle det gå att få tala med honom under lunchen mellan 12.45 och 13.00... Jag har också kontaktat svensk och dansk importör. De samtalen gjorde inget för att öka mina förhoppningar om att få till ett besök.

                                   Mamma Pontoni och Christian Patat (foto:Alfonso Cevola)

Jag utgår ifrån att den som regelbundet följer Billigt Vin känner till Miani, åtminstone till namnet. För den som inte är tidigare bekant med det kan sägas att Enzo Pontoni är kultvinmakarnas kultvinmakare. Italiens främste garagiste. Från  16 ha produceras någonstans runt 600 - 700 lådor per år. Hans viner är extremt svårfunna och prislappen börjar på runt femhundringen och slutar med ett fyrsiffrigt belopp för refoscovinet Calvari. Hyllningar till Mianis viner finns det många men väldigt lite information om Enzo Pontoni utöver hans hängivenhet som bara matchas av hans tillbakadragenhet.

Inför årets resa använde jag mig av en annan strategi och bad Serena Palazzoli och Christian Patat från Ronco del Gnemiz om hjälp med att ordna ett besök. De samarbetar nämligen med Enzo Pontoni. Och visst, inga problem. Besöket fixat och klart genom ett par korta mail. The italian way. Nu höll allt på att gå åt skogen ändå. Ett litet missförstånd och en trilskande navigator gjorde att jag åkte till Ronco del Gnemiz när jag skulle åkt till Enzo Pontoni. Serena ryckte ut guidade mig på friulanska vångavägar och genom Buttrios gränder. Med andan i halsen anlände jag till Miani ungefär tio minuter försenad.


Väl där möts jag av ett tiotal restaurangägare på källarbesök. Vi går igenom alla de vita vinerna i ett högt tempo. Det känns ytterst märkligt att prova dessa nästan mytiska viner efter varandra. Sniffa, smaka och spotta i golvbrunnen. Det kommer spridda ummanden, hummanden och kommentarer från restauratörerna medan Enzo Pontoni skruvar på sig, svarar enstavigt och ser ut att vilja vara någon annanstans. Någon av gästerna plockar fram en flaska medhavdt bubbel som öppnas och provas. Min känsla av ett missat tillfälle förstärks. Efter att bubblet avslutats är det hela över . Restaurangfolket tackar och lämnar källaren medan jag börjar packa ner kamera och anteckningsblock.

"Det är är det jag tycker minst om med mitt jobb säger Enzo Pontoni. -Att sälja alltså.Jag föredrar att arbeta utomhus, i vingården. Har Ni förresten tid att stanna lite till ? Det kanske är något mer Ni vill prova eller prova om ?"  Och plötsligt har besöket tagit en helt annan vändning.

Vi har fått kontakt och provandet blir med en gång mera intressant. Precis som vid första genomgången är det tankprover av årgång 2011. Vinerna har nyss förts över från barrique till ståltank där de får vila tills det är dags att buteljera. Vi provar två friulano, en ribolla gialla och en chardonnay. Det sistnämnda är det enda som inte genomgått malolaktisk jäsning. Samtliga viner har lagrats på barrique, ungefär en fjärdedel är nya. 2011 har Enzo Pontoni bestämt sig för att inte buteljera någon sauvignon. -Det utvecklades inte som väntat och därför tappas det inte på flaska. Det kommer att säljas lokalt som vino sfuso förklarar Enzo...
Skördeuttagen är extremt låga och mycket av det som skördas säljs vidare. Druvor från relativet nyplanterade vingårdar och det som ett visst år inte anses hålla Miani-klass.

Jag skrev en del i mitt block medan jag provade. En massa ord som ter sig rätt meningslösa idag. Att Friulano Buri hade fina mandeltoner, den andra friulanons mineraliska sälta, chardonnays krämighet och gröna äpplen är liksom inte poängen med vinerna. Det som verkligen slog mig var hur vinerna hela tiden på något sätt lyckas vara både och. Både fruktdrivna och mineraldrivna, rika och generösa men samtidigt strama,  täta men inte tunga. Trots att vinerna är extremt unga och nyss lämnat barriquerna så känns eken inte på något sätt dominerande. Viner som verkligen andas klass

                                                                        merlot

Jag få också ett rött fatprov, 2009 Merlot Buri. Vinet är nästan svart i glaset. Kraftfull söt doft med svarta vinbär, körsbär och plommon. Framträdande ektoner. Smaken är verkligen massiv och koncentrerad med en vägg av tanniner. Det här vore något att prova om ett decennium eller så. Enzo berättar att andelen ny ek för de röda varierar kraftigt från årgång till årgång från noll till hundra procent.

Just nu ligger den årliga produktionen på maximalt 10.000 flaskor. Tanken är att inom fyra år kunna producera det dubbla. Enzo har köpt till ytterligare några hektar och har också mark med yngre rankor som han räknar med att kunna börja använda inom kort.

-"Mina föräldrar var mezzadri (ett slags statare) när jag växte upp. Det var väldigt otryggt och jag kommer fortfarande ihåg obehaget man kunde känna i mitten av november när det bestämdes om vi skulle få vara kvar ett år till. Jag har just lyckats köpa en del av de marker som mina föräldrar brukade som arrendatorer under min uppväxt. Det känns bra..."

Enzo berättar att han slutade skolan som 14-åring och har ingen formell vinmakarutbildning. För ett 20-tal år sedan tog han över några hektar vingård från sin far och arrenderade en del. -"Jag hade redan när jag startade en idé om att göra viner som skulle få folk att söka upp dem. Jag ogillar att resa och att sälja. Min tanke var att göra viner som säljer sig själv". Innan jag går öppnar Enzo en flaska 2006 Calvari som verkligen understryker att han lyckats i sina strävanden.



onsdag 22 augusti 2012

Eric Lichtlé till Ängelholm 31/8

Fredagen den 31/8 kommer Eric Lichtlé till Ängelholm för att hålla en provning. Läs mer om detaljerna här

måndag 20 augusti 2012

2010 Cantina San Michele Appiano Pinot Grigio & Riesling Montiggl

Cantina San Michele Appiano - eller Kellerei St Michael Eppen för den mer teutoniskt lagde - är ett av flera riktiga mönsterkoperativ i Alto Adige. Man har över tre hundra medlemmar och förfogar över i runda slängar 370 hektar högt belägna vinmarker i trakterna runt Appiano/Eppen. Trots den stora produktionen - över två miljoner flaskor per år - så lyckas man hålla en hög och jämn kvalité. De mest kända och uppmärksammade vinerna är de från St. Valentin där en sauvignon blanc utgör det absoluta toppnumret med femton Tre bicchiere-utmärkelser. Det är definitivt inte bara toppvinerna som är intressanta utan CSMA levererar bra grejer över hela linjen till ytterst rimliga priser.

2010 Pinot Grigio är nästintill färglöst med bara en lätt antydan till halm. Doften är rätt stram och har föga gemensamt med de italienska mainstream-PG som översvämmat vinmarknaden. Här är det citrus och mineraler med en aning gråpäron som dominerar scenen. Med lite tid i glaset så blir mineralerna allt mera framträdande och det dyker upp ett förvånande inslag av vitpeppar. Smaken är mycket frisk och läskande med citrus, frisk syra och de där gråpäronen i avslutningen.

2010 Riesling Montiggl är ljust guldgult. Inte heller detta vin ägnar sig åt något inställsamt publikfrieri. Doften är mycket uppfriskande med citrus, gröna äpplen och en touch honung. Här finns ett framträdande inslag som kommer att ge sköna petroleumångor om ett eller annat år. Smaken är ren och mycket frisk med rejäla syror. Inslag av lime och gröna äpplen med grapefrukt i avslutningen.

Två ytterst användbara matviner som vi dricker under tre kvällar. Rieslingen trivs allra bäst till en kokt havsöring och gör definitivt inte bort sig till bratwurst och surkål eller varmrökt lax. Pinot Grigion excellerar till lufttorkad skinka och är inte alls oäven till den andra maten. Båda vinerna varuprover från E-Wine och kostar 119 kr respektive 145 kr. Observera att den nu aktuella årgången är 2011 enl. E-Wines hemsida.

söndag 19 augusti 2012

2008 Lis Neris Sauvignon Blanc Picol

Sista semesterveckan - och tillika sista  sommarlovsveckan - tillbringades traditionsenligt i vår sommarstuga. Det innebär ingen internetuppkoppling, ingen morgontidning och en dålig ursäkt för TV vilket i sin tur innebär lugn och ro och väldigt mycket tid till annat. Jag har läst, löptränat, fiskat, plockat bär och ägnat mig åt lätt trädgårdsarbete. Och ätit och druckit mer än jag borde...

Lis Neris är ett stort och aktat namn i Friuli-Venezia Giulia och en av de producenter som bidrog till att mitt intresse för regionen väcktes för ett antal år sedan. Med tiden har jag dock blivit något mindre entusiastisk vilket har väldigt lite med kvalitén på vinerna att göra. Det handlar mest om att det finns så väldigt mycket annat spännande att välja på och såklart även på att mina preferenser dragit sig bort från mittfåran.

2008 Sauvignon Blanc Picol provade jag för första gången för ett par år sedan. Vid omprovningen har det onekligen hänt saker med både vin och provare. Vinet är guldgult i färgen. Doften har en del klassiska SB-markörer intakta men det är diverse tropiska frukter i ett långt framskridet mognadsstadie som dominerar. Lägg till honung, nötter och fattoner så blir det lite för mycket av det goda. Doften är verkligen högintensiv, parfymerat påträngande. När vinet fått en del luft så dyker det upp mynta, salvia och mineraler. Smaken är bättre än doften. Ingen blyg viol direkt men balansen är bättre tack vare frisk syra och den örtiga avslutningen.

Ambitiöst och möjligen välgjort vin som inte gör ont att sippa på en ljummen sensommarkväll medan man kontemplerar över möjliga användningsområden. Ett par droppar bakom öronen vid nästa utgång kansk? Till fisken bytte vi  i alla fall ut Picol mot lite redigare grejer. Kostade knappt 20 euro i en italiensk vinbutik förrförra sommaren.

2007 Cascina Cucco Barolo Ceratti Vigna Cucco

Jag är inte någon kalenderbitare och har inte örnkoll på statistiken men jag tror inte att det är så värst många producenter som fått lika många poster i den svenska bloggosfären som Cascina Cucco. Naturligtvis är det deras baroli som tickar inlägg. Med Carlo Merollis ursympatiska prissättning är det få - om ens några - viner som matchar dessa när det gäller förhållandet mellan pris och kvalité.

När det gäller 07:orna har hyllningarna inte varit lika unisona som tidigare. I gjorda jämförelser har det knorrats en del om den varma årgångens påverkan som lett till bristande elegans och rentutav klumpighet. Hos en annan nätprofil blev utfallet av jämförelse med 05:an  till 07:ans fördel. Själv har jag inte blivit färdig att prova förrän nu. Möjligen är ytterligare en stämma i kören överflödig.

Det är ingen tvekan om vad det är som finns i glaset. Husstilen har jag lärt mig känna igen vid det här laget och jag gillar den skarpt. Doften känns något dovare och mörkare än vad den brukar men det är verligen en fråga om nyanser. Vinet känns öppet och tillgängligt trots sin relativa ungdom. Körsbär och hallon, torkad frukt, violer, tjära, lite uppfriskande mentol är de mest bestående intrycken. För mig är den stora poängen med Cascina Cuccos baroli det som jag vid något tillfälle kallat för den kalejdoskopiska doften, hur elementen förändras, kommer och går. Viner att sitta och sniffa på länge.

Smaken är stor och kraftfull . Det är som den elegans som kännetecknat de tre tidigare årgångarna delvis ersatts med kraft. Frukten är något sötare och syrorna upplevs något lägre. Körsbär, hallon och lakrits är de dominerande beståndsdelarna. Tanninerna är i vanlig ordning mycket finkorniga men jag upplever en lätt bitterhet i avslutningen

Invändningarna till trots så gillar jag det här vinet som känns tillgängligt och drickfärdigt redan nu. Även när Cascina Cucco inte levererar  på sin absoluta topp så blir resultatet ändå intressant och framförallt njutbart.



fredag 10 augusti 2012

Räknetrissen är rädd

Nåväl, rädsla är ett starkt ord. Men det är tuffa tider. BGK et al ägnar sitt spaltutrymme åt att testa bästa boxarna och grillvinerna. Allt färre nyhetsgenomgångar står att finna på nätet. Räknetrissen är för snål för att handla på sig de där glassiga magasinen. Exceltabellen blir därför glesare och glesare - HD, BKWine och Munskänkarnas medlemsblad är de enda källorna denna gång.

Måhända tilldrar sig också Systembolagets återkommande släpp av tillfälliga nyheter allt mindre intresse, även i bloggosfären. Det finns en hel vinvärld därute och vi har väl till slut börjat upptäcka den, mycket tack vare bloggarna. Och detta är inga tomma ord utan fakta. Det är bara att börja räkna på var merparten specialartiklar om vinregioner, druvor, nyskapande trender och producenter står att läsa. Det ska nu inte Räknetrissen göra statistik på, utan håller sig trots umbärandena till sitt format.

Årets augustisläpp verkar förresten inte alls oävet, för den som tyar undersöka saken.

VITA
90677 2010 Leitz Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling Alte Reben. 299 kr. Medel 4.
97039 2010 Pegasus Bay Sauvignon Semillon. 149 kr. Medel 3,66.
97031 2010 Rabl Vinum Optimum Grüner Veltliner. 159. Medel 3,66.
99133 2008 Dopff Riesling Grand Cru Schoenenbourg. 189 kr. Medel 3,66.
97033 2010 Rabl Käferberg Grüner Veltliner Reserve. 189 kr. Medel 3,66.
96063 2002 Viña Gravonia. 199 kr. Medel 3,66.
92166 2007 Clos du Papillon Savennières. 245 kr. Medel 3,66.

RÖDA
91248 2008 Palazzo della Torre. 149 kr. Medel 4.
98045 2008 Waterford Estate Cabernet Sauvignon. 169 kr. Medel 4.
96051 2009 Château Fourcas-Hosten. 175 kr. Medel 4.
98046 2010 Pérez Cruz Limited Edition Carmenere. 119 kr. Medel 3,66.
99550 2008 Terre Di San Leonardo. 129 kr. Medel 3,66.
92100 2010 Domaine de la Janasse Terre d’Argile C d R Villages. 175 kr. Medel 3,66.
90118 2006 Beaune Premier Cru Louis Jadot. 179 kr. Medel 3,66.
95007 2009 Gigondas Guigal. 185 kr. Medel 3,66.
97028 2009 Pira Langhe Nebbiolo. 195 kr. Medel 3,66.
95122 2009 Château Lilian Ladouys. 234 kr. Medel 3,66.

Släppet innehåller några Bordeaux 2009, en årgång som Munskänken menar kan bli stor. 95122 och 96051 kommer därifrån. Fourcas-Hosten borde man antagligen bunkra upp av. Annars är det Terre Di San Leonardo från Vigneti delle Dolomiti - enligt Munskänken en mix av bordeaux-druvor - som lockar mest av de röda. Rabls Vinum Optimum skulle kunna vara ett bra tillfälle att fylla på ett tynande grûner veltliner-lager. Utanför topplaceringarna finns ett av fyra viner från Domaine des Beaumard, 92163 Clos de Saint Yves Savennières i årgång 2008 för 189 kr (medel 3,33, BKWine ger ett plustecken). Det där chenin blanc-vinet från Loire har jag stött på i en tidigare årgång (-99) och är inte främmande för att fördjupa bekantskapen.


tisdag 7 augusti 2012

Sjörröd revisited

Det är med lite blandade känslor jag lämnar mitt tillbakalutade västkustliv för att ta mig igenom de djupa skogarna och det skånska bibelbältet för att landa i sydöstra Göinge. Jag förbereder mig med en ordentlig löprunda på stranden för att åtminstone ha en bild av havet och en öppen horisont på näthinnan samt kanske också för att hjälpligt kompensera  den stundande överkonsumtionen



För att i någon mån kompensera det instängda inlandsklimatet inleder Patrik med att presentera  en riktigt pigg och frisk flaska. 2010 Les Crêtes Petite Arvine är sanslöst charmig utan att bli det minsta banal. Massor av citrus i olika former, en touch av päron och mineraler. Smaken är verkligen upplyftande med klingande syror. Mmm det här vill jag ha mer av.



Donato Camillos Il mio Malvasia känns inte lika kul. Tung malvasiaparfym i en lite däven doft. Smaken vill jag likna vid ice-tea som fått dra  med persikosmak som fått dra för länge. Lite obalans mellan sötma och syra och alltför tydlig beska. Betydligt bättre för knappt två år sedan(och tydligen dagen efter).



2010 Foradori Fontanasanta Nosiola är  jäst och lagrad åtta månader på amforor av terracotta. Tydligen har skalen varit med under hela resan. Vinet är förvånansvärt klart och ljust med tanke på tillvägagångssättet. Till en början är vinet direkt frånstötande med vass doft som spretar åt alla håll. Smaken är inte så kull den heller och vi funderar på om vi har att göra med en defekt flaska. Men det är ju med oranga viner som med garagerocksinglar - de ska inte dömas förrän efter gitarrsolot. Och gitarrsolot översätts med en rejäl luftning. Här händer det sannerligen saker. Efter någon timme  möts vi av en ren, vacker doft med vita blommor, stenfrukter, salvia och mynta. Munkänsla med hög viskocitet, fina syror och läcker frukt. Lätt touch av tanniner i avslutningen. Ännu bättre efter en natt i kylskåp. Det ska heller inte serveras för svalt. Systervinet Fontanasanta Manzoni Bianco reas f ö ut på systembolaget nu. Du lär inte hitta något av Foradoris  naturliga viner billigare. Tacka ett cackhanded monopol för det



Jag kan inte påminna mig om att jag provat druvren vespolina tidigare. 2009 Antichi Vigneti Cantalupo Villa Horta Vespolina har nedtonad frukt men desto intensivare kryddighet. Smaken har en del skogsbär, frisk syra och intetanninerna (även om Patrik hävdar motsatsen).


2009 Jean-Yves Péron Champ Levat är druvren mondeuse från Savojen. Hyllad i naturvinskretsar men lite för långt ut på vänsterkanten för min smak. Spretig doft med en del brett, gröna toner och märkliga dofter. Smaken bjuder på en lätt obehaglig metallisk smak, våldsam syra och tuffa tanniner. Provade 07:an för ett tag sedan med bättre resultat men även den var an aquired taste. Lär inte bli några fler flaskor köpta av mig.


Det blir bättre. Mycket bättre. Nästan så bra det kan bli. Åtminstone i min bok. Giuseppe Rinaldis 2009 Langhe Nebbiolo är klockren traditionell barolo med allt på rätt plats och det smakar om möjligt ännu bättre när jag får veta vad som finns i glaset. Det här ger mig samma behagliga känsla som att läsa Piratens "Mannen som blev ensam", att lyssna på Coltrane's Giant Steps eller äta på La Subida. Allt trams bortplockat. Det här är på riktigt.


Vad dricker man efter ett sådant vin ? Ett glas till av det samma är naturligtvis det rätta svaret och det gjorde vi såklart också. Vi provade även 2008 Kante Rosso som fick den något otacksamma uppgiften att följa Rinaldi. Vinet är en något osannolik blandning av terrano, merlot och cabernet sauvignon som lagrats på botti. Det är inte mycket snack om vilken druva som dominerar föreställningen men här har terranos kanter slipats av och fått lite mer söt frukt och rondör. Generöst med med körsbär och skogsbär, frisk syra och lite järn.

I ljuset av den diskussion som förts i kommentarsfältet på mitt förra inlägg kan jag inte låta bli att reflektera över vad som utspelade sig under dessa eftermiddagstimmar och vad bloggandet inte bara kan ge utan faktiskt har gett.  Något som ger mig oerhört mycket mer än kloutscores, sidvisningar, varuprover, gillningar och annat som anses spela någon roll i de sociala mediernas tidevarv. Samtal som kan handla om annat än vin. Relationer som tar mer än ett knapptryck att bygga upp. Kvalitet istället för kvantitet.

Stort tack till the three Lucchesis för i vanlig ordning utsökt mat, utvecklande samtal, bensprattel och charmerande joller. Patriks nöter kan du läsa här

2006 Recaredo Brut Nature Gran Reserva

Ignorance is bliss säger man ibland och det är möjligt att det ligger något i det. Åtminstone kan det onekligen göra livet lite enklare ibland men också torftigare. Cava har jag länge avfärdat som nästintill odrickbart. Min erfarenhet är baserad på diverse studenttillställningar och nyårsnätter. När jag fick en förfrågan från Invintum om att prova en cava som släpps i beställningssortimentet 1/8 så tänkte jag på min överenskommelse med mig själv - ta inte emot varuprover på sådant du inte skulle kunna tänka dig att köpa - och tvekade. Det som fick mig att ändå vilja prova var presentationen av producenten Recaredo. Man har 90 ha vinmarker strax utanför Barcelona. Produktionen är helt ekologisk och man arbetar utifrån biodynamiska metoder. Allt arbete görs för hand och man bevattnar inte. Största delen av produktionen är inhemska druvor.

2006 Brut Nature Gran Reserva är gjort på 46% Xarel-lo, 38% macabeu och 18% parellada. Vinet har legat på jästfällningen i fyra år. En liten del har lagrats på ek. Vinet är ljust gult till färgen.  Doften bjuder på citrus, persikor, nötter, kritiga mineraler och en diskret brödton. Smaken är rund och fyllig med citrus och brödtoner. Mycket frisk syra som balanseras fint av frukten Fina krittoner och en lätt bitter avslutning.

Ett riktigt trevligt bubbel. Inte så krävande och utan det där anemiska draget som en del non dosage-champagne har. Lättgillat utan att vara banalt eller menlöst och ett vin som verkligen vidgar mina vyer..

Varuprov från Invinitum. Säljs i monopolets beställningssortiment. Kostar 1170 för ett sexpack. Invinitum har även 07:an som man säljer via nätbutiken för 195 kr/flaska.

söndag 5 augusti 2012

2011 Les Crêtes Valle d'Aosta Chardonnay & 2010 Pinot Nero

Visst är det märkligt ibland. Världens bästa monopol har inte ett enda vin från Valle d'Aosta i sortimentet. Inte ens i beställningssortimentet går det vaska fram en endaste fattig flaska hur man än försöker. Tur då att det finns vakna importörer som kan leverera viner från detta spännande hörn av Italien.

Producenten Les Crêtes är utan tvekan regionens mest kända och har bidragit starkt till att ge uppmärksamhet åt traktens vinproduktion. Med sina 25 ha och årlig produktion på c a 230.000 flaskor är störst i Aostadalen. Odlingarna ligger på mellan 600 och 1000 m ö h. Det är framförallt deras barriquelagrade Chardonnay Cuvee Bois som gett uppmärksamhet och utmärkelser medan det är andra vinner som fångat mitt intresse. Aostadalen har ett antal druvor som inte odlas på annat håll i Italien, t ex fumin, petite arvine, petite rouge och premetta. Tyvärr har importören Invinitum ännu inte plockat hem något av dessa viner men det kanske kommer. Ikväll provade jag två av Les Crêtes instegsviner.

2011 Valle d'Aosta Chardonnay har jästs och lagrats på ståltank. Det har legat sex månader på jästfällningen.  Vinet är ljust gult i färgen. Doften är frisk, ren och rätt enkel. Citrus, äpplen och tropisk frukt. Smaken är också den ren och frisk. Den korresponderar väl med aromerna. Frisk syra och kritiga mineraler  Lite kort avslutning. Sammanfattningsvis ett enkelt och lättgillat vin som har det där rena och friska anslaget som välgjorda höghöjdare får. Kostar 169 kr hos Invinitum.

2010 Valle d'Aosta Pinot Nero är vinifierat på samma sätt som chardonnay-vinet. Bara stål, ingen ek. Passar mig fint.  Doften ger ett lite blandat intryck. Här finns pinot-typisk kryddighet, jordgubbar och ett lätt inslag av svarta vinbär. Doften är intensiv och på hugget. Tyvärr finns det generöst med smörkola och inslaget ökar när temperaturen stiger. I munnen är vinet slankt och lättfotat. Bra tryck i syrorna, samma frukt som i doften och lätta men närvarande tanniner. Hyfsad längd och lite bittert avslut. Trots smörkolan så gillar jag det här skarpt. En personlig pinne med ovanligt intensiva aromer och smak.  Kostar 154 kr.

Jättekul att det finns några viner från Valle d'Aosta på den svenska marknaden. Kul att någon vågar sig på att importera. Samtidigt kan jag ställa mig lite undrande inför valet att importera Les Crêtes tolkningar av välbekanta druvor som syrah, pinot nero och chardonnay och lämna de inhemska varianterna därhän. Om man siktar på marginalen är det väl lika bra att göra det fullt ut ?

Båda vinerna är varuprover från Invinitum



lördag 4 augusti 2012

La Subida

Trattoria al Cacciatore de la Subida


För den som vill närma sig mat- och vinkultur i Friuli-Venezia Giulia finns det inget bättre ställe att börja på än La Subida. Mat- och vinkultur är egentligen ett alldeles för snävt begrepp. Den som besöker La Subida med ett öppet sinne kan få mycket mer än så. Det som visas upp, det man får smaka, dofta, uppleva och  se i aktion  är egentligen ett förhållningssätt som genomsyrar hela stället.

Egentligen heter stället jag snackar om Trattoria al Cacciatore de la Subida och det drivs sedan ett trettioal år av Josko och Loredana Sirk med familj. Här blir restaurang ett för snävt begrepp.. Det är faktiskt en hel by. Utöver restaurangen finns här ett 15-tal lägenheter byggda i traditionell stil för turister att hyra, ridstallar, tennisbana och ett lite enklare värdshus. La Subida ligger alldeles intill Plessiva-skogen, ett naturreservat med rikt djurliv och många vandringsleder. Hela området är väldigt vackert, väldigt lugnt och väldigt långt från allt som jag normalt förknippar med en turistnäring..
                                                                         Lägenheter

                                               En av Gravners avlagda amforor i skogen

Josko Sirk är en sann entreprenör  i vin/gastronomi/turistbranschen. Han har örnkoll på småproducenter och missar aldrig en chans att marknadsföra det han gillar. Förhållningssättet jag skrev om i inledning handlar om tradition, småskalighet, kvalité, ekologi och närproduktion. -Håller vi inte små ihop så kan vi lika gärna lägga ner säger Josko Sirk. -Vi måste hjälpa varndra för att överleva och för att utvecklas. Tradition handlar inte att upprepa utan om att förvalta och föra vidare. Idag har vi inte samma behov som våra föräldrar hade. De behövde energi. Det får vi förmycket av idag. Nu vill vi något vackert och något som är intressant. En upplevelse, en historia och ett sammanhang.

                                              Josko Sirk visar druvor på väg att bli vinäger

Tilsammans med Josko och hans sekreterare Vania går jag runt i området och tittar på omgivningarna. Vi kommer till en spektakulär träbyggnad med solpaneler på taket, huset som hyser Joskos "hobbyprojekt", en anläggning som producerar vinäger. -Från början gjorde jag vinäger av vin. Jag köpte bra vin som utgångsmaterial men lyckades bara göra acceptabel vinäger, vilket inte var acceptabelt med tanke på utgångsmaterialet minns Josko. Jag började om några år senare men utgick då från druvor istället för vin. Jag har en hektar ribolla gialla som ger mer än tillräckligt. Nu är jag nöjd med resultatet och kan sälja min vinäger.

Vi provar både den gamla och den nya varianten och jag får mig ännu en ögonöppnare. Den gjord på vin kändes nästan aggresiv och nästan rå i smaken trots många års lagring. Druvvinäger däremot bjuder på en syra med rondör och en förvånande sälta, Vinäger kan tydligen vara så mycket mer än bara surt.

                                                        Loredana och Josko Sirk

Vi fortsätter rundvandringen och kommer till det som ändå är verksamhetens hjärta. Trots att det är måndagskväll är restaurangen välbesökt. Man märker tydligt att det är en väldigt blandad publik. Här finns många som kommer för att äta på en bra restaurang men ännu fler  som vill uppleva och lära. En stor del är lokalbefolkning. Josko Sirk är hela tiden närvarande i matsalen tillsammans med hustrun Loredana. De är uppmärksamma och snappar snabbt upp när någon vill veta något. En fråga resulterar ofta i att ostvagnen rullas fram för ett smakprov eller så kommer det en liten assiett med D'Osvaldos skinka. Och så förstås ett smakprov på något vin som ska matcha. La Subida är ett suveränt skyltfönster för traktens småproducenter men de blir också dragplåster för restaurangen.

Vinlistan är skön läsning för den Friulien-frälste. Här finns nära nog alla ( med ett trots allt inte så överraskande undantag...) regionens intressanta producenter representerade och det är gott om äldre årgångar. Påslagen är mycket rimliga och vill man köpa med sig några flaskor går det bra. Med avhämtningsrabatt på 30% så hittar man inte vinerna billigare i någon butik. Gravners amforalagrade viner kostar 40 euro att köpa med sig, Radikons 30 för en litersflaska...

Friuli-Venezia Giulia beskrivs ofta som en knutpunkt mellan  germansk, slavisk och romersk kultur. Det märks tydligt vad gäller matkulturen. Att kalla det friulanska köket för  fusion stämmer  dock inte. Det är sällan som man blandar. Istället ger de olika influenserna en väldigt stor bredd. En annan omständighet som präglar matkulturen är att Friuli-Venezia Giulia länge var ett fattigt område. Köket baserades på enkla råvaror och mycket som man kunde hitta i naturen. Här finns vilda örtkryddor och grönsaker, viltkött, svamp men såklart även polenta, ägg och ost. Närheten till havet ger god tillgång till skaldjur och fisk.

Maten på La Subida fångar verkligen något genuint friulanskt. Genuint, traditionellt,  gediget och innovativt Jag åt restaurangens avsmakningsmeny och det var en stor upplevelse med massor av intryck som verkligen skapade en helhet. Jag minns inte riktigt vad det var jag åt och ville inte sitta och anteckna under middagen. Jag glömde att plocka med mig eller åtminstone fotografera menyn men allt kom med på bild, från den inledande knapriga fricon till den läskande avslutningen. Buon Appetito!!
                                                                       






onsdag 1 augusti 2012

I am curious, yellow (and orange...)


Naike Sosol

Under förra årets Friulien-besök bodde jag bara en liten bit från byn Oslavia men  besökte aldrig någon producent där. I år bestämde jag mig tidigt för att utforska byn som bland annat hyser Josko Gravner och Stanislao Radikon lite närmre. Jag kontaktade Collio-konsortiet som hänvisade mig till Oslavias vinodlarförening och dess president Marko Primosic. Han erbjöd sig att ordna en ribolla gialla-provning med viner från alla föreningens medlemmar.
                                                           Marko och Silvestro Primosic
Vi träffades i Primosics källare och jag fick en presentation av byn, byns historia och ribolla giallas speciella betydelse för trakten. Marko berättar hur Oslavia och andra byar i närheten av Gorizia fram till första världskriget var en del av Österrike-Ungern. Man odlade frukt, grönsaker och vin som exporterades till städerna längre norrut. Eftersom man var den sydligaste delen av kjejsardömet hade man goda förutsättningar för att få fram produkter av god kvalité och efterfrågan på produkter var stor. Första världskriget ändrarde på allt. - Efter La grande guerra var byn helt utplånad berättar Marko och fortsätter -Det fanns inget kvar vid krigsslutet, inte ett hus , ingen kyrka, inget torg, inte ens ett träd. Byn utplånades och  tiden fram till en bit in på femtiotalet är en lång parantes i byns historia.

Efter första världskriget kom Oslavia att tillhöra Italien. Från att ha varit den sydligaste utposten i ett stort imperium var man nu en nordlig avkrok i Italien och mycket av det som producerades här kunde göras bättre på annat håll. Under Mussolini-eran såg man heller inte positivt på de slovensktalande delarna och befolkningen blev förföljd och diskriminerad.
                                                           tidig ribolla-buteljering
Under femtiotalet började byns invånare återvända men den gamla byn återuppbyggdes aldrig. Husen och gårdarna ligger idag utspridda och något riktigt centrum finns inte. Vid denna tidpunkt började många bönder satsa på vinodling som den primära verksamheten. När Collio fick DOC-status 1968 var ribolla gialla inte en av de godkända druvorna. -Conte Attems var adelsman och en av de drivande när Collio-konsortiet grundades. Han fördrog "ädla" sorter framför en bonddruva som ribolla gialla förklarar Marko. Inte förrän 1998 kunde ribolla gialla buteljeras som varietal vin med DOC-status i Collio. Marko menar att idag är det ribolla gialla som står för kontinuiteten i byn, en samlande symbol och en länk till det förflutna. -Vår druva och vinerna vi producerar skapar ju också en alternativ berättelse och ger en annan bild av Oslavia. Länge var historien om skyttegravskriget den dominerande.

Ribolla Gialla har odlats i trakterna runt Gorizia sedan urminnes tider. På senare år har den fått en rennäsans och nu odlas den på många håll i Friulien. För att man ska få till ett vin med kvalité och karaktär krävs rätt förhållande. Ribolla gialla behöver mycket värme, mager jord och gamla stockar för att ge bra resultat. På många håll används den främst i blandviner för att ge syra åt tocai friulano. Här buteljerar man ribolla solo och sedan ett par år tillbaka finns Associazione di Produttoria Ribolla di Oslavia. Man har enats om vissa regler för att få sätta ut bynmanet på etiketten. Vinet ska vara naturjäst, macererat och lagrat på fat. Tanken är att göra ett vin som tål lång lagring. Ribolla Gialla är en druva med mycket tjockt skal som lämpar sig väl för maceration.

För själva provningen beger vi oss in till Gorizia och ristorante Rosenbar. Ribolla gialla är ju framförallt ett matvin och det måste ju provas i skarpt läge också. På Rosenbar möter även Martin Fiegl från Fiegl, Stefano Bensa från La Castellada och Naike Sosol från Il Carpino. Hela det unga gardet med universitetsexamina och bra engelska i bagaget.  Dario Princic och Sasa Radikon är väntade men dyker aldrig upp. Deras viner finns dock där. Provningen var oerhört spännande och bjöd på ett fantastiskt tillfälle att bekanta sig med ribolla di Oslavia i en rad olika tolkningar.

                                                              Martin Fiegl

Först ut var Fiegls 2007 Ribolla Gialla Selezione. Utan tvekan det mest konventionella vinet med bara två till tre dagars skalkontakt. Vinet har lagrats två år på 700-liters fat. Vinet har söt gulfruktig doft.med en lätt touch vanilj. Elegant, fyllig smak med gula plommon och persikor. Lång eftersmak och en lätt strävhet. Förhållandevis konventionellt, tillrättalagt och direkt lättgillat.


Primosics 2008 Ribolla di Oslavia har macererats i åtta dagar, jästs på 600-liters fat och lagrats på caratelli.  Mycket yppigt, aromatiskt vin med tät doft av persikor, aprikoser och gula plommon. Tydliga fattoner. Frisk smak med hög syra, tydliga mineraltoner och lätta tanniner. Mycket elegant och välbalanserat.

Il Carpino producerar två olika linjer, den mer konventiella Vigna Runc som står för 70% av produktionen där de vita vinifieras konventionellt och lagras på stål.och sedan Il Carpino med skalkontakt, naturjäst och lagring på ek. 2008 Il Carpino Ribolla Gialla har macererats i 45 dagar och lagrats 18 månader på 1500-litersfat och ett år på flaska. Doft med stort djup. Aprikoser, torkad frukt och mineraler. Mycket torkad frukt i smaken, perfekt balans med frisk syra och finkorniga men distinkta tanniner.

Vi fortsatte med 2009 Dario Princic Ribolla Gialla. 35 dagars maceration och jäsning i öppna träkar. Jag fick ingen uppgift om lagring. Ett djupt bärnstensfärgat vin med helt magnifik doft. Apelsinskal, aprikos, torkad frukter, lite målarpyts och rökiga mineraler. Söt frukt, frisk syra och tuffa tanniner. Fullständigt makalöst vin som jag skulle vilja återse om sådär fem eller tio år.
                                                  Stefano och Nicoló Bensa

Stefano Bensa presenterar Lastelladas 2007 Ribolla Gialla som macererats i två månader, lagrats två år på ek och ett år på stål. Stefano betonar vikten av att druvorna är riktigt mogn när man arbetar med lång skalkontakt. Skalet tjocknar och kärnorna blir inte längre bittra. Det märks att vinet är ett par år äldre än det föregående. Mycket komplex doft med persikor, citrus, honung och mineraler i doften. Kraftfull smak och lite oljig textur. Lång eftersmak med rejäla men disciplinerade tanniner.

Radikons 2004 Ribolla Gialla var det enda vin  jag har  provat tidigare. Tillsammans med Gravner, som inte är medlem i odlareföreningen, är Radikon den store stilbildaren när det gäller oranga viner. Dessa båda har verkligen satt sin prägel på vinmakandet i Oslavia även om ingen annan är riktigt lika extrem. Här talar vi om tre månaders skalkontakt, minst tre år på botti och inget svavel. Och visst är vinet extremt. Doften bjuder på äpplen, karamell, aprikos och apelsin. Tuff, nästan från smak med hög syra och råa tanniner. Ingen njutning idag men ge det här några år och rejält med luft så händer det kul grejer.


Efter provningen blev det mat och var verkligen ett kapitel för sig. Pesce Crudo väcker sällan någon entusiasm hos mig men jag är tillräckligt väluppfostrad för att äta det jag bjuds. Måltiden på Rosenbar blev en verklig ögonöppnare för mig. Rå marinerad fisk i alla upptänkliga former som var hur läcker som helst. Sardiner, två sorters bläckfisk, tonfisk och ett par andra sorter jag inte minns. Till fisken drack vi producenternas Collio Bianco och här var de individuella skillnaderna ännu större. Jag ägnade  mig åt sällskapet och maten och tog inga anteckningar.

Samtalet runt bordet var intressant och fascinerande på många sätt. En del gick mig förbi. De unga producenterna är alla tre-språkiga. Man talar italienska, friulano (som har status som minoritetsspråk) och slovenska) och byter språk obehindrat. Stämingen är skönt avspänd och trots att man har väldigt olika förhållningssätt och inriktning så finns det en djupt rotad respekt för varandras arbete. Syftet med odlareföreningen är också att hjälpa varandra att utvecklas genom erfarenhetsutbyte. Det är inte utan att man tänker att det finns mycket att lära i och av Oslavia. Inte bara för vinmakare...



                                                           Michela från Rosenbar