2014 Domaine Les Grange Tiphaine Quatre Mains

I helgen fick jag möjlighet att prova ett stort antal viner ur Bonden&Vinets intressanta portfölj. Omständigheterna var lite småstökiga med mycket folk och många viner. Ett vin stack ut lite extra och jag återkom till det flera gånger under eftermiddagen. Stack ut är förresten kanske inte helt rätt uttryck. Snarare var det så att det smög sig på mig och fångade min uppmärksamhet undan för undan. Jag insåg att jag behövde dricka vinet och det under lite mer ordnade former.

Domaine Les Grange Tiphaine har sina marker i Touraine och Montlouis i Loire. Damien Delécheneau är tredje generationens vinbonde och förfogar över 10 ha vinmark, en stor del med riktigt gamla stockar. Han har haft ansvaret för vinerna i några år och ställde snabbt om till ekologisk odling med en dragning åt det biodynamiska. 

http://www.bondenovinet.se/

2014 Quarte Mains är fatjäst sauvignon blanc. Tydligen har Damien Delécheneau en liten plätt silexjord planterad med gamla stockar av en unik klon. Vinet är ljust guldgult i färgen. Vinet är aromatiskt men på ett elegant och återhållsamt sätt. Det druvtypiska finns där men på ett väldigt subtilt sätt. Doften domineras av äpplen, päron och persika tillsammans med nedtonad fläder och krusbär. En del örter och flinta. Munkänslan är lite fet och Quarte Mains har en smak med pondus utan att vara tungt. Aromerna går igen i smaken. Frisk syra som nog upplevs som lite mildare genom frukten och den gräddiga munkänslan. I avslutningen en lätt strävhet.

Jag gillar det här skarpt. Det här är verkligen fantastisk sauvignon blanc i en egen stil som ändå inte förnekar vare sig ursprung eller det druvtypiska. Bonden&Vinet säljer via privatimport.

2013 Jonathan Didier Pabiot Pouilly Fumé & 2011 Ronc Soreli Sauvignon Vigna dei Peschi

Jag gillar sauvignon blanc. Tror att det utvecklades en tidig sympati då det var en av de första druvor jag lärde mig att känna igen. Förmodligen har det också att göra med sauvignon blancs lite lägre status, den spelar inte riktigt i samma liga som riesling och chardonnay. Det är väl heller inte så många sauvignon blanc-viner som har renderar några högre hipster-poäng. Man slipper med andra ord en massa brus när man dricker sauvignon blanc och får liksom ha sin vinupplevelse i fred. Passar mig fint.

Jag var på väg att skriva om Pabiots 2013 Pouillyy Fumé häromveckan men fick besked från impotören Bristly att den sålt slut direkt. Igår kom beskedet att vinet blir tillgängligt igen nästa vecka. Således läge att öppna sista flaskan för en ny provsmakning och plötsligt blev det meningsfullt att skriva några rader om vinet. På något sätt så säger redan etiketten allt som behöver sägas. Rent, klassiskt, stilfullt och avskalat. Allt som behövs finns där, allt onödigt bortplockat. Doften känns initialt nästan chockerande sparsmakad, motsatsen till nidbilden av aggressiv sauvignon blanc. Här finns framförallt citrus och mineraler. Smaken är elegant och i perfekt balans. Känns nästan viktlöst samtidigt som vinet har pondus. Fina syror, mineraltoner och lång ren eftersmak. Jag gillar verkligen det här och kommer definitivt att fylla på när nästa sändning blir tillgänglig. Ett par flaskor för konsumtion i sommar och ett par att spara

Som en jämförelse öppnar jag 2011 Ronc Soreli Sauvignon Vigna dei Peschi från Colli Orientale. Här har vi att göra med ett helt annat uttryck.  Vinet har lagrats nio månader sur lie på betong och ståltank.Vinet är guldgult i färgen. Doften är aromatisk men inte aggressiv. Här finns honung och topisk frukt som möter grön paprika, tomatblad och örtkryddor. Mycket tydliga, områdestypiska mineraltoner. Smaken är fyllig, kraftfull och speglar doften väl. Lagringen har gett vinet en viss rondör och slipat kanterna. Fortfarande bra syra och nästan salt avslutning. En verkligen klassisk friulansk sauvignon

Två väldigt olika sauvignon blanc-viner. Båda tilltalande och det är skönt att inte behöva välja... För stunden känns det dock som att SB från Loire definitivt är något jag ska gå vidare med. Har någon lite bra tips lyssnar jag gärna.

Upptäckte just att vinet finns i beställningssortimentet men bara för leverans inom Västra Götaland via importören Samott.

2011 Borgo del Tiglio Collio Bianco

Efter den grekiska utsvävningen är det dags att återvända till hemmahamn för en avstämning. Av någon anledning har jag inte bloggat om Nicola Manferrari och hans Borgo del Tiglio trots att jag besökt egendomen och verkligen gillar vinerna. Kanske är det värt att stanna upp ett ögonblick och fundera över hur det kommer sig att en producent som Borgo del Tiglio nästan verkar ha fallit i glömska. Här har vi att göra med en av Friuli-Venezia Giulias verkliga pionjärer som gjort kvalitetsviner i dryga 30 år, som hållit fast vid sin ursprungliga vision om hur man gör lagringsdugliga och komplexa vita viner. Grundreceptet, kanske inte det mest trendriktiga,  har hela tiden varit stor nogrannhet i alla moment, sen skörd och lagring på fat.

Collio Bianco är ett av Borgo del Tiglios instegsviner. Såväl pris som kvalité talar för att instegsvin  egentligen borde stå inom citationstecken. Vinet är gjort på 50 % tocai friulano, 40% sauvignon och 10% riesling, f ö samma blandning som Borgo del Tiglios toppvin Studio Bianco. Det har jästs och lagrats tio månader på använda barrique. Färgen är ljust guldgul med lite gröna stick. Doften är rätt återhållsam och mer elegant än in your face. Här samsas den typiska Collio-mineraliteten med persika, aprikos och en diskret blommighet. Smaken är en bra spegling av doften. Mineraler och diskreta fattoner bildar fond för den mogna frukten att breda ut sig på. Det är en rik, komplex smak med pondus, elegans och balans.

Oj så gott det här vinet är. Och så gott det kommer att bli. Och så kul att Enjoy importerar till riktigt bra pris.

Friulano On Tour 2014

Under förra årets Friulano On Tour-evenemang i Köpenhamn slogs jag av bredden och mångfalden i utbudet. När jag försöker inta ett helikopterperspektiv på årets upplaga är det en liknande bild som avtecknar sig men den är inte odelat positiv. Dels konstaterar jag att det är färre producenter som deltar och att egentligen inget av de riktigt tunga namnen är där. Det är väl i och för sig inte så bekymmersamt. Mer oroande då att inte hitta några pigga ungdomar, någon som vill, vågar och kan utmana bilden av vad ett vin från Friulien kan vara. Dagen bjöd på alltför många "forudsigelige og interventionistiska"* viner från den trygga mittfåran. Väldigt få dåliga viner men ännu färre riktigt intressanta. Det är inte utan att dagen lämnar en viss oro över utvecklingen i Friuli-Venezia Giulia. Det är också lite talande att en av Friuliens mer intressanta unga producenter, Marco Sara, råkar vara i Köpenhamn samtidigt men hällde sina viner i andra sammanhang...(och dök upp i Ängelholm dagen efter. Men det är en annan historia). Bekymmersamt om arrangören Ersa (Agenzia Regionale Per Lo Sviluppo Rurale) inte lyckas förmedla en bättre bild av regionen. Ännu mer bekymmersamt om startfältet rättvist speglar situationen i regionen.

Nåväl, låt oss nu för en stund fokusera på vad som faktiskt var positivt och det var trots allt en hel del. Det absolut roligaste var utan tvekan Aquila del Torre, en relativt ny, ekologisk producent från Savorgnano del Torre. De jobbar ambitiöst med att göra terroirdrivna viner från ett nordligt, svalt läge på relativt hög höjd. Låga uttag, naturjäst och en del gamla stockar. Man har två produktlinjer. Vini AT  kommer från yngre stockar och lagras på ståltank. Cru-vinerna kommer från äldre stockar och lagras på fransk ek. Här provade jag en strålande 2013 At Friulano, frisk och fruktig doft, hög syra, mineralstinn smak och de där typiska mandeltonerna i avslutningen. 2013 Sauvignon Blanc är rätt stram och återhållsam i doften men ändå druvtypisk. Smaken superfrisk med riktig fräs i syrorna och fina mineraltoner. Ännu bättre är 2011 Vit Dai Maz, en sauvignon som jästs och lagrats på barrique. Här finns samma komponenter men med extra djup och komplextitet. 2011 Oasi är något så ovanligt som en (nästan) torr picolit. Elegant, blommig doft med snygga citrustoner. Smaken är kraftfull utan att vara tung. Lite dessertvins toner trots att vinet är nästintill torrt och har frisk syra. Spännande vin som jag gärna skulle ha ägnat mycket mer tid åt. Jag provade bara ett rött men 2011 At Refosco skulle förmodligen framkalla gillande smackningar hos de som läser Billigt Vin. Jäst på stål och lagrad på betong bjuder vinet på ren, rak och rättfram refosco. Fruktigt, kryddigt med friska syror och distinkta tanniner. Märkligt att det varken finns dansk eller svensk importör för här har vi en producent som gör allt rätt och har framtiden för sig. Jag återkommer till vinerna och producenten i en lite mer djupgående post.

Ronc Sorelis viner har jag provat ingående vid flera tillfällen. Det är kanske inte de mest spektakulära vinerna på marknaden utan snarare väldigt gedigna bruksviner, viner som inte gör sig till men som alltid levererar. Viner skapade för matbordet snarare än för provningar. Nästan bara varietalviner som är både druv- och ursprungstypiska. Här hällde ägaren Flavio Schiratti en väldigt frisk 2012 Pinot Grigio Ramato dei Melograni. Kopparröd, kryddig och mycket frisk. Kul vin, skalmacererat för nybörjare. Här provade jag även dagens bästa friulano, 2011 Friulano delle Robinie, klassiskt guldgul med aromer av äpplen och mandel. Stor, rund smak, fylligt och med för druvsorten ovanligt frisk syra. 2009 Schioppettino di Prepotto är transparent röd med klassisk pepprighet, paprika, kryddor och körsbär. Ganska mjuk, medelfyllig smak med bra struktur och längd. Strålande bra schioppettino. Alla tre vinerna finns faktiskt numera tillgängliga via systembolaget via Samott Konsult, dessvärre bara i Västra Götaland.

Ännu mer exklusiv distribution har Il Roncal. Vinerna finns bara tillgängliga på systembolaget i sydsmåländska Markaryd. Importören Anders Karlsson och hans Hydmar AB importerar även Castello di Arcanos viner som verkligen är värda att provas, inte minst deras osvavlade refosco. Borde finnas på varje hipp naturvinsbar i Stockholm med självaktning. I Köpenhamn finns de sedan länge  Men nu var det ju Il Roncal som skulle provas. Återigen en serie habila viner där tre röda utgör de mest intressanta. Och de är intressanta på många sätt. Dels för att de görs på inhemska druvor men lika mycket för stilen. Här är tre klassiska italienska finviner. Så mycket nittiotal att de borde k-märkas och lika otidsenliga som slottsstek med brun sås. Och lika goda. Tre kraftfulla, fruktiga och maffiga viner som är internationella i stilen men med den friulanska identiteten intakt. Särskilt Pignolo med fyra år på franska barriquer är ett spektakulärt vin med massor av mörk frukt, rejäl struktur och silkiga tanniner. Känns som att jag borde provat de vita också.

Bara en Carsoproducent var med på årets provning och det var föga förvånande Castelvecchio, den  största i området. Inte så spännande kanske men pålitlig och rejäl. Det vita gjorde inte så värst mycket väsen av sig men jag gillade deras terrano/cabernet-blandning Turmino, lite mer domisticerad jämfört med en druren Carso-terrano men med betoning på lite. Producentens representant förklarade att man bara sålde sin rena terrano lokalt. Synd, för det är deras mest intressanta vin och jag tycker att inställningen vittnar om att man inte har riktigt koll på vad som efterfrågas på marknaden idag.

Då tror jag mer på den linjen som tillställningens gladaste utställare kör. Primosic gör en serie bra men inte spektakulära druvrena Collio-viner och sedan två specialviner som verkligen sticker ut. 2009 Klin är en superwhite av klassiskt snitt. En blandning av ribolla gialla, chardonnay, friulano och sauvigon som lagrats på franska barriquer. Rik, lyxig doft med tropisk frukt, honung och nygräddat pajskal. Smaken är rik, extravagant och fyllig med friska syror, mineraler och lång eftersmak.
2009 Ribolla di Oslavia Riserva är ett exempel på vad jag tror är vägen framåt för Friuli-Venezia Giulia. Ribolla Gialla har stark koppling till byn Oslavia och odlarna där har kommit överens om ett lokalt regelverk för att få använda beteckningen Ribolla di Oslavia. Viss skalkontakt och lagring på stora fat. Primosics variant tillhör de mera tillgängliga med någar veckaors maceration. Resultatet är ett orangevin med doft av mogna stenfrukter, honung och mineraler. Fyllig smak med perfekt balans mellan syra, frukt och tanniner. Ett av dagens absolut bästa viner.

Till sist så var det väldigt kul att få prova Isidoro Polencics viner. En klassisk Collio-producent som inte tillhör de riktiga storfräsarna men ändå levererar väldigt bra och pålitliga viner. Nästan bara varietalviner, nästan bara ståltank. Rena, klassiska Collio-viner av väldigt hög kvalité. Deras 2012 Friulano, där 20% av druvorna lagrats på ek, är ett riktigt bra exempel på vad som går att åstadkomma druvan, fruktigt, fylligt och med fin balans. Men som sagt, det är bra grejer över hela linjen.

En på många sätt kul och givande dag. Många bra viner, många kul möten. Ändå lämnar jag provningen med en känsla av att det var ett missat tillfälle. Trots allt så vet jag att regionen kan så väldigt mycket bättre än såhär. Bekymmersamt också att man inte verkar ha särskilt bra koll på vad det är marknaden efterfrågar. Till sist, en bekännelse. Jag håller på att utveckla en vurm för barriquelagrad merlot. Det fanns många bra exempel under dagen. Men det tar vi en annan gång.

*begrepp lånat av Piu Rosso-Niels

Orangevin hos Terroiristen

I tordags bjöd Stefan Jensen och Terroiristen in till provning på temat Orange Vin. Vinerna presenterades av en gäst-WJ(wine-jockey) Maria Nygaard Kristensen. För min del ett utmärkt tillfälle att få utrymme att testa och diskutera påståendet att metoden att macerera vita druvor skulle skymma druv- och ursprungstypicitet.

Min erafarenhet av orangea viner sträcker sig en sju, åtta år tillbaka i tiden. Jag tycker mig ofta hitta en del gemensamma drag hos vinerna som gjorts med lång skalkontakt. Ofta finns det ett inslag av (torkad) aprikos, apelsinskal och fin starksprit. Det är också sällan att druvkaraktären går att känna igen från ett konventionellt vitt vin. Alltså, en skalmacererad chardonnay utvecklar helt andra aromer än de man hittar hos en bourgogne. Min funderingar är om det också kan finnas druvtypiska drag hos orangea viner ?

Jag får såklart inte svar på den frågan under kvällen men tänker att det måste vara så. Det låter helt orimligt att skalkontakten skulle radera ut skillnaderna mellan vita druvsorter men inte mellan röda. Min tanke är att de flesta av oss fortfarande är ganska ovana vid orangea viner och att vi fokuserar på likeheterna mellan vinerna vi provat. Det är ju också sällan man får möjlighet att prova en hel rad orangea viner och ges möjligheten att fokusera på skillnaderna.

Maria Nygaard Kristensen har arbetat med mat och vin under många år. Hon var en av de första som började plocka in orangea viner på vinlistorna hos Köpenhamns topprestauranger. Maria menar att oftast fokuserar den som provar ett orange-vin på den speciella upplevelsen och att man därför inte är lika uppmärksam på det druvspecifika. Hon säger också att det druvtypiska skiljer sig åt mellan ett orangevin och ett konventionellt vin men att det definitivt finns där.

Under kvällen finns möjlighet att prova tio viner. Jag smakar sju av dessa. Det finns helt klart en del gemensamma drag men här blir det verkligen tydligt att skillnaderna är stora mellan de olika vinerna.

2011 Pok Tamas Rigopohar är gjort på furmint och harslevelü som haft ungefär en veckas skalkontakt. Färgen är guldgul snarare än orange. Initialt skum doft av våt papp och jag misstänker att vinet är korkat. Maria Nygaard Kristensen säger att vinet ska dofta så och det blir bättre med lite luft. Rätt blyg doft med lite väl mycket alkohol. Mjuk smak, dämpad syra, tydlig mineralkaraktär. Inte jag kommer att dricka igen.

2010 Zidarich Prulke är en blandning på 60% sauvignon blanc, 20% malvasia och 20% vitovska som haft knappt två veckors skalkontakt. Jäsning och lagring på stora ekfat. Guldgul, lite grumlig färg. Fullständigt fantastisk doft med fläder, citrus och mineraler. Efter hand dyker det upp spännande kryddtoner och komplexiteten ökar. Smaken är synnerligen ren och frisk med citrus och rensande mineraler. Lite greppighet i avslitningen och lång eftersmak. För mig är detta det allra mest intressanta av Zidarichs standardbuteljeringar. Missa inte.

2011 Marjan Simcic Rebula Selekcija är på pappret ett mera extremt vin. Jäsning och sex månaders skalkontakt på stora fat och sedan 18 månaders lagring på 500-liters fat. Vinet är guldgult i färgen. Stor, kraftfull doft med citrus, torkad frukt, vanilj och smörkola. Smaken är fyllig och mjuk. Citrus, mineraler men också mer av vanilj och smörkola. Lite dämpad syra. Inte min grej alls. Marjan Simcics viner var bland de första orangea viner jag provade. Hans vita cuvee Teodor Belo var en stor favorit. Den har jag inte provat på ett tag. Måste se till att göra det. Rebulan tackar jag nog nej till framöver

2011 Khareba Monastery Wines Tsolikouri är ett georgiskt qvevrivin. Jag har ingen uppgift om hur länge skalkontakten pågått. Färgen är mörkt halmgul. Doften ger torkad frukt, kryddor, cognac och lösningsmedel. Smaken bentorr med frisk syra och rödvinslik struktur.

2012 Monastero Suore Cistercensi Ruscum är ytterligare ett klostervin, denna gång från ett nunnekloster i Lazio, som görs på 45% trebbiano, 35% malvasia och 20% verdicchio. Vingårdarna sköts av nunnorna och de använder sig av Giampiero Bea som konsult. Vinet har macererats i femton dagar. Komplex doft  som får mig att tänka på sött starkvin. Här finns örter, honung och karamell, tropisk frukt, aprikos och mineraler. Smaken relativt fyllig med torkad frukt, karamell och honung. Syran något dämpad.

2008 Zampaglione Fiano Don Chisciotte är tillsammans med Zidarichs Prulke kvällens vin för mig. Druvren, höghöjdsodlad fiano som haft en månads skalkontakt. Härlig, frisk doft med nötter, citrus, österländska kryddor och äpple. Smaken är superfrisk och pigg med citrus, riktigt bra syra och vulkaniska mineraler.

2011 Paolo Bea Santa Chiara blev kvällens sista vin för min del. Vinet är gjort på lika delar grechetto, malvasia, chardonnay, sauvignon blanc och garganega. 15 dagars skalkontakt och ett års lagring på ståltank. Nötig doft, aprikos, apelsinskal, tobak, kryddörter och lätt pepprighet. Smaken är relativt fyllig med något som drar åt ett elegant starkvin eller cognac. Syran något dämpad och lång avslutning med lite salt mineralitet.

Jag hoppade över kvällens sista flight med Bressan, Cornelissen och Gravner men hann också med att prova 2012 Zanotto Col Fondo som nu importeras till Danmark av Stefan Jensen. Det blev också ett besök hos Manfreds och några ipor hos Mikkeller. Men det är en annan historia...

2011 Giorgio Clai "Ottocento Bijeli"

-"Hmm du bjuder på ett vin som är gjort av en av mina vänner" 
-"Ja, fast det är inte hans malvasia, eller hur, det är det där andra vad det nu heter..."

Inför fredagens provning i Ängelholm med Eugenio Rosi och hans fru Tamara gav jag dem ett blint glas. Det tog dem ungefär tio sekunder att identifiera det... Ikväll tömde jag de sista resterna av flaskan, fortfarande lika välsmakande...

Giorgio Clai håller till i den kroatiska delen av Istrien. Han är född där men drev under många år en restaurang i Trieste. För ungefär trettio år sedan ärvde Giorgio Clai mark av sin mor och han började återvända till hemtrakten för att göra vin. Till en början gjorde han vin för husbehov och till vänner. Efterhand blev ansatsen mer seriös och sedan 2001 gör Clai vin på heltid. Familjen har 10 ha mark, sju med vinrankor och resten olivlundar. Giorgio Clais ambition är att göra vin come una volta. Här betyder det ekologisk odling och minimal intervention i källaren. Naturjäst, lagring på stora fat och samma vinifiering för vita och röda viner.

Även om jag naturligtvis blev imponerad av paret Rosis pricksäkerhet så förstår jag att det här är ett vin man inte glömmer i första taget. 2011 Ottocento Bijeli är en blandning av chardonnay, pinot gris och sauvignon blanc som vinifierats tillsammans, två veckors skalkontakt och ett års lagring på stora fat. Vinet är guldgult i färgen och doften verkligen magnifik. Stor, rik, varm och generös. Här finns inslag av grapefrukt, kanderade apelsinskal och exotiska kryddor. Smaken är också den verkligen en munfull. Fylligt och kraftfullt men trots modiga 15% alkohol väl balanserat. Den rika frukten packar in alkoholen väl och syrorna ser till att det inte tippar över. Väldigt spännande vin, gott att dricka nu och med massor av potential för den som kan vänta.

Finns hos tyska favorithandlaren Orange Wine och kostar 26 euro. Piu Rosso provade Clais druvrena malvasia för ett tag sedan.
Tillägg 1/3: Är tydligen slutsålt hos Orange Wines. Årgång 2012 på lager i april. Lär f ö vara en kanonårgång i området.

2011 Ronc Soreli UIS Blanc

 Det här är inte vad som brukar kallas för ett stort vin. Skulle det poängsättas hade förmodligen en rimlig summa hamnat runt mitten av åttiotalet gissar jag. UIS Blanc är Ronc Sorelis enkla ståltankslagrade instegsvin gjort på druvor från unga stockar

Det som tilltalar mig så starkt med det här vinet är hur oerhört tydligt det talar om sitt ursprung. Vi har att göra med en ohelig allians av  sauvignon blanc, riesling, ribolla gialla och tocai friulano. Såväl doft som smak är verkligen arketypiskt friulansk och blint hade jag gissat på druvren tocai. Till en början ger vinet inte så mycket ifrån sig mer än doften av rått och svalt kött, lite kryddor och mineraler. Efter en stund i glaset tittar frukten fram och sedan ängsblommor och kryddörter. Smaken är frisk och läskande. Lätt fruktighet, frisk syra och mineraler som lämnar en nästan salt eftersmak. På ett plan är det kanske inte så märkvärdigt, på ett annat kan jag konstatera att vinet teleporterar mig till Friulien. I min bok finns det inte så mycket högre betyg.

2009 Dario Princic Bianco Trebez

Visst är det kul att snacka vin med andra vinskallar. Men det kan vara minst lika utvecklande att prata vin med någon som inte är inne i vinvärlden, någon som ännu inte utvecklat språket och referensramarna men inte heller fördomarna, begränsningarna och låsningarna. En kollega berättade för mig att hon inte gillade "tjocke-viner". Jag kunde ju naturligtvis inte säkert veta vad hon menade men meddelade i förtroende att det gjorde inte jag heller. Gillade tjocke-viner alltså. Och det tror jag verkligen att jag inte gör. Åtminstone inte de viner jag själv associerar till begreppet. Jag har fått en nytt begrepp att använda när jag tänker kring viner jag provat. Kanske inte så användbart i kommunikation med andra men definitivt i det inre arbetet.

Häromveckan blev jag ombedd att föreslå ett vin som var "kontemplativt men med busiga inslag". Jag tyckte det lät som något som verkligen skulle kunna gilla. Jag har fortfarande inte landat i mitt sökande men har kul när jag provar mig fram. Jag tog hjälp av kollegorna i alternativvinsakademin och fick svar som pekade i väldigt olika riktningar. Ett par ledamöter föreslog bubbel, petillant naturel eller högklassig prosecco och en annan kom med en politiskt inkorrekt pignolo från Bressan. Ett intressant förslag var Bianco Trebez från Dario Princic. Mina egna funderingar krestsade kring en högklassig dolcetto med några år på nacken, t ex Giuseppe Rinaldis 07:a.

Jag tror det kan vara bra att närma sig sådant man är intresserad av från lite olika perspektiv. Det är utvecklande, kan få en att tänka i nya banor och ge nya infallsvinklar. Jag håller det inte för troligt att jag druckit 2009 Bianco Trebez till sillbord om jag inte fått den där frågan om ett kontemplativt vin med busiga inslag.

2009 Bianco Trebez är en blandning av sauvignon blanc, chardonnay och pinot grigio. De två förstnämnda druvorna har haft 18 dagars skalkontakt, den sistnämnda 7 dagar. Vinet har djup färg mellan orange och kopparröd. Doften är stor och mäktig i en helt egen stil. Här finns förvisso typiska orangevinsmarkörer som de lite oxidativa, sherryliknande dragen, aprikos, gul frukt och cognac,  och den rika mineralitet som kännetecknar vinerna från Oslavia men det är annat som tar den mesta uppmärksamheten. Bianco Trebez bjuder på väldigt mycket aromer som för tankarna till ett rött vin och kanske allra mest till någon högklassig traditionalist från Piemonte.  En doft det är lätt att förlora sig i. Smaken bjuder på samma djup och komplexitet. Frisk syra, lätta men närvarande tanniner som tillsammans med mineralerna ger tandköttet en skön lättmassage.

Om du någon gång få för dig att dricka vin till sillbordet så har jag svårt att tänka mig något bättre alternativ. Fungerar utmärkt till currysill med äpple och spjälkar fett och möter sälta till en Christansö-sild med rå lök och kapris och har inga som helst problem att samspråka med Janssons frestelse.

Kontemplativt ? Det måste man säga. Med maturekupan i handen, bekvämt tillbakalutad i fåtöljen behöver jag inga ytterligare distraktioner utan låter tankarna vandra lite som de vill. Ett sniff och en klunk så tar associationerna ny fart.

Busigt ? Tja, det här är ju  definitivt ett vin som utmanar, leker med våra uppfattningar om hur ett vin gjort på gröna druvor ska se ut, dofta, smaka och uppföra sig. Samtidigt får jag nog erkänna att det faktum att jag har ett av Dario Princic viner i glaset gör mig lite andaktsfull och kanske inte fullt mottaglig för de busiga aspekterna.

Piu Rosso provade också rätt nyligen och jag besökte producenten i somras. Finns att köpa hos danska Hvirvelvin/Manfreds, privatimport via Winetrade eller från tyska Orange Wines.

Har någon några tankar om eller förslag på kontemplativa viner  med busiga inslag tar jag gärna emot ytterligare tips.

Besök hos Cotar

"The best food and wine experiences lay upon values I also search for through my music. I love when the music tells about something real, straightforward, pure in a sense, communicating it with simplicity. To the virtuous I prefer the genuine". Ludovico Einaudi

Jag har använt citatet ovan tidigare och kommer säkert att använda det igen. Det sammanfattar väldigt väl hur jag ser på såväl mat, vin och musik som livet i övrigt. Jag håller det inte för troligt att Branko Cotar har läst det. Tror heller inte att han skulle fästa någon större uppmärksamhet vid sådana självklarheter.

Trots att jag aldrig varit där förut tar det inte särskilt lång stund för att jag ska känna mig som hemma hos familjen Cotar. Det är Branko Cotar som tar emot, han som startade vinproduktionen för snart 40 år sedan när Slovenien fortfarande var en del av Jugoslavien. Byn Gorjansko ligger bara fem minuters bilväg från den italienska gränsen och här har familjen Cotar sina sju och en halv hektar vinmarker. Precis som på de flesta andra håll i Carso är jordmånen kalksten med ett tunt lager av den järnrika terra rossa på toppen. Perfekta förutsättningar för den lokala druvtrion terrano, malvasia och vitovska. Utöver dessa druvor odlar man också en del cabernet sauvignon, merlot och sauvigon blanc. -"Vår framtid är de lokala druvorna. Vi har slutat odla sauvignon blanc och får se hur det blir med de andra internationella druvorna men framtiden finns definitivt hos terrano, glera, vitovska och malvazija"

Branko driver företaget tillsammans med sonen Vasja. Brankos tumavtryck pryder de röda vinernas etikett och Vasjas syns på de vitas. Som för att understryka att det handlar om hantverk, att man verkligen står för vad man gör och något om familjens betydelse. Odlingarna är ekologiska sedan starten och skördeuttaget ligger på 3.500 - 4.000 kg per hektar. Arbetet i källaren ligger precis i linje med andra terroiristers och Branko sammanfattar sin filosofi på följande sätt -"Vi gör som de som var före oss gjorde". Det innebär att man arbetar med naturlig jäst, ingen temperaturkontroll, ingen filtrering och man svavlar minimalt och endast vid buteljeringen. -"Under den jugoslaviska eran var vi enligt lag tvungna att filtrera men det slutade vi med så fort det blev möjligt" minns Branko. -"Det talas ju ibland om orangea viner som något nytt. Så har vi alltid gjort här i trakten, även de vita vinerna har fått en tids skalkontakt, inte lika lång som för de röda, mellan 4 - 10 dagar. Man missar mycket om man skiljer skalen från musten för snabbt. Titta här ska du se..." Branko plockar fram en flaska från 1980, håller den mot solen och man ser tydligt den orangea nyansen och en hel del fällning. -"Vi drack en flaska i våras när vår amerikanske importör Louis Dressner och hans personal var här i våras. Fantastiskt vin efter trettio år."

Branko rör sig långsamt men målmedvetet och med stor värdighet. Han talar på samma sätt. Hans engelska är utmärkt och han berättar gärna om sitt livsverk. -"Jag började göra vin 1974. Nästa år blir min fyrtionde skörd. Till att börja med gjorde jag bara vin till min restaurang men intresset för att göra vin blev en passion. 1988 började vi buteljera vinerna och stängde restaurangen under veckorna. Nu har vi bara öppet på helgerna och för större sällskap."

Vi provar oss igenom i stort sett hela produktionen, fyra vita, fyra röda och två mousserande. Det som hoppas över är ett passito-vin gjort på malvasia och deras brandy. Det blir ännu tydligare varför etiketterna pryds med tumavtryck. De här är viner som verkligen talar om sitt ursprung. Oavsett druvsort så smakar vinerna Carso. Det finns en mycket tydlig röd tråd av frisk syra, massor av mineraler och intensiva smaker. Alkoholen är måttlig och pendlar mellan 11 och 12.5%. Viner skapta för att drickas till det lokala köket. Eller som Branko själv uttrycker det: -"These are one man, one bottle wines."

2007 Bela är ett mousserande oranget vin på lika delar malvazija och vitovska. Väldigt läskande med smak av grönt te och vit persika. Läckert läskande

2009 Vitovska buteljerades i april i år. Frisk doft av citrus och mineraler. Mycket frisk syra, krispigt vin med bra struktur.

2008 Malvazija är ännu inte på marknaden. Har lagrats 4.5 år på stora fat. Aromatiskt vin, blommigt, mandel, kryddor, persika o aprikos. Medelfylligt, torkade aprikoser och viss blommighet i smaken. Bra syra och sälta i avslutningen.

2007 Sauvignon Blanc har lagrats fem år på 1.500-liters fat. -"Typisk sauvignon säger Branko, "inget kattpiss här inte". Och det är ett makalöst vin. Rikt, genröst med kropp och rondör men med fast struktur. Tyvärr har man slutat producera sauvignon blanc.

2009 B B är en cuvee och en hyllning till äktenskapet. B B står för Branko och Branka. Intressant blandning av den stramare vitovskan och den aromatiska malvazijan.

2005 Merlot har lagrats sex år på fat. Inbjudande, kryddig doft med tydligt inslag av körsbär och plommon. Smaken är ungdomligt frisk med bra syra och distinkta tanniner. Rent, förvånansvärt lätt och friskt.

2005 Cabernet Sauvignon är både druvtypiskt och områdestypiskt i doften. Svarta vinbär, kryddor och mineraler i doften. Syrorna är ännu friskare än hos det föregående vinet. Det här nästan skriker efter att få komma i arbete tillsammans med något fett och salt.

2005 Terra Rossa är en blandning på 40% merlot, 40% terrano och 20% cabernet sauvignon. Tydligare körsbärsaromer, massor av mineraler. Riktig skjuss i syrorna. Fortfarande tokungt och matkrävande. 1999 Terra Rossa har börjat visa upp en del mognadstoner men är bara i början av sin utveckling.

2011 Teran är enligt Branko ingen vanlig terrano utan ett vin från en exceptionell årgång. Och vem är jag att säga emot ? Det här är ett otroligt intensivt vin med vilda körsbär, blod och järn i doften. Syran är superfriskt och smaken vildsint men fullständigt oemotståndlig.

2007 Crna är ett mousserande vin gjort på 100% terrano. Friskt, läskande och ett väldigt användbart vin. Här känns det nästan som att man lyckats tämja terrano och gjort den möjlig att hålla i möblerade rum.

Fullständigt bombad av alla intryck och med utmattade smaklökar lämnar vi källaren och beger oss hem till familjen Cotar där Branka väntar med middagen färdig. Vi slår oss ner runt köksbordet och äter en fullständigt makalös middag. Det blir hemmagjord lufttorkad skinka, milda ostar, hjortgulasch med gnocchi och ett strudelliknande bakverk. Smaklökarna vitaliseras snabbt och vinerna skiner verkligen till den minst sagt rejäla maten. Ett stort tack till familjen Cotar för ett oförglömligt besök.

Cotar har tyvärr ingen svensk importör men finns att köpa hos både det norska och det finska monopolet. Jag har handlat hos tyska näthandlaren Slowenien Weine som har mycket bra priser på både vin och frakt.

Ikappkomningspost

 Det har har varit lite bloggtorka den senaste tiden. Det ska dock inte tolkas som att mina besök hos returglasholken blivit mindre frekventa. Tvärtom faktiskt. Här följer ett urval av vad som hunnits med sedan sist.

2004 Benanti Majora var ett felköp. Jag trodde att jag beställt något av Benantis Etna-viner. När jag upptäckte att jag lyckats med att välja ut ett av få Benanti-viner som inte kommer från Etna förpassades flaskan till hyllan för potentiella ek-monster. Och där har den blivit stående. Jag har liksom aldrig känt mig riktigt sugen på en siciliansk blandning av nero d'avola, tannat, petit verdot och syrah som lagrats två år på nya barriquer.  Med gäster runt bordet och biff på tallrikarna lockades den fram.
Doften visar begynnande mognad. Lite jordig, kraftiga bäraromer och lite kryddiga, väl integrerade fattoner. Inte så dumt men heller inget som jag riktigt går igång. Smakmässigt är det verkligen en munfull. Mycket frukt, mycket syra och fortfarande rätt rejäla tanniner. Kraftfullt men faktiskt inte tungt. Det som stör är en viss (ek)beska i avslutningen. Jag sörjer på inget sätt att detta var min enda flaska.

Desto roligare var det att plocka fram en favorit från allra första Fri Vin-mässan. Didier Chaffardon charmade alla han mötte med sitt exalterade kroppspråk och han hade viner som matchade. Allra mest rörelser gjordes när han presenterade Cuvée des mille Zincs och det var också vinet som verkligen stack ut. En allt annat än typisk representant för cabernet franc från Loire. Det är en stor, stöddig och ruskigt rustik doft som stiger ur glaset. Här finns hallon, svarta vinbär och grön paprika tillsammans med varmt skiffer. Det pågår en del funky business i bakgrunden. En skön sniff som verkligen väcker lust till en stor klunk. Smaken lever också upp till alla förväntningar. Massor av god, mogen frukt, frisk syra och sedan riktigt maffiga tanniner som knyter ihop paketet. Det här är vansinnigt gott. Trots åtta år på nacken har det här många år framför sig. Kostade 150 DKK hos Petillant/Skål. 05:orna såldes slut i fredags men det lär finnas 06:or kvar.

Om det förra vinet bjöd på rå, oborstad rusticitet så handlar  2007 Rosa Bosco Sauvignon Blanc om nobel förfining. Allt andas klass och elegans. När jag provade vinet för ett par år sedan var det överdådigt i sin aromatik men nu har det sansat sig, aromerna har smält ihop till en sömlös helhet och det är en ren fröjd att närma sig såväl doft som smak. Vinet är djupt guldgult. Doften är oerhört generös med mogen tropisk frukt, dyr vanilj och mineraler. Texturen är gräddigt krämig, smaken djup med tropisk frukt, mjölkchoklad och lång vaniljig eftersmak. Inte en stil jag vanligtvis går igång på men när den utförs med sådan här precision är det bara att kapitalt kapitulera. Alla motargument faller platt till marken. Sista flaskan som gick. Jag hoppas jag unnar mig fler i framtiden.

2007 Sao del Coster Terram är första Priorat-vinet på Billigt Vin och finns det fler som smakar som detta så lär det inte vara det sista. Här har vi en blandning av carignan, grenache och en liten del cabernet sauvignon/syrah. Vinet har lagrats två år på en blandning av nya och gamla barriquer. Producenten Sao del Coster arbetar biodynamiskt. Doften är kraftfull men inte överväldigande. Här finns mörk frukt i många lager, körsbär, hallon och plommon. Rejält med kryddor och mineraler. Smaken bjuder på bra balans mellan frukt, syra och tanniner. Kraftfullt utan att vara tungt. God kryddig avslutning som faktiskt får mig att tänka på någon elegant toskanare.

Jag avslutar med en gammal favorit,  ett vino da tvavola  från Trinchero. Ett vin gjort på sent skördad malvasia som fått ett par veckors skalkontakt och lystrar till det vackra namnet Sogno di Bacco. Årgången är 2006 och det har gått ett par år sedan jag drack vinet senast. Malvasia är en druva som inte viker ner sig för lite skalkontakt utan behåller sin karaktär. Sogno di Bacco är mycket blommigt aromatiskt. Nu har det sansat sig lite och inslag av torkad frukt, aprikoser och honung är mera framträdande. Smaken är fyllig och helt torr med frisk syra, lite oxiderade drag och finkorniga men synnerligen bestämda tanniner. Ett vin i en helt egen stil som verkligen är värt att prova. Jag drack det till gnocchi di zucca med smält smör och salvia, en nära nog perfekt kombination. Finns fortfarande kvar hos Winewise för 195 DKK. 

2006 Schiopetto Blanc de Rosis

Jag har sagt det förut och det tål att sägas igen. Schiopettos viner är ett utmärkt ställe att börja på om man vill bekanta sig med de vita vinerna från Friuli-Venezia Giulia. Blanc de Rosis är en klassisk friulansk blandning som till största delen jästs och lagrats på ståltank. Den lilla andelen malvasia istriana har lagrats på använda tonneaux. Vinet har fått åtta månader jästfällningen.

Doften är rent godis för en Friulienfrälst. Hade jag fått vinet blint är det dock inte omöjliget att jag hade tagit en omväg över Alsace innan jag med precision hade placerat det i Cadpriva del Friuli. Mycket komplex doft med tydliga mognadstoner. Här finns äpplen, päron, citrus och ett helt koppel med tropiska frukter. Tydligt kritiga mineraltoner och faktiskt en liten touch petroleum. Rikt, genröst och yppigt.

Smaken är fyllig, kraftfull och speglar aromerna väldigt väl. En munfull med frukt i olika lager. På toppen finns de friska och syrliga varianter vilandes på en fond av sötare tropisk frukt. En lätt restsötma anas. 14% alkohol känns inte som annat än en behagligt omslutande rondör i smaken. Friska syror balanserar helheten förtjänstfullt och bär tillsammans med alkoholen eftersmaken.

Det är verkligen synd att denna friulanska klassiker här inte finns att tillgå på SB. Jag köpte mina flaskor hos Gerbola som nu verkar ha upphört med att importera Schiopettos viner. Årgång 05 finns hos Victoria Vine för 155 DKK

2009 Edi Kante Sauvignon

Edi Kante har jag skrivit en hel del om tidigare och hoppar därför över en närmare presentation av producent och omgivningar. Den som vill veta mer om vinets sammanhang kan klicka här.

2009 Kante Sauvignon är ljusgult i färgen med lite gröna reflexer. Doften är verkligen vacker och jag kan bara konstatera att här har Edi Kante  fått till det. Den är  subtil och det är inget adjektiv jag brukar förknippa med sauvignon blanc. Här finns såväl det druvtypiska som det områdestypiska. Lite lätta drag av fläder och krusbär, friska äpplen och citrus minglar med kalkiga mineraler. Subtilt som sagt, elegant och i perfekt balans. Smaken är också den en uppvisning i balans. Läcker, generös frukt, frisk syra och massor av steniga och kalkiga mineraler. Så lätt, så snyggt och med intensitet utan att någonsin bli påträngande.

Av Kantes 09:or måste jag säga att det här vinet plockar hem priset. Finns hos danska Atomwine för 159 DKK

Besök hos Radikon

Più Rosso-Niels gjorde kopplingen Radikon - Radikalt ikon när han för ett tag sedan skrev om 2001 Ribolla Gialla och visst är det lätt att göra det. Stanislao Radikon är en av producenterna som gått i spetsen för naturviner i Italien. Han var en av de allra första att göra osvavlade viner och tillsammans med grannen Josko Gravner började han tidigt göra oranga viner. Kompromisslösa, sträva och lagringskrävande viner.

När jag möter Stanislao Radikon på gården i Oslavia är inte radikal ikon det första begreppet jag kommer att tänka på. Jordnära bonde ligger nog närmre till hands. Sedan tänker jag att i dessa postmoderna tider så kanske det är den jordnära bonden som blir en radikal ikon. Vårt möte blir hursomhelst kort. Vi hälsar, jag tittar mig omkring och ser plötsligt Radikon puttra iväg på en liten traktor som ser ut att vara hämtad från professor Balthazars maskingalleri. Det blir istället sonen Sasa som guidar mig. Sasa berättar att han sedan några år tillbaka arbetar tillsammans med sin far och tar en allt större del av ansvaret.

Familjen Radikon har idag c a 12 ha och egendomen grundades av Stanislaos morfar  Franz Mikulus direkt efter andra världskriget. De första druvorna som planerades var  ribolla gialla. 1948 tog Stanislaos föräldrar över driften och då planterade man även tocai, merlot och pinot grigio. Man började inte buteljera förrän ansvaret för gården lämnats över till Stanislao.

-"Till att börja med gjorde vi ganska konventionella viner men min far började tidigt att experimentera. Under en period använde han sig av rostfritt stål men återgick rätt snart till att använda ek" berättar Sasa och fortsätter -"De mest drastiska förändringarna gjordes 1995 när vi började använda koniska träfat på 25 - 35 hektoliter för jäsning och maceration. Till att börja med provade min far sig fram vad gäller macerationstiderna, från några dagar upp till nio månader. Numera är det tre till fyra månaders maceration som gäller och därefter cirka tre års lagring på fat och nio månader på flaska innan de vita vinerna når marknaden. När man arbetar med lång skalkontakt behöver man inte svavla vinerna om man är nogrann i alla led. Vi upphörde med att använda svavel på några viner redan 1999 och slutade helt 2002."

Vi talar om varifrån inspirationen till dessa rätt extrema metoder kommer ifrån och Sasa är angelägen om att förklara - "Min far har inte gått i Gravners fotspår utan de började med den här inriktning samtidigt" säger han med eftertryck. "Han ville göra viner på samma sätt som hans farfar gjorde, tillbaka till våra rötter."

Arbetet i vingården har följt samma uteckling. Idag är vingårdarna tätt planterade med mellan 7 - 10000 planter per hektar. Sedan tidigt nittiotal är produktionen helt ekologisk. Sasa visar mig runt i vingårdarna och de vackra omgivningar. Tänker man dessutom på  Oslavias historia och vad marken här betyder för byns befolkning känns det extra självklart att man arbetar ekologiskt här.

Radikons källare är enkel men funktionell. Den är fylld med gamla ekfat i varierande storlek och det finns alltid åtminstone tre årgångar av de vita och fem av de röda i lokalerna. Vi provar  pignolo från fat . Sasa berättar av första årgången vinifierades 2004 men att den troligtvis inte kommer att säljas. Han vet heller inte när Radikon kommer att ha en pignolo på marknaden. Smakprovet imponerar och det blir väldigt tydligt vilka kvalitetskrav som gäller här. Jag fick också ett fatprov av Radikons merlot, just nu det enda röda vinet på marknaden och även det gjorde intryck. Ingen stor, maffig merlot utan med försiktig och elegant doft, bra struktur och frisk syra. En teaser som ger tydliga hintar om vilka upplevelser som väntar när vinet är färdigt. Ett vin som kräver uppmärksamhet.

Vi fortsätter till provningsrummet och provar de senaste tillskotten i Radikons katalog. Det är två viner, i sammanhanget mera lättillgängliga,  som Sasa tagit fram. -"Jag ville göra ett par viner som inte kräver lika lång lagring som våra andra viner" säger han. "De har haft kortare skalkontakt och har bara lagrats på fat i arton månader. Vi får ut vinerna snabbare på marknaden och de går bra att dricka unga.

2010 Slatnik är gjort på 80% chardonnay och 20% tocai friulano och är guldgult och lätt beslöjat i färgen. Det doftar intensivt av persika, gula plommon och aprikos. Smaken är fyllig men inte alls tung. Aromerna går igen och här finns en uttalad mineralisk sälta. Tanninerna finns där men inte alls så framträdande som i Radikons andra buteljeringar

2010 Pinot Grigio är mörkare i färgen trots att macerationstiden är den samma som hos det föregående vinet. Oerhört intressant att prova  vinerna vid sidan av varandra, en upplevelse som med all önskvärd tydlighet visar att alla oranga viner inte liknar varandra. Här har vi ett vin som bjuder på aromer av körsbär och skogsbär. Intensiv smak med samma mineraliska sälta och tydliga tanniner.

Två riktigt intressanta viner i sortimentet. Kul att man kan få den här upplevelsen utan att behöva vänta ett decennium eller mer. Jag är också övertygad om att vinerna har fler växlar att lägga om de lagras och/eller luftas ordentligt.

När jag sedan provar 2000 Oslavje riserva Fuori dal Tempo från en flaska som stått öppen i ett dygn så tänker jag att vissa saker onekligen är värda att vänta på. Ett verkligen majestätiskt vin gjort på ungefär lika delar chardonnay, pinot grigio och sauvignon blanc. Här finns både djup och bredd i doft och smak   som är direkt hisnande. Kanderad frukt, nötter, torkade fikon och honung är några associationer som far  förbi. Smaken är fyllig, djup och rund. Exotiska frukter, apriokos och persika. Avrundade tanniner och en eftersmak som får tiden att stå still. Ett vin som får sätta punkt för Billigt Vins tusende inlägg

På lunchen strax innan besöket hos Radikon provade jag de andra vinerna i portföljen

Miani - på besök hos Enzo Pontoni

                                                                     Enzo Pontoni
Inför varje besök i Friulien har ett besök hos Enzo Pontoni och hans Miani stått högt upp på önskelistan. Jag har skrivit, mailat och ringt men inte kommit längre än till hans mamma. Hon har varje gång förklarat att Enzo är ute och arbetar i vingården. Möjligen skulle det gå att få tala med honom under lunchen mellan 12.45 och 13.00... Jag har också kontaktat svensk och dansk importör. De samtalen gjorde inget för att öka mina förhoppningar om att få till ett besök.

                                   Mamma Pontoni och Christian Patat (foto:Alfonso Cevola)

Jag utgår ifrån att den som regelbundet följer Billigt Vin känner till Miani, åtminstone till namnet. För den som inte är tidigare bekant med det kan sägas att Enzo Pontoni är kultvinmakarnas kultvinmakare. Italiens främste garagiste. Från  16 ha produceras någonstans runt 600 - 700 lådor per år. Hans viner är extremt svårfunna och prislappen börjar på runt femhundringen och slutar med ett fyrsiffrigt belopp för refoscovinet Calvari. Hyllningar till Mianis viner finns det många men väldigt lite information om Enzo Pontoni utöver hans hängivenhet som bara matchas av hans tillbakadragenhet.

Inför årets resa använde jag mig av en annan strategi och bad Serena Palazzoli och Christian Patat från Ronco del Gnemiz om hjälp med att ordna ett besök. De samarbetar nämligen med Enzo Pontoni. Och visst, inga problem. Besöket fixat och klart genom ett par korta mail. The italian way. Nu höll allt på att gå åt skogen ändå. Ett litet missförstånd och en trilskande navigator gjorde att jag åkte till Ronco del Gnemiz när jag skulle åkt till Enzo Pontoni. Serena ryckte ut guidade mig på friulanska vångavägar och genom Buttrios gränder. Med andan i halsen anlände jag till Miani ungefär tio minuter försenad.

Väl där möts jag av ett tiotal restaurangägare på källarbesök. Vi går igenom alla de vita vinerna i ett högt tempo. Det känns ytterst märkligt att prova dessa nästan mytiska viner efter varandra. Sniffa, smaka och spotta i golvbrunnen. Det kommer spridda ummanden, hummanden och kommentarer från restauratörerna medan Enzo Pontoni skruvar på sig, svarar enstavigt och ser ut att vilja vara någon annanstans. Någon av gästerna plockar fram en flaska medhavdt bubbel som öppnas och provas. Min känsla av ett missat tillfälle förstärks. Efter att bubblet avslutats är det hela över . Restaurangfolket tackar och lämnar källaren medan jag börjar packa ner kamera och anteckningsblock.

"Det är är det jag tycker minst om med mitt jobb säger Enzo Pontoni. -Att sälja alltså.Jag föredrar att arbeta utomhus, i vingården. Har Ni förresten tid att stanna lite till ? Det kanske är något mer Ni vill prova eller prova om ?"  Och plötsligt har besöket tagit en helt annan vändning.

Vi har fått kontakt och provandet blir med en gång mera intressant. Precis som vid första genomgången är det tankprover av årgång 2011. Vinerna har nyss förts över från barrique till ståltank där de får vila tills det är dags att buteljera. Vi provar två friulano, en ribolla gialla och en chardonnay. Det sistnämnda är det enda som inte genomgått malolaktisk jäsning. Samtliga viner har lagrats på barrique, ungefär en fjärdedel är nya. 2011 har Enzo Pontoni bestämt sig för att inte buteljera någon sauvignon. -Det utvecklades inte som väntat och därför tappas det inte på flaska. Det kommer att säljas lokalt som vino sfuso förklarar Enzo...
Skördeuttagen är extremt låga och mycket av det som skördas säljs vidare. Druvor från relativet nyplanterade vingårdar och det som ett visst år inte anses hålla Miani-klass.

Jag skrev en del i mitt block medan jag provade. En massa ord som ter sig rätt meningslösa idag. Att Friulano Buri hade fina mandeltoner, den andra friulanons mineraliska sälta, chardonnays krämighet och gröna äpplen är liksom inte poängen med vinerna. Det som verkligen slog mig var hur vinerna hela tiden på något sätt lyckas vara både och. Både fruktdrivna och mineraldrivna, rika och generösa men samtidigt strama,  täta men inte tunga. Trots att vinerna är extremt unga och nyss lämnat barriquerna så känns eken inte på något sätt dominerande. Viner som verkligen andas klass

                                                                        merlot

Jag få också ett rött fatprov, 2009 Merlot Buri. Vinet är nästan svart i glaset. Kraftfull söt doft med svarta vinbär, körsbär och plommon. Framträdande ektoner. Smaken är verkligen massiv och koncentrerad med en vägg av tanniner. Det här vore något att prova om ett decennium eller så. Enzo berättar att andelen ny ek för de röda varierar kraftigt från årgång till årgång från noll till hundra procent.

Just nu ligger den årliga produktionen på maximalt 10.000 flaskor. Tanken är att inom fyra år kunna producera det dubbla. Enzo har köpt till ytterligare några hektar och har också mark med yngre rankor som han räknar med att kunna börja använda inom kort.

-"Mina föräldrar var mezzadri (ett slags statare) när jag växte upp. Det var väldigt otryggt och jag kommer fortfarande ihåg obehaget man kunde känna i mitten av november när det bestämdes om vi skulle få vara kvar ett år till. Jag har just lyckats köpa en del av de marker som mina föräldrar brukade som arrendatorer under min uppväxt. Det känns bra..."

Enzo berättar att han slutade skolan som 14-åring och har ingen formell vinmakarutbildning. För ett 20-tal år sedan tog han över några hektar vingård från sin far och arrenderade en del. -"Jag hade redan när jag startade en idé om att göra viner som skulle få folk att söka upp dem. Jag ogillar att resa och att sälja. Min tanke var att göra viner som säljer sig själv". Innan jag går öppnar Enzo en flaska 2006 Calvari som verkligen understryker att han lyckats i sina strävanden.

2008 Lis Neris Sauvignon Blanc Picol

Sista semesterveckan - och tillika sista  sommarlovsveckan - tillbringades traditionsenligt i vår sommarstuga. Det innebär ingen internetuppkoppling, ingen morgontidning och en dålig ursäkt för TV vilket i sin tur innebär lugn och ro och väldigt mycket tid till annat. Jag har läst, löptränat, fiskat, plockat bär och ägnat mig åt lätt trädgårdsarbete. Och ätit och druckit mer än jag borde...

Lis Neris är ett stort och aktat namn i Friuli-Venezia Giulia och en av de producenter som bidrog till att mitt intresse för regionen väcktes för ett antal år sedan. Med tiden har jag dock blivit något mindre entusiastisk vilket har väldigt lite med kvalitén på vinerna att göra. Det handlar mest om att det finns så väldigt mycket annat spännande att välja på och såklart även på att mina preferenser dragit sig bort från mittfåran.

2008 Sauvignon Blanc Picol provade jag för första gången för ett par år sedan. Vid omprovningen har det onekligen hänt saker med både vin och provare. Vinet är guldgult i färgen. Doften har en del klassiska SB-markörer intakta men det är diverse tropiska frukter i ett långt framskridet mognadsstadie som dominerar. Lägg till honung, nötter och fattoner så blir det lite för mycket av det goda. Doften är verkligen högintensiv, parfymerat påträngande. När vinet fått en del luft så dyker det upp mynta, salvia och mineraler. Smaken är bättre än doften. Ingen blyg viol direkt men balansen är bättre tack vare frisk syra och den örtiga avslutningen.

Ambitiöst och möjligen välgjort vin som inte gör ont att sippa på en ljummen sensommarkväll medan man kontemplerar över möjliga användningsområden. Ett par droppar bakom öronen vid nästa utgång kansk? Till fisken bytte vi  i alla fall ut Picol mot lite redigare grejer. Kostade knappt 20 euro i en italiensk vinbutik förrförra sommaren.

2009 I Clivi Bianco degli Arzillari

I Clivi är en Friulien-producent som helt seglat under min radar. Jag köpte ett par chansflaskor, en röd och en vit,   vid ett spontanbesök hos Niche Vin i vintras för att se I Clivis viner var något att utforska vidare. Det röda, 2003 Rosso degli Arzillari, gjorde inget större intryck på mig och fick inte ens en bloggpost. Det vita har bara blivit liggande.

I Clivi startades av Ferdinando Zanusso någon gång i mitten av 90-talet. Man har 12 ha vingårdar. Åtta i Corno di Rosazzo som tillhör Colli Orientale del Friuli och fyra i Brazzano di Cormons i Collio. Rankorna är mellan 40 och 60 år. Odlingen är certifierad ekologisk och Zanusso säger att han strävar efter att göra autentiska viner. I just detta fallet innebär det ingen ek eller skalkontakt för de vita, naturlig jäst och lång lagring på jästfällningen. Årsproduktionen ligger på  25 - 30.000 flaskor per år.

Jag hittar inga uppgifter om 2009 Bianco degli Arzillari på I Clivis hemsida. Utifrån mina första intryck och kunskaper om regionen drar jag slutsatsen att det handlar om en blandning med en mycket hög andel tocai friulano. Doften är rätt återhållsam med en nedtonad frukt. Istället finns här en markant mineralkaraktär med sälta, krita och vitpeppar. Här finns också något som påminner kylskåpssvalt fläskkött och kryddpeppar. Intressant och mycket druv- och ursprungstypiskt. Trodde jag. Efter lite googlande hittar jag uppgifter om att vinet är gjort på chardonnay, sauvignon blanc och traminer !  Här har vi alltså ett vin som verkligen visar på ursprunget snarare än druvsorterna. För mig är det snudd på ofattbart att ett vin gjort på så aromatiska druvsorter doftar som Bianco degli Arzillari. Med facit i hand hittar jag såklart lite sauvignon blanc-toner men de druknar nästan i det mineraliska. Smaken blir ingen större överraskning. Vinet är kraftfullt med frisk syra, citrustoner och mineralisk sälta. En smak som verkligen rensar munnen. Lång eftersmak med en lätt bitterhet.

Bianco degli Arzillari är ett mycket intressant vin. Kostade 135 DKK men finns inte längre på Niche Vins hemsida. Det gör däremot sex av I Clivis övriga viner och de ska definitivt kollas upp närmre.