Surkål & korv

Sagt och gjort. Hemkommen efter en slitsam arbetsdag fann jag inte bara en slatt Tahbilk i kylen, utan också en skvätt Ca' Rugate Monte Fiorentine sen i fredags. Utan att grubbla alltför mycket över hur detta kunde vara möjligt genomförde jag en liten provning. Efter min besvikelse över Monte Fiorentinen och förtjusning över Tahbilk var jag naturligtvis allt annat än objektiv, och fann förstås även nu Tahbilk mer tilltalande - mer komplext och långlivat i näsan och munnen. Det var något att fundera över medan jag blandade konservburks-surkål, grönt äpple, rödlök, kummin och några droppar av vinet i en kastrull och lät det hela puttra sig samman.

När min kära hustru dök upp bad jag henne göra ett halvt om halvt blint test. Hon tyckte Monte Fiorentino var godast, medan Tahbilk fick omdömet att det luktade och smakade vått ylle. Det är kanske det jag gillar, den där lite unkna doften som jag så gärna förlorar mig i. Tillsammans med den friska frukten som dominerar i smaken blir det intagande tycker jag. Nåväl - inget entydigt omdöme, som sig väl bör. Vi enades i alla fall om att surkålen blev ovanligt lyckad. Jag har - till skillnad från Esping - aldrig varit i Alsace och festat på choucroute och vitt vin, men den dagen kanske kommer. Däremot har jag gått loss på bigosz i Polen, med öl till. Man får ta seden dit man kommer