2012 Le Plan - Vermeersch GT-A

Häromveckan gjorde belgaren, fd tävlingsföraren och vinproducenten Dirk Vermeersch ett Ängelholmsbesök. Han presenterade ett halvdussin viner med särskilt fokus på GT-linjen. GT ska utläsas som Grand Terroir men kopplingen till Dirk Vermeersch tidigare karriär är ju inte precis långsökt. GT-vinerna generellt är lite för mycket frukt, alkohol och fat för min smak. Ett av vinerna hade dock en helt egen karaktär och hade dessutom fått en lite mer återhållsam ekbehandling. Igår provade jag om vinet på hemmaplan.

Le Plan GT-A är inte druvren aramon utan det finns en del alicante med i bilden, lite oklart hur mycket. Aramon var en gång i tiden den mest odlade druvan i Frankrike. Den extremt högavkastade druvan satte billigt bordsvin på fransmännens bord fram till mitten av 1900-talet. Idag är aramon nästan helt bortglömd och i södra Rhône tillhör den inte de godkända druvsorterna. Dirk Vermeersch har ett par hektar med riktigt gamla och lågavkastande stockar. Uttaget ligger på c a 25hl/ha.

Vinet är mycket mörkt i färgen, nästan svart och helt ogenomskinligt. Kraftfull doft med mörka bär, stalltoner, kryddor, mandel och mörk choklad. Fullmatad men ändå inte tung. Smaken följer aromerna väl. Mycket söt bärfrukt som balanseras av ganska hög syra och distinkta tanniner.

Det här skiljer sig rätt mycket från det jag vanligtvis ställer på bordet men jag gillar det här vinet. Tillgängligt, lättgillat men med en egen karaktär. Emilie Vin i Fredensborg säljer för 115 DKK.

2013 Domaine Monier Perreol Syrah VdP

För att hämta inspiration till ett inlägg om helgens holmgång på Helsingörs vinfestival korkade jag upp ett av inköpen. När det dessutom vankades slöstekta, svartvinbärsmarinerade revbensspjäll till kvällsmat kändes valet av en purfärsk syrah från en favoritproducent inte särskilt svårt.

2013 Domaine Perreol Syrah VdP är producentens instegsvin och här har snackar vi verkligen no-nonsense syrah. Purpurfärgat men inte så tätt i färgen. Oerhört charmerande, arketypisk ung syrahdoft. Rökig chark, peppar, sötlakrits, svarta oliver mineraler, svarta vinbär och björnbär. Över den blandningen svävar lite florala övertoner. Smaken är sval, ren och läskande. Söt frukt, friska syror och relativt lätta tanniner. Lättdrucket och enkelt men absolut inte banalt.

Kostar 110 DKK hos Vores  Marked. Här finns även DMPs övriga viner och en hel del andra spännande prylar

2006 Saint Jean du Barroux La Pierre Noir

Häromdagen uppmärksammade Frankofilen att Bristly börjat importera Philippe Gimels viner till Sverige. Jag har ännu inte blivit färdig att prova de nya årgångarna utan korkade upp en äldre årgång.

2006 La Pierre Noir buteljerades först som SJB 5 och fick senare ny etikett och nytt namn. Det är drygt tre och ett halvt år sedan jag bloggade om vinet senast och det har onekligen hänt en del. Blåsticken är nästan helt borta och vi har ett mörkt rubinrött vin i glaset. Doften har taggat ner en del och frukten har tagit ett litet steg tillbaka. Nu bjuds vi på svartpeppar, garrigue och söt lakrits som tillsammans med mörka, fullmogna körsbär och steniga mineraler turas om att hamna i fokus. Bra då, ännu bättre nu

Smakmässigt har det utvecklats till en riktigt smooth spelare. La Pierre Noir bjuder på en perfekt balans mellan mörk, pulserande körsbärsfrukt, frisk syra och finkorniga tanniner som ger ett mjukt men ändå distinkt grepp. Lång avslutning med lakrits och de där typiska steniga sensationerna.

Bristly säljer till riktigt bra priser. Aktuella årgången 2008 kostar 269 kr och även de båda andra vinerna La Source och L'Argile är mycket rimligt prissatta, betydligt bättre än i Danmark faktiskt.

2011 Louis Cheze Ro-Réé Saint-Joseph & 2010 Pierre Gonon Saint-Joseph

Det här var inte alls tänkt som en jämförande test där vinerna ställdes mot varandra. Det bara blev så... Ung syrah är bland det bästa jag vet och när en  nordrhonare i vettig prisklass får lovord i bloggosfären är det en av få saker som kan få mig att utmana min monopolfobi.

2011 Louis Cheze Ro-Réé Saint-Joseph har kanske inte tokhyllats av vinbloggare men hade nog kunnat plocka en framskjuten plats på Räknetrissens lista om en sådan gjorts för septembersläppet. 94 poäng av Decanter, massor av fynd-stämplar, fyrar och stjärnor väcker ju onekligen en del förhoppningar om en schysst syrah-kick. Jag korkar upp, tar ett litet glas framför spisen och tänker att det här verkar vara en svårflörtad typ. Vinet får en vända på karaffen medan den burgundiska köttgrytan går klart på spisen. Någonstans här väcktes också tanken på en back-up. Det handlade trots allt om söndagsmiddag och mina syrah-cravings började anta svårhanterliga proportioner.

Två timmar efter öppnandet tar jag nästa glas och möjligen har det hänt något.  Viol, mörka bär och rök i doften. Smaken kryddig med typisk björnbärsfrukt och svarta vinbär. I avslutningen en lätt ekbeska. Alla beståndsdelarna finns där men det viktigaste saknas. Det finns inget liv i vinet. Det här är ung syrah med handbromsen åtdragen. Detta vill jag definitivt inte vara med om. Det här är inte dåligt. Det är tråkigt och det är värre, mycket värre.Nästan så att man tänker: Cheze, Louis ! Hur kunde det bli såhär ?
Nåväl, när nöden är som störst är räddningen som närmast. Och vilket sätt att bli räddad på. När det gäller 2010 Pierre Gonon Saint-Joseph kan man verkligen tala om tokhyllningar i bloggosfären. Välförtjänta sådana. Det här smakar exakt som jag vill att ung syrah ska smaka. Ung, otålig skogsbärsfrukt som bara sprutar ur glaset. Krydderier, rök, peppar, tapenade och lakrits gör det ännu roligare. Smaken är en perfekt spegling av doften. Livfullt, läckert och vitalt. Fullpackat men inte det minsta tungt. Massor av frukt med syra och tanniner som matchar. Inga ihoppressade läppar här inte utan ett vin som kysser med öppen mun.

2007 Domaine Moniere St Joseph Les Serves

Ett inlägg hos Lessrof gjorde att det hamnade en flaska St Joseph på slaktbänken. 2007 Domaine Monier St Joseph Les Serves har jag bloggat om tidigare men det var ett tag sedan. Spännande att se vad som händer på lite drygt två år.

Vinet har fortfarande en ungdomligt tät, blåröd färg. Även doften är  vital med svarta vinbär i förgrunden och en fond av skogsbär, viol, tjära och lakrits. Fatlagringen märks men är inte alls störande.     Smaken bjuder söt bärfrukt, frisk syra och distinkta tanniner.

Sammantaget en bra och riktigt sympatisk nordrhonsk syrah. Min enda invändning är att vinet just nu känns lite för lagom. Kanske för att det befinner sig i medelåldern, mellan ungdomlig charm och mognad. Allt finns där men ändå inget som riktigt fångar eller fascinerar.

Emilie Vin importerar inte längre men har fortfarande flaskor kvar för 185 DKK

2011 Domaine Barou St Joseph

Om det finns något som jag få okontrollerbara cravings efter så är det ung syrah. Jag älskar den där doften av våryster mörk bärfrukt som gärna får komma i följe med rökt fläsk, violer, peppar och mineraler. Om smaken matchar doften och dessutom höjer insatsen med rejäl syra och distinkta tanniner så är jag mer än nöjd. Det behöver inte vara så märkvärdigt bara de där grundläggande elementen finns där. Jag blir oftast nöjd med vad jag hittar i Crozes-Hermitage och St Joseph.

Domaine Barou är en liten egendom  som producerat vin sedan 1920 och bedrivit ekologisk odling i 35 år. Man har sju hektar i och i anslutning till St Joseph. Syrah är som sig bör huvuddruvan men man odlar också en del matsanne och viognier. 2011 Domaine Barou är domänets enklaste St Joseph. 80% av druvorna avstjälkas, kallmaceration i fyra dagar och 20 dagars fortsatt jäsning och maceration vid 30 - 32 grader. Lagring i åtta månader på mestadels använda barriquer.

Vinet går i en blåröd nyans men är inte riktigt så mörkt och tätt som jag väntat mig. Doften är förvånansvärt återhållsam men alla komponenterna finns där.  Svarta vinbär, björnbär, violer, peppar och lakrits är ju typiska komponenter i syrahdoft men jag saknar intensitet. Det här är på alla sätt trevligt men lite för nedtonat. Smaken funkar på ungefär samma sätt. Allt är där, på rätt ställe dessutom, men lite för nedtonat. Lite mer syra, lite mer frukt och lite mer tryck så hade jag varit helt nöjd.

Nu blir jag rätt nöjd ändå när jag vant mig vid just det här vinets uttryck. Smaken med ung bärfrukt och svarta vinbär på toppen, lakrits och mineraler är faktiskt inte dum alls. Bra längd, lite strävhet och en aningen bitterhet i avslutningen.

Vinets säljs av Emilie Vin och kostar 125 DKK

2010 Alain Grillot Crozes-Hermitage

Det finns väl ingen större anledning att göra några  utläggningar om fenomenet Alain Graillot och hans Crozes-Hermitage. Jag har dock aldrig druckit något av hans viner  förutom en och annan provningsskvätt. Det hade jag väl egentligen inte tänkt göra nu heller men när jag i fredags motvilligt tvingades till ett bolagsbeök för att handla en födelsedagspresent så upptäckte jag till min förvåning att det fanns flaskor kvar. Det bar sig inte bättre än att några av dem hamnade i min plastkorg.

2010 Alain Graillot Crozes-Hermitage ser verkligen ut som en ung syrah ska göra med en tät, mörkt blåröd färg. Doften är också ett skolboxexempel. Ung och lite bångstyrig så bjuder den på en väldig massa olika saker. Björnbär och körsbär, rökt medwurst och bacon, kryddor, viol och lakrits samt en del fattoner. Lite spretigt och ofokuserat men med en charm som verkligen tilltalar mig.

Naturligtvis är smaken samma andas barn. Det är mycket som händer här. Kokar man ner upplevelsen till väsentligheter så handlar det om ett drygt medelfylligt vin med rejäla syror och strama tanniner. Nu har vinet rätt mycket frukthull med björnbär och svarta vinbär som ger omedelbar drickglädje. Där bakom så finns struktur för en lång och ljus framtid. Det brukar ju sägas att syrah ska drickas riktigt ung eller lagras länge. För min del är det drick nu som gäller med just det här vinet och det kommer att bli påfyllning.

2009 Domaine Barou VdP Colllines Rhodaniennes Rouge Syrah

Precis i början av 2010 skrev jag om 2010 Les Champs Libres och fann att det var ett i grunden rätt ok vin men störde mig lite på pris och framtoning. Ett schysst bistrovin, varken mer eller mindre som klätts i hipstermundering och fått en prislapp på 100 DKK. Ett skäl till att jag störde mig då var nog att jag drack vinet parallellt med sista flaskan av en stor budgetfavorit, 2007 Domaine Barou Cuvee des Vernes som är ett väldigt mycket roligare vin.

Domaine Barou har det mesta av sina marker i St Joseph. Tidigare har man framförallt odlat annan frukt men sedan tidigt 90-tal har vinproduktion varit huvudfokus. Odlingen bedrivs ekologiskt sedan 1975. Man har 7ha vinmarker och producerar två St Joseph-tappningar och två VdP. Ikväll provade jag den allra enklaste 2009 VdP Colllines Rhodaniennes Rouge Syrah. 80% av druvorna avstjälkas, två dagars kallmaceration och därefterytterligare 12 dagars maceration vid 28 graders temperatur. Vinet lagras därefter nio månader på välanvända (5-6 ggr) barriquer.

Vinet är purpurfärgat och inte fullt så tätt som jag hade väntat mig. Doften är rätt återhållsam med bara lätta syraharomer. Lite svarta vinbär, björnbär och peppar. En vända på karaffen gör ingen större nytta. Det här är också ett vin att dricka snarare än att sniffa på.  Vinet är relativt lätt och slankt. Söt bärfrukt, frisk syra och tydliga tanniner. Inga konstigheter, inget raffinemang men rent, rakt, enkelt och ärligt vilket räcker rätt långt i min bok. Klarar salsiccian  lika bra som  en hygglig dolcetto eller barbera  Ett riktigt bistrovin m a o som kostar som ett bistrovin ska kosta d v s 60 DKK. Emilie Vin säljer.

Domaine La Bouissiere 2009 Gigondas & 2009 Vacqueyras

Det är inte grenachedominerade sydfransoser med 15% alkohol som dominerar inläggen i bloggosfären just nu. Åtminstone är det inte de flaskorna som inspirerar bloggare till panegyriska inlägg och får superlativen att stå som spön i backen. Så varför inte ta och titta lite närmre på ett par sådana flaskor när det är dags att äta de sista resterna av påsklammet. Jag provar Domaine La Bouissieres båda bas-cuveer

Domaine La Bouissiere ägs och drivs av bröderna Gilles och Thierry Faravel. De har nio ha i Gigondas och några i Vacqueyras. Familjen har odlat druvor länge och buteljerat själva sedan slutet av 70-talet. De gick över till ekologisk produktion några år senare. Idag intervenerar man så lite som möjligt i källaren. Man kör med spontan jäsning använder minimalt med svavel, filtrear inte. De har ett av områdets svalaste lägen på närmare 500 meters höjd. Domaine La Bouissiere tillhör alltid de som skördar senast i Gigondas.

2009 Gigondas är gjort 70% grenache och 30% syrah (och möjligen en liten skvätt mourvedre). 80% av druvorna avstjälkas. 30% lagras på cementank och resten på fat varav 10% nya. Vinet är djupt rubinrött med purpur i kanten. Doften är verkligen arketypisk för området. Dov, mörk bärfrukt med körsbär och skogsbär. Rejält med både garrigue och dofter från kryddboden. Mineralerna tar sig visar sig både som våta stenar och skiffertoner. Med lite luft dyker det även upp lite lakritskonfekt

Smaken är fyllig, rustik och rejäl på alla vis. Här är det öppna spjäll med körsbärspraliner och riktigt maffig frukt. Frisk syra som ger bra balans. Kryddigheten och mineraler tonar fram i avslutningen och tanniner stramar upp rejält. Lång eftersmak.

Till maten är det här riktigt bra redan nu. Perfekt till både lamm och vällagrade hårdostar. Ett vin jag gärna återvänder till om sådär tre till fyra år. Kostar 195 kr hos e-Wine

2009 Vacqueyras består av 60% grenach och 20% vardera av syrah och mourvedre. De sistnämda druvorna känns verkligen i doften och facit förvånar mig något. Utgångspunkten är densamma som i Gigondas-vinet men här går mina associationer till björnbär och svarta vinbär. Här finns lite grillkol, julkryddor och lakrits tillsammans med viltaromer.

Smaken är fyllig och kraftfull. Syran är något lägre än i det föregående och till en början känns det som att vinet inte riktigt har stoppning för att fylla ut 15% alkohol. Med rejäl luftning och en temperatur på under 18 grader så blir det mycket bättre. Fullmogna svarta körsbär dominerar smaken tilsammans med saftiga plommon och svarta vinbär. Frukten sekonderas av choklad och julkryddor. Trots allt anständig syra och rejäla tanniner. Kostar 174 kr hos e-Wine.

Jag gillar båda vinerna för sin rejäla och ursprungstypiska framtoning. Inget fjäsk, inga inställsamma eftergifter. Ingen tvekan om att det är Gigondas vinet som är favoriten. Här finns en bättre syra, mer finess och en extra växel. Vinet är dessutom mycket rimligt prissatt.  Båda vinerna är varuprover.

2009 Famille Kreydenweiss Chateauneuf-du-Pape

Det är trängsel på slaktbänken just nu. Julen kom emellan och stoppade upp vinkonsumtionen. Dessutom är en Danmarkstripp nära förestående och det gäller att hinna kolla upp vilka av tidigare hugskott som det behöver fyllas på av.

Ett sådant som jag inte hunnit prova är 2006 Famille Kreydenweiss Chateauneuf-du-Pape. När jag och Jörgen i våras besökte familjen Kreydenweiss i Manduel gjorde 08:an av samma vin stort intryck. Jag passade på att köpa några flaskor hos Theis Vin när de sålde 06:an för strax över 200 DKK men har inte blivit färdig att prova förrän nu.

Vinet är gjort på köpta druvor som odlats biodynamiskt och 06:an är första årgången på marknaden. Druvorna kommer från en 2 ha stor vingård med 100 - 120-åriga grenache-stockar. Det finns en liten del, c a 5%, syrah och mourvedre i blandningen. Efter skörd transporteras druvorna c a 50 km från Chateauneuf-du-Pape till familjen Kreydenweiss anläggning i Manduel där vinet jäses och lagras på 600-litersfat.

Färgen är mörkt, tätt och purpurfärgat. Doften går lite i samma still. Det är en mörk, mäktig vägg av mosade jordgubbar och körsbärslikör som strömmar ur glaset. Bakom den mäktiga frukten finns typiska örtkryddor och mineraler tillsammans med en del fattoner

Smaken matchar inte riktigt doften fullt ut och vinet känns betydligt lättare än vad doften vittnar om. Första intrycket är kraftfullt med läcker kirsch- och jordgubbsfrukt men smaken är förvånansvärt kort. Bra syra hjälper upp och ger helheten fräschör och elasticitet. Tanninerna är lite trista och bittra och eftersmaken har inte den förväntade längden. Alkoholen slår dessutom igenom när vinet närmar sig sval rumstemperatur. Stoppningen som krävs för att ett sådant här vin ska funka saknas helt enkelt.

 Ett mer än passabelt vin men inget jag känner något behov att att fylla på lagret med. I samma stil, fast bättre,  och för mindre pengar, finns Philippe Gimels L'Argile och La Pierre Noir. I betydligt angenämare prisklass hittar man Marc Kreydenweiss Costieres de Nimes-produktion

2006 Domaine Marc Kreydenweiss Barbabelle

Vårens besök i Costières de Nimes lämnade en massa lösa trådar efter sig. Vi provade en hel drös med viner som jag mer än gärna hade stiftat närmare bekantskap med. En del producenter kändes som direkt nödvändiga att följa upp. Det hade säkert blivit mycket mer CdN på bloggen om det inte varit för monopolet. Där hittar man idag totalt åtta viner från området.

En av de producenter som gjorde allra störst intryck på oss var Marc Kreydenweiss, Alsace-biodynamikern som sedan 1999 även har en egendom i CdN. Tryffelsvinet har något av Kreydenweiss Alsace-viner men inget ur Rhône-portföljen. För att hitta de vinerna får man bege sig över sundet till Theis Vin.

2006 Domaine Marc Kreydenweiss Barbabelle är gjort på en blandning av syrah, carignan och cinsault. Jag är osäker på hur vinet lagrats men gissar på en blandning av använda barriquer och stora fat. Doften bär åtminstone inga som helst spår av någon ek. Istället finns här en läcker blandning av körsbär, björnbär, lavendel och bio-äpplen. I bakgrunden en del funkiga tongångar, lite rök och lätt jordighet. I mitt tycke en väldigt charmig och rustik doft.

Det är ändå smaken som får mig att helt kapitulera inför Barbabelle. Det är egentligen inte ett särskilt spektakulärt vin utan ett väldigt välgjort vardagsvin där perfekt balans och hög drickbarhet är trumfkorten. Vinet är medelfylligt med saftiga bär i centrum. Bra koncentration, frisk syra av nästan italienskt snitt och väl integrerade tanniner.

Vinet kostar runt 90 DKK hos Theis som ett riktmärke. Här åker priserna jo-jo hela tiden och ibland säljs Barbabelle för 60. Man säljer både Alsace- och CdN-vinerna men har inte plockat hem toppvinet Ka, en druvren carignan från 100-åriga stockar. Det är synd. Kanske en boll för Tryffelsvinet att springa på ? Eller för Vinik ?

Costieres de Nimes vs Chateauneuf-du-Pape

En fråga som ofta mal i mitt huvud är hur bra ett visst vin egentligen är ? Jag har lätt för att bli fascinerad, engagerad och nyfiken, och då är det lätt att delar av omdömet sätts ur spel. Ta bara vår senaste resa som exempel. Södra Rhône är inte mitt favoritområde men efter att ha rest runt under några dagar i Costieres de Nimes, träffat småproducenter och fått en känsla för området så vill jag ha mer. Som både jag och Jörgen så gjorde såväl kvalité som prisbild oss förvånade. Hur mycket handlar vår entusiasm om att vi blivit förförda i stunden och hur mycket konfrontation med vardagen kommer den att tåla.

Gårdagens experiment är sprunget ur dessa funderingar. Jag tänker inte att det ska kunna ge något entydigt eller tillförlitligt svar men kanske någon fingervisning.Möjligtvis väcker det bara nya funderingar. Tanken var hursomhelst att låta en grupp erfarna provare smaka fyra viner av samma årgång blint. Tre av vinerna har Costieres de Nimes som ursprung. Ett vin kommer från det närliggande Chateauneuf-du-Pape. Provarna är 16 av mina kurskamrater från Munskänkarnas tre-betygs kurs och uppgiften att hitta bästa vinet. Vinerna provades helblint för kursarna och halvblint för min del.

Glas nr 1 har viss transparens i en brunröd nyans. Doften bjuder på tydliga mognadstoner. Jag hittar sviskon och lakrits, örtkryddor, jordgubbsmarmelad och stallighet. Smaken är ganska mjuk med vital syra och de olika komponenterna är väl integrerade. Ganska sträva tanniner.

De övriga provarna ger kommentarer som "Tydligast tanniner" "Mulligt och kraftfullt", "Moget"

"stalligt". Sex av de sexton provarna håller detta som bästa vinet.

Bakom staniolen dolde sig 2005 Domaine du Vieux Lazaret, en av systembolagets billigare Chateauneuf-du-Paper gjort på en blandning av grenache, syrah, mourvedre, cinsault och counoise. Årgång 2007 kostar 199 kr på systembolaget.

Kvällens andra glas bjuder på en något mörkare och tätare röd färg. Doften ger hintar om en hög andel syrah. Tydliga animaliska toner, viltkött och charkturier. Viss pepprighet, viol och svarta vinbär. Smaken är intressant och drar åt lite olika håll. Här finns vitala röda och mörka bär som möter svarta oliver, lakrits och choklad.Frisk syra och silkiga tanniner.

Kursarna tyckte att vinet hade en "intressant kropp" och att det var "fylligt och balanserat". Några ville placera vinet i Italien medan merparten var tvärsäkra på att ursprunget var franskt. Jag och ytterligare en provare hade detta som favorit, alltså två röster totalt.

När draperingen föll visade det sig handla om 2005 Mas des Bressades Cuvée Excellence. 100% syrah som lagrats 12 månader ett, två och tre år gamla barriquer.
Kostar 10-12 euro i butik.

I glas nummer tre möts man av mera moderna tongängar. Mycket kaffe och rostade toner. Vidare björnbär och svarta vinbär med hög intensitet och en del peppar. Även smaken domineras av faten. Fylligt, sötfruktigt, nästan syltigt och rätt hög alkohol. "Eld, styrka och alkohol" säker någon. En annan kursare tycker "mjukt, nästan för mjukt". De flesta positiva och vinet får sju av de 16 rösterna och blir kvällens segrare.

Vinet är 2005 Chateau Valcombe Garance Rogue gjort på 100% syrah som legat 15 månader på 300-litersfat av ny fransk ek. Kostar c a 15 euro på plats och 165 DKK hos danska Vinens Verden

Kvällens sista vin skiljer sig markant från de övriga. Det är betydligt ljusare i färgen. Doften bjuder på generösa doser målarfärg. Här finns elegant frukt på temat hallon/jordgubb, höstlöv och lakritskonfekt. Väldigt trevlig doft som jag går igång på. Smaken domineras av den söta frukten som balanseras av bra syra och rejält med finkorniga tanniner. Tyvärr också ett visst alkoholgenomslag som drar ner betyget. Detta vinet blir det mest diskuterade under kvällen. Någon är säker på att vinet är nebbiolobaserat, andra hävdar Pinot Noir med bestämdhet men merparten placerar vinet i södra Frankrike. "Mycket intressant", "mer intressant än gott", "godis", "mandel och målarpyts" var kommentarer som fälldes. En provare tyckte detta var bäst.


Vinet som väckte dessa reaktioner var 2005 Chateau Beaubois Cuvée Elegance. 90% Grenache och 10% syrah som lagrats lagrats sex månader på stora fat. Kostar c a 12 euro i butik.

Jag tror inte man ska dra några långtgående slutsatser av provningen. Men några reflektioner ska jag försöka mig på. En sådan är att kvalitet alltid kostar. Man gör inte bara bra och billiga vardagsviner i Costieres de Nimes men ska man upp i kvalité så kostar det. Jag skulle gissa att samtliga viner vi provade under kvällen skulle ha priser på 150 - 220 kronor om de lanserats på den svenska marknaden, d v s i nivå med vad vi får betala för en billig Chateauneuf-du Pape. Det verkar ju också vara på den nivån som vinerna presterar.

2004 Domaine La Soumade Rasteau Cuvée Prestige

Jörgens inlägg från igår blev en påminnelse om hur snävt perspektivet är i den svenska vinvärlden. Visst ältar jag om Friulien och gör utvikningar till Slovenien och Gerogien ibland. IV-Patrik lyfter fram okända piemontesiska appellationer. Ett och annat strö-inlägg på andra bloggar blir undantag som bekräftar regeln att perspektivet är snävt. Och handen på hjärtat, när läste, eller skrev, du ett inlägg om ett vin från Rasteau senast ?
Monopolet med ett av världens bästa sortiment har inte en enda flaska att erbjuda. Det mera blygsamma norska monopolet (skandinaviens bästa utbud ??)har sju.

För ett drygt år sedan provade jag 2004 Rasteau Cuvée Prestige från Domaine La Soumade. Ikväll, efter årets hittills längsta löprunda, kändes det som läge för ett återbesök. Jag behövde något värmande och det stod biffar av vildsvinsfärs med ugnssteka rotfrukter på menyn. Cuvée Prestige är en blandning på 80% grenache, 10% mourvedre och 10% syrah. Största delen av vinet har lagrats på cement och 20% har lagrats på använda barriquer.

Vinet har en tät, mörkt blåröd nyans. Doften är typiskt sydrhonsk och rätt rustik. Mycket tydliga animaliska toner, stall, mogna körsbär och jordgubbar. Jag hittar också lite piptobak, lakrits och mineraler. Det finns också en del alkohol men här uppfattar jag det som inbjudande, värmande och välkomnande snarare än störande. Körsbärslikör snarare än hembränt.

Smaken lever mer än väl upp till de löften som doften ger. Det här är ett rejält, hjärtligt och värmande vin. Även om det är väldigt att trevligt att dricka på egen hand så är det tillsammans med maten som det verkligen kommer till sin rätt. Vinet är drygt medelfylligt med bärfrukten i centrum. Frisk syra, rejäla men förvånansvärt finkorniga tanniner och bra, kryddig eftersmak. Skitgott helt enkelt.

2009 Mas Louise

Det är lätt att bli fartblind, tappa ödmjukheten och perspektivet. Nu har jag inte lunchat med Gaia Gaja och druckit nebbiolo i mångtusenkronorsklassen. Min fartblindhet inträder redan vid betydligt lägre hastigheter. Den senaste veckan har jag varje dag druckit förträffliga och ytterst personliga viner från bl a Bressan, Seant Jean du Barroux och Phesant's Tears. Så ikväll få det bli friday evening coming down med ett varuprov från Arvid Nordquist.

2009 Mas Louise är en Côtes-du-Rhône på 65% grenache och 35% syrah från Domaine Duseigneur. Företaget drivs av familjen Duseigneur, en av Frankrikes pionjärer vad gäller ekologisk odling. Idag är produktioen biodynamisk och man tillhör topproducenterna i Lirac. Mas Louise är deras enklaste vin gjort på köpta druvor. Det är heller inte biodynamiskt certifierat men väl ekologiskt.

Vinet har en mörk, blåröd färg. Det ser m a o ut precis som ett ungt Rhône-vin ska se ut. Doften känns också väldigt välbekant. En trevlig blandning av mörka bär, plommon, pepprig kryddighet och lite lakrits. Charmigt, enkelt och kravlöst.

Smaken är relativt fyllig. Vinet har bra balans mellan frukt, syra och tanniner. Smakerna från doften går igen. I slutet känns smaken något klen och alkoholen känns rätt tydligt.

Det här är ett enkelt vin som smakar som ett enkelt vin ska smaka. Inga konstigheter, utan ett okomplicerat matvin som trivs väl tillsammans med kvällens lammsmäcka med ugnstekta rotfrukter. Det vore onekligen kul att prova Domaine Duseignurs toppviner.

Ekologiska viner på Bjärhus

Igår kväll höll jag min första vinprovning utanför munskänkssammanhang. Platsen var loftet Bjärhus gårdsbutik. Temat ekologiska, hantverksmässigt framställda och ursprungstypiska viner. Det stora flertalet av gästerna var inte särskilt vana vinprovare. För mig känns platsen som det nära nog perfekta sammanhanget för de viner jag gillar. Deras syn på hur mat bör produceras speglar precis mina åsikter om hur man åstadkommer bra vin. Philippe Gimel höll en provning på Bjärhus för ungefär ett år sedan. När vi den gången klev ur bilen på gårdsplanen sa han direkt att han kände sig hemma.

Inför provningen botaniserade jag bland Vinminvins viner. Trots att jag har haft en hel del kontakter med dem under det senaste året har jag inte haft riktigt koll på hur mycket intressant det finns att hämta där. En rätt stor del av deras sortiment fyller de kriterier jag satt upp för provningen. Jag bestämde mig för fyra viner ur Vinminvins sortiment och spetsade med en favorit som just lanserats i beställningssortimentet. Två vita och tre röda, två franska och tre italienska. Först provade vi utan mat och sedan till långkok på fransyska. Lite mer än vanliga provningsskvättar i glasen.

Första vinet är 2009 Frantz Saumon Mineral+ från Montlouis i Loire. Ekologisk produktion, naturjäst, jäst o lagrat på ekfat av varierande storlek. 100% chenin blanc. Guldgult i färgen, intensiv, ungdomlig doft av äpple, citrus och örter. Smaken är verkligen instant pleasure. Omöjlig att inte falla för men inte det minsta inställsamt. Lever verkligen upp till namnet med flintiga mineraltoner. Massor av äpplen och citrus i smaken, uppfriskande syra som packas in i en lenande restsötma. Supertrevligt bersåvin, säkerligen en utmärkt ackompanjatör till asiatiska rätter och ost.

2009 San Savino Ciprea på 100% pecorino fick den något otacksamma uppgiften att ta vid. Jag insåg direkt att jag placerat vinerna i fel ordning. Givetvis skulle detta inlett. Mycket personlig doft. Lite jästig med aromer av citrus och päron. Tydliga mineraltoner och viss kryddighet. Smaken frisk, balanserad och med bra längd. Ett mycket intressant och personligt vin som säkert skulle vinna på några års lagring.

Vi fortsatte provningen med 2004 Bressan Schioppettino som jag bloggat om ett antal gånger tidigare. En stor personlig favorit som varit med på varje provning jag hållt. Jag ser ännu ingen anledning att bryta den traditionen. Precis som vanligt fin bärfrukt och lätt pepprighet. Över hela härligheten en lätt fläderaktig blommighet. Det känns också som att vinet har börjat utveckla lite tydligare mognadstoner med inslag av läder och tryffel. Smaken uppvisar perfekt balans. Bra frukt, frisk syra och perfekt tanninstruktur. Om mina beräkningar stämmer har jag korkat upp 30 flaskor av just detta vin. Den jag smakade under provningen den hittills bästa. I eftermiddag blir det en till.

2007 San Savino Fedus kommer från Marche och är gjord på 100% sangiovese. Intensiv och kraftfullt mörk doft med körsbär, choklad, bittermandel och nästan portvinsliknande aromer. Smaken går i precis samma still med frukten i centrum. Mycket kraftfulla tanniner och lång eftersmak. Ett välgjort vin men det finns en liten restsötma som stör mig. Det känns också som att det faller lite utanför ramen i detta sammanhang.

Provningen avslutades med 2006 SJB L'Argile. En ny årgång av vinet som i tidigare årgångar hette Cuvée Oligocene. Det handlar om en grenachedominerad blandning med 15% syrah och en liten del carignan och cinsault. Komplex doft med skogsbär, tobak, våta stenar och en del animaliska toner. Smaken mångfacetterad, fyllig, balanserad och kraftfull. Väl integrerade tanniner och en eftersmak som hänger kvar länge. För mig är detta bästa årgången hittills.

Sammanfattningsvis var det här en oerhört positiv upplevelse som verkligen gav mersmak. Jag kände en viss oro för hur vinerna skulle tas emot av en publik som inte provat så mycket men de möttes av stor öppenhet och lust att upptäcka. Mineral+ blev såklart den vita favoriten medan rösterna fördelades precis jämt på de tre röda. Flera som uttryckte en viss tveksamhet till Bressans Schioppettino förundrades över hur gott vinet var till maten. När det gällde Fedus var förhållandet det omvända. Många hade det som favorit vid den inledande provningen men tyckte att det tog över för mycket som matvin.

Samtliga viner, förutom Bressans Schioppettino som du hittar i BS, går att beställa från Vinminvin. De båda vinerna från San Savino finns även i beställningssortimentet via Ad Libitum.

Läs mer om Bjärhus här

2009 Saint Ferreol Côtes du Rhône - Eric Lichtlé goes Rhône

Jag gillar vin och jag gillar berättelser. Bakom varje vin finns det oftast en intressant historia. I Portland, Orgeon finns en vinhandlare som varje vecka skickar ut ett nyhetsbrev där ett eller två viner får en lång och välskriven presentation. Jag blir nästan alltid nyfiken på de presenterade vinerna och sugen på att prova men så långt som att betställa från Oregon för att stilla min nyfikenhet är jag inte beredd att gå. Och det finns ju faktiskt viner med en fascinerande historia på närmare håll.

Kvällens vin hittade jag via ett mail från Alsace-producenetn Eric Lichtlé. I utskicket han gjorde inför julens Danmarksbesök fanns ett Côtes du Rhône listat. Eric säljer normalt bara sina egna viner och naturligtvis väckte detta avsteg min nyfikenhet. Jag frågade Eric hur vinet hamnat i hans sortiment och fick ett svar som inte var helt sammanhängande utan påminde lite om Antonio Tabbucchis "Damasceno Monteiros förlorade huvud". Jag tolkade historien ungefär som att Eric Lichtlé iu sin ungdom tillbringat en del tid i södra Rhône hos en vinproducent med en vacker dotter. Ungdomsförälskelsen gick över i vänskap och någon gång under hösten 2009 berättade den vackra dotter, numera ansvarig för vinproduktionen på Saint Ferreol, om hur fantstiska viner man fått till och att hon ville buteljera det bästa. Eric kontaktade den tunnbindande kompisen Assman och så hade Saint Ferreol en barriquelagrad Côtes du Rhône.

Jag fick hem mina flaskor igår, de tappades på flaska för två månader sedan och borde naturligtvis få vila ett bra tag till. Efter att ha hört halva storyn ville jag så klart höra resten.

Vinet är nästan opakt blårött. Doften är verkligen mäktig med mörka körsbär, intensiv kryddighet där nejlika, rosmarin, timjan och pinje sticker ut. Det känns verkligen som att sticka näsan i den sydrhônska myllan. Redan nu står det klart att det här kommer att bli riktigt bra till ugnstekta rotfrukter och fetaostfyllda köttfärsbiffar.

Vid första sippen fylls munnen av söta maraschinobär som snabbt följs av den tydligaste garrigue jag känt. Syran ger smaken ett rejält lyft. Tanninerna är relativt finkorniga. I den långa eftersmaken tumlar frukt och kryddighet runt tillsammans med lakrits och toffee. Vinet håller 14.5% och det känns men på ett positivt, värmande och lustfyllt sätt. Kraftfullt och mastigt men ändå i balans.

Vinet kostade 550 DKK för ett sexpack. Jag hoppas att Eric har några flaskor kvar till vårturen.

2006 Jean Luc Colombo Cornas Les Méjeans

Allt som oftast slår det mig hur lite jag kan om vin. Det handlar inte om någon insikt typ ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag kan. Mina kunskapsluckor är stora. Väldigt stora. I vissa sammanhang stör det mig inte det minsta. Jag törstar inte efter att lära mig mer om nya världen och jag struntade i Munskänkarnas 3-betygsprov utifrån tanken att jag inte vill lära sådant som inte intresserar mig. Vin ska vara kul och finns inte lusten där så ser jag inte poängen med att plugga.

I andra fall ser jag min kunskapsbrist som direkt genant. Ofta förhåller det sig som så att jag kan väldigt lite om vin och betydligt mer vad andra skrivit, tyckt eller tänkt. Ta Cornas till exempel. Jag har, fram tills igår, provat ett säger ett vin från Cornas. 15 cl i ett dåligt glas på en vinbar i Göteborg. Ändå "vet" jag att Cornas-viner är rustika och kraftfulla viner som kräver lång lagring. Jag har också lärt mig att Jean-Luc Colombo är en av områdets modernister. Han lär göra mera tillgängliga viner, tillämpar 100% avstjälkning lagrar på ny ek och gör viner för relativt tidig konsumtion.

Ikväll provar jag hans 2006 Cornas Les Mejeans, ett vin som jag gissar tillhör ett av de blilligare från Cornas. Vinet är inte sådär typiskt syrah-tätt i färgen utan har en viss transparens som går i blårött. Doften är öppen och inbjudande redan från början. Tydliga animaliska toner och björnbär/svarta vinbär i första vågen. Sniffar man vidare dyker det upp inslag av järn, peppar, lakrits och läder. Inte så dumt alls faktiskt.

Smaken är medelfyllig och vinet känns varken särskilt rustikt eller kraftfullt. Björnbär/svarta vinbärskombot sitter i framsätet här också men lakritsen märks tydligt. Det finns också en lätt touch av vanilj. Syran är ganska frisk. Tanninerna är väl integerarde. De stramar upp och känns av men är inte särskilt framträdande.

2006 Les Mejeans imponerar inte alls på mig. Det är på inget sätt dåligt men känns inte det minsta spännande eller utmanande, snarare slätstruket och opersonligt. Jag har druckit många betydligt mer intressantaSt Joseph och Crozes-Hermitage för betydligt mindre pengar. Kostade ungefär en tvåhundring när det begav sig häromåret.

Läs vad Rhonarna tyckte för när de provade.

2007 Domaine Monier St Joseph Les Serves

Min upplevelse av 2006 Clos des Soutyéres förvånade mig. Eller kanske mer de kommentarer som droppade in. Först och främst så var det såklart kul att flera läsare tyckte till. Det som förvånade mig var kommentarerna kring eken. Jag brukar inte gilla viner med en alltför utpräglad fatkaraktär vilket en hel del tyckte att Clos des Soutyéres hade. Mig störde det inte så länge jag drack vinet. Däremot har det stört mig en del efteråt. Håller jag på att ändra smak ? Eller kan det vara så att jag inte druckit något syrah-vin på ett tag och att smaklökarna inte var helt kalibrerade. För att få svar på frågor som dessa öppnade jag en flaska 2007 St Joseph Les Serves från Domaine Monier, en producent som tjänar som säker referenspunkt för hur jag vill att syrah ska smaka

Domänet drivs av Jean-Pierre Monier och är beläget på relativt hög höjd i Brunieux. Ägorna omfattar 5 ha och odlingen är biodynmaisk. Fram till 2001 sålde Jean-Pierre sina druvor till ett lokalt koperativ men var inte nöjd med kvalitén på deras viner. Förmodligen inte med betalningen heller. Domaine Monier producerar ett vitt och tre röda viner. Les Serves är toppvinet gjort på speciellt utvalda druvor från drygt 30 år gamla stockar. Uttaget ligger på 24 hl/ha. Instegsvinet Cuvée Tradition ligger ett år på barriqueer, varav 30% nya. Jag gissar att Les Serves har en större andel ny ek.

Vinet har en mycket tät mörkt röd färg. Det finns en aning blått i kanten. Doften är mycket pigg och livlig med en helt underbar syrah-karaktär. Jag får alltid associationer till vårförälskelse och poprefränger när jag sticker näsan i ett glas ung syrah från Domaine Monier. Lätt parfymerad och blommig med massor av skogsbär, svarta vinbär, viol, tjära och lakrits. Fattonerna finns där i bakgrunden med en lätt vaniljtouch. Det här är en positiv och livsbejakande brygd.

Smaken fortsätter i samma upprymda stil. Åtminstone till en början. Härlig frukt och bra syra gör vinet till ett ypperligt matvin av nästan norditalienskt snitt. Plötsligt visar vinet upp sig från en annan sida. Rejäla tanniner och mineraltoner stramar upp och sätter gränser för allt de ämabla. Någon jävla ordning får det vara på ett syrah-vin, åtminstone om det kommer från norra Rhône. Lång, läskande och frisk eftersmak med klockrena svarta vinbär.

Det här är såklart mer ett vin i min stil. När jag jämför med Clos des Soutyéres så känns det här vinet oerhört mycket tydligare definierat, skarpare i konturerna och mycket mera användbart. Nu är såklart jämförelsen inte helt rättvis. Les Serves är för det första en druvren syrah, för det andra är det ungefär en hundring dyrare. Samtidigt en klar och tydlig påminnelse om hur ett riktigt bra syrah ska smaka enligt mig. Finns fortfarande på lager hos danska Emilie Vin.

2005 Domaine Santa Duc & 2008 Ioppa Uva Rara

Efter en månad med uteslutande italienska viner kändes det som att det var dags att att dricka något annat. När dessutom vädret slår om, temperaturen halveras och de mörka molnen drar in funkar det med något värmande från södra Rhône. Dock ingen 07:a utan ett av de första vin jag köpte med avsikt att lagra. 2005 Domaine Santa Duc provade jag för första gången för dryga två år sedan. Dags att kolla vad som hänt sedan sist.

Färgen har tappat de blåa inslagen och går nu i en tät mörkröd nyans. Doften har också tappat en del av babyhullet och den primära frukten är borta. Nu domineras den av körsbärslikör, rumtopf, läder och fataromer. Efter en stunds sniffande fyller det på med lavendel och örtkryddor. Smaken är mycket fyllig, värmande ochfortfarande närmast burdust. Smakerna följer aromerna väl och allt samlas ihop med bra syra och närmast brutala tanniner. Finalen är bittert och det känns väldigt tydligt att man inte gjort sig omaket att skilja druvorna från stjälkarna. Rustikt är bara förnamnet. Jag gillar det här skarpt men det är inte helt enkelt att hitta lämplig mat. Åtminstone inte mitt i sommaren. Jag tänker låta resterande flaskor ligga ett par år till och fylla på med några 07:or.



Till maten öppnar jag istället en italienare. 2008 Ioppa Uva Rara är på många sätt föregående vins raka motsats. Ett utpräglat matvin som inte ställer några stora krav men erbjuder desto mer omedelbar charm. Doften bjuder på hela paketet av saftig bärfrukt. Solmogna jordgubbar, hallon och röda vinbär. Smaken är precis lika ämabel som doften. Bra syra, mjukt lent och fruktigt. Läskande och lättdrucket som saft. Glas efter glas slinker ner tillsammans med lite blandade charketurier från Bjärhus och innan man vet ordet av är flaskan tom. Tack till Piemonte-Patrik för flaskan

Jag kan inte låta bli att tänka att det är viner som detta som är det definitiva beviset på att ett område har god vinkultur. Att även de enkla matvinerna, vardagsvinerna håller hög klass och har något att ge.

Säsongsavslutning

Igår höll Billigt Vin redaktionsmöte och säsongsavslutning. Semestern närmar sig och bloggandet får gå ner i viloläge ett tag. Jag och Jörgen konstaterar att umgänget med Italienska viner haft ett gott inflytande på oss och kvällen förflöt i allsköns ro utan incidenter. Vi han dock med att öppna en blandning av gamla favoriter och sådant vi var nyfikna på.

Första vinet blev 2003 Zidarich Vitiovska, ett vin från Carso gjort på en lokal druva. Zidarich var en av producenterna som medverkade på Fri Vin i Köpenhamn. Han arbetar efter biodynamiska principer. Druvorna till detta vinet odlas på c a 250 meters höjd, skördas i slutet av september/början av oktober. Musten har lång skalkontakt och vinet jäser utan temperaturkontroll i öppna kärl. Lagringen sker på stora ekfat. Vi provade vinet för ett par år sedan på Billigt Vins första extravaganza och blev förtjust.

Vinet har en lite grumlig gulorange färg. Doften tar nästan andan ur mig. Det känns moget men ändå mycket vitalt. Till en början associerar jag till vita persikor, tydliga mineraltoner och stendamm. Efter lite tid i glaset får doften en behaglig rondör och tankarna far iväg mot gammaldags kompott på torkade frukter och en lätt ton av kanel. Smaken svarar precis mor aromerna. Vinet är mjukt och behagligt. Den relativt höga syran bäddas in i frukten och mineralerna stramar upp och ger karaktär. Vinet känns mycket rent och rensande. Mot slutet finns en lätt strävhet och en liten bitter touch. Lång eftersmak. Fullständigt lysande och ett av årets bästa vinupplevelser. Finns att köpa hos Winewise i senare årgång.

För några månader sedan hade jag en vag aning om att det fanns något slags koppling mellan pinot noir och spätburgunder men mer var det inte. Finare Vinare ändrade på det och med en serie entusiastiska inlägg sjöng de krautpinotens lov. Jag blev såklart nyfiken och en tvekade inte när jag sprang på 2008 Meyer-Näkel Blauschiefer Spätburgunder. Vi häller upp och beundrar vinets ljust blåröda färg. Först blir jag rätt förtjust i den goda, parfymerade hallon/blåbärs-frukten. Kryddigheten och en lätt sumpighet tar vid och allt är fortfarande OK. Tyvärr känner jag efter en stund en viss alkoholstickighet och en påtaglig fatkararktär vilket drar ner helhetsintrycket.
Smaken fortsätter på samma tema. Rar frukt med en del sötma, bra syra och god kryddighet. Alkoholen slår desvärre igenom och jag kommer heller inte överens med fathanteringen. Vinet håller inte ihop utan de olika komponenterna drar åt olika håll. Troligen för ungt men också för tillrättalagt och snällt för min smak.

Jörgen ropar efter kraftigare doningar och plockar fram en flaska 2004 Clos du Mont Olivet. Vi häller upp varsitt litet glas och resten får gå i karaffen. Vinet går i en brunröd, läderaktig ton. Doften är en headache waiting to happend. En dov sötma och alkohol. Efter en timme i karaff har det inte hänt särskilt mycket. Smaken är sötfruktig och alkoholtung med en påtaglig bitterhet. Vinet känns inte uttalat defekt utan det som stör är en avsaknad av en rad komponenter.

Sittningen avslutas med 1999 Clos de Saint Yves Savennieres gjort på 100% Chenin Blanc. Vinet går i guldgult. Doften har en uttalad mineralitet men en mycket påtaglig kritdoft och faktiskt en liten pust petroleum. Här finns ett animaliskt inslag som påminner om lätt härsken fårtalg. En god äppelton och lite mynta friskar upp. Första sippen är som att bita i ett omoget Granny Smith-äpple som spetsats med citron, en syra som får det att hugga till i magtrakten. Vinet är heltorrt och mineralstinnt med äppeltoner och en vag förnimmelse av honung som förmildrande drag. Syran bär eftersmaken som hänger kvar länge. Ett intressant vin med massor av karaktär. Det kommer att bli mer chenin blanc vad det lider