Kulan i luften

Esping har återvänt till NV Skåne, bara för att upptäcka att de tidigare uppkopplingsproblemen kvarstår. Medan jag med förtjusning inmundigar den blauer zweigelt från Kremstal Esping rapporterar om här (snygg etikett, fruktigt och rättframt vin), gör jag mitt yttersta för att adminsitrera de inlägg som i strid ström droppar in i e-postlådan.

Allsvenskan har återupptagits efter EM-uppehållet och det är åter dags att följa laget som verkligen betyder något. Med sen matchstart och förköpta biljetter hann jag och herr K med ett ingående besök på Bishop’s Arms.

Vi inledde med en ny ale från Oppigårds, Summer Twist. Kanske det modigaste och kaxigaste hittills från Oppigårds. Den hustypiska beskan finns givetvis där men jag har aldrig upplevt den så direkt och osmikant som här. Här finns inga försonande drag. En helt torr, mycket frisk och rejält besk ale. Wow

Under tiden som Summer Twisten dracks fick vi höra att det finns ett Bishop’s Arms till i Helsingborg. Nyöppnat och i nära anslutning till stationen. Vi begav oss dit och möttes av ett minst sagt imponerande utbud. Vi fastnade för en representant ur Dugges Göteborgssvit, Avenyn Ale. En riktigt fin IPA med smak och doft av citrus och marijuana och med riktigt bra beska. En öländsk ale fick avsluta sessionen. Tokens Clusterbomb från Ölands Gårdsbryggeri. Bärnstensfärgad med smak av lakrits, aprikoser, viss sötma och rejäl beska. Mer belgisk än engelsk eller amerikansk i stilen. Inte riktigt min påse men väldigt bra och välgjort.

Trisses tillägg: På tal om Herr K fick jag till slut möjlighet att fråga om den där absinth-trippen till Tjeckien. Vi stötte på varann i stöket på en lönnkrog någonstans i de nordvästskånska skogarna härförleden. Sådär på morronkvisten hade Herr K inte mycket att orda om den centraleuropeiska absinthen. En humbug, menade han, i jämförelse med den hantverksmässiga nektar han själv framställer. För övrigt nådde han aldrig utanför Prags stadsgränser, så undersökningen kan väl i och för sig inte räknas som fullständig. Istället tycks Herr K ha funnit goda vänner på lokala utskänkningsställen, som till sin glädje fann sig bjudna på slivovice när vår oförvägne resenär fick reda på att ett visst hockeylag från våra hemtrakter i sista sekunden lyckades ta sig till Elitserien.
Väldigt trevlig för övrigt, den här blauer zweigelt. Som saft på sommarens och höstens godaste bär, med en uppgraderad kärnfullhet. Man blir som förflyttad till en konverterad torklada i bergen utanför Innsbruck, där vi tillbringade en sommarvecka för något decennium sedan i väntan på min själs älskades kusins bröllop. I snabbköpet i byn var det blauer zweigelt som gällde, enkla men välgjorda viner som gick åt som smör i solsken till våra dagliga pastaexcesser. Esping säger att han hittat den här varianten på Netto i Danmark. Hoppas den finns kvar om jag har vägarna förbi inom kort.

Göteborgsvarvet

I går gick Göteborgsvarvet av stapeln. Det gick förvånansvärt lätt att ta sig runt banan, förmodligen för att mitt tempo var måttligt. Nu tog rundan en halvtimme längre än vad den gjorde förra gången och sluttiden var exakt den dubbla jämfört med segrarens tid. Jag vill inte tänka på hur stor tidsdifferensen kommer att bli nästa gång om jag låter det löpa lika lång tid mellan detta och nästa lopp som det var mellan mitt första och andra. Det var tjugo år sedan sist. Nåväl, i linje med vad jag läst om idrottspsykologi skaffade jag mig i god tid innan loppet en målbild att plocka fram när det tog emot. Jag visualiserade mig själv sittandes nyduschad på The Rover med en pint från Dugges Ale&Portterbryggeri framför mig.

Tyvärr blev tiden knapp, vi skulle äta inna hemfärd och mitt sällskap var inte sugen på pubmat. Vi styrde stegen mot Andra Långgatan och hittade en anständig indisk restaurang bara ett stenkast från The Rover. Mellan beställning av mat och sereveringen tog jag några snabba och spänstiga löpsteg och vips så var jag på the Rover. Tyvärr fanns det denna dag inte någon IPA från Dugges men väl Dugges 100:e brygden, en imperial stout med mycket av det mesta. Det måste ha varir rejält god för den rann ner i ett tempo som inte ens Sylvester Kimeli hade kunnat matcha. Jag ville ha en IPA också och den enda som fanns var Twisted Thistle från skotska Belhaven Brewery. Den visade sig vara precis vad jag behövde. En något ljusare och lättare IPA än genomsnittet med suverän beska och frisk, läskande smak. Även denna rann ned i slutspurtstempo och mina intryck ska kanske inte tolkas som några slutgiltiga omdömen. Jag återkommer gärna både till the Rover, Dugges och Twisted Thistle. Jag hann precis tillbaka till indiern innan min vindaloo bars fram. Sedan infann sig ett slags dåsighet som faktiskt fortfarande känns av.

Säsongsöl VI - A Hard Day's Night...

Eftersom torsdagen, liksom fredagen, var ledig kunde arbetet med bloggen inledas redan till lunch med en julöl från Anchor Brewing Co. En riktigt trevlig ale dessutom. Rostade toner, kaffe, kryddor och choklad kombinerat med en balanserad beska. Ett av dessa öl som fungerar ypperligt som matöl, kanske inte i första hand till svensk julmat utan snarare till kraftig husmanskost. Ska jag summera julölsdrickandet så är St Peter's nummer ett för mig (säljs just nu ut på systembolaget för en tjuga ½litern), nummer två är Underlig Jul och sedan på tredje plats dött lopp mellan Mysingen, Oppgårds och Anchor Brewing Co. Vad säger du Trisse ? Härmed är julölsjobbet avslutat och resterande flaskor St Peter's kan drickas för nöjes skull.

Efter vinterbadet (eller nakenbadet som döttrarna envist poängterar) som Trisse så målande skildrat, hade vi upparbetat en icke oanselig törst som vi bestämde oss för att släcka på Bishop's Arms. Ditlockade av hemsidans löfte om Holy Cow från Dugges Ale&Porterbryggeri blev vi intialt något besvikna när det visade sig att den inte fanns tillgänglig (ännu skulle det visa sig). Efter lite snack visade det sig att Holy Cow fanns på lager men alla kranarna var upptagna. Så snart som fatet Smithy Ale från Oppigårds var urdrucket skulle det ersättas med ett från Dugges. Törstiga som vi var gjordes processen kort med detta alldeles förträffligt goda ale. Jag har inte så mycket att lägga till Trisses kommentarer annat än att Oppigårds aldrig gjort mig besviken. De gör den bästa lager jag druckit(Slåtteröl) och deras ale är av en typ som är gjorda för att drickas. Inga spektakulära showstoppers med massor av allt utan produkter som präglas av gott hantverk, godaråvaror och balans snarare än kraft. En mycket bra ale att inleda kvällen med som tyvärr inte finns på flaska.



Under tiden som personalen bytte fat uppstod ett tomrum när vi stod utan dryck i glasen. Som intressant underhållning i denna paus beställdes en flaska Innis&Gunn Oak Aged Beer Island Cask (limited ed. 36.000 flaskor).Om man bortser från den något pretantiösa inramningen och limited edition-tramset så var detta en verkligen en spännande dryck. I glaset var den vackert bärnstensfärgad (West Coast Sunset-färgat enl. kartongens poetiska beskrivning). Doften präglades av en rökighet som får mig att gissa att faten var hämtade från Islay. Smaken innehöll också Islay-whisky, malt, sötma och frukt. Mot slutet en behaglig, lätt balsamvinägeraktig sötsyrlighet. Inte ett öl jag kommer att dricka ofta men definitivt en upplevelse jag vill repetera.

Sedan blev det dags för slutakten, Dugges Holy Cow. Återigen har Trisse sagt allt som behöver sägas. Dugges har gjort det igen. Jag är full av beundran över vad dett göteborgska mikrobryggeri på kort tid har åstadkommit. Holy Cow är en IPA som kan tävla med de bästa. Återigen en ale som inte kör med öppna spjäll på alla områden utan satsar på balans och nyanser. Låt oss säga mer Miles Davis än John Coltrane.

Detta får nog bli det sista öl-inlägget för min del på ett tag. Nu är det dags att försöka leva upp till bloggens ursprungliga idé.