Friulano On Tour 2014

Under förra årets Friulano On Tour-evenemang i Köpenhamn slogs jag av bredden och mångfalden i utbudet. När jag försöker inta ett helikopterperspektiv på årets upplaga är det en liknande bild som avtecknar sig men den är inte odelat positiv. Dels konstaterar jag att det är färre producenter som deltar och att egentligen inget av de riktigt tunga namnen är där. Det är väl i och för sig inte så bekymmersamt. Mer oroande då att inte hitta några pigga ungdomar, någon som vill, vågar och kan utmana bilden av vad ett vin från Friulien kan vara. Dagen bjöd på alltför många "forudsigelige og interventionistiska"* viner från den trygga mittfåran. Väldigt få dåliga viner men ännu färre riktigt intressanta. Det är inte utan att dagen lämnar en viss oro över utvecklingen i Friuli-Venezia Giulia. Det är också lite talande att en av Friuliens mer intressanta unga producenter, Marco Sara, råkar vara i Köpenhamn samtidigt men hällde sina viner i andra sammanhang...(och dök upp i Ängelholm dagen efter. Men det är en annan historia). Bekymmersamt om arrangören Ersa (Agenzia Regionale Per Lo Sviluppo Rurale) inte lyckas förmedla en bättre bild av regionen. Ännu mer bekymmersamt om startfältet rättvist speglar situationen i regionen.

Nåväl, låt oss nu för en stund fokusera på vad som faktiskt var positivt och det var trots allt en hel del. Det absolut roligaste var utan tvekan Aquila del Torre, en relativt ny, ekologisk producent från Savorgnano del Torre. De jobbar ambitiöst med att göra terroirdrivna viner från ett nordligt, svalt läge på relativt hög höjd. Låga uttag, naturjäst och en del gamla stockar. Man har två produktlinjer. Vini AT  kommer från yngre stockar och lagras på ståltank. Cru-vinerna kommer från äldre stockar och lagras på fransk ek. Här provade jag en strålande 2013 At Friulano, frisk och fruktig doft, hög syra, mineralstinn smak och de där typiska mandeltonerna i avslutningen. 2013 Sauvignon Blanc är rätt stram och återhållsam i doften men ändå druvtypisk. Smaken superfrisk med riktig fräs i syrorna och fina mineraltoner. Ännu bättre är 2011 Vit Dai Maz, en sauvignon som jästs och lagrats på barrique. Här finns samma komponenter men med extra djup och komplextitet. 2011 Oasi är något så ovanligt som en (nästan) torr picolit. Elegant, blommig doft med snygga citrustoner. Smaken är kraftfull utan att vara tung. Lite dessertvins toner trots att vinet är nästintill torrt och har frisk syra. Spännande vin som jag gärna skulle ha ägnat mycket mer tid åt. Jag provade bara ett rött men 2011 At Refosco skulle förmodligen framkalla gillande smackningar hos de som läser Billigt Vin. Jäst på stål och lagrad på betong bjuder vinet på ren, rak och rättfram refosco. Fruktigt, kryddigt med friska syror och distinkta tanniner. Märkligt att det varken finns dansk eller svensk importör för här har vi en producent som gör allt rätt och har framtiden för sig. Jag återkommer till vinerna och producenten i en lite mer djupgående post.

Ronc Sorelis viner har jag provat ingående vid flera tillfällen. Det är kanske inte de mest spektakulära vinerna på marknaden utan snarare väldigt gedigna bruksviner, viner som inte gör sig till men som alltid levererar. Viner skapade för matbordet snarare än för provningar. Nästan bara varietalviner som är både druv- och ursprungstypiska. Här hällde ägaren Flavio Schiratti en väldigt frisk 2012 Pinot Grigio Ramato dei Melograni. Kopparröd, kryddig och mycket frisk. Kul vin, skalmacererat för nybörjare. Här provade jag även dagens bästa friulano, 2011 Friulano delle Robinie, klassiskt guldgul med aromer av äpplen och mandel. Stor, rund smak, fylligt och med för druvsorten ovanligt frisk syra. 2009 Schioppettino di Prepotto är transparent röd med klassisk pepprighet, paprika, kryddor och körsbär. Ganska mjuk, medelfyllig smak med bra struktur och längd. Strålande bra schioppettino. Alla tre vinerna finns faktiskt numera tillgängliga via systembolaget via Samott Konsult, dessvärre bara i Västra Götaland.

Ännu mer exklusiv distribution har Il Roncal. Vinerna finns bara tillgängliga på systembolaget i sydsmåländska Markaryd. Importören Anders Karlsson och hans Hydmar AB importerar även Castello di Arcanos viner som verkligen är värda att provas, inte minst deras osvavlade refosco. Borde finnas på varje hipp naturvinsbar i Stockholm med självaktning. I Köpenhamn finns de sedan länge  Men nu var det ju Il Roncal som skulle provas. Återigen en serie habila viner där tre röda utgör de mest intressanta. Och de är intressanta på många sätt. Dels för att de görs på inhemska druvor men lika mycket för stilen. Här är tre klassiska italienska finviner. Så mycket nittiotal att de borde k-märkas och lika otidsenliga som slottsstek med brun sås. Och lika goda. Tre kraftfulla, fruktiga och maffiga viner som är internationella i stilen men med den friulanska identiteten intakt. Särskilt Pignolo med fyra år på franska barriquer är ett spektakulärt vin med massor av mörk frukt, rejäl struktur och silkiga tanniner. Känns som att jag borde provat de vita också.

Bara en Carsoproducent var med på årets provning och det var föga förvånande Castelvecchio, den  största i området. Inte så spännande kanske men pålitlig och rejäl. Det vita gjorde inte så värst mycket väsen av sig men jag gillade deras terrano/cabernet-blandning Turmino, lite mer domisticerad jämfört med en druren Carso-terrano men med betoning på lite. Producentens representant förklarade att man bara sålde sin rena terrano lokalt. Synd, för det är deras mest intressanta vin och jag tycker att inställningen vittnar om att man inte har riktigt koll på vad som efterfrågas på marknaden idag.

Då tror jag mer på den linjen som tillställningens gladaste utställare kör. Primosic gör en serie bra men inte spektakulära druvrena Collio-viner och sedan två specialviner som verkligen sticker ut. 2009 Klin är en superwhite av klassiskt snitt. En blandning av ribolla gialla, chardonnay, friulano och sauvigon som lagrats på franska barriquer. Rik, lyxig doft med tropisk frukt, honung och nygräddat pajskal. Smaken är rik, extravagant och fyllig med friska syror, mineraler och lång eftersmak.
2009 Ribolla di Oslavia Riserva är ett exempel på vad jag tror är vägen framåt för Friuli-Venezia Giulia. Ribolla Gialla har stark koppling till byn Oslavia och odlarna där har kommit överens om ett lokalt regelverk för att få använda beteckningen Ribolla di Oslavia. Viss skalkontakt och lagring på stora fat. Primosics variant tillhör de mera tillgängliga med någar veckaors maceration. Resultatet är ett orangevin med doft av mogna stenfrukter, honung och mineraler. Fyllig smak med perfekt balans mellan syra, frukt och tanniner. Ett av dagens absolut bästa viner.

Till sist så var det väldigt kul att få prova Isidoro Polencics viner. En klassisk Collio-producent som inte tillhör de riktiga storfräsarna men ändå levererar väldigt bra och pålitliga viner. Nästan bara varietalviner, nästan bara ståltank. Rena, klassiska Collio-viner av väldigt hög kvalité. Deras 2012 Friulano, där 20% av druvorna lagrats på ek, är ett riktigt bra exempel på vad som går att åstadkomma druvan, fruktigt, fylligt och med fin balans. Men som sagt, det är bra grejer över hela linjen.

En på många sätt kul och givande dag. Många bra viner, många kul möten. Ändå lämnar jag provningen med en känsla av att det var ett missat tillfälle. Trots allt så vet jag att regionen kan så väldigt mycket bättre än såhär. Bekymmersamt också att man inte verkar ha särskilt bra koll på vad det är marknaden efterfrågar. Till sist, en bekännelse. Jag håller på att utveckla en vurm för barriquelagrad merlot. Det fanns många bra exempel under dagen. Men det tar vi en annan gång.

*begrepp lånat av Piu Rosso-Niels

Besök hos Radikon

Più Rosso-Niels gjorde kopplingen Radikon - Radikalt ikon när han för ett tag sedan skrev om 2001 Ribolla Gialla och visst är det lätt att göra det. Stanislao Radikon är en av producenterna som gått i spetsen för naturviner i Italien. Han var en av de allra första att göra osvavlade viner och tillsammans med grannen Josko Gravner började han tidigt göra oranga viner. Kompromisslösa, sträva och lagringskrävande viner.

När jag möter Stanislao Radikon på gården i Oslavia är inte radikal ikon det första begreppet jag kommer att tänka på. Jordnära bonde ligger nog närmre till hands. Sedan tänker jag att i dessa postmoderna tider så kanske det är den jordnära bonden som blir en radikal ikon. Vårt möte blir hursomhelst kort. Vi hälsar, jag tittar mig omkring och ser plötsligt Radikon puttra iväg på en liten traktor som ser ut att vara hämtad från professor Balthazars maskingalleri. Det blir istället sonen Sasa som guidar mig. Sasa berättar att han sedan några år tillbaka arbetar tillsammans med sin far och tar en allt större del av ansvaret.

Familjen Radikon har idag c a 12 ha och egendomen grundades av Stanislaos morfar  Franz Mikulus direkt efter andra världskriget. De första druvorna som planerades var  ribolla gialla. 1948 tog Stanislaos föräldrar över driften och då planterade man även tocai, merlot och pinot grigio. Man började inte buteljera förrän ansvaret för gården lämnats över till Stanislao.

-"Till att börja med gjorde vi ganska konventionella viner men min far började tidigt att experimentera. Under en period använde han sig av rostfritt stål men återgick rätt snart till att använda ek" berättar Sasa och fortsätter -"De mest drastiska förändringarna gjordes 1995 när vi började använda koniska träfat på 25 - 35 hektoliter för jäsning och maceration. Till att börja med provade min far sig fram vad gäller macerationstiderna, från några dagar upp till nio månader. Numera är det tre till fyra månaders maceration som gäller och därefter cirka tre års lagring på fat och nio månader på flaska innan de vita vinerna når marknaden. När man arbetar med lång skalkontakt behöver man inte svavla vinerna om man är nogrann i alla led. Vi upphörde med att använda svavel på några viner redan 1999 och slutade helt 2002."

Vi talar om varifrån inspirationen till dessa rätt extrema metoder kommer ifrån och Sasa är angelägen om att förklara - "Min far har inte gått i Gravners fotspår utan de började med den här inriktning samtidigt" säger han med eftertryck. "Han ville göra viner på samma sätt som hans farfar gjorde, tillbaka till våra rötter."

Arbetet i vingården har följt samma uteckling. Idag är vingårdarna tätt planterade med mellan 7 - 10000 planter per hektar. Sedan tidigt nittiotal är produktionen helt ekologisk. Sasa visar mig runt i vingårdarna och de vackra omgivningar. Tänker man dessutom på  Oslavias historia och vad marken här betyder för byns befolkning känns det extra självklart att man arbetar ekologiskt här.

Radikons källare är enkel men funktionell. Den är fylld med gamla ekfat i varierande storlek och det finns alltid åtminstone tre årgångar av de vita och fem av de röda i lokalerna. Vi provar  pignolo från fat . Sasa berättar av första årgången vinifierades 2004 men att den troligtvis inte kommer att säljas. Han vet heller inte när Radikon kommer att ha en pignolo på marknaden. Smakprovet imponerar och det blir väldigt tydligt vilka kvalitetskrav som gäller här. Jag fick också ett fatprov av Radikons merlot, just nu det enda röda vinet på marknaden och även det gjorde intryck. Ingen stor, maffig merlot utan med försiktig och elegant doft, bra struktur och frisk syra. En teaser som ger tydliga hintar om vilka upplevelser som väntar när vinet är färdigt. Ett vin som kräver uppmärksamhet.

Vi fortsätter till provningsrummet och provar de senaste tillskotten i Radikons katalog. Det är två viner, i sammanhanget mera lättillgängliga,  som Sasa tagit fram. -"Jag ville göra ett par viner som inte kräver lika lång lagring som våra andra viner" säger han. "De har haft kortare skalkontakt och har bara lagrats på fat i arton månader. Vi får ut vinerna snabbare på marknaden och de går bra att dricka unga.

2010 Slatnik är gjort på 80% chardonnay och 20% tocai friulano och är guldgult och lätt beslöjat i färgen. Det doftar intensivt av persika, gula plommon och aprikos. Smaken är fyllig men inte alls tung. Aromerna går igen och här finns en uttalad mineralisk sälta. Tanninerna finns där men inte alls så framträdande som i Radikons andra buteljeringar

2010 Pinot Grigio är mörkare i färgen trots att macerationstiden är den samma som hos det föregående vinet. Oerhört intressant att prova  vinerna vid sidan av varandra, en upplevelse som med all önskvärd tydlighet visar att alla oranga viner inte liknar varandra. Här har vi ett vin som bjuder på aromer av körsbär och skogsbär. Intensiv smak med samma mineraliska sälta och tydliga tanniner.

Två riktigt intressanta viner i sortimentet. Kul att man kan få den här upplevelsen utan att behöva vänta ett decennium eller mer. Jag är också övertygad om att vinerna har fler växlar att lägga om de lagras och/eller luftas ordentligt.

När jag sedan provar 2000 Oslavje riserva Fuori dal Tempo från en flaska som stått öppen i ett dygn så tänker jag att vissa saker onekligen är värda att vänta på. Ett verkligen majestätiskt vin gjort på ungefär lika delar chardonnay, pinot grigio och sauvignon blanc. Här finns både djup och bredd i doft och smak   som är direkt hisnande. Kanderad frukt, nötter, torkade fikon och honung är några associationer som far  förbi. Smaken är fyllig, djup och rund. Exotiska frukter, apriokos och persika. Avrundade tanniner och en eftersmak som får tiden att stå still. Ett vin som får sätta punkt för Billigt Vins tusende inlägg

På lunchen strax innan besöket hos Radikon provade jag de andra vinerna i portföljen

Återbesök hos Bressan

Som avslutning på första dagens Friulien-tripp gjorde jag ett återbesök hos Bressans. När jag anlände till Farra d'Isonzo möttes jag av ett lätt kaos. Mitt på gårdsplanen stod ett gigantiskt terrängfordon som såg ut som det var specialbeställt av Arnold Schwarznegger. Dörrarna var öppna och stereon vrålade ut bluegrass musik. -Fulvio har just kommit tillbaka från en månad i USA förklarade hustrun Jelena.

Fulvio själv var hårt upptagen med att röja upp förödelsen i trädgården efter ovädret som dratt genom delar av Collio några dagar tidigare. Jelena tar mig på en tur bland vinrankorna medan Fulvio hämtar andan. -Ungefär 40% av skörden blev förstörd av haglet berättar Jelena och visar skadorna. Hon tror också att skadorna kan komma att påverka även nästa års skörd. Ovädret var över på en kvart men ställde till stor skada på många håll i området. Bressans var inte de värst drabbade.

Efter en stund ansluter även Fulvio och vi beger oss in i lagringslokalen för att provsmaka de nya årgångarna som nyss buteljeras. Jelena och Fulvio berättar att de är mycket nöjda med de nya vinerna som de menar är mycket väl lämpade för lång lagring.

Vi inleder provningen med 2007 verduzzo friulano som i vanliga fall beskrivs som ett maskulint vitt vin, eller ibland som ett rött vin i ett vitt vins skepnad. Sanningen är att det är närmast guldgult i färgen och att nya årgången är den kraftfullaste jag provat. Mäktig doft med äpplen och aprikoser. Här finns en blommig komponent och honungstoner. Smaken är stor och fyllig, rund och silkig med ett tydliga tanniner. Mycket frisk syra. Imponerande idag med stor potential för framtiden.

2006 pinot nero är inte som någon annan pinot nero jag provat. Färgen är tät och mörkt röd. Doften har en lätt rökighet, flörtig frukt med körsbär och skogsbär och en viss fatkaraktär. Smaken är rejält fyllig, saftig och läcker. Mycket frisk syra och bestämda tanniner. Lång eftersmak. En powerpinot som är mer producenttypisk än druvtypisk.

Vi provar nya årgången av pignol som varit på flaska i två månader. Aktuell årgång är 2000 och vinet känns väldigt, väldigt ungt. Doften bjuder på svarta vinbär, röda bär och kryddöretr. Smaken är mycket frisk med rejäl syra som känns mycket påtaglig trots ett tjockt hull av ung frukt. Samma sak med tanninerna. Bestämda på gränsen till tuffa men mycket väl förpackade. Här finns struktur för mycket lång lagring. Nästa flaska blir nog lagom att öppna på pensioneringsdagen.

Jag fick också ett rejält glas av den mytiska 1997 Pignolo som fortfarande ligger på fat. En del av produktionen buteljerades för några år sedan men Fulvio valde att behålla sex fat för fortsatt lagring. Det är lika bra som jag minns det...

Provningen fortsätter med nytillskottet i Bressans portfölj, ett rosévin!!! Fast det är inte som andra rosévin om nu någon hade väntat sig det. 2009 Rosantico är gjort på moscato rosa en druva som länge odlats i trakten sedan länge. Nu är dock produktionen minimal. Normalt används druvan till dessertviner men Fulvio gör ett helt torrt vin. Det tror man inte när man känner den aromatiska rosenparfymerade, blommiga och druviga doften. Smaken är däremot torr, fyllig och mäktig. En speciell upplevelse som jag återkommer till när jag bekantat mig bättre med vinet.

Det har blivit dags att lämna Bressans och jag berättar mina planer för de kommande dagarna som bl a innehåller ett besök hos en mycket namnkunnig granne. Fulvio lägger armen om mina axlar och säger att han hoppas att jag uppskattar vatten och kemikalier...

Vinomatik importerar Bressans viner och säljer via beställningssortimentet.

Läs mer om Fulvio Bressan och hans viner här

Natural Wine Collection - Bressan

Om man har en cirkulär syn på tillvaron snarare än en linjär är det inte så lätt att avgöra när ett händelseförlopp egentligen börjar. Lika svårt är det att avgöra när det tar slut. När det gäller mitt förhållande till Bressans viner så tänker jag att processen började när jag mötte en slovensk vinodlare och en dansk vinimportör på en vinmässa i Helsingör. Mitt och Jörgens besök på vingården under våren 2008 har haft stor betydelse. Och nu känns det som att en ny fas i relationen är på väg att inledas. Vid årsskiftet började importören Vinomatik att sälja fem av Bressans viner. Tyvärr bara i Stockholmsområdet men ändå. Tisdagen den 1/2 släpper man en låda med de fem vinerna som är tillgänglig i hela landet.

Jag har skrivit mer om Bressan än om någon annan producent. Ett syfte med skriverierna har varit att väcka någon importörs intresse. Naturligtvis är jag inte det minsta neutral och lika självklart är det att jag vill att lanseringen ska gå bra.

Vinomatik erbjöd mig ett varuprov och jag accepterade. Den ursprungliga planen var att få till en gemensam sittning med Jörgen och Patrik. Tyvärr lyckades vi inte få till en gemensam sittning med kort varsel. Att ensam prova de fem vinerna kändes uteslutet. Istället fick ett par goda vänner med ett mera sansat vinintresse tjänstgöra som smakpanel.

2004 Pinot Grigio


Glöm allt du vet om pinot grigio. Den kunskapen är inte till någon hjälp när man närmar sig Bressans version. Vinet har en kopparfärgad nyans. Doften är stor och elegant med aprikos, citrus och gula plommon. Tydliga mineraltoner, god nötighet och en lätt petroleumdoft. Smaken är fyllig med både kraft och elegans. Frisk syra och viss strävhet.
Det händer mycket med vinet under provningens gång och det vinner verkligen på luftning.
Verkligen ett vin som är kul att dricka. Tillgängligt och publikt men med stort djup och stor personlighet. Finns det någon bättre pinot grigio ?

2003 Pinot Noir


Färgen är lite tätare och mörkare än vad jag väntar mig av en åtta år gammal pinot noir, mörkt tegelröd. Doften bjuder på vital bärfrukt med körsbär och hallon som minglar med fjolårslöv, champinjoner och utbränd brasa. Lite cigarrlåda och julkryddor gör bilden komplett. Munkänslan är relativt slank och jag associerar till en elegant och feminin nebbiolo. Samtidigt har smaken intensitet. Aromerna kompletteras med en del citrusskal. Matvänliga syra, väl integrerade tanniner och elegant eftersmak med bra längd. Gillar man lättare nebbiolo, nerello mascalese eller pinot noir så borde detta vin träffa mitt-i-prick

o2004 Schioppettino


Under de senaste två åren har detta blivit något av ett husvin för mig och det känns omöjligt att tröttna på. Visar precis samma fina form som igår. Läcker bärfrukt, mognadstoner av tryffel, läder och sottobosco med en lätt blommighet som svävar över helheten. Smaken är kraftfull utan att vara tung. Fin frukt, lätt pepprighet, frisk och matvänlig syra.


2001 No 3


No 3 är en bladning av schioppettino, cabernet sauvignon och pinot noir. I doften är det caberneten som känns tydligast till att börja med. Svarta vinbär och lite grön paprika. Bakom finns en del mörkare bärfrukt och en avlägsen skogstjärn. Munkänslan är förvånansvärt lätt. Röda bär och frisk syra med en del gröna toner. Det klart mest feminina vinet.

1999 Pignolo


Vad ska man säga... Jag har provat Bressans toppvin en fyra eller fem gånger tidigare och det har tagit andan ur mig varje gång. Vinet är helt transparent i en tegelröd nyans. Oerhört komplex doft där det första som slår mig är en nästan oljig, skifferliknande mineralitet. Lite rökighet sveper förbi, svarta vinbär, jordgubbar, kryddörter... Doften har ett slags kaleidoskopisk kvalité där mönsterna hela tiden ändras. Det är lätt att förlora sig i detta vins aromer.

Smaken har precis som de flesta av Bressans viner den där speciella Cassius Clay-stilen, ni vet "dansa som en fjäril, stinga som ett bi". Det är så förförande lätt och elegant men samtidigt har vinet en obändig styrka. Precis som i doften passerar smakerna förbi och det känns som att det är bättre att bara låta saker hända utan att försöka förstå.

Det känns nästan lite dekadent att korka upp alla fem vinerna en lördageftermiddag. Egentligen borde ju varje vin fått sitt eget inlägg och provats under en eller två kvällar. När jag provar om vinerna på söndagsförmiddagen är alla fortfarande på topp. Pinot Grigion har verkligen vunnit på att stå i öppnad flaska över natten och inget av vinerna har förlorat något på det. Även om jag inte är det minsta opartisk så tycker jag att Vinomatiks Bressan-låda är en alldeles utmärkt möjlighet att bekanta sig med en av Italiens mest personliga och spännande vinmakare. Jag hoppas också att detta bara är Vinomatiks första steg och att vi snart får se Carat, Verduzzo och Ego i beställningssortimentet.

Här kan ni läsa lite om vad andra tycker om Bressans viner
Cellartracker
Finare Vinare
Italienska Viner

På besök hos Dorigo

Jag har bestämt möte med Alessandra Dorigo på stationen i Udine vid halvtiotiden på förmiddagen och anländer precis i tid. Jag hinner precis börja titta mig omkring utanför stationen när en vit VW Beetle med en mörklockig kvinna bakom ratten svänger in på parkeringen. Hon stiger ur, går utan någonsomhelst tvekan fram till mig och undrar om jag är Mr Johansson. Vi sätter oss i bilen och Alessandra frågar om jag är intresserad av att se vingårdarna eller om vi ska åka direkt till vineriet. Självklart vill jag se var druvorna växt och vi besöker familjen Dorigos båda odlingsplatser Ronc di Jura och Montsclapade. Jag måste erkänn att jag inte riktigt vet vad det är jag ska titta efter när jag strövar runt bland rankorna. Det spelar heller inte så stor roll för mig. Det är väldigt vackra omgivningar, inte helt olika Bjärehalvön och det känns bra att ha fått känna på jorden.



Dorigo är en av de mest premierade producenterna i Friulien med mer än 20 tre bicchiere-utmärkelser och massor av solar, blå och röda stjärnor, druvklasar och andra mer eller mindre fantasifulla symboler i de olika italienska guiderna. Produktionen är relativt stor med Friulanska mått mätt, man gör c a 250.000 flaskor om året. Efter några svåra år i början av 2000-talet bestämde man sig för att satsa på nytt och invigde nyligen en helt ny anläggning. Friulien är ju relativt nytt som kvalitetsområde och Dorigo har inte flera generationers vinmakande att falla tillbala på. Girolamo Dorigo och hans dåvarande hustru Rosa drog igång verksamheten 1966. Båda arbetade då som revisorer men hade ett brinnande intresse för vin. De arbetade till en början kvar i deras gamla profession parralellt med vinproduktionen. De gjorde studieresor till bordeaux och bourgogne för att lära och började undan för undan förstå att det fanns ypperliga möjligheter att producera högklassiga viner på deras marker. De franska druvsorterna har funnits i Buttrio sedan lång tid tillbaka och så även hos Dorigo. Idag odlar man merlot, cabernet sauvignon, cabernet franc, sauvignon blanc och chardonnay Samtidigt var man en av de första som insåg värdet av att satsa på de lokala sorterna. Girolamo Dorigo var den förste som odlade pignolo i större skala. Idag är just pignolo ett av Dorigos mest premierade viner.
Samtidigt som man satsade mycket på de lokala druvsorterna så ändrade man på mycket annat. Man använde tidigt franska barriquer och planterade vingårdarna mycket tätt med upp till 10.000 plantor per hektar.


När vi kommer fram till vineriet visas jag runt i lokalerna. En ny byggnad har lagts till den ursprungliga. Det är mer funktionellt än flashigt. Det är också svårt att föreställa sig hur de klarade sig i de gamla små lokalerna. Alessandra förklarar att renovering och tillbyggnad tärt på företagets kapital och att man ännu inte har haft råd att satsa på utsmyckningar. - Det får komma sen säger hon. Nu måste vi fokusera på att göra och sälja vin. Är det något som Alessandra förmedlar så är det just en sådan no-nonsense, väldigt jordnära hållning. Jag få som hastigast hälsa på Girolamo Dorigo, som vid 76-års ålder fortfarande leder företaget, och Alessio Dorigo som är vinmakare och en efterfrågad konsult. Girolamo berättar att han minsann läst Millenium-triologin och håller tummarna för att ryktena om en fjärde bok ska vara sanna.


Provningsrummet är väl det flashigaste man har att visa upp och där slår vi oss ner för att en genomgång av Dorigos produktion. Man gör totalt 17 olika viner fördelade på fyra olika linjer. Vi bestämmer oss för att skippa de mousserande och de söta vinerna för att istället fokusera på bordsvinerna. Vi börjar med de som kallas för Color line. De enklaste vinerna med ingen eller kort fatlagring som i butik kostar mellan 11 och 15 euro.

Provningen börjar med 2008 Ribolla Gialla. Det har jästs och lagrats på stål och har inte genomgått någon malolaktisk jäsning. Doften domineras av blommighet, en del päron, citrus och tropisk frukt. Mycket tilltalande och inbjudande. Smaken är ung, frisk och fruktig. Bra syra och lite mineraltoner i avslutningen. Enkelt och okomplicerat men väldigt gott.

Vi fortsätter med 2008 Sauvignon. Odlingsätt och vinifikation som hos ribollan Doften är inte lika omedelbart charmerande som den hos Ribollan. Här finns en del svarta vinbärsblad och tropisk frukt men här är mineralerna mera framträdande. Det finns ett tydligt inslag av örter som salvia och mynta och faktiskt lite grönt te. Smaken är rak, ren och fruktig utan några som helst krusiduller. Förvånansvärt lång eftersmak med tydliga mineraltoner. En väldigt typisk friulansk sauvignon.

Vi går vidare till de röda. 2008 Cabernet Franc är egentligen inte alls Cabernet Franc. Alessandra berättar att 90% av den Cabertnet Franc som odlas i Friulien i själva verket är Carmenere. Jag har hört precis samma sak gäller i delar av Veneto. Vinet doftar hursomhelst Cabernet Franc med röda bär, grön paprika och gräs. I bakgrunden finns en viss kryddighet. Smaken går i samma spår med bra syra och fin kryddighet.

Dorigos 2007 Schioppettino imponerar inte fullt så mycket. Doften är mycket druvtypisk med mörka bär och peppar. I bakgrunden finns lite inslag av grön paprika, lakrits och vanilj. Smaken är förvånansvärt snäll och mjuk. Vinet känns tillrättalagt och lite utslätat. Inga uppenbara fel men jag har provat många mycket roligare exempel på vad som går att åstadkomma med druvan.

Betydligt mer intressant är 2007 Refosco. Doften är kraftfull med massor av tät björnbärsfrukt och skogshallon. Det fyller på med peppar och andra kryddor. Smaken är kraftfull och fyllig med intensiv smak av skogsbär, kryddor och läder. Mycket fin syra och lång eftersmak.

Vi diskuterar vinerna i Colorline en stund. Alessandra menar att dessa sällan uppmärksammas av kritiker och vinguider och tycker att för mycket fokus hamnar på prestigevinerna.-Det handlar om olika viner för olika tillfällen. Jag tycker inte att man ska jämföra dessa vinerna med våra toppviner. I vissa sammanhang funkar enklare viner bättre säger Aleesandra och fortsätter: Cabernet Franc och kanske framförallt Refoscon är gjorda för den enkla lokala husmanskosten, La Cucina Povera, fattigmansmat. Här i Friulien har man tvingats ta till vara allt och nästan aldrig haft råd att äta nötkött. Det är mest fläsk och ganska fet mat som kräver ett vin som rensar munnen.


Med detta sagt ger vi oss i kast med de röda toppvinerna. Först ut är 2006 Rosso Montsclapade. En bordeauxblandning gjord på 40% Cabernet Sauvignon, 50% Merlot och 10% Cabernet Franc. Vinet har lagrats två år på en blandning av nya och ett-åriga barriquer. Flasklagring ytterligare ett halvår innan det släpps på marknaden. Fataromerna är mycket framträdande och ger vanlij, kokos och kaffe. Riktigt häftig frukt med svarta vinbärr, björnbär och hallon. Vinet är mycket kraftfullt, stramt och strukturerat. Härlig frukt, läckra tanniner och mycket lång eftersmak.

Det vin jag var allra mest nyfiken på var 2006 Tazzelenghe.Ytterligare en inhemsk druva. Namnet betyder "tungskärare" på dialekt och det är den höga syran och tuffa tanninerna som åsyftas. Ofta är Tazzelenghe "an aquired taste" och jag var väldigt nyfiken på vad Dorigo kunde tänkas åstadkomma med druvan. Man skördar så sent som möjligt, lagrar vinet två år på barrique och jag gissar att man tillämpar en del andra tekniker i källaren för att tämja den. Vinet har en tät djupt mörkröd färg. Doften får mig att associera till ett bra Rhône-vin med peppar, lätt rökighet, charketurier, lakrits, tjära och massor av bär. I munne är vinet en tuffing men faktiskt inte brutalt. Snarare är det ett slags burdus elegans som råder. Inbjudande frukt, rund och fyllig smak men rejäl syra och kraftfulla men balanserade och integrerade tanniner. Riktigt, riktigt häftigt. Dorigo rekommenderar minst fem års flasklagring innan konsumtion och jag vill verkligen testa ett moget exemplar

Till sist så kom då en 2006 Pignolo på bordet. Pignolo är kanske Friuliens mest spännande röda druva och Dorigo är den som har mest erfarenhet av denna erkänt svårodlade druva. Till en början känns doften väldigt knuten och det är mest fatlagringen som gör sig påmind i form av vanilj, tobak och kryddor. Med lite tid i glaset så kommer det fram en märklig blandning av fläder, hallon och slånbär. Vinet är mycket fyllig och elegant. Frukten är nu mer framträdande men fattonerna är också tydliga. Pigg syra och så då en vägg av finkorniga tanniner. Riktigt spännande att prova nu men tokungt. -Detta behöver minst fem år till menar Alessandra och jag säger inte emot.

För den som är intresserad av att prova Dorigos viner har Spendrup några i deras restaurangsortiment. Det finns också en dansk importör, Youandwine, som har ett bra utbud.

Nyårs-extravaganza hos Esping

Jag ser tillbaka på - och därför även fram emot - extravaganzorna hos Esping med skräckblandad förtjusning. Senast det begav sig, i somras någon gång, slutade det med att landsvägsbussen sent på kvällen hällde ut mig utanför Lindabs anläggning i Grevie. Sedan låg jag med näsan i gräset en lång stund för att hämta krafter inför cykelfärden hem, bara för att en kort stund senare finna mig grubblande över varför jag liksom ryckte till med jämna mellanrum. Det visade sig att jag cyklat in i ett elstängsel till en hästhage och fastnat i det. Innan jag kom loss och hem... ja, ni fattar.

Den här gången blir det inte så illavuret. Vi har fått sällskap av Herr och Fru Italienska viner samt Espings gamle vän R. Det har en viss dämpande effekt. När det gäller själva provningen sätter Italienska Viner standarden direkt, vid fördrinken. Esping har hällt upp en slamkrypare (fast det kan man inte tro när man ser den gyllene, klara drycken i glaset), men den är ingen match för Herr IV som tar en sniff och placerar vinet i Alsace. Fru IV menar å sin sida att det kan vara chardonnay. Vilket sammantaget visar sig alldeles korrekt. Det vi njuter av är Domaine Zind-Humbrecht Z004, som Finare Vinare skrivit uppskattande om här. Riktigt, riktigt gott, med grönt gräs i doften och en klart klingande syra i munnen. Här finns också en lite sötaktig mandelmasseton, som för tankarna till riesling. Redan i detta första lilla knep & knåp med bestämningen visar sig min otillräcklighet i full sving: den första sniffen låste fast mig vid sauvignon blanc och sedan kom jag inte vidare i tankebanorna. Och värre skulle det bli.

Esping hade foliepackat fyra flaskor. Det var alltså dags för mitt livs första helblinda provning. Esping var godhjärtad nog att upplysa om att den röda tråden var Italien. Det gjorde mig inte mindre svettig om handflatorna, då mina kunskaper om halvöns viner är ytterst rudimentär om det inte handlar om billigare tjut från Valpolicella och dylikt. Här förstod jag snabbt att något sådant var det inte fråga om här. Samtliga glas uppvisade alla tecken på att innehålla äldre viner, men medan jag gissade på ett spann mellan 2000 och 2002 var sanningen att årgångarna var 1997 till 2000.

Jag hade inte en susning, förutom att det var verkligt goda viner i åtminstone tre av glasen (glas nummer 4, som var en barbera d'Asti från 1997, lyfte inte till samma höjder). Självklart blev mitt bryderi inte mindre av att Esping berättade att jag druckit två av vinerna tidigare. När folien föll från flaska två och det visade sig vara Bressans Pignol från 1998 - ett vin vi drack hemma hos familjen Bressan vid besöket där - borde jag ju genast begått något slags rituellt harakiri genom att kasta mig på ett trasigt vinglas eller nåt. Men det hade blivit så slabbigt och hade förmodligen förstört den goda stämningen runt bordet.

Istället nöjer jag mig med att här erkänna mitt bristande kunnande. Och tacka för en minnesvärd och lärorik provning i trevligt och kunnigt sällskap. Esping redogör här, i både utmärkt text och bild, för den på ett mer adekvat sätt. Svårt att säga vilket vin som blev min favorit. Men det får ändå bli Bressans personliga, intrikata och samtidigt mycket matvänliga pignol, tätt följd av 1998 Barolo Cannubi från Fennochio. Med dryga tio år på nacken visar de inga tecken på att mattas, och Bressans löfte om att hans viner lever många år i vila tycks hålla. Nu är det årgång 1999 av pignol som är ute på marknaden - Fulvio släpper inte ifrån sig dem i förtid precis.

När vi festade loss på Espings boeuf bourgignon fick vi smaka 2007 Barbera d'Alba Ginestra från Paolo Conterno, till historien om Italienska Viners besök på vingården. Det blir ju så mycket roligare att dricka viner som det finns en berättelse kring. Det här är dessutom ett utmärkt exempel på ett friskt, extremt användbart och tillgängligt vin.

Sedan blev det ostar, fruktkaka, moustarda och Philippe Gimels 2004 St Jean du Barroux Cuvée Oligocène från karaffen. Och javisst, ett litet litet glas av Espings 2008 Nocino, valnötslikören som tillreds enligt hemligt recept. Esping avslöjar så mycket som att i den här upplagan har han och Herr K experimenterat med malört. Förvånansvärt mjuk i smaken ändå, denna fernet branca-liknande likör, oljig men med ett otvetydigt bett. Mycket bra för matsmältningen, välkommet efter eftermiddagens excesser, och en färdknäpp som bäddade in tågfärden söderut i ett behagligt dis.

Medelålders Italienare

Igår fick Billigt Vin besök av Italienska Viner. Som upplagt för en provning av billiga italienska viner kan man tycka.
Vi inledde med ett glas vitt för att väcka smaklökarna. Ett vackert guldgult vin med lite gröna stick. Doften ger goda jästtoner, mineraler och fin citrusfrukt parat med en inbjudande sötma. I munnen känns vinet lite tjockt och oljigt. Den tidigare så friska syran är forfarande högst påtaglig men har rundats av något. Det tog paret Lucchesi ungefär en halv minut att efter gott samarbete pricka in både område och två av tre druvor. Imponerande när det handlar om en chardonnaybaserad slamkrypare från Alsace. Vinet var Zind Z004 från Domaine Zind-Humbrecht inköpt efter tips från Finare Vinare


Över till dagens huvudtema. Fyra italienska endruvs-viner i ett stadium av viss mognad provas blint. Jag är ensam om att veta vad som finns i de folieklädda flaskorna

Vin nummer ett är ljust, helt genomskinligt i en tegelröd nyans. Doften bjuder på stor elegans med härligt friska fruktaromer. Hallon och körsbär samsas med inslag av torkad frukt och viss kryddighet. Smaken kännetecknas av frisk syra och viss strävhet. Sensuellt och charmerande.

Visst handlar det om en traditionell barolo från Fennochio, 1998 Barolo Cannubi. En förhållandevis lätt och elegant barolo som är tillgänglig och högst njutbar nu men med ett långt liv framför sig. Jag gillar verkligen det här, särskilt kombinationen av kraftfullhet och intensitet utan alltför mycket tyngd. Finns fortfarande att köpa hos danska Winewise. Kostade c a 300 DKK för ett år sedan.

I glas nummer två finns ett vin som går i samma tegelröda nyans men det är något tätare och mörkare än det föregående. Doften ger klockrena svarta vinbär, lite paprika och mineraltoner. Allt binds samman av en intressant ton av fläder. Även detta är ett slankt, elegant och vitalt vin med rätt hög intensitet i smaken. Här dominerar svarta vinbär/fläder kombinationen och ger ett udda men väldigt välsmakande vin. Bra syra och väl integreade tanniner. Håller många år till.


Vinet är 1998 Bressan Pignolo. Pignolo odlas i ett litet område i östra Friulien. Druvan är krävande och svårodlad och var nästintill utdöd innan den åter började odlas i liten skala under slutet av 70-talet. Vinet är ett gott bevis på att det görs fantastiska viner även utanför de allra mest etablerade områdena. Ännu ett vin från Winewise. Kostar c a 300DKK

Vi går vidare till vin nummer tre. Det är mörkt tegelrött och genomskinligt. Doften ger tobak, läder, torkad frukt, mandelmassa och en del röda bär. Smaken ger bra balans mellan söt torkad frukt och bra syra. Det dyker upp mogna plommon med lite skalbeska och viss strävhet mot slutet. Bra längd och god eftersmak av torkad frukt. Jag gissar att detta vinet står på topp nu.

Visst finns det likheter mellan aglianico och nebbiolo. Detta var 2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva. Finns i senare årgång på systembolaget

Sista folieklädda flaskan innehöll ett vin som var betydligt mörkare i färgen än de övriga. Doften talade direkt om ett vin i utförsbacken. Det kändes bläckigt och sumpigt. Även lite russintoner och portvinskänsla. Smaken fyllig och kraftig med syragenomslag och mycket alkohol. Inte särskilt kul alls och dagens enda besvikelse.

Vinet var 1997 Vigna del Noce Barbera d'Asti från ultratraditionalisten Trinchero. Vinet kommer från en vingård med 70-åriga stockar och har lagrats 30 månader på . Jag har varit extremt nyfiken på Trincheros toppbarbera länge och hade väntat mig betydligt mer än så här. Trist. 200 DKK hos Winewise


Patrik hade med en flaska 2007 Ginestra Barbera d'Alba. Härligt med lite ungdomlig fräschör på bordet. Tät blåröd färg och en doft som matchar. Det är näsan i bärspannen direkt. Fullständigt oemotståndlig och omedelbar charm med surkörsbär, hallon, blåbär och säkert en massa annt. Det kommer en andra våg som visar upp en mer seriös sida med lita lakrits och god kryddighet. Smaken är ren och frisk med perfekt balans mellan frukt och syra. Såhär ska ung barbera smaka.

Till sist bryter vi mönstret med en sydfransos och öpnnar en flaska 2004 St Jean du Barroux Cuvée Oligocene från Ventoux i södra Rhonesom tidigare avhandlats här Vinet har en tät mörkröd färg. Doften ger först kirchwasser och choklad. Det får några timmar på karaffe innan vi smakar och då har den initiala doften kompletterats med björnbär, sviskon och mineraltoner. Smaken är mycket fyllig och intensiv med körsbär, choklad och sviskon. Vinet balanseras av bra syra och en stabil tanninstruktur. Ett perfekt ostvin.

Det känns som att vinåret har börjat bra !