2006 Vine's Tears (Koncho & Co)

I Kraków. Över Wisla till Podgórze, korsar det som under nazistockupationen var gettot och landar på Lipowa-gatan. Gatan går genom ett nergånget och ganska ointressant industriområde och är världsberömd för en sak: här låg Oscar Schindlers fabrik.

Vid sidan om den gamla emaljfabriken några låga byggnader med sågtandstak. En av dem är klädd i grönska och diverse flaggor, Wina z Gruzji står det på fasaden och handlaren här för armeniskt, georgiskt, moldaviskt och polskt (!) vin. Inte direkt vad man kunde vänta sig här.

Vi är hungriga och här är det - trots Schindlerfabriken och ett nyinrättat, stort museum för modern konst - inte lätt att hitta något ätbart. Här finns en pizzeria, turligt nog. De har inte vin, men det är helt ok att ha med sig egen flaska. Så vi korsar gatan och kollar vad som finns i vinbutiken. En udda samling viner från Svartahavsområdet, visar det sig - inget jag känner igen förutom några av Schuchmanns viner. Vi fastnar för en rkatseteli/kisi-variant från Kakheti, Vine's Tears från Koncho & co. Ägaren till importfirman har tyvärr inte haft möjlighet att resa till Georgien och språkförbistringen gör det svårt att ha några mer ingående diskussioner om vinifikation etcetera, men han menar att det är ett qvevri-vin.

Det är tveksamt. På baksidesetiketten står att vinet är gjort enligt klassisk europeisk metod och smakar ändå ganska konventionellt, vilket är bra med tanke på sällskapet som ska dricka det. Ganska säkert har vinet dock skalmacererats ett tag, det har en gyllengul ton som drar åt orange och en intressant strävhet som matchar syran. Förhållandena för att prova det är usla, vinet är inte kylt och vi dricker ur stora ölglas. Men det är ett tjänligt vin som passar bra till pizzan. Med sin typiska struktur klarar det av att drickas vid högre temperatur än vanliga vita viner, även om det skulle varit fyra-fem grader svalare för att komma till sin rätt.

Vi fick betala drygt 30 zloty för det, alltså mellan 65 och 70 kronor. Det hade varit intressant att prova det under mer ordnade former. Men ändå - överraskningen att hitta en vinimportör med den här inriktningen just här var största behållningen.

Quest for qvevri, del III - supra

Några intensiva dygn i Kakheti-provinsen bekräftar det som den amerikanske ambassadören hävdade vid invigningen av qvevri-symposiet, nämligen att vinkulturen vävs in i alla andra aspekter av georgiskt liv, till vardags som till fest.

Själva det grekiska ordet symposium har ursprungligen betydelsen "att dricka tillsammans", under sociala former där debatt, poesi och berättelser hade en central betydelse. I den georgiska traditionen kallas dessa sociala tillfällen för mat, dryck och retorik supra. Under handfast ledning av John Wurdeman, Pheasant's Tears grundare och en av organisatörerna bakom qvevri-symposiet, invigdes deltagarna i denna rituellt upplagda fest.

Samling för supra hos Pheasant's tears i Sighnaghi

John Wurdeman förklarar suprans regler, medan gästerna fortfarande har förmågan att fokusera någorlunda. Den suddige mannen vid bordets huvudände är festens tamada (utbringare av skålar), i högtidsdräkt

En supra har en MC, master of ceremony: tamada. Han - för det är nog oftast en man i detta grundligt patriarkala samhälle - är den som festen igenom håller tal på olika teman, retoriska små stycken som utmynnar i skålar. En gäst kan få ordet av tamada, eller själv ta det. Det som då sägs ska vara på samma tema som tamada bestämt för just denna skål. Den som har hedersuppdraget att vara tamada bör vara retoriskt sofistikerad och ha kunskaper om poesi, litteratur och historia, för att kunna göra skålarna så spirituella och filosofiska som möjligt.

Tamada har också den mer prosaiska funktionen att hålla skålarna i en sådan takt och omfattning att gästerna inte blir för berusade - det hör inte till god ton att bli redlös på en supra. I praktiken innebär det att det blir en mängd skålar och responser, ty det hör till god ton att lyssna på den som talar och att låta bli dryckeskärlen under tiden.

Johns fru Ketevan Mindorashvili (mitten) leder Zedashe-ensemblen, som stod för sången och dansen under supran hos Pheasant's tears

Tamada får gärna kunna sjunga också. Den polyfona sången och musiken är en viktig del av supran. Till symposiets ära hade arrangörerna sett till att denna del av festen höll yppersta kvalitet i form av professionella sång- och dansgrupper. Men det är svårt att tänka sig någon supra utan sång och musik: talen, vinet, maten, sången och musiken skapar tillsammans en mycket känslofylld, samtidigt högtidlig och lössläppt stämning där tamadas skålar och responsen på dem lyfter fram det positiva och hedrande hos deltagarna och i samvaron.

Den mest minnesvärda supran hölls i Pheasant's Tears vinbar i den befästa bergsstaden Sighnaghi. Trots det stora sällskapet och den officiella prägeln blev det en intim fest, som rymde både glädje och eftertanke. Många rätter dukades fram, bland annat fasan i tomatsås och en yoghurt på buffelmjölk. Det bärnstenfärgade qvevri-vinet dracks enligt sedvänjan ur grunda lerskålar, vilket gjorde att tanninerna rundades av - förmodligen mest på grund av den större yta som kom i kontakt med luften, men möjligen också för att vinet haft sitt tidigare liv i ett lerkärl och nu liksom kände sig i sitt rätta element.

Under symposiets supror kom förstås de flesta av talen att på olika sätt kretsa kring vinet som sammanhållande länk i det som fört oss samman just här just nu. En av symposiets talare, New York-baserade skribenten Alice Feiring, passade när hon fick ordet på att tala över sin vän, vinimportören och vin natur-förkämpen Joe Dressner. Hon hade just fått nyheten om hans död. Efter skålen framförde Zedashe-ensemblen, förstärkt av kvällens tamada, en poetisk och känslofylld sång till hans minne. Som Ms Feiring påpekade var det en passande plats och ett vackert tillfälle att hedra den bortgångne, här i icke-interventionens hemland.

Quest for qvevri, del II: Alaverdi-klostret

"Det här är vad biskopen dricker", säger georgiern som står bredvid mig med ett brett leende. I glasen har vi Alaverdi-klostrets kisi, och jag förstår biskopen. Det är årgång 2010, ungt och underbart vitalt i näsan. En floral, mineralrik och lite oxidativ doft jag gärna förlorar mig helt i.

Biskop David av Alaverdi, flankerad av Pheasant's Tears ägare John Wurdeman, vid klostret i Italko

Min nyfunne vän i vinet och jag står och flinar saligt mot varandra ett bra tag innan vi smakar. Och det passar bra eftersom vi befinner oss på helgad mark, nämligen på en patio utanför Alaverdi-klostrets vineri. Han berättar att kisin och de övriga av klostrets qvevri-viner, gjorda på de vanligare druvorna rkatseteli och saperavi, görs i en begränsad upplaga. Kanske mest till husbehov, för biskopen och klosterbröderna. Klostret gör också vin på vanligt vis - i det återuppbyggda vineriet finns det en avdelning med ståltankar och tunnor och en för att göra qvevri-vin.

Qvevri - eller kvevri som är den egentliga stavningen - är själva lerkärlet, i vilket vinet både jäses och lagras. Qvevrins konform, med en spets i nedersta änden, gör att kärnor och stjälkar sjunker till botten och samlas i spetsen. Själva materialet, leran, bidrar till mikro-oxidation under jäsning och lagring. Att göra och bränna dessa kärl är ett utdöende hantverk - efterfrågan har länge varit i avtagande. De senaste åren har intresset ökat lavinartat, relativt sett. Kanske kan biskop Davids och John Wurdemans ansträngningar göra att kunskapen om hur man gör en bra kvevri att leva vidare till kommande generationer.

Traditionellt grävde man ner hela kärlet i marken, som här vid klostret i Ikalto. Klostret grundades på 500-talet, och åtminstone från 700-talet lär man ha gjort vin här. På 1100-talet och framåt vet man att här fanns en vinakademi där munkarna och - får man förmoda - traktens vinodlare utbildades.

Vinpress i anslutning till akademin, som tycks ha varit mycket praktiskt inriktad. Vinet fottrampades, en metod som fortfarande används när man gör qvevri-viner - fast oftast i träkar av samma form.

Kopplingen kyrka, vin och samhälle har alltså gamla anor, och biskop David vill föra den traditionen vidare. Hans vision är att på platsen för den gamla vinakademin i Ikalto bygga upp en ny, där de få mästare som fortfarande behärskar tekniken att göra qvevrivin kan träffas och också utbilda nya generationer vintillverkare i traditionen.

Typisk qvevri-anläggning av senare datum, Ikalto-klostret

Det återuppbyggda vineriet på Alaverdi-klostret är ett annat exempel på biskopens arbete för att föra klostrets roll som traditionsbärare och samtidigt förnyare vidare. Man har fått hjälp med finansieringen av en lokal vinproducent och hoppas förstås att investeringen ska bli en del i att etablera khakheti-regionen som en aktör på vinscenen. Biskop David har också gått samman med två andra biskopar i Georgien för att på olika sätt främja vinindustrin.

Även Alaverdi-klostret grundades på 500-talet. Under århundradena har det raserats och byggts upp igen flera gånger, när landet invaderats eller regimen varit kyrkofientlig. Under den synbarligen öppenhjärtlige och -sinnade biskop David tycks det ha gått in i en ny blomstringsperiod.

Vinet löper som en röd tråd in och ut ur den andlighet som präglar platsen. Innan själva förhandlingarna startar provar vi också rkatsiteli och saperavi från 2010.


Som vanligt, för min del, är det det vita vinet som fångar min uppmärksamhet. Den helt unga rkatsitelin är en vresig gynnare. Kommentarer som "alldeles för torr", "not to my taste" och liknande kan höras. Och det är en tanninrik, inte helt enkel upplevelse att dricka det här vinet nu. Min vän georgiern tror det kommer att vara på sitt bästa om fem år, vilket verkar rimligt. Då kommer förmodligen de skarpa kanterna att ha slipats av. Men redan nu gillar jag mineraliteten och den snustorra syran.

Under symposiets andra dag bjuder klostret generöst in till en lunchsittning, med många skålar och välsignelser från biskopen. Till maten serveras just denna rkatsiteli, och då är det en helt annan femma. Den salta osten, den likaledes salta fisken och den övriga maten tar ut tanninerna och gör vinet mjukare och fruktigare i munnen. Efteråt hörs kommentarer som "the wine went really well with the food" från tidigare tveksamma avsmakare. Ännu ett exempel på hur vin finner sitt uttryck, sin terroir om man så vill, i nära samklang med platsens mat. Och att vin avnjutes bäst i sällskap av god mat, vid ett bord där öppenhet och givande samtal härskar.

Alaverdi-klostret, vid foten av Kaukasus