Källarplock

Så har ännu en vinter förflutit i källaren, även denna ganska dramatisk. Snön och kylan kom tidigt till Skåne, i november, och kopplade ett långlivat grepp om oss. Vid juletid peakade det med neråt tjugo minus och påfyllning på drivorna. Vattnet frös i ledningarna i krypgrunden, så julhelgen tillbringades delvis i densamma med ficklampa och värmepistol. I källaren kröp temperaturen farligt nära nollstrecket och det lilla lagret vinflaskor fick bärgas upp i den relativa stugvärmen.

För ett par år sedan hade jag fått kånka upp en hel del grüner veltliner. Så är det inte längre. Delvis för att g v - läs: Leth - är något vi köper och dricker ganska omgående, men också för att den österrikiska stoltheten hamnat i bakgrunden för andra vitvinsförälskelser. Egentligen är det bara några förskrämda flaskor Schloss Gobelsburg Kammerner Renner från 2008 som finns kvar.

Färgen är friskt gulgrön. Efter ett dygn i öppnad flaska skvallrar doften om ett vin med hög syra och fossil mineralitet. Här finns också lime och päron och en näpen, aromatisk blommighet. Och vitpeppar, förstås. Det är riktigt trevligt att sniffa på och hela paketet går igen i smaken. Den gamla liknelsen att dricka bra grüner veltliner påminner om att slicka på en gråsten är inte helt malplacé här. Den torra syran är riktigt på hugget, men här finns också begynnelsen av en liten fruktsötma. Det lönar sig att ha tålamod även när det gäller grüner veltliner, och det här är en påminnelse om varför vi drack så mycket av den här varan för ett par tre år sedan.

Just nu finns 2009:an på Bolaget för 159 kronor, vilket väl är ungefär vad Kammerner Renner kostade i fjol också.

Nyligen drack Herren, som gör bloggen VPK2881, 2005 Château La Reyne Le Prestige utan att bli ett dugg imponerad. Ett bra tillfälle att kolla vad som hänt med mitt kvarvarande restlager, således. Sist, i april 2010, gillade jag det. Jag trodde att det var på toppen då och att det inte skulle vinna på att ligga längre.

Det beror lite på hur man ser på saken. Doften - stall, läder, svarta vinbär, en metallisk mineralitet och örtkryddor - lovar kanske lite mer än vad smaken lyckas leverera. Det hela är mer nedtonat än förut, måhända inte lika framfusigt och bråkigt intressant. Men om det tidigare var frukt och tanniner som kämpade med varandra om uppmärksamheten är det nu den ännu vitala syran som träder i förgrunden. Syrliga körsbär, röda vinbär, en klädsam slånbärssträvhet och bitterhet i svansen. Mer avslipat och fokuserat, mer matvänligt. Till entreôte och portobellosvamp gratinerad med mozzarella funkar det bra.

Det är inget stort vin - kolla: 95 spänn på Bolaget nu, kanske 85 när 2005:an var aktuell - men jag gillar det fortfarande. Men härifrån, kan man befara, är det nog ett sluttande plan.

2005 Château La Reyne Prestige och 2006 Château Etienne Vieilles Vignes

Förra gången jag drack 2005 Château La Reyne - för nästan precis två år sedan - skedde det av misstag. Flaskorna skulle sparas några år var det tänkt, men innan jag hunnit förpassa dem till källaren hade en av dem korkats upp i hastigheten. Så vad gör man? Då var vinet kärvt och vresigt, men där fanns en fin frukt som kikade fram bakom butterheten.

Nu är det dags för ett mer planerat smakprov. Jag kan konstatera att tiden i källaren gjort gott (och att jag kan konstatera det innebär ju att det är en bra idé att göra ett test innan man lägger på lager, för att ha något att jämföra med). Nu har det gått några dagar sedan jag drack vinet och min vana trogen gjorde jag inga noteringar, men summa summarum framstår det som mer harmoniskt. Tanninerna har slipats ner och lugnat sig utan att för den skull ha sjappat från scenen. Frukten är pigg i huvudrollen och syran har en biroll som är viktig för handlingen. Jag gillar det som det är precis nu. Ett bevis på att tålamod kan löna sig. Förmodligen lönar sig inte mer tålamod - fem år verkar vara en bra ålder för La Reyne Prestige. Men jag ska ändå låta någon flaska ligga ett par år till bara för att kolla.

Den aktuella årgången på Systemet är 2007, ser jag när jag besöker Hansakompaniet. Borde förstås provas. När jag frågar den vänliga av de båda äldre damer som jobbar där har hon inte testat den årgången. Men hon har många andra tips, ett från Cahors: 2006 Antisto, också malbec eller côt noir som druvan heter i trakten. Gjorde succé på senaste kundprovningen.

Häromsistens kom det ett nytt Cahors-vin i samma prisklass, 2008 Reserve du Vieux Noir. 80 kronor kostar det. När jag nu puffar till Räknetrissen grymtar han i sin slummer att jodå, det ligger nog i topp på kritikerlistan. Dyrare 2006 Un Jour (198 kr) kanske går att uppbringa i något ex, sedan är det slut på Cahors-viner i ordinarie sortimentet. Men en liten jämförande provning kanske hade varit på sin plats.

Den vänliga och uppenbart engagerade damen kommer igång och skyndar iväg till nästa hylla. "Det där", säger hon och pekar på 2007 Lirac Les Chesnaies för hundringen jämt, "är riktigt bra, på provningen trodde de mig inte när jag avslöjade priset". Jag har faktiskt druckit det - under svårt oordnade former när schlager-finalen sändes från Globen - och vad jag minns var det helt OK. En påminnelse om att jag borde prova det igen...

Damen tar inte alls sitt ansvar som Systembolagsanställd att främja måttligt drickande. Tvärtom blir jag allt mer sugen på att ruinera mig, avvika från arbetet och gå hem och prova hejdlöst istället. Men jag lägger band på mig och frågar avslutningsvis om Languedoc-tjutet (från Saint-Chinian) 2006 Château Etienne Vieilles Vignes, som reas ut för 68 kronor. Tidigare kostade det 85. Nej, damen tror inte att det är på utgång, prisnedsättningen är förmodligen en justering nedåt för att man inte sålt så mycket som man förväntat sig. Om fler är som jag, det vill säga ofta tittar på det och erinrar mig att det är ett rätt bra vin men alltid köper något annat istället, kan det säkert stämma.

Château Etienne, i årgång 2005, var det vin jag tänkt dricka i mars 2008 när det blev La Reyne istället. Helgen som gick provade jag den billiga 2006:an och blev först inte så imponerad. Platt och endimensionellt syrligt, tyckte jag. Femtio år gamla stockar eller ej, det första glaset var inte så kul.

Men där fanns ändå något som väckte intresse, och när jag dagen efter nådde slutet på flaskan hittade jag vitpeppar, viol och annat gott i doft och smak. Då var vi riktiga kompisar, Château Etienne och jag. Jag bestämde mig för att behålla resterande flaskor och inte glömma att låta vinet lufta sig i karaff någon timme nästa gång. Damen och jag är överens om att lagringspotentialen inte är stor - ett rekorderligt matvin att ta till under vårens och sommarens fläsk- och lammgrillningar.

1999 Chateau Lagrezette

I eftermiddags drabbades jag av ett akut pizzasug. Pizza och vitt vin. Jag började fundera kring en lämplig flaska som skulle kunna matcha en hemkörd margeritha och kom att tänka på Pinot Gris från Friuli. Med ett lager god parmaskinka på pizzan efter gräddning skulle det kunna bli en fin kombination. Vid hemkomsten var middagen färdig. Två pepparbiffar på väg i pannan och pizzan i ugnen var avsedd för döttrarna med sällskap. Snabb ändring av vinplanerna och jag plockade fram sista flaskan 1999 Ch Lagrezette, ett av många bra tips från Finare Vinare. Karafferingen hoppas över, dels på grund av tidsbrist men också med tanke på att det är ett moget vin

Vinet är gjort på 2/3 malbec , 1/3 merlot och en liten skvätt tannant och kommer från Cahors i sydvästra Frankrike. Man talar om det svarta vinet Cahors och det är bara en liten överdrift. Färgen är riktigt mörkröd och nästan ogenomskinlig.

Doften är nästan lite scary. Här finns inslag som får mig att associera till ond bråd död. Kött, blod och järn. Trafikolycka. Men också en del frukt, mer än vad jag kan minnas från förra flaskan. Plommon och torkade fikon till en början men sedan även lite blåbär. Här finns också spår av fatlagringen och en del örtkryddor.

Smaken är också den väldigt intressant. Den följer aromerna väl. Fortfarande bra syra, tydliga tanniner och en viss frukt kvar. Smaken domineras av mineralerna men även den torkade frukten tar plats. Mot slutet lite lakrits och tobak.

Precis såhär vill jag att ett rött vin ska smaka. Jag önskar att det var lite lättare att hitta mogna viner av hygglig kvalité. Är det någon som provat 2003 Chateau Lagrezette som finns som tillfällig gäst i sortimentet ?

2005 Château la Reyne Prestige

Fredagskvällen blev något brådstörtad, då vi ville nå Ängelsbäck och hinna fixa färdigt maten (entrecôte med potatisgratäng) innan fredagsunderhållningen begynte i den numera digitalt utrustade tv-apparaten. Tyvärr hade de digitala ettor och nollor, som rätt omvandlade förmedlar just den kanal vi ville se, svårt att ta sig hela vägen in i antennen, ner genom sladden och ut i rummet som begripliga budskap. Med risk för att likna någon uttjatad skämtserie - alltså en sådan där den händige mannen hänger i ett finger från takkanten med antennen i andra näven medan hustru och barn hojtar inifrån huset: "JA! Håll kvar så, nu är bilden jättebra!" - klättrade jag med fara för livet upp till skorstenen. Högre makter var på min sida, jag behövde bara nudda vid sladden så samlade bild och ljud ihop sig till en njutbar helhet. (Det höll inte i sig till lördagen, men det är en annan historia.)

Lättad och törstig drog jag hastigt korken ur den flaska jag sett ut till maten - trodde jag. Men det visade sig att jag i hastigheten korkat upp en Château la Reyne Prestige 2005 (nr 2266), som jag tänkt lägga i källaren för framtida bruk. Till den kommande maten antog jag att det skulle vara för dominerande och kraftigt. Nåväl, gjort är gjort. Jag hällde vinet i största tillbringaren jag kunde hitta, så att det skulle få lufta sig lite i alla fall. Doften som steg upp i näsan var lovande fruktig, efter hand blev också fatkaraktären mer framträdande. Några timmar i karaffen hade inte varit fel, men gud må förlåta mig att suget tog överhanden över förnuftet. Och visst var vinet strävt mot gommen, men framför allt med en frisk och kärnfull körsbärsfruktighet. Jag vågar nog chansa på att det kommer att utvecklas mot en mer harmonisk helhet några år famöver, om det får vara i fred.

Jag tror bestämt jag ska ersätta det druckna exemplaret med ytterligare några buteljer. Till ett rejält stycke kött och en gräddig gratäng är det redan nu riktigt trevligt. Det blir allt skojigare ju längre kvällen lider och brasan sprakar på - om det är på grund av att det mår bra av att luftas eller för att jag går in i en behaglig kvällsdimma låter jag vara osagt. Priset, 89 spänn, betyder mycket vin för pengarna. Nu ser jag att det kommit ett nytt vin från Château la Reyne med mars-släppet, också det malbec och från 2004 med tillägget L'Ecellence. 195 kronor kostar det, lite väl mycket för min budget. Sedan bör det lagras några är också - men då lär man ju å andra sidan inte minnas hur det sved i plånboken när det köptes.

2005 Ch. La Reyne Prestige

För en tid sedan provade jag ett Cahors-vin, 1999 Ch. Lagrezette. Möjligheten att få dricka ett moget franskt vin erbjuds inte så ofta för den som saknar egen vinkällare men är försedd med dåligt tålamod. Tidigare hade jag bara druckit ett par Cahors-viner inköpta i Danmark som inte var särskilt kul. Ch Lagrezette däremot var en mycket trevlig bekantskap och jag tvekade därför inte att köpa på mig ett gäng flaskor när det dök upp ett nytt Cahors-vin, 2005 Ch. La Reyne Prestige (varunr 2266,
90 kr) i oktobersläppet.

Cahors är beläget i sydvästra Frankrike och malbec (eller cot noir som den kallas lokalt) är den dominerande druvan. Ch. La Reyne är en helt annan upplevelse än Ch. Lagrezette. Färgen är violett som en prästkåpa under fastan. Doften är kraftfullt fruktig med bärtoner och kryddor. Smaken ungdomligt frisk med rejäl syra och fruktighet. Vinet utvecklas under kvällen och blir mer komplext. Märkligt nog känns tanninerna ännu tydligare. Förmodligen ett vin som skulle må bra av att ligga några år.

Till vinet åts en av Carl Butlers kreationer, stek från pustan. En maffig fransyska av limousinsk börd fick tillbringa eftermiddagen puttrandes i kycklingbuljong, vitt vin, paprika, lök, vitlök och kummin.