Vandring på Bjärehalvön

Skåneleden mellan Båstad och Torekov är en vacker och varierad sträckning, med vandring ömsom över åsens höjder och ömsom längs havskanten. Från Apelrydsskolan - tidigare hushållsskola för matmödrar in spe, numera gymnasium med bland annat musikallinje - går man brant uppför tills man kan pausa med fenomenal utsikt över Laholmsbukten någonstans vid Boarp. Sedan passerar man Troendtorp och Kattvik genom ett skiftande ängs- och skogslandskap. Så här års bjuder turen på ytterligare attraktioner: vildhallon, blåbär, moreller och klarbär finns att förfriska sig med längs stigarna. Bär- och druvsaft i all ära, men inget går upp mot de naturliga och oraffinerade smakerna. På sensommaren kan man få sig sitt lystmäte av björnbär, att döma av de ymniga snåren lite varstans.

Vid Hovs hallar stiger man ner och går sedan längs strandkanten, över klapperstensfälten och Gröthögarna mot dagsetappens mål. Det är en ganska krävande tur för den ovane vandraren, i alla fall ett par mil i delvis ansträngande terräng, och när vi nådde Torekovs camping i utkanten av byn var vi tämligen svettiga och möra.

Så då var det bara till att slå upp tältet och plocka fram gasolköket - eller inte! Min själs älskade och jag har diametralt motsatta uppfattningar om vindskydd, tunna liggunderlag och dylikt. Vi hade sålunda bokat in oss på Torekov Hotell (f d Solsidan) en bit bortom samhället på Skälderviken-sidan, med tillgång till spa-anläggningen och en väntande tre-rättersmiddag. Rena beteendevetenskapen: först en prestation och därefter en rejäl belöning som uppmuntran. Fungerade utmärkt som motivation för nästa dags avslutande etapp, och jag saknade inte vindskyddet det minsta.

Det är ett trivsamt litet spa, med en varm bassäng inomhus och möjligheter till dopp i utomhuspoolen. En rymlig ångbastu i mörka stenmaterial, en "isvak", på ovanvåningen en bastu med ljusa träslag och utsikt över havet samt en mycket stillsam relaxavdelning som hämtad ur ett inredningsreportage i Sköna Hem. Allt var stilenligt och genomdesignat, ner till skålarna med apelsiner och nötter, men för den trötta kroppen skapade det hela mer en stämning av varsamt omhändertagande än överarbetat koncept. Den enda anmärkning jag har är att den smala spiraltrappen gör det svårt för äldre eller riktigt ledbrutna att ta sig mellan våningarna. Hal blir den också, trots halkskydd i trappstegen. Jag halkade rejält på nedvägen och slog en tå blå mot det ogästvänliga och mycket hårda metallräcket. Inte skönt.

De lågmälda samtalen mellan männen i ångbastun handlade om "boarding school", om den förestående utgången på nattklubb i Båstad och om släktingar som bedriver affärsverksamhet i Kina - ett långväga skrik från de uppsluppna bussresegäng som groggade i skitrestaurangen på Ronneby Brunn och laddade för raggarfest. Det är ett jävla klassamhälle, där den som har skall varda givet. Betänker man sedan att ordinarie spapaketpris på Ronneby och den deal vi fick här ligger väldigt nära varann, blir det desto märkligare. Det handlar mer om vilka platser som är tillgängliga för vem i kulturell bemärkelse. Men som hårt arbetande vandrare kände vi oss självklart behöriga och som fisken i det varma poolvattnet.

Innan middagen hann vi med ett litet glas riesling, som transporterats till hotellet i förväg och lagts på kylning i receptionens kylskåp under spa-omgången. 2006 Tegernseerhof, en gammal bekantskap som avrapporterats bland annat här och som hittills inte gjort mig besviken. Den friskt syrliga, lite grapebittra och mineralrika smaken gjorde sitt till för att livsandarna skulle återvända. Dags att fylla på lagret av 2006:an, för att ha till hands men också för att testa lagringsbarheten.

Middagen då? Jag var duktig och sparade menyn och anteckningar om vinet vi drack, men tyvärr förkom lappen någonstans på den fortsatta vandringen. Då det redan gått några dagar har jag förstås så gott som totalt glömt vad vi åt och drack. Det var rätt gott i alla fall, och stämningen i restaurangen var avslappnad, den prydliga och sobra inredningen till trots. Huvudrätten var vit fisk, och vi valde det vin som föreslogs i menyn: chardonnay från Sydafrika. Ganska friskt och nästan elegant, inte överdrivet ekat. Hotellets vinlista (som jag lyckats bevara)har tyngdpunkten på Sydafrika och Spanien och verkar välkomponerad. Sedan är det ju ett tveksamt nöje att pröjsa kring 400 spänn för en flaska, oavsett vad den innehåller. Jag ser att
albariñon Lagar de Cervera - som kostar 115 kr på Systemet - hade gått att få för 330 spänn, vilket väl får anses som ett rimligt påslag. Kanske hade det varit ett mer spännande val, men gjort är gjort.

Frukosten var även den tillfyllest, med de där små detaljerna som gör det lilla extra: Brämhults juice i karaff istället för koncentratbaserad apelsinjuice ur automat, fräscha skivor melon och generösa mängder äggröra med bacon. Croissanten var däremot blek och smaklös.

Det var ganska svårt att slita sig från varmvattenbassängen och ångbastun för att återuppta vandringen (jag antar att just det momentet går lättare om man tillbringat natten på ett knöligt liggunderlag och bara har en frystorkad skorpa att knapra på till frukost) men till slut gick det. Även i slutet av denna prövning fanns det en belöning: en uppsluppen grillkväll hos goda vänner i ett sommarstugeområde nere vid viken. Då drack vi - vill jag minnas - grüner veltliner-syskonet till Tegernseerhof-rieslingen samt några av de sista flaskorna Ross Shiraz. Ja, förutom P då, som fortfarande tror mer på Heineken än på vin.

2007 Schloss Vollrads Riesling Trocken

Efter en lång biltur är det en lisa att få skölja vägdammet ur halsen med en torr och frisk, spritsigt syrlig riesling. 2007 Schloss Vollrads, som inhandlats just innan avfärd. Den nya eldrivna kylboxen i baksätet gör att vinet kan korkas upp genast efter incheckningen på hotellet. Flaskans glaskork underlättar också. Med papperskorgen som ishink - fylld från ismaskinen i korridoren - garanteras bibehållen kyla och de hårda kanter dagen fått av färden liksom rundas av och får en annan lyster. Mycket ung ännu, och som sagt väldigt uppfriskande. Läge att lägga upp ett litet lager i källaren.

Vi kanske kunde ha befunnit oss på ett hotellrum med utsikt över en tysk dal med en flod ringlande längs dess botten, men nu är vi istället på Ronneby Brunnshotell. Utsikten är en parkeringsplats, som för all del är fylld med skönhet: just den här helgen råkar det vara Nostalgia Festival i Brunnsparken och här vimlar av vackra gamla bilar som blänker, glimmar och gnistrar. Vi har parkerat vår vita svenne-bil bredvid en svartglänsande, läcker Studebaker Hawk. Jänkarkaravaner med uppsluppna raggare hängande över alla breddar, likt överförfriskade galärslavar, mullrar genom det lilla samhället.

Det gamla brunnshotellet brann ner till grunden på 50-talet och har ersatts av en låg bungalowliknande länga med drag av charterhotell från sent 60-tal. Det är i grund och botten ganska fräckt. Här är fullt av glada entusiaster och på pation spelar ett coverband till grillbuffén. Bland annat Springsteens Cadillac Ranch, naturligtvis:

Cadillac, cadillac
Long and dark shiny and black
Open up your engines let 'em roar
Tearing up the highway like a big ol' dinosaur




Vi är till slut nödgade att lämna rieslingen för att få lite mat i oss och väljer middagsbuffén i restaurangen. Den ska snart dukas ut och de flesta matgästerna har lämnat eller sitter kvar och skämtar över groggar. Maten är hemsk - sönderkokta kikärtor från salladsbuff'én, översaltad ävja till räksoppa och håglös biff stroganoff. Till och med brödet är kass. Trots ett trevligt bemötande från personalen känner vi snabbt ett behov av att fly, ungefär som The Boss här ovan på flykt från tillvarons intighet genom det konstverk han besjunger.

Kvällen räddas av en promenad genom Brunnsparken, som är vacker i skymningen. Vid den spegelblanka sjön sitter ett uppsluppet gäng och sjunger med i spelemännens potpurri på gamla Sven-Ingvars-dängor. Det är svensk sommar, fanimej. Största behållningen är Doftträdgården, en explosion av doftande buskar - rosor, kaprifol, pioner, pipranka, jasmin och mycket mer - som bildar en hängande labyrint av gångar man kan förlora sig i. Ett stilla regn gör dofterna än starkare. På tillbakavägen passerar vi de gamla pampiga träkåkarna i parken och en massa bilar och husvagnar - alla från svunna tider och pitetsfullt bevarade - som ruvande i dunklet inväntar morgondagens festival.

Här finns förstås också ett spa, i en tillbyggnad i anslutning till "Silver Hill" - det hotellkomplex där de flesta rummen finns. Hit kommer man från vår byggnad genom ett kulvertsystem. Tidigt på morronen har vi stället för oss själva, men det är ganska snabbt avklarat. Rent och snyggt men inget märkvärdigt. Trevligast är några badtunnor med bubbelbad uppställda i innergårdens japanska trådgård. Hit kan man emellertid inte ta sig från själva spa-anläggningen utan måste gå tillbaka via entrén till spat. Korkat.
Frukosten är tråkig: köttpålägg upplagda direkt ur sin plastförpackning, inget ägg&bacon, snabbkaffe ur automat. Håglöst. Sammantaget är det här ett ställe som inte tar tillvara sin potential, som hade kunnat vara mycket mer tilltalande om någon hade engagerat sig mer - särskilt i maten. Nu har vi utnyttjat ett billigt sista-minuten-erbjudande, men hade vi betalat det normala priset för spa-paket - där den där hopplösa middagsbuffén ingår - hade vi blivit rejält besvikna. I jämförelse med Tylösand, och även Selma Spa, är det här inte mycket att trakta efter.

På vägen ut från Ronneby möter vi en ändlös karavan av metall och krom på väg mot nostalgi-träffen. Våldsamma vagnar med skarpa stjärtfenor i mintgrönt, rosa och alla upptänkliga nyanser - som utdöda dinosaurier, verkligen. Allt som allt en hyllning till svunna tider när bildesignen var extravagant och vi ännu inte slängde oss med ord som global uppvärmning och koldioxid-hot.
Snart möter vi också ett följe färgglada Trabanter, en munter syn, och långt senare - mot kvällningen på hemväg mot Skåne igen - ett imponerande följe P1800 på väg mot Ronneby för att göra en storstilad entré när festen är som hetast.

Tillbaka i hemmets lugna vrå korkar vi upp en 2007 Domäne Gobelsburger Grüner Veltliner. Jag tycker den är väl så god som gårdagens riesling, med sin sin doft av päronfestis och mer avrundade men ändå lite peppriga och grapefruktbeska framtoning i smaken. Min själs älskade föredrog dock rieslingen, kanske för den friskare syrans skull.