2006 Montepasso Rosso Conero

Förra gången jag försökte dricka 2006 Montepasso Rosso Conero - som lanserades i sortimentet oktober 2008 - blev det en flopp. Vinet var defekt och jag har inte haft någon lust att köpa det igen.

Så hälsade vi på J & R. R använde den nya magiska ugnen med varmlufts- och grillfunktion: en knapptryckning och vips en fullständig måltid med knapriga potatisskivor, ugnsbakade rödbetsklyftor och lax som marinerats med chili, lime och vitlök. Vi satt i den ljumma kvällen på trädäcket, åt med välbehag och hade det bra.

Det vita vinet var Penfolds Koonunga Hill Chardonnay, som var helt ok. Men den trevligaste överraskningen var Montepasso - god körsbärsfrukt, lite choklad, lite fatkaraktär, mycket Italien. Kul att träffa på ett fungerande exemplar, helt klart ett vin att ta med i beräkningen vid bunkring av budgettjut (det kostar bara 79 kronor). Och så kan jag läsa om Lawrence Osbournes rapport från Rosso Conero, nu när jag ändå glömde lämna tillbaka The Accidental Connoiseur till Esping under den där angenäma och sinnesutvidgande excessen härförleden.

2006 Stormhoek The Mountainside Chenin Blanc

Kokt kyckling i curry - en rätt vi minns från barndomen men som vi sällan kommer ihåg att laga. Min själs älskade använde saften från en apelsin i såsen, vilket gav den önskade sötsyrligheten åt rätten. Jag slantade morötter, marinerade dem i lite olja med apelsinsaft och äppelcidervinäger. Salt och peppar. Hackade över färsk koriander.

Till detta 2006 Stormhoek The Mountainside Chenin Blanc (nr 98677). Vinet har en intressant, mustig arom som inbjuder att sniffa runt länge i glaset. Något svårdefinierat, nästan jordigt och fatigt som lockar och gäckar doftsinenna. Kanske någon varning om alkoholöverslag, som dessbättre inte följer med i smaken. Som är rund och fet och bjuder på lätt ankomna, sötsyrliga höstäpplen och citrus. Något tyngre och djupare än vad chenin blanc brukar vara, vilket är positivt menat. Påminner lite om de spännande viner Esping och jag mötte under den slovenska vinfestivalen i Helsingör. Till maten var det riktigt bra.

Ett bättre reaköp än 2006 Tenuta Solar La posta (nr 98357), en Soave classico gjord på garganega. Ligger doft- och smakmässigt i samma räjonger som Stormhoek, men är mer insmickrande, lite parfymerat oljigt och i längden ointressant. Nej, soave lyckades inte charma oss den här gången heller. Jag tyckte inte det var så illa som MSÄ, som blev rent avogt inställd när vi öppnade en flaska till lördagskvällens lax- och kokosmjölksgryta med bulgur. Halvtorr ävja, menade hon.

Dessa hätska känslor tror jag i och för sig mestadels var riktade mot budbäraren/korkuppdragaren - det vill säga undertecknad - och grundade sig i den bitterhet MSÄ kände för att jag under fredagskvällen sugit i mig all resterande Poire Christian Drouin (nr 1849), en mycket torr päroncider från Normandie som hon tänkt sig avnjuta även denna kväll. "Svamp" och "egoist" var bara några av de tillmälen jag fick utstå.

Och naturligtvis fanns det ingen ursäkt för mitt beteende. Att den flaska 2006 Montepasso (nr 2550) från annars pålitliga kooperativet Moncaro jag korkat upp var defekt, frizzante och helt död, hjälps inte. Jag kan inte heller med någon större trovärdighet skylla mitt felsteg på den besvikelse jag kände över att inte kunna genomföra min plan, nämligen att skriva ett spirituellt inlägg med utgångspunkt i vinskribenten Lawrence Osbournes reserapport från Rosso Conero, där han bland annat möter vinmakaren Terni som är Dylan-fantast och gör viner som heter sådant som Visions of Johanna. Osbournes bok The accidental connoiseur har jag fått låna av Esping, som menar att det är det skojigaste han läst i genren. Ber att få återkomma om honom, kanske även i fråga om Montepasso. Ett vin från Ternis Fattoria Le Terraze, 2000 Sassi Neri, importeras visserligen av en firma i Köpenhamn men kostar 250 DKr. Även utan finanskris och sjunkande svensk valuta får jag nog hålla mig till Rosso Coneros billigare tjut.

Apropå Bob känner jag inte till så mycket om hans vinpreferenser nuförtiden. Han lär ha varit svag för bourgogne när han var som hippast runt 1965-66, och skaldar ju också i Just Like Tom Thumb's Blues:

I started out on burgundy

But soon hit the harder stuff

Everybody said they'd stand behind me

When the game got rough

But the joke was on me

There was nobody even there to call my bluff

I'm going back to New York City

I do believe I've had enough

Han skulle kanske hållit sig till bourgognen och avhållit sig från Mary Jane och skojiga piller - fast då hade vi förmodligen aldrig fått lyssna på Visions of Johanna och Terni hade inte gjort sitt vin. Kaosteorin regerar.