Bröckhouse Epic IPA

Modern IPA är en märklig företeelse. Öltypen skapades av engelsmännen för flera hundra år sedan. Man bryggde ett öl som skulle klara den besvärliga sjötransporten till Indien och använde extra humle och gjorde brygden starkare för att öka hållbarheten. Länge förde denna traditionella öltyp en rätt undanskymd tillvaro. Någon gång på 70-talet började amerikanska mikrobryggerier med Sierra Nevada vända blickarna mot Europa för att få inspiration när de försökte utmana blaskölets hegemoni i USA. IPA kom tidigt i transatlantiska versioner. Amerikaner är ju som bekant mästare i att over do things och den amerikanska tolkningen blev allt starkare, beskare, fruktigare och bittrare. På senare år har det kommit double-IPA och t o m triple-IPA med extrem beska och alkoholhalt som närmar sig, och i vissa fall överskrider, vin-nivå. Jag har faktiskt hört att ett bryggeri nu tagit fram en quadruple-IPA vad de nu ska vara bra för.

Trenden med mikrobryggerier och hantverksmässiga metoder har under det senaste decenniet re-exporterats till gamla världen och nu får vi europeiska tolkningar av de amerikanska versionerna på de traditionella europeiska öltyperna.

Jag gillar sällan dessa extrem-varianter. De kanske kan vara showstoppers på ölmässor där de sticker ut hos prövare med beskhetsutmattade smaklökar men särskilt kul att dricka är de sällan och oftast olämpliga som måltidsdryck. Av denna anledning närmade jag mig Bröckhouse Epic IPA med en viss skepticism. Här har vi danskarnas variant på tripel-IPA. Redan deras standard IPA är rätt maffig och jag förväntar mig ett monster öl.

Färgen är helt rätt i mörkt bärnstensfärgad nyans. Doften är maltig, lite lätt kryddig och fruktig. Inbjudande och god. Smaken är förvånansvärt mjuk och nyanserad. Fruktig visst, men inte som jag väntat mig. Här finns också lite lakritstoner. Beskan inte heller överväldigande. Alkoholhalten ligger på chockerande 9.5% men stör inte på något sätt. Sedan kommer eftersmaken som bara kan beskrivas som ett mästerverk. Den knockar mig fullständigt. Här krockar beskan med en blommighet som drar åt fläderhållet och bitterhet från nyskördad cicoria-sallad. Mina tankar far iväg till en sallad jag fick en tidig vårdag i Italien gjord på riktigt späda maskrosblad, vinäger och smält rökt grisfett. Känslan är inte att jag dricker ett monsteröl. Här råder harmoni och perfekt balans. Ett öl att dricka i små klunkar och sedan låta eftersmaken klinga ut innan nästa lilla sipp. Jag är full av respekt för bryggmästaren som åstadkommit detta.

Trisse, jag föreslår att vi å det snaraste beger oss till Hilleröd och besöker bryggeriet. Jag vill prova en riktigt färsk Epic IPA som inte utsatts för min tvehågsenhet när det gäller öl med 9.5% alkoholstyrka med påföljande onödigt långa väntan mellan produktion och konsumtion.

Vidare föreslår jag en mailkampanj riktad till Galatea Spirits med uppmaning att ta in Epic IPA. Nu tänker jag gå och avsluta drickandet.

Heldag i huvudstaden

Det finns många fördelar med att bo i Skåne. En av dessa är närheten till den danska huvudstaden. I lördags drog jag och herr K fördel av denna närhet och med hjälp av tåg och färja tog vi oss på två timmar till Köpenhamn. Efter snabbt avklarade besök i några bok- och vinyl-affärer befann vi oss strax som dagens första gäster på Brew Pub. Det ligger på Vestergade 29, en parallellgata till Ströget, i en stilrent avskalad källarlokal.Stället är vad det låter som, ett mikrobryggeri med tillhörande servering. Här finns en handfull egenproducerade öl som slåss om utrymmet bland hanarna med olika gästbrygder.

Jag och herr K gjorde samma gamla misstag som vi brukar göra och säkert kommer att upprepa, vi började med IPA. Brew Pub hade två egan varianter som båda testades. Pacific Ale är en dansk tolkning av hur amerikanerna gör den ursprungligen engelska alen IPA. Fyllig, mycket beska och mycket frukt som klarar en rätt hög alkoholhalt utan alkoholsötma. Riktigt gott. PJ Harvey ligger närmre det brittiska orginalet med lite mindre fruktighet och större komplexitet.

Trots rätt skadeskjutna smaklökar hann vi med att smaka och uppskatta Ralf Hutter , en mörk weissbier som faktiskt bjöd på en del beska tillsammans med skumbanan och kaffe. En märklig men intressant blandning och en weissbier man minns. Sista alen ut var den vi borde ha börjat med, Ellhorn Pale Ale. En lättare ale med mer fruktighet än beska. Somrig tyckte herr K och jag är böjd att hålla med. Apropå somrig så är det under den varma årstiden som Brew Pub verkligen kommer till sin rätt. De har en trevlig uteservering på en fantastisk innergård där jag tillbringat många behagliga eftermiddagstimmar.Brew Pub är ett mycket bra bryggeri som drivs av kompromisslösa ölentusiaster. Såväl ölen som stället har själ.

Vi hann också med ett kort besök på en vinstue som jag glömt namnet på. Stället hade den egenheten att de inte serverade vin och de flaskfyllda hyllorna var bara atrapper. Här dracks en Estrum Kloster från Bröckhouse. Ett mäktigt överjäst öl med stor fyllighet. Fruktig, kryddig (koriander ?) och rätt god enligt mig. Herr K höll inte med.

Det egentliga syftet med Köpenhamnsresan var egentligen inte att dricka öl utan att besöka Winewise, en vinimportör i liten skala som jag träffade på den slovenska vinfestivalen i Helsingör. Innehavaren Stefan Jensen har ett sortiment där tyngdpunkten ligger på Italienska viner från kvalitetsmedvetna producenter med biodynamisk/ekologisk inriktning. Många av dessa är också medlemmar i Vini Veri. Hos Winewise kan dessutom man hitta viner på ovanliga druvor som Pignolo, Vitovska och Terrano. Stefan Jensen var vänlig nog att bjuda hem oss för att prova några viner ur hans sortiment. Tyvärr hade såväl mina sinnen som mina smaklökar nått ett stadium av viss avtrubbning vid detta laget men jag gjorde några snabba notat.

Vi provade ett rött från Friuli-producenten Zidarich som ännu inte nått marknaden. Vinet var en blend på merlot och den lokala druvan terrano. Ett utpräglat matvin mer bra syror, god frukt och lång eftersmak.

Vi fortsatte från Friuli till Umbrien och Paolo Bea. Första vinet var vita cuvéen Santa Chiara gjord på Sauvignon, Chardonnay, Grechetto och Garganega. I mitt block står bara urgod och det var den. Det sista vinet väckte alla sovande smaklökar. Ett Montefalco di Sagrantino DOCG Passito från 1999 vars årsproduktion ligger på c a 3.000 halvflaskor. Ett fullständigt makalöst dessertvin. Smaken var oerhört intensiv och koncentrerad, russin, konfekt, mandelmassa och fikon var mina direkta associationer. Eftersmaken var lååååång. På metron tillbaka till centrum var jag fortfarande så inne på julsmakerna att jag började längta efter ris á la malta.

Jag lämnade Stefan Jensen och Winewise med en välfylld ryggsäck vars innehåll kommer att förgylla min tillvaro under de kommande veckorna och förhoppningsvis även att märkas på bloggen.

Innan återfärden till hemstaden hann jag och herr K även med ett kort besök på Vesterbro Brygghus, ett mikrobryggeri av helt annat slag än Brew Pub. Här verkar man mer ha hängt på en trend än drivas av ambitionen att göra riktigt bra öl. IPA:n var inte riktigt dålig men rätt slätstruken. Trist ställe med trist öl som avslutning på en annars lyckad men intensiv dag. En bra förberedelse för firandet av Billigt Vins hundrade inlägg.

säsongsöl V; Norge vs Danmark

Det har blivit nästan lika mycket öl som vin på bloggen under de senaste veckorna. Det kommer snart att ändras på men just nu måste vi lägga i överväxeln om vi ska ta oss igenom sortimentet innan knut. Om Trisse hittar ölöppnaren så kan vi kanske snart kora säsongens julöl. Då morgondagen är ledig och vikt för vinterbad, blev det i kväll två tungviktare som provades, Underlig Jul från norska Nögne Ö medan de danska färgerna försvarades av Hilleröds stolthet Bröckhouse Julebryg.

Bröckhousen är en riktig best med 9% alkohol. Smaken är mycket fyllig, söt och kryddig med nejlika som dominerar. Beskan är rätt nedtonad. Mer Belgien än England. Oavsett detta så är denna Julebryg för tung, för alkoholsmakande och för söt för min smak.

Man kan säga att Bröckhousen smakade som jag förväntat mig att Underlig Jul skulle smaka. Här möts man dock av en mera nedtonad variant. Om Underlig Jul motsvarar något av Springsteens mer bombastiska ögonblick så är Bröckhouse Meatloaf på högvarv. Detta sagt för att ge en viss nyans åt begreppet nedtonad. Alkoholhalten ligger på 6.5% vilket ger en mera balanserad smak. Det finns en viss sötma men inte lika dominerande som hos Julebrygen. Det jag verkligen går igång på när det gäller Underlig Jul är kryddigheten. Här finns en mjuk kryddridå där en mild kanelsmak svävar lite ovanpå. En smak som påminner om den man får fram genom att låta hel kanelstång koka med i risgrynsgröten. En mycket bra, men inte så värst underlig, julöl. Bröckhouse däremot, är helskum.

Jag ska tillägga, i rättvisans mamn, att jag tidigare år, när Gästgivaren hade Bröckhouse på fat, verkligen uppskattat flera av Bröckhouses belgisk-inspirerade öl som Brygmesters Bryg, Estrum kloster och tidigare Julebrygs årgångar. Bryggeriets starkaste kort är ändå deras engelsk/amerikanska ales.