Tre röda från Vino Nostrum: 2014 Principiano Barbera D'Alba "Laura", 2011 Caiarossa Pergolaia och 2013 Francesco Guccione NM

Jag fortsätter med tre röda ur Vino Nostrums sortiment. Först ut är en gammal favorit, Principianos Barbera D'Alba "Laura". Vinet har åtminstone tidigare funnits i beställningssortimentet och för inte så länge sedan i en Caviste-låda. Här är alltså avsändaren en annan men vinet visar sig från samma förtjusande sida som vanligt. Färgen är tät och ungdomligt blåröd. Det doftar blandsaft med en stor andel körsbär och lite viol. Verkligen ren, rak och omedelbar doft. Och smaken är precis likadan. Det smakar osötad blandsaft. Frisk, saftig och nästan tuggbar frukt, fin syra och väldigt lätta tanniner. Ett alldeles perfekt vardagsvin som är helgjutet till pizza och en väldig massa annan mat med italienskt ursprung. Efter ett dygn i öppen flaska får vinet mer djup och visar upp en annan, mer seriös sida. Ett vin som funkar både som drick nu och för lagring

Inför 2011 Pergolaia hyste jag en viss tveksamhet. Sangiovese-viner med en andel internationella druvor, här merlot, cabernet franc och sauvignon brukar inte vara min grej. Mina negativa förväntningar kom rejält på skam. Det här är nämligen ett rejält, jordnära och rustikt vin. Vinet är gjort på c a 90% sangiovese som lagrats på använda 500-liters fat i ett år och sedan på betong eller större ekfat. Doften ger plommonfrukt, lite rökta toner och tobak. Smaken är ganska kraftig och har rejält med söt plommonfrukt, örter och tjära. Frisk syra och tydliga tanniner. Återigen ett bra matvin som står pall för det mesta. Gott nu men vinner på några års lagring.

Allra mest nyfiken var jag på 2013 NM från Francesco Guccione. NM står för nerello mascalese men vinet kommer inte från Etna utan från Monreale sydväst om Palermo. Francesco Guccione har 6 ha där han odlar inhemska druvor som perricone, trebbiano, catarratto och nerello. Odlingarna ligger högt, c a 500 m ö h på kalk och järnrika jordar. Guccione arbetar biodynamiskt i markerna och med minimal intervention i källaren.

2013 NM skiljer sig rätt mycket från den nerello mascalese jag lärt känna från Etna men det finns likheter också. Initialt är ger doften mossade jordgubbar, körsbär, österländska kryddor och mineraler. Med lite luftning så mörknar doftpaletten och drar mer åt björnbär och plommon. Det finns också ett floralt stråk. Smaken är lite motesägelsefull. Det är ett kraftfullt vin men det är på inget sätt tungt. Söt, mogen bärfrukt, torkad frukt och läder. Syran är något dämpad och avslutningen är packad med järnrost och extremt finkorniga mineraler.

Gucciones nerello mascalese är ett fascinerande vin. Det är inget jag faller för omedelbart men jag kommer på mig själv att gå omkring och fundera på hur det egentligen smakade under dagen. Och jag blir sugen på att prova om. När jag provar om tilltalar det än mer. Ett mångfacetterat vin med stort djup som kräver lite tillvänjning. Definitivt värt att prova för den som gått igång på alla Etna-vinerna.

2010 Etna Rosso (Tenuta delle Terre Nere)

Vi sparkar igång grillen, går bort till Grevie backar och spanar på backsipporna och kommer hem lagom för att lägga några skivor lammstek från Lindegrens i Sinarpsdalen på glödbädden. Köttet har marinerats med citron, olja, persilja, vitlök, rosmarin, lite socker och chilipeppar sen igår. Vi har också fixat en paj med några jordärtskockor och späd, försiktigt förvälld kirskål från trädgården.

Tenuta delle Terre Neres Etna Rosso är en kändis i den svenska bloggosfären, sedan Ingvar tog med ett ex till en sittning i Sjörröd för några år sedan och vi var överens om att nerello mascalese var något att undersöka närmre. 2010:an besitter kanske inte samma intrikata och subtilt förföriska dimensioner som 2009:an, men däremot en rättfram, charmigt lätt enkelhet som gör sig bra till eftermiddagsmaten en solig vårdag. Jordgubbssaft, doft av torkade rosor, en aning stickiga terpentinångor, fina tanniner, lätt ljusrött i glaset med antydan till brunt i kanterna. Jag gillar det och ska försöka spara resterande flaskor några år bara för skojs skull.

På SB's hemsida upptäcker jag att 2011: an är på ingång 2/5, som vanligt importerad av Ad Libitum. Den kostar nu 137 kronor, jämfört med 129 för 2010:an när den fanns att tillgå. En prisökning som får mig att fundera över om jag ska fortsätta följa Etna Rossos öden och äventyr. Konkurrensen är hård, inte minst om vi kikar över sundet på Cibi e Vinis sortiment i den prisklassen. Men på rak arm kan jag inte komma på så värst många viner som har denna svala lätthet och samtidiga pondus i anslaget. Och sådana viner bör finnas att tillgå dagar som dessa.

2010 Bonavita Faro

Nerello är intimt förknippad med Etna men den odlas även i det lilla DOC-området Faro. Jag var på väg att lägga till obetydliga men sansade mig. I Faro har det odlats vin sedan urminnes tider och området fick DOC-status redan 1976. Som på så många andra håll i Italien övergavs de svårodlade, branta vingårdarna och när områdets mest kända producent Palari drog igång sin verksamhet i början av 90-talet var de i stort sett ensamma.

Med Palari som lokomotiv och det ökade intresset för genuina viner och återupptäckten av lokala druvsorter som bränsle har det på nytt blivit möjligt att starta nya verksamheter i Faro. Carmelo och Emanuela Scarfones Azienda Agricola Bonavita är en av dessa, ett litet familjedrivet jordbruk med totalt sex hektar. På två av dess odlas druvor, resten är olivlundar och kastanjeträd. Produktionen är ekologisk. Bonavita gör två viner, ett rött och ett rosévin. DOC-reglerna ser lite annorlunda ut jämfört med Etna. Merparten av blandningen i ett DOC Faro vin utgörs av nerello mascalese med mindre delar nerello capucco och nocera. Även calabrese, gaglioppo och sangiovese är tillåtna.

Bonvitas marker ligger alldeles intill Messina-sundet på c a 250 meters höjd. Jordmånen är en blandningen av kalk och lera. Arbetsmetoderna i vingård och källare är traditionella och vinet lagras 12 månader på ekfat av olika storlek. Inga nya fat används.

2010 Bonavita Faro skulle jag vilja beskriva som ett liknande vin. Liknande men ändå helt eget. Redan första sniffen sätter igång associationerna. Och det är inga dåliga grejer som tankarna rusar iväg till. Jag får lust att korka upp  Etna-viner från Romeo del Castello och Girolamo Russo, en mogen Fenocchio-Barolo och Carlottos pinot nero bara för att se likheter och skillnader. Lite som att sitta och spinna gamla favoritsinglar. Det ena ger det andra och plötsligt har man hamnat någon helt annan stans än där det var tänkt.

Doften bjuder på söt solmogen frukt med röda bär. balsamvinäger, medicinalörter och en lätt, lätt ektouch. Över hela härligheten svävar topptoner av maraschino-körsbär och små, näpna puffar av menthol. Även om det är en superfin sniff så tar det inte så värst lång tid för mig att ta en girig klunk och den levererar precis det jag vill ha. Vinet är slankt, elegant och spänstigt som en ballerina. Lätt och kraftfullt på samma gång. Söt bärfrukt som känns snäppet mörkare än doften körsbär och medicinalörter.  Frisk, matvänlig syra, distinkta tanniner och lång, ren eftersmak.

Som med så många andra favoriter är det Fabio på Cibi&Vini som säljer även detta.

2009 Girolamo Russo á Rina

Mina första Etna-erfarenheter var väldigt positiva och under en period högg jag på nästan allt. Även om jag sällan blivit direkt besviken så har väl min förtjusning dämpats något med tiden och jag springer inte längre på alla Etna-bollar.

Med det sagt så har jag varit nyfiken på Girolamo Russos viner länge. 2009 á Rina är instegsvinet gjort på mestadels nerello mascalese med en  skvätt nerello cappuccio. Druvorna kommer från olika vingårdar och gissningsvis handlar det om förhållandevis unga stockar.

Vinet är ljusrött och helt transparent. Doften är sparsmakad och elegant. Här finns friska röda bär i olika former, körsbär, jordgubbar och lingon. Det dyker upp ett lätt stråk av mynta och de typiska Etna-mineraler finns där. Smaken är också den lätt, sirlig och elegant. Den varma jordgubbsfrukten balanseras av friska lingon med lätt bitterhet. Friska syror, mineralisk sälta, distinkta tanniner och lite alkoholvärme i avslutningen ger en riktigt snygg helhet.

Riktigt bra och ursympatiskt instegsvin. Tänk bara på att öppna och lufta vinet en eller annan timme innan du smakar. Det kräver luft för att komma igång.  Bristly importerar och säljer via beställningssortimentet.

2007 Cottanera Etna Rosso

Det gapar oroväckande tomt på Etna-hyllan i vinskåpet. När IV-Patriks senaste inlägg väckte min, inte alltför svårväckta, lust till lättfotad lava-juice fanns det bara en påver pava att välja på. Således är det påkallat med påfyllning å det snaraste men i väntan på den får 2007 Cottanera Etna Rosso sätta livet till. Vinet är gjort på 90% Nerello Mascelese och 10% Nerello Capuccio som haft 20 dagars skalkontakt. Vinet har lagrats åtta månader på franska barriquer, åtta månader på ståltank och 18 månader på flaska.

Doften är rätt intresseväckande till att börja med. Den domineras av de typiska Etna-mineralerna kombinerat med multna löv skogstjärn och kryddtoner. Läge för frukten, de röda bären, att kicka in och komplettera bilden. Jag väntar. Och väntar. Inget händer. Det börjar kännas som om man väntar på fel ställe. Med lite god vilja kan det anas någonting där i bakgrunden men inte är det mycket.

Smakmässigt är det på precis samma sätt. Paletten är fullpackad av mineraler och kryddor men frukten lyser med sin frånvaro även här. Bra syra, relativt lätt munkänsla och rejält med finkorniga tanniner. I finalen glimrar det till med rönnbär, malört och blodapelsin men det räcker inte riktigt för att det ska bli godkänt. Allt om Mats omdöme "Välbyggt vin som envist vägrar sjunga" är precis mitt-i-prick.

Tar man sedan med priset i beräkningen så blir det ett kraftigt IG. 299 kr står det på kvittot från bolis vilket intressant nog är precis lika mycket som Ad Libitum tar för Tenuta delle Terre Neres vingårdsviner. Då talar vi om viner på en helt annan nivå.

2009 Etna Rosato (Tenuta delle Terre Nere)

Efter en dag i snickartagen svalkar Etna Rosato från Tenuta delle Terre Nere strupen. Färgen drar mot det orangea, en slags lätt sherry-ton. Helhetsintrycket är lätthet, friskhet och enkelhet - det är ett vin som förklarar sig själv klart och distinkt. Det är följsamt utan att vara menlöst, mineralrikt och med markerad, sval frukt.

Jag sitter inte med blocket i hand och smakar, utan går omkring på gräsmattan, begrundar dagens resultat och muttrar nöjt (mest över vinet). Andra glaset, till rökt bjärekyckling och en sallad, fungerar också utmärkt. Längre fram på kvällen hade jag tänkt mig ett annat vin och lite ost, men det blir varken eller. Rosaton passar bra även till brasan.

Italienska Viner och Finare Vinare har dokumenterat bättre, från när vinet var lite yngre. När Birk provade i juni gillade han inte alls Etna Rosato. Hans största invändning var frånvaron av syra. Jämfört med när vinet var helt ungt har kanske denna falnat en del. Men jag uppfattar mineraliteten och frukten som huvudsaken här och har inga problem med avsaknaden av provencalska rosésyror.

Både Tenuta delle Terre Neres Etna Rosato och Etna Rosso i årgång 2009 är slut hos importören, Gunnar Westlings Ad Libitum (båda kostade 129 kr). När jag mailar en fråga om de kommer att återkomma, svarar Westling att så inte är fallet och att han hade kunnat sälja mycket mer än den tilldelning han fått. Nu hoppas han att årgång 2010 får säljstart i november eller december, och vi kan hoppas att det åter blir i beställningssortimentet.

Det är ingen långsökt gissning att försäljningsframgången för Tenuta delle Terre Neres billigare viner hänger samman med den uppmärksamhet de fått på bloggar som Italienska Viner, Finare Vinare och här på Billigt Vin. Jag har inte sett att de blivit omskrivna i gammelmedia, och kan knappast tänka mig att Ad Libitum har någon större annonsbudget. Därmed är det ett exempel på hur prismässigt intressanta viner från små, kvalitetsmedvetna producenter - via små importörer - kan hitta fram till svenska konsumenter, trots att de för en till synes undanskymd tillvaro i BS undervegetation.

2008 Antichi Vinai Petra Lava Rosso

I går besökte jag systembolaget. Efter midsommarhelgen var ölförrådet heltomt och högsommarvärmen tillbaka. Väl där passerade jag nyhetshyllan och såg till min förvåning att det fanns ett för mig okänt Etna-vin på hyllan. Så väl följer jag nyhetsrapporteringen.

Antichi Vinais hemsida ger inte så värst mycket information. Det framgår att 2008 Petra Lava Rosso är en blandning av nerello mascalese och nerello capuccio som lagrats ett år på fat och flaska. Druvorna har odlats i Randazzo och Castiglione di Sicilia. Kanske behöver konsumenten inte veta mer än så. På importören Tryffelsvinets hemsida hittar jag ingen information alls. Nåväl, vinet får väl tala för sig själv.

Det verkar det inte vara så piggt på allas. Att tala för sig själv alltså. Trots att jag bjuder till med bourgogne-kupa och allt så får jag inte mer än lite lava-mineraler och lite skogstjärn till att börja med. Efter ett par timmar på karaff tittar det fram lite försynt jordgubbsfrukt och ett och annat körsbär. Man kan gissa att merparten av lagringstiden nog skett på fat för här finns lite vanilj och en vis fatkryddighet. Det samlade intrycket blir trots allt det av ett enkelt men korrekt vin.

Smakmässigt gör vinet mig lite kluven. Jag gillar stilen med frisk, blodapelsinaktig syra, bra skjuts i eftersmaken och finkorniga men bestämda tanniner. Samtidigt saknar jag lite stringens i frukten. Jordgubbarna och körsbären tjoar till på ett pliktskyldigt sätt men det känns inte helt övertygande. Den stora behållningen är mineraliteten, det lakritskryddiga slutet och vinets struktur. Jag hade önskat lite mer innehåll.

Till en pasta med tomatsås, oliver, vitlök, kapris och sardeller funkar vinet som sig bör riktigt bra. OK för 119 kr men hotar på inget sätt Tenuta delle Terre Neres Etna Rosso för ungefär samma peng.

2009 TdTN Etna Rosso

Korkdragaren beskrev nyligen Etna-vinerna som "ett av bloggosfärens älsklingsvintyper". Jag nickade instämmande för mig själv och tänkte att så är det ju. Sedan funderade jag vidare och tänkte är det verkligen så ? Jag tror att Billigt vin i december 2009 var först i den svenska bloggosfären med att skriva om Etna-vinerna . Det har blivit ytterligare några poster från min sida. Italienska Viner har verkligen gått igång på Calabrettas viner och tog dessutom initiativ till en genomgång av Tenuta delle Terre Neres hela portfölj. Niklas J är den som skrivit allra mest och verkligen gått i klinch med apllelationens viner. Finare Vinare har också skrivit ett par poster . Vad kan det handla om totalt i hela den svenska bloggosfären ? 20 poster, kanske 30, av totalt tusentals som publicerats på svenska vinbloggar under det gångna året. Jag tror Korkdragarens uppfattning, och mitt initiala instämmande delvis handlar om Etna-vinernas plötsliga uppdykande i bloggosfären och att de så markant skiljde sig från den rådande uppfattningen om syd-italienska viner. Ser man helheten så är vinerna från Etna en nischprodukt även bland vinbloggarna.

Ikväll provade jag Tenuta delle Terre Neres 2009 Etna Rosso, deras "normale". Lite spännande att se om nya årgången kan matcha den förra. 2008 Etna Rosso är ett av de Etna-viner jag gillat allra bäst och som jag uppskattade mer än något av producentens cru-viner. Vinet är transparent och tegelfärgat. Hade jag inte vetat bättre skulle jag trott att det hade några år på nacken. När jag sniffar på vinet så kommer jag på mig själv med tänka "typisk nerello-doft" snarare än att slås av likheten till nebbiolo och pinot noir. Först känner jag en enkel, okomplicerad doft av lätt övermogna jordgubbar. Doften är inte jordgubbsliknande utan det doftar verkligen jordgubbar. Sedan dyker det upp inslag från målarlådan och frukten byter också skepnad. Fortfarande röda bär men nu mer åt lingon/rönnbärshållet. Här finns också en del kryddtoner. Den där typiska Etna-minraliteten är däremot rejält nedtonad.

I munnen är vinet ganska lätt och slankt men ändå med bra intensitet. Smaken följer doften väl med en spännande brytning mellan söt jordgubbsfrukt och det syrligt bittra från lingon/rönnbärsblandningen. Tanninerna är mycket finkorniga och inte heller så tydligt markerade som i förra årgången.

2009 Etna Rosso når inte riktigt upp till samma höga klass som förra årgången men så värst långt efter kommer det inte.Det är fortfarande svårt att hitta ett vin vin som erbjuder så mycket charm och personlighet för 123 kr. Jag tänker också att vinet är en alldeles utmärkt inkörsport för den som är nyfiken och vill se om det här med Etna och nerello är något att ha. Gillar man det finns det all anledning att prova vidare. Gillar man det inte är sannolikheten stor att inte heller andra Etna-viner kommer att falla en i smaken.

Ad Libitum importerar

Etna-extravaganza: carricante och nerello mascalese

Det emanerar en på samma gång sval och intensiv glöd från Etna-vin i Calabrettas och Tenuta delle Terre Neres tappning. Halvannan vecka efter extravaganzan i Sjörröd - Patrik och Ingvar har ju redan rapporterat med sedvanlig ackuratess - kan jag fortfarande erfara ett återsken i minnet av händelsen. Så klart på grund av själva upplägget: koncentrationen till två producenters viner, flera timmars provning i lugn och ro, gott tilltugg och glatt och initierat sällskap runt bordet. Sådana tillfällen och möjligheter är den stora och från början oförutsedda vinsten med det här vinäventyret - ett senkommet tack, Patrik och Linda!

Att eftermiddagen blev minnesvärd beror förstås även på de provade vinerna. De flyttade inte fram gränserna för vinupplevelsen, på samma omtumlande sätt som några av de slovenska och friulanska bekantskaperna gjort. Samtidigt var provningen omvälvande, på så sätt att den rubbade mina referensramar - eller kanske snarare preferensramar. Det handlar om vad jag uppskattar hos ett vin och vad jag kommer att söka efter hos viner jag dricker i framtiden. Det är inte lätt att sätta ord på de egenskaperna, men när minnet kokar ner upplevelsen av Tenuta delle Terre Neres katalog består en känsla förförisk renhet och lätthet, en bedräglig enkelhet som efter hand avslöjade komplexa och mångfacetterade viner. Förflyttade referensramar innebär ofta även förflyttade prisramar, men det måste inte vara så. Normalen, Etna Rosson som idag provades i årgång 2008, klarade sig bra i konkurrensen från de dyrare cru-vinerna.

Referensramar är intressant att fundera på. Alla har vi dem, och kanske ligger de allra närmst att ta till hands när vi rör oss i okänd terräng. De är per definition begränsande, men också nödvändiga för att kunna inordna intrycken. I ett samtal är det ett sätt att samordna sig kring vad det egentligen är som händer. Alltså associerade vi när vi smakade Tenuta delle Terre Neres viner - precis som när vi vid ett annat tillfälle i Sjörröd provade normalen blint - till burgundisk pinot noir. Piemontesisk nebbiolo dök också upp i diskussionen. Det är väl heller ingen vild gissning att också vinmakaren haft vissa referenser i skallen när han donat i vingården och i källaren.

Samtidigt hade alla vinerna på bordet en definitiv egen karaktär som inte kan bottna i något annat än ett stabilt och gediget hantverk, ett konsekvent arbete för att få fram viner utifrån platsens och druvans karaktär. Vi vet väl egentligen inte om de är typiska för Etna, eller för druvan.

Den mest intressanta jämförelsen blev den mellan Tenuta delle Terres 2007 Prephylloxera La Vigna di Don Peppino och Calabrettas druvrena nerello mascalese 2006 Nonna Concetta. Två sinsemellan mycket olika viner. Några i sällskapet föredrog den följsamme, lättillgänglige och på alla sätt välsvarvade Don Peppino, medan andra tilltalades mer av den svårflörtade och barska Nonna Concetta. Jag hade verkligen inte haft något emot att bli lätt alkoholiserad på en diet av Don Peppino, men priset och tillgången förbjuder sådana excesser. Nonna Concetta har fler fördelar än det mycket lägre priset. Det var helt enkelt väldigt gott, på ett intressant sätt. I det här sammanhanget framstod vinet som mer burdust och kantigt än vad jag tror det skulle gjort om det ensamt hade haft huvudrollen under en måltid.


Nerello mascalese, alltså. En druva som lockar till ytterligare efterforskningar. Jag misstänker att sådana skulle bjuda på en hel del överraskningar. Likadant med den vita druvan carricante. Både Tenuta delle Terre Neres 2007 Etna Bianco Le Vigne Nich och 2006 Calabretta Carricante, var mycket trevliga bekantskaper. Ypperliga till charkuterier och pecorino. Calabrettas ett år äldre variant var det som föll mig allra mest på läppen. Tre dagar efter provningen visade sig den sista femtedelen av flaskan - vilken Patrik i sin godhet skickat med till Malmö - vara på ett alldeles strålande humör. Gyllene gult, med en doftbukett som slagit ut till fullo och mer fokuserat i smaken än vid provningen (eller om det var jag som var mer fokuserad, juryn överlägger fortfarande i den frågan). Helt i linje med de referensramar jag börjat formulera för mig själv efter mötet med de friulanska/slovenska vitvinerna. Det där vill jag absolut följa utvecklingen av de närmsta åren.

- o -

Vi får, avslutningsvis, inte glömma preludierna. Patrik bjöd på en skummande blanc de blancs. För ett ögonblick leder den lite feta doften av vått ylle Ingvar och mig mot Loire, men vi skulle när allt kom omkring hålla oss på IV's hemmaplan. Ett vin gjort på chardonnay, från Piemonte-producenten Francesco Galliano. Ett ypperligt sätt att göra munhålan startklar! En inledande ung, brödig jästighet övergick i en frisk, mineralrik bubbel-sensation. En lyx-spumante såhär vid lunchdags, det är ett hårt jobb och så vidare...

Det fanns all anledning att fira - Ingvar hade ju just rott hem Secret Wines appellations-quiz och halade fram en blanc de blancs från Champagne, en grand cru från 2002 signerad Franck Bonville. Också det en ren chardonnay, djupare gul i färgen och eftertryckligen annonserande sin närvaro i näsa och mun. Jag har bjudits på detta en gång tidigare, och det dryga år som gått har förändrat vinet ganska rejält. Jag minns en stilla vårkväll i Ingvars sommarstuga där det framstod som försiktigt framtassande, subtilt och samtidigt väldefinierat. Nu var det mer av allt: de kritiga mineraltonerna, äpplena som omärkligt börjat oxidera framåt senhösten och nötigheten. Jag vet inte om jag skulle kalla det bättre än sist, men mer eftertryckligt och klart intressant. Kul att få dricka det igen!

2005 Làvico Vajasindi

Den som läser Billigt Vin med något slags regelbundenhet vet att vi är rätt svaga för nerello mascalese men inte lika sålda på jätteproducenter. Frågan är hur en kombination kan tänkas fungera ?

Duca di Salaparuta är en av den sicilianska vinscenens giganter med en årlig produktion på sådär en tio milijoner flaskor. Deras storsäljare är Corvo Rosso som jag tror funnits i vartenda italienskt snabbköp jag besökt. Ett schysst vardagstjut varken som räddat mer än en picnic. Man gör viner runt om på ön och självklart har man även en plätt på Etna. Làvico Vajasindi är en rätt marginell produkt i Duca di Salaparutas sortiment. Man gör c a 50.000 flaskor årligen och 2003 var första årgången. Vinet är en bladning av 90% nerello mascalese och 10% merlot. Druvorna har odlats på mellan 600 och 800 meters höjd. Vinet har en veckas skalkontakt och lagras ett på på barroique.

2005 Làvico Vajasindi går i en rubinröd nyans. Till en början doftar vinet tydligt av körsbär, krydoor, kaffe och vanilj. Efterhand hittar jag plommon, hallon och en lätt blommighet. Trevlig doft men kanske inte så värst typiskt Etna. Blint skulle jag nog lika gärna kunnat säga Piemonte eller Lombardiet, kanske hade jag till och med drämt till med Toskana.Smaken är livlig och rätt intensiv med frisk syra, bra tanniner och viss bitterhet mot slutet. Aromerna går igen med tydlig smak av körsbär. Finalen får mig att tänka på lingonsylt kryddad med kanel.
Trots den lite tillrättalagda och anpassade stilen är jag rätt förtjust i Làvico Vajasindi. Ett utmärkt matvin med en hel del av druvkaraktären intakt. Det verkar krävas mer än lite ekfat för att knäcka den.

Vinet finns i beställningssortiemntet och kostar 149 kronor månaden ut. Därefter stiger priset ed 30 kronor.

2004 Palari Rosso del Soprano

Tycker du att Etna börjar kännas lite nattståndet ? Börjar vinbloggarna bli för Etna-centriska ? Är du sugen på nya nerellokickar ?

Även om du inte svarar ja på de frågorna kan det vara värt att kolla upp vinerna från Faro. Området ligger närmre Kalabrien än Etna men man odlar i stort sett samma druvor. Faro är beläget precis utanför Messina på nordöstra Sicilien. Produktionen hade i stort sett upphört när den legendariske italienske vingurun Luigi Veronelli i mitten av 80-talet övertalade arkitekten Salvatore Geraci att ta sin familjs gamla vingårdar i bruk. Efter ett några års försöksverksamhet blev 1995 den första årgången som kom på markanden. Veronelli jämförde resultatet med Romanée-Conti.

Palari förfogar över 7 hektar och producerar c a 50.000 flaskor årligen. Huvuddruvan är nerello mascalese men de två vinerna i Palaris sortiment är båda field blends som innehåller en hel uppsättning lokala druvor. Rosso di Soprano är företagets instegsmodell. Det har jästs och delvis lagrats på ståltank. En del har mognat i barriquer.

2004 Rosso del Soprano har en mörkt rubinröd färg. Doften för tankarna till såväl bourgogne som till Piemonte och såklart till Etna. Det finns uppenbara likheter med dessa men också markanta skillnader. Doften är mycket trevlig med begynnande mognadstoner, julkryddor och röda bär. Tydliga mineraltoner och en lätt pust av tjära. I munnen är vinet slankt, smidigt och saftigt. Medelfylligt, med bra, bärande syra och väl integrerade tanniner. Aromerna går igen med bärfrukt, fatkryddor och lakrits.

2004 Rosso del Soprano är inte så spektakulärt och särpräglat som de bästa Etna-vinerna men det växer verkligen under kvällen. Inte så att det utvecklas nämvärt under kvällen utan snarare är det så att det tar lite tid att bekanta sig med vinet. Den stora poängen, som jag ser det, är den fina balansen. Det råder fullständig harmoni i glaset. Inte så att det blir tråkigt, alls inte. Bara lugnande, avslappnande och vackert.

Palari har tydligen haft svensk importör men nu finns inget av deras viner tillgängliga på den svenska markanden. Tyska Superiore har däremot flera årgångar till bra pris.

2006 Calabretta Nerello Mascalese Nonna Concetta

I staden där vi brukar tillbringa fanns en signora Concetta. Hon drev en frukt- och grönsakshandel under 75 år. Efter pensioneringen vid dryga 90 fortsatte hon att öppna sin butik. Varje dag satt hon på en ranglig stol precis utanför dörren med en cigarett i handen och pratade med förbipasserande. Kunderna fortsatte att komma till butiken. Signora Concetta sålde inte längre någonting. Hon delade istället med sig av sin livsvisdom och bjöd barn på honungskarameller. Jag minns särskilt hennes tips för ett lång liv - Regelbundna promenader, inte tvätta sig för ofta och framförallt inte stryka sina underkläder. Signora Concetta blev 103 innan hon dog häromåret. D v s jämngammal med rankorna i vingården som producerar druvorna till Calabrettas 2006 Nerello Mascalese Nonna Concetta.

Vinet har en vacker rubinröd färg med klarhet och djup. Doften är verkligen spännande och mångfaccetterad med söta mogna jordgubbar, torkad frukt, kryddor, pomeransskal och områdestypisk mineralitet. Smaken är slank och elegant med frisk syra som balanserar sötman. Tanninerna är smärgelsduksfinkorniga men mycket påtagliga. Ett vansinningt läckert och finkornigt vin.

2006 Nerello Mascalese Nonna Concetta är inte ett vin som låter sig fångas i dessa torftiga smaknoteringar. Det här är ett vin som sätter fart på mina associationer. Jag tänker att det är ett vin som känns så genuint gammaldags och ursprungligt. Inget retrotjafs utan ett verkligt blast from the past. Som en patinerad sextiotals-Jaguar med knarrande läderklädsel och instrumentbräda i valnöt, ett sepiatonat fotografi eller en engelsk tweedkostym. Tankarna far iväg till Kinks Villages Green Persevation Society. Hade han smakat Nonna Concetta när han skrev låten är jag övertygad om att han lagt vinet till listan över sådant han såg som bevaransvärt.
Carlo Merolli säljer och ">Italienska Viner gillar.

Freewheelin' at Fri Vin (Frank Cornelissen)

Frank Cornelissen letade efter en vulkan där han kunde göra vin. Eller kanske snarare, som han säger sedan: "You end up in volcanos". Vulkanen är där man till sist hamnar - som en slags nödvändighet eller som följd av något slags naturlag. Klimatet är bra, jordmånen likaså. Frank hittade Etna, där det funnits vinodlingar i några tusen år redan. Nu har han tio hektar på bergets sluttningar och har hållit på i ungefär tio år. Hans viner heter sådant som MunJebel - från ordet för berg på arabiska - och, förstås, Magma.

Frank Cornelissens vita MunJebel innehåller de lokala varianterna Carricante, Grecanico Dorato, Coda di Volpe och kanske lite Cattaratto. Frank säger att han hela tiden försöker finna den rätta mixen. När jag dristar mig till att nämna ordet "experimentera" blir han förnärmad. "Jag experimenterar inte! Experimenterar gör man i laboratorier, det har jag inte råd med. Det handlar om att jag måste använda det jag har. Druvorna finns där och då får jag använda dem till mina viner."

Någon annan provare undrar om Frank använder fat för lagringen. "Nej, inget trä", svarar han. "Trä behöver jag för att bygga hus, inte till att ha vin i." Men det handlar också om att träet är poröst, det tar upp och ger tillbaka smaker och dofter. Frank verkar inte vara mycket för att addera saker till sina viner. Istället använder han glaserade terrakotta-amforor. En oglaserad amfora är också porös. "Om du rengör din amfora med svavel, hur kan du sen säga att du gör osvavlat vin?", undrar Frank. På de få minuter vi pratats vid har jag lärt mig att det inte är någon bra idé att käfta emot, och det finns ju ingen större anledning heller. Frank är en man som verkar veta precis vad han håller på med, även om han inte gör det på samma sätt som någon annan.

Det är kul att prova Franks viner. Magma är värstingen, den kommer jag aldrig dricka igen på grund av priset. Men kanske den röda MunJebel, som i sin femte edition är en blandning av nerello mascalese från årgångarna 07 och 08. Som vanligt efter excesser som Fri Vin-happeningen har jag inga smaknoteringar, men jag minns vinet som rent och rakt. Inget konstrande, bara väldigt gott. Likadant är det med grannen på bilden, Contadino. "Basically a mix of a lot of stuff", säger Frank och visar med händerna hur en massa olika druvsorter - både vita och röda om jag förstår det hela rätt - hivats ner i flaskan (men som sagt, inget experiment). Och det är nog så han jobbar: druvsaften så opåverkad som möjligt från skörd till glas.

Den vita MunJebel är gjord som ett rött vin, med lång skinnkontakt i den stil som vi på Billigt Vin lärt oss uppskatta (älska är ett stort ord som inte riktigt passar in när det gäller vin). Grumligt och jävligt men gott. "Luktar ost", har jag skrivit i blocket, men sedan upptäckte jag att det var Frank som stod och käkade en tallrik med charkuterier och ost, så det kan ha varit därför.

(Italienska viner har en mer uttömmande notering om vinerna här.)

Plötsligt sugen på att åka till Sicilien och utforska Etnas sluttningar drar jag vidare i vimlet, mot nästa smakprov och nästa producent av djupt personliga, fria viner.

2001 Calabretta Etna Rosso

"Forza Etna" skriker separatisterna i norra Italien när lavan sprutar ur den Sicilianska vulkanen och hoppas att den ska lösa en del inrikespolitiska problem på ett permanent sätt. Jag tror inte att de norditalienska vinodlarna stämmer in. Vinerna från Etna har fått massor av välförtjänt beröm och ofta görs jämförelser med Bourgogne, Piemonte och ibland även Rioja. Jag provade för första gången i vintras och slogs av elegansen. Sedan dess har det blivit ytterligare några smakprov och jag har ännu inte blivit besviken.

Calabretta har sina marker på c a 750 m ö h. Firman är dryga hundra år gammal och man har nyligen invigt ett nytt, modernt vineri. Metoderna är traditionella. man skördar i andra hälften av oktober, kör helt ekologiskt och lagrar sina viner på botti i sådär en sex - sju år. Rankorna har en genomsnittlig ålder på 80 år

2001 Etna Rosso är den nu aktuella årgången. En barolo-diggare skulle nicka förnöjsamt vid åsynen av vinet. Färgen går i brandgult tegel och är helt transparent. Även doften skickar mig till Piemonte. Åtminstone efter en stund. Till en början doftar vinet mest kompost i ett rätt långt framskridet stadium. Med lite luft tittar frukten fram. Körsbär och hallon dominerar och det går säkert att hitta ytterligare bär om anstränger sig. Jag hittar en del florala inslag, lakrits, tjära, rosor, exotiska träslag, lösningsmedel och tydliga mineraler. Komponenterna är väl sammansmälta och det känns tydligt att vi har ett moget vin i glaset Det är svårt att inte göra kopplingar till Capellanos 03:a.

Att dricka vinet är en något omtumlande upplevelse. Smaken känns lätt och sirlig men ändå väldigt intensiv. Reducerad balsamvinäger, jordiga mineraltoner, körsbär, torkad frukt och lätt rökighet. Tanninerna bjuder på visst motstånd. Syran är intensiv och matkrävande och eftersmaken mycket lång.

Ett väldigt intressant, personligt och spännande vin. Jag har uppskattat de andra Etna-viner jag druckit mer. Jag saknar en del av den vitala frukt som kännetecknar de yngre viner jag provat.

Detta vin köptes hos Carlo Merolli för c a 130 DKK. På systembolaget finns ett vin från området i beställningssortimentet. Gunnar Westling importerar utmärkta Tenuta della Terre Nere och som jag förstår det kan dessa viner beställas som privatimport men lansering i SB kan bli aktuell.

2xSicilien: 2006 Passopisciaro och Munjebel no 5

Idag for jag över sundet för att besöka Winewise och Stefan Jensen. Det kändes som det var dags att hämta förra årets Fenocchio-beställning nu när nya årgången är på ingående. I vanlig ordning hade Stefan några öppnat nya spännande viner. Denna gång från sommarens resa till Sicilien.

Jag dricker nästan aldrig sicilianska viner men har blivit allt mer nyfiken. Det verkar vara något på gång där nere med en ny generation vinmakare som börjat hitta ett sätt att kombineraeget uttryck och tradition.

Vi börjar med 2006 Passpisciaro, ett vin gjort på 100% nerello mascalese. 04:an fick tre glas av Gambero Rosso och 06:an två röda glas. Färgen går i rubinrött och är helt genomskinligt. Doften bjuder på friska röda körsbär och häftiga mineraltoner. I munnen känns vinet slankt, friskt och mycket elegant. Massor av röda bär och övermogna jordgubbar i finalen. Det här är inte alls vad jag förväntat mig av ett vin från Sicilien. Vid en blindsmakningen skulle jag placerat det i ett betydligt svalare klimat. Trots 14.5% är detta inget kraftpaket utan mycket elegant.


Jag har länge varit nyfiken på vinerna från Frank Cornelissen. I de artiklar som jag jag läst framstår denne belgare som valt att bli vinbonde på Etnas sluttningar som världens mest renodlade icke-interventionist. Cornelissen använder inte något svavel alls, jäser och lagrar på amoforer av terracotta och låter vinerna i stort sett sköta sig själva. Munjebel är klassat som vino da tavola och därför utan årgång. Vi provar årgång nummer fem. Munjebel är också det gjort på 100% nerello mascalese. Vinet är lite ljusare och blekare än det föregående. Doften är dock allt annat än blek. Mineralerna dominerar och skapar en mycket speciell doft. Här finns också tydliga men lite nedtonade körsbär och något vilt animaliskt. Smaken går i samma stil. Det är något förunderligt och gäckande över det här vinet. Det är inte kraftigt eller maffigt utan känns snarare exakt och precist. Fascinerande vin som var precis så spännande som jag hoppats. Ett vin jag vill dricka igen snarast möjligt. Tyvärr ännu ingen svensk eller dansk importör.