2005 Chateau Bouscassé

Häromdagen läste jag ett inlägg på MMM-vin som gjorde mig lite lätt orolig. 2005 Ch. Bouscassé blev rejält sågat och jag påmindes om ett rätt stort lager. Min första kontakt med detta kritikerrosade vin var årgång 2004. Då förstod jag ingenting. Tuffa tanniner, hög syra, lite frukt och inget kul var intrycket då. Jag provade 05:an, tyckte den var bättre än 04:an, blev dessutom påhejad av bloggarkollegor och köpte för lagring. Läs om den första intrycken här, här, här och här

När jag nu började kolla runt bland vinbloggarna så dök det upp många ljummna inlägg, ännu fler kritiska kommentarer och inte många nöjda röster. Det cirkulerade också teorier med konspiratoriska tankar om att första omgången som levererades till Systembolaget var av god kvalité medan senare sändningar innehållit sämre saft. Kolla här, och här. Tittar man vidare på Cellartracker så är omdömena genomgående mycket positiva.

Jag ville veta vad det egentligen är jag har i mina lådor. Är det något som är värt att vänta på eller kommer det att bli mycket köttgrytor och rödvinsås framöver ? Det får fyra timmar på karaffen innan jag smakar. Färgen går i rubinrött med lite blått i kanten. Doften ger en del rostad ek, en aning stallighet viss bärfrukt och lite bittermandel. Jag hittar väldigt lite av den kryddighet som fanns där vid förra påseendet och doften känns gles och enkel.

Till en början känns vinet mest vresigt. Ek, hög syra och gles tunn smak. Mot slutet kommer det en snipig bitterhet och en smak av bläck. Efter ytterligare några timmar på karaffen upplever jag vinet som något mer harmoniskt men det är långt ifrån passabelt.

Jag vet inte vad man ska tro om 2005 Bouscassé men variationerna verkar ju handla om något mer än dagsformen och smakpreferenserna hos olika bloggare. Jag vet inte heller vilka nationaliteter som döljer sig bakom pseudonymerna på Cellartracker men noterar att man genomgående är mycket positiva till vinet. 2005 var ju också en bra årgång i området och visst borde en välrenommerad producent som Alain Brumont åstadkomma något bättre än det plonket som var i min flaska. Vad jag däremot säkert vet är att om jag hade köpt vinet hos en handlare som jag haft en relation till så hade vi haft ett samtal imorgon.

1999 Chateau Lagrezette

I eftermiddags drabbades jag av ett akut pizzasug. Pizza och vitt vin. Jag började fundera kring en lämplig flaska som skulle kunna matcha en hemkörd margeritha och kom att tänka på Pinot Gris från Friuli. Med ett lager god parmaskinka på pizzan efter gräddning skulle det kunna bli en fin kombination. Vid hemkomsten var middagen färdig. Två pepparbiffar på väg i pannan och pizzan i ugnen var avsedd för döttrarna med sällskap. Snabb ändring av vinplanerna och jag plockade fram sista flaskan 1999 Ch Lagrezette, ett av många bra tips från Finare Vinare. Karafferingen hoppas över, dels på grund av tidsbrist men också med tanke på att det är ett moget vin

Vinet är gjort på 2/3 malbec , 1/3 merlot och en liten skvätt tannant och kommer från Cahors i sydvästra Frankrike. Man talar om det svarta vinet Cahors och det är bara en liten överdrift. Färgen är riktigt mörkröd och nästan ogenomskinlig.

Doften är nästan lite scary. Här finns inslag som får mig att associera till ond bråd död. Kött, blod och järn. Trafikolycka. Men också en del frukt, mer än vad jag kan minnas från förra flaskan. Plommon och torkade fikon till en början men sedan även lite blåbär. Här finns också spår av fatlagringen och en del örtkryddor.

Smaken är också den väldigt intressant. Den följer aromerna väl. Fortfarande bra syra, tydliga tanniner och en viss frukt kvar. Smaken domineras av mineralerna men även den torkade frukten tar plats. Mot slutet lite lakrits och tobak.

Precis såhär vill jag att ett rött vin ska smaka. Jag önskar att det var lite lättare att hitta mogna viner av hygglig kvalité. Är det någon som provat 2003 Chateau Lagrezette som finns som tillfällig gäst i sortimentet ?

Kritikerfavoriter

Alain Brumont är vinvärldens motsvarighet till Lucinda Williams. Båda har länge varit favoriter bland experterna och lyckats kombinera respekt för traditionerna med nytänkande och olydnad. Dessa kulturpersonligheter har med enträget och långsiktigt arbete skapat sig en position där de också når ut på marknaden

När jag jag för ett par år sedan blev nyfiken på Brumonts Ch. Bouscassé stod det inte att få tag på. Detta till följd av att vinet var alla vinskribenters favorit-vin och utropades till fyndvin i nästan alla sammanhang. Kritikernas lovord har också försetts med en uppmaning att lagra vinet. Länge. Nu har priset sjunkit till ytterst överkomliga 99kr och det ingår i standardsortimentet.

I glaset är vinet mycket mörkt rött. Det finns inte mycket frukt i doften, mer av animaliska toner. Smaken är kärv och sträv med inslag av salmiak och tobak. Inget som stryker medhårs precis. Efter några timmar i karaffen går det att att hitta lite mörka bär i både doft och smak. Ihop med mat (ryggbiff med gräddsås och hasselbackspotatis) funkar det riktigt bra men visst behöver det lagras. Länge.

Det handlar tveklöst om ett riktigt bra vin men inte riktigt min kopp te och jag kommer inte att köpa några mer Ch. Bouscassé. Egentligen gillar jag idén. Ett rätt kompromisslöst vinmakande där man själv i och med lagrandet blir delaktig och medskapare till slutprodukten. På många sätt går Brumont rakt emot rådande trender med massor med frukt och snabb mognande viner .Tyvärr har jag varken tålamod eller utrymme för sådana lagringsprojekt, känner mig inte helt övertygad om att det skulle vara mödan värt. Skulle jag däremot springa på en 10-15-årig Ch. Bouscassé eller Ch. Montus för den delen i Köpenhamn så skulle jag inte tveka. Omedelbar behovstillfredsställelse.

Btw, jag är inte stormförtjust i Lucinda Williams heller.