2011 Klinec Gardelin

Klinec går verkligen från klarhet till klarhet. Jag provade deras viner för första gången för snart tio år sedan. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Sedan dess har jag hunnit besöka dem i Medana vid flera tillfällen och har haft tillfälle att prova deras viner vid många tillfällen. Ändå så tar mig 2011 Gardelin med överraskning.

Här har vi ett vin gjort påpinot grigio med fem dagars skalkontakt som jästs på betong och lagrats två år på jästfällningen i stora fat av acaia. Det är blekt ljusrött i färgen. Doften är initialt lite reduktiv men det vädras snabbt bort. Sedan tonar det fram försiktiga röda bär, apelsinskal, honung, äpplen och nötighet. Visst känns det att man har ett orangevin i glaset men det är långt ifrån någon karikatyr.
Smaken är superfrisk. Fruktig och kryddig med hög, frisk syra. Rejält med mineral och ett lätt tanninnafs i avslutningen.

Det här gör mig glad. Vinet flyttar verkligen fram positionerna för vad ett orangevin kan vara. Välbekant men likväl ett vin som lite granna rör om och utmanar. Jag brukar tycka att skalmacererad pinot grigio från Collio/Goriska Brda kan bli lite för mycket och för tungt. Klinec håller stilen och kombinerar det druvtypiska med ett extra syralyft och resultatet blir något som man kan kalla för stort. På något sätt lyckas Klinec ge uttryck för såväl området som druvan och något hustypiskt.

Säljs av Wine Waves genom privatimport och via Terroiristen.

2011 Klinec Rebula

Det här är ett orangevin. På riktigt. Här finns både färgen och karaktären. Klinec tillhör det man kanske kan kalla andra generationens orangevins-producenter. De som inspirerades av Gravner, Radikon och Movia. De som tog en risk och började långt innan det var trendigt. De som idag verkligen vet vad de sysslar med.

2011 Rebula (eller ribolla gialla som man säger på den italienska sidan) har fått 10 dagars skalkontakt. Både färg och struktur vittnar om längre maceration men uppgiften är från producenten. Vinet har jäst på betong och lagrats sur lie i två år på stora, väl använda acaciafat.

Doften har alla de där typiska orangevins-markörerna. Här finns torkade aprikos, grönt te, nötter, honung och lite oxidativa inslag. Textbook stuff. Och även om det är metoden som talar här så finns det banne mig druvkaraktär så det räcker. Ribolla med skalkontakt ger verkligen ett tufft vin med en lite råare framtoning. Karaktären känns ännu tydligare i smaken.

Som med så många andra orangeviner kräver Klinecs rebula rejält med luft för att släppa loss. Till en början känns det lite enkelt med hög syra och tydliga tanniner som det mest framträdande dragen. Men sedan öppnar det upp med aprikos och andra torkade frukter, honung och kryddtoner. Doften som gett en liten hint om sötma luras såklart. Vinet är absolut bentorrt, syrorna höga och precisa och tanninerna tydliga. Fylligt och med lång eftersmak.

I nuläget är det här väldigt ungt och en del skulle kanske uppleva det som alltför rustikt. Klart är att det kommer att utvecklas fint under många år framöver.

Wine waves importerar till Sverige, Terroiristen säljer i Danmark

2014 Burja Estate Burja Noir

Jag håller mig kvar i Vipavska Dolina, eller Vipava-dalen i allra västligaste Slovenien. Häromdagen drack jag Burja Bela och idag Burja Noir.  Burja Estate fokuserar helt på inhemska druvor. Med ett undantag.  Primoz Lavrencic älskar pinot noir efter att ha arbetat en tid på Domaine Leroy i bourgogne. Och hans tolking av druvan är väldigt burgundisk...

Vipava-dalen har ett lite svalare klimat än närliggande Brda och det märks tydligt på Burja Noir. Vinet har jästs med naturligjäst på ståltank och fått knappt två veckors maceration. Lagringen har skett på både stora fat och begagnade barriquer i två år. Vinet är ljust rubinrött och helt klart. Doften är ren och frisk med röda bär, lätt kryddighet och en lätt antydan till fat. Smaken känns relativt lätt och elegant men har stor intensitet. Hallon, körsbär och mineraler. Frisk syra och lätta tanniner.

Helt klart en väldigt välgjord och spännande pinot. God nu, men kräver definitivt mat för att riktigt komma till sin rätt, och med framtiden för sig.  Finns att köpa via privatimport från Winewaves.

2015 Burja Estate Burja Bela

Jag har länge tänkt att jag skulle återvända till västra Slovenien och den första vinresan jag
och min forne medbloggare Jörgen gjorde för snart tio år sedan. Till Brda, Vipava och Kras. Rent faktiskt har jag varit tillbaka flera gånger. Men jag tänkte nu gå tillbaka till det vi skrev då och låta några nya tappningar från producenterna vi besökte den gången få ackompanjera läsandet.

Den som allra först satte mig i kontakt med skalmacererade viner, orangeviner om du så vill, var Primoz Lavrencic. Mötet ägde rum året innan min och Jörgens Slovenien-resa på den Slovenska vinfestivalen i Helsingör. Det var en verkligen omtumlande upplevelse. Vi hade precis börjat orientera oss i vinvärlden när vi mötte en hel sal full med kaxiga slovenska vinmakare som kom att ställa alla begrepp på huvudet för oss. Jag blev helt frälst på orangevin direkt och fascinationen har blivit bestående.

Kanske var det bra att det var hos Primoz Lavrencic vi började. Han tillhörde då, och gör det väl fortfarande, de mera konventionella vinmakarna som arbetade med relativt kort skalkontakt. Vi fick så att säga en möjlighet att vänja oss innan vi kom i kontakt med hardcore orangeproducenter. Nåväl mötet på den Slovenska vinfestivalen ledde till att vi ett antal månader senare besökte Slovenien och producenten som då hette Sutor men nu kallar sig Burja Estate.

2015 Burja Bela är en field blend på lika delar riesling, ribolla gialla och malvasia istriana som blandats med 10% "andra druvor". Druvorna kommer från 25 - 70-åriga stockar som växt på klassisk ponka på ungefär 200 m ö h. Vinet har fått ungefär en veckas skalkontakt, är spontanjäst och har lagrats på stora fat.

Färgen är djupt guldgul och varken färg eller doft bär någon större prägel av skalkontakten. Det är malvasian som dominerar doftpaletten med rik aromatik. Lite lätt blommig, tropisk frukt, honung och så den där typiska ponka-mineraliteten. Smaken är också den rik och fyllig med en riktigt fet munkänsla. Här märks att vi har med ett macererat vin att göra. Kryddigt med mera tropisk frukt, blommighet, dämpade syror, lätt strävhet och en aning bitterhet i avslutningen. Gott att dricka nu men kommer att bli bättre om något eller några år när det tappat lite babyhull.

 Kul  att prova Primoz Lavrencic igen efter några års frånvaro från mitt köksbord. Jag kan konstatera att medan det hänt massor i vinvärlden sedan jag senast drack något från Sutor/Burja. Det har inte hänt lika mycket med  Lavrencic's viner. Det jag då upplevde som något helt uppseendeväckande, rent av omtumlande,  känns ganska konventionellt nu. Och det ska absolut inte uppfattas som något negativt för det här är som sagt riktigt bra och gediget hantverk.

Jättekul också att Burja nu fått en svensk importör. Vakna Wine Waves, som har en verkligen spännande katalog med viner från östra Europa, började nyligen plocka hem vinerna.

Du kan läsa om våra tidigare kontakter med Primoz här

2011 Vinogradi Fon Teran

                       
Marko Fons viner har onekligen väckt en del uppmärksamhet bland de som haft förmånen att prova dem. Jag har också förstått att de som haft några flaskor undanstoppade börjar gå tomma. Det är lika illa här. Ett par varianter är dock oprövade och ikväll korkade jag upp det vin jag kanske varit allra mest nyfiken på. Skälet till min nyfikenhet är 2008 Lui, som provades här av mig och även Italienska Viner har smakat,  en deklasificerad teran som verkligen får en att fundera på hur en fullgod variant smakar. Faktum är att 2011 Vinogradi Fon Teran till en början är väldigt mycket. Nästan för mycket. Årgången var extrem och det här är långt ifrån en standard-teran med sina 14.5% alkohol. Alla typiska teran-komponenter är förvisso på plats men här är alla reglage uppskruvade på elva.

Vinet har en väldigt tät blåröd färg. Doften är intensivt körsbärsfruktig med inslag av järn och blod. Smaken initialt aggresiv och vildsint. Frukten är nästan tuggbar. Söt bärfrukt och mycket hög syra som inte riktigt harmonierar. Väl integrerade tanniner och lång, mineralstinn eftersmak som bärs av alkohol och syra. Det blir bara ett glas första dagen.

Dag två har vinet lugnat ner sig betydligt. Fortfarande ett vin som präglas av kontrasten mellan sött och syrligt men nu känns vinet mycket mera ihopsamlat och fokuserat. Komplexiteten har ökat. Körsbärsfrukten kompletteras med hö, viol, lakrits och mandel. Fortfarande mer vilt än tamt. Det här är naturligtvis alldeles för ungt att dricka nu och det kommer att hålla i många år framöver. Samtidigt en riktigt häftig vinkick.

Bortom smaknoteringar så är det här en vinupplevelse som påverkar mig väldigt mycket. Det här är Carso tappat på flaska, i koncentrerad form. Här finns allt det karga, vilda och otillgängliga som präglar området men också skönheten, djupet och en obändig kraft. En vin som klarar av att vara både och, som låter det till synes motsägelsefulla skapa spänning snarare än att kontrasterna tar ut varandra. Precis som Carso. Ett verkligen fascinerande vin som inte skulle kunna komma någon annanstans ifrån.

Läs om mitt besök hos Marko Fon här

2007 Kmetija Stekar Repiko

Det finns hävdar att skalmacererade vita viner, orangeviner om man så vill, förlorar en del av sin ursprungstypicitet. Att det handlar mer om tillvägagångssätt än druva och terroir. Om man har 2007 Kmetija Stekar Repiko som referensram är jag beredd att hålla med. Vi talar om en blandning av 90% riesling och 10 % picolit. Fyra veckors skalmaceration och tre år på fat av acacia.

Här har vi ett hardcore orangevin. Eller snarare mörkt mahognyvin. Mäktig doft med torkade aprikoser och fikon, muscovadosocker, undervegetation och österländska kryddor. En riktigt häftig sniff. Smaken är lika kraftfull den. Initialt söt torkad frukt som efter en kort flört med smaksinnena går över i bentorrt allvar. Hög syra, verkligen finkorniga tanniner och en eftersmak med sälta som hänger kvar länge.

2007 Repiko är en verkligen spännande vinupplevelse. På klunkbarhetsskalan plockar vinet inga höga poäng. Det här är en dryck att njuta av långsamt och förmodligen kräver det lite tillvänjning. Inga lättplockade poäng alls men vinet har kvalitéer som gör att man vill tillbaka, ta en liten sipp till. Lite som en kraftfull Islay-malt.

Att matcha till mat är inte helt enkelt. Jag provar vinet över två kvällar till kantarellsoppa och risotto på stensopp. Funkar finfint. Janne Tuba drack sin flaska till griskind och verkade nöjd. Köpt hos Orange Wines för 25 euro.

2008 Sumenjak Alter

När vi ändå är inne på temat oheliga allianser, vad sägs om en slovensk blandning av 20% chardonnay och  80% riesling ? Denna gång från en för mig helt ny producent, Sumenjak, som håller till i nordöstra delen av landet, en dryg mil från skidorten Maribor. Av den slovenskspråkiga hemsidan har jag lyckats utläsa att produktionen är ekologisk och men inte så mycket mer. Piu Rosso, som provade vinet härom månaden, berättar att man arbetar icke-interventionistiskt, jäser på öppna fat, lagrar på botti och låter bli att filtrera.

2008 Sumenjak Alter väcker verkligen min nyfikenhet men berättar samtidigt allt som behöver sägas. Vinet är djupt guldgult i färgen och bär spår av några dagars maceration. Doften är storslagen och rieslingaromerna är det som först ger sig till känna. Tunga pustar fotogen stiger ur glaset. Frukten är en blandning av äpplen och citrus som tillsammans med nötter och mineraler ger en väldigt tilltalande helhet. Mäktigt utan att vara tungt.

Smaken är följer aromerna väldigt väl. De friska syrorna kickar in direkt och tar kommandot. Munnen tas i besittning av en uppfriskande, rensande syrlighet med äpplen och citrus. I avslutningen dyker det upp lite anis och en nästan salt mineralitet och en lätt strävhet. Eftersmak som hänger kvar länge. Ett mycket personligt och intressant vin som borde säljas glasvis på varje naturvinsbar med självaktning.

Kostar 14 euro hos Orange Wines

Uppdatering 31/1 Drack sista skvätten ikväll efter nästan en vecka i öppen flaska. Minst lika bra men annorlunda.

2011 Roxanich Malvazija & 2012 Vinogradi Fon Malvazija

Jag fortsätter att arbeta mig igenom den stora lådan från Orange Wines som anlände i mellandagarna. Ikväll blev det en 2011 Malvazija från Roxanich, en producent från den kroatiska delen av Istrien. Vi har med andra ord att göra med en malvazija istriana från ursprungsområdet.
Roxanich är en synnerligen välrenommerad producent som gör några riktigt tunga långmacererade pjäser. Kvällens vin verkar vara ett instegsvin som fått mindre än en veckas skalkontakt.

Färgen är  guldgul och helt klar. Ren och rik doft med gröna äpplen, druvighet, honung och lite kryddtoner.  En riktigt fin malvazija doft. Smaken matchar nästan men inte riktigt. Vinet har en lite oljig struktur, generös druvig fruktighet och bra syror. Avslutningen ger en god bitterhet men här känns smaken lite gles och det blir ett lätt alkoholgenomslag. Trots invändningen ett litet fynd för 9.90 euro

Parallellt med detta vin kan jag inte låta bli att öppna 2012 Vinogradi Fon Malvazija som är betydligt mera lågmält och inte lika direkt men som utan minsta tvekan vinner i längden. Doften smyger sig på med kalkiga mineraler, äpplen och gula frukter. Smaken visar upp perfekt balans och ett lätt anslag. En smak som viskar snarare än ropar, väcker nyfikenhet och lust till ännu en klunk. Elegans och spänst. Ett vin som kräver lite uppmärksamhet och ger väldigt mycket tillbaka.

2008 Vinogradi Fon Lui Teran

"It is a wine from the same vineyard as vintage 2011, just under my opinon not so good conditions during the year. It was a rainy spring with a lot of peronospora, then sun and rain until september, but after that a lot of sun and good light. Anyway, grapes did not mature 100%, so I forgot this barrell for five years until last august a man from Roma came and we were discussing alot about Teran, then suddenly I went down to take some wine and brought him to the sun. I love it (and Rocco too), in the way he is, not how he should be. I still love it everytime I'm ready and I must claim it is not every day. I love hom especially after I open a bottle, drink a glass and then leave him in peace for a week (at 12-16C)."

Där har ni Marko Fons syn på 2008 Lui Teran. Här kommer min efter att ha följt vinet under en vecka. Första glaset är direkt omtumlande. Vinet är mörkt, bläckigt, blårött. Det doftar lika dramatiskt som det ser ut. Järn och blod är klassiska teran-markörer och det finns det gott om här. Mörk frukt, blåbär och vilda körsbär är andra inslag i doftpaletten. Munkänslan är först mjuk och smeksamt sammetslen. Vinet känns nästan trögflytande. Mörk, saftig, omslutande frukt fyller munnen innan de dramatiska syrorna träder in. Tanniner och mineraler skapar en skön avslutning.

Vinet fortsätter att leverera under en vecka i öppen flaska utan minsta tendens att vika ned sig. Tvärt om faktiskt. Det händer spännande saker hela tiden. Det blir mer komplext, nyanserat och harmoniskt. Det är möjligt att Lui inte är som han ska. Jag skulle inte vilja ändra på något. Kanske kan man se det som att Lui är som det kan vara, måste vara. En perfekt representation av en svår årgång. Kanske ett exempel på hur något kan utvecklas väl trots att förutsättningarna inte är optimala. En rätt hoppingivande tanke. Sällan har jag varit med om att vin förflyttat mig med sådan kraft. Det här är Krás/Carso tappat på flaska, här får druva, årgång och ursprung fritt utrymme att berätta sin historia. Omständigheterna må ha varit svåra men det gör inte historien sämre. Och bäst av allt. Den slutar lyckligt och sätter ett leende på mina läppar som också når ögonen.

IV-Patrik var först ut. Han menade att Lui skulle funka till det mesta i matväg och jag säger inte emot honom. För att få The full Carso experience rekommenderar jag dock en Jota.

Läs gärna om mitt besök hos Marko Fon eller varför inte titta in på hans hemsida.

Besök hos Cotar

"The best food and wine experiences lay upon values I also search for through my music. I love when the music tells about something real, straightforward, pure in a sense, communicating it with simplicity. To the virtuous I prefer the genuine". Ludovico Einaudi

Jag har använt citatet ovan tidigare och kommer säkert att använda det igen. Det sammanfattar väldigt väl hur jag ser på såväl mat, vin och musik som livet i övrigt. Jag håller det inte för troligt att Branko Cotar har läst det. Tror heller inte att han skulle fästa någon större uppmärksamhet vid sådana självklarheter.

Trots att jag aldrig varit där förut tar det inte särskilt lång stund för att jag ska känna mig som hemma hos familjen Cotar. Det är Branko Cotar som tar emot, han som startade vinproduktionen för snart 40 år sedan när Slovenien fortfarande var en del av Jugoslavien. Byn Gorjansko ligger bara fem minuters bilväg från den italienska gränsen och här har familjen Cotar sina sju och en halv hektar vinmarker. Precis som på de flesta andra håll i Carso är jordmånen kalksten med ett tunt lager av den järnrika terra rossa på toppen. Perfekta förutsättningar för den lokala druvtrion terrano, malvasia och vitovska. Utöver dessa druvor odlar man också en del cabernet sauvignon, merlot och sauvigon blanc. -"Vår framtid är de lokala druvorna. Vi har slutat odla sauvignon blanc och får se hur det blir med de andra internationella druvorna men framtiden finns definitivt hos terrano, glera, vitovska och malvazija"

Branko driver företaget tillsammans med sonen Vasja. Brankos tumavtryck pryder de röda vinernas etikett och Vasjas syns på de vitas. Som för att understryka att det handlar om hantverk, att man verkligen står för vad man gör och något om familjens betydelse. Odlingarna är ekologiska sedan starten och skördeuttaget ligger på 3.500 - 4.000 kg per hektar. Arbetet i källaren ligger precis i linje med andra terroiristers och Branko sammanfattar sin filosofi på följande sätt -"Vi gör som de som var före oss gjorde". Det innebär att man arbetar med naturlig jäst, ingen temperaturkontroll, ingen filtrering och man svavlar minimalt och endast vid buteljeringen. -"Under den jugoslaviska eran var vi enligt lag tvungna att filtrera men det slutade vi med så fort det blev möjligt" minns Branko. -"Det talas ju ibland om orangea viner som något nytt. Så har vi alltid gjort här i trakten, även de vita vinerna har fått en tids skalkontakt, inte lika lång som för de röda, mellan 4 - 10 dagar. Man missar mycket om man skiljer skalen från musten för snabbt. Titta här ska du se..." Branko plockar fram en flaska från 1980, håller den mot solen och man ser tydligt den orangea nyansen och en hel del fällning. -"Vi drack en flaska i våras när vår amerikanske importör Louis Dressner och hans personal var här i våras. Fantastiskt vin efter trettio år."

Branko rör sig långsamt men målmedvetet och med stor värdighet. Han talar på samma sätt. Hans engelska är utmärkt och han berättar gärna om sitt livsverk. -"Jag började göra vin 1974. Nästa år blir min fyrtionde skörd. Till att börja med gjorde jag bara vin till min restaurang men intresset för att göra vin blev en passion. 1988 började vi buteljera vinerna och stängde restaurangen under veckorna. Nu har vi bara öppet på helgerna och för större sällskap."

Vi provar oss igenom i stort sett hela produktionen, fyra vita, fyra röda och två mousserande. Det som hoppas över är ett passito-vin gjort på malvasia och deras brandy. Det blir ännu tydligare varför etiketterna pryds med tumavtryck. De här är viner som verkligen talar om sitt ursprung. Oavsett druvsort så smakar vinerna Carso. Det finns en mycket tydlig röd tråd av frisk syra, massor av mineraler och intensiva smaker. Alkoholen är måttlig och pendlar mellan 11 och 12.5%. Viner skapta för att drickas till det lokala köket. Eller som Branko själv uttrycker det: -"These are one man, one bottle wines."

2007 Bela är ett mousserande oranget vin på lika delar malvazija och vitovska. Väldigt läskande med smak av grönt te och vit persika. Läckert läskande

2009 Vitovska buteljerades i april i år. Frisk doft av citrus och mineraler. Mycket frisk syra, krispigt vin med bra struktur.

2008 Malvazija är ännu inte på marknaden. Har lagrats 4.5 år på stora fat. Aromatiskt vin, blommigt, mandel, kryddor, persika o aprikos. Medelfylligt, torkade aprikoser och viss blommighet i smaken. Bra syra och sälta i avslutningen.

2007 Sauvignon Blanc har lagrats fem år på 1.500-liters fat. -"Typisk sauvignon säger Branko, "inget kattpiss här inte". Och det är ett makalöst vin. Rikt, genröst med kropp och rondör men med fast struktur. Tyvärr har man slutat producera sauvignon blanc.

2009 B B är en cuvee och en hyllning till äktenskapet. B B står för Branko och Branka. Intressant blandning av den stramare vitovskan och den aromatiska malvazijan.

2005 Merlot har lagrats sex år på fat. Inbjudande, kryddig doft med tydligt inslag av körsbär och plommon. Smaken är ungdomligt frisk med bra syra och distinkta tanniner. Rent, förvånansvärt lätt och friskt.

2005 Cabernet Sauvignon är både druvtypiskt och områdestypiskt i doften. Svarta vinbär, kryddor och mineraler i doften. Syrorna är ännu friskare än hos det föregående vinet. Det här nästan skriker efter att få komma i arbete tillsammans med något fett och salt.

2005 Terra Rossa är en blandning på 40% merlot, 40% terrano och 20% cabernet sauvignon. Tydligare körsbärsaromer, massor av mineraler. Riktig skjuss i syrorna. Fortfarande tokungt och matkrävande. 1999 Terra Rossa har börjat visa upp en del mognadstoner men är bara i början av sin utveckling.

2011 Teran är enligt Branko ingen vanlig terrano utan ett vin från en exceptionell årgång. Och vem är jag att säga emot ? Det här är ett otroligt intensivt vin med vilda körsbär, blod och järn i doften. Syran är superfriskt och smaken vildsint men fullständigt oemotståndlig.

2007 Crna är ett mousserande vin gjort på 100% terrano. Friskt, läskande och ett väldigt användbart vin. Här känns det nästan som att man lyckats tämja terrano och gjort den möjlig att hålla i möblerade rum.

Fullständigt bombad av alla intryck och med utmattade smaklökar lämnar vi källaren och beger oss hem till familjen Cotar där Branka väntar med middagen färdig. Vi slår oss ner runt köksbordet och äter en fullständigt makalös middag. Det blir hemmagjord lufttorkad skinka, milda ostar, hjortgulasch med gnocchi och ett strudelliknande bakverk. Smaklökarna vitaliseras snabbt och vinerna skiner verkligen till den minst sagt rejäla maten. Ett stort tack till familjen Cotar för ett oförglömligt besök.

Cotar har tyvärr ingen svensk importör men finns att köpa hos både det norska och det finska monopolet. Jag har handlat hos tyska näthandlaren Slowenien Weine som har mycket bra priser på både vin och frakt.

2004 Rojac Star d'Or Belo

Här är vinet som definitivt fick mig att komma bort från vinvärldens allfarvägar, vinet som gav mig en första skymt av var man kan hamna med nyfikenheten som kompass och väckte en lust att hitta mer. Det var också kontakten med Uros Rojac som fick mig att förstå att vin kan vara betydligt mer än bara en dryck.

Jag och Jörgen mötte Uros Rojac på den Slovenska vinfestivalen i Helsingör. Det var här jag först kom i kontakt med oranga viner och naturliga viner. Jag tänker också fortfarande tillbaka på Uros Rojacs ord från vårt första möte, "Once you have tried wines like these there is no turning back", och hur rätt han skulle få. Då, för lite drygt fem år sedan fattade jag inte vilka konsekvenser den dagen skulle få för mitt fortsatta vinbloggande. Nu vet jag.

Nu har jag inte druckit något vin från Rojac på några år och det är inte utan att jag darrar lite på manchetten när jag korkar upp en flaska 2004 Stari d'Or Belo. Det har ju onekligen hänt en del med mina referensramar sedan jag provade vinet senast och gissningsvis har det hänt en del med vinet också. Dessutom är det min näst sista flaska. Nivån i flaskan är oroväckande låg och når inte upp till halsen. Den initiala doften är rätt skum. Unken och murken. Jag tar ett litet smakprov och där upplever jag inga som helst tecken på defekter. Jag häller upp vinet på en karaff och låter det stå några timmar.

Vinet är djupt guldgult och möjligen snäppet mörkare än senast. Timmarna på karaffen har vädrat bort otrevligheterna. Nu bjuds vi på en rätt sparsmakad doft där beståndsdelarna smält ihop till en koncentrerad gulfruktig helhet. En del av livfullheten är borta och jag kan nog egentligen inte se att så mycket positivt har tillförts. Vinet förmedlar det har förmedlat tidigare men med betydligt lugnare rörelser. Smakmässigt är vinet i stort sett som jag minns det. Gula plommon, citrus och honung. Frisk rensande syra. Avslutningen lite bitter med viss strävhet. Tydlig smak av vinteräpplen i avslutningen.

Det var verkligen kul att prova det här igen. Jag kan fortfarande förstå att jag fångades av vinet för fem år sedan. Nu förstår jag också att många andra viner hade kunnat få samma effekt om det dykt upp på rätt plats vid rätt tillfälle.

Läs gärna om mitt och Jörgens besök hos producenten.

2006 Sutor Sauvignon Blanc

Första gången jag kom i kontakt med begrepp som "naturligt" vin, skalmaceration och naturjäst var på den Slovenska vinfestivalen i Helsingör. Ett lika osannolikt som underbart arrangemang. Vinerna från Sutor var de första jag provade den dagen och de gjorde stort intryck på mig. Lite senare samma dag provade jag både Simcic och Rojacs viner. Jag träffade också Stefan Jensen för första gången, ett möte som ledde vidare till Bressan, Paolo Bea och en väldig massa annat intressant. Jörgen hälsade på hos Sutor under vår gemensemma Slovenien/Friulien-resa våren 2008. För mig har Sutors viner långsamt fallit i glömska och förrådet är nästan tomt. Det finns nästan alltid något som är lite mer intressant att handla.

Det är lite synd för Sutors viner är som ett par väl ingångna skor. Inte så iögonfallande men bekväma och behagliga. Kanske också moderiktiga med något slags cykliskt förlopp. Jag skrev att förrådet är nästan tomt. Det var en felskrivning för nu är förrådet tömt i och med att jag drog korken ur 2006 Sauvignon Blanc.

Vinet har jästs och lagrats på stora ekfat i ungefär ett år. 15% av vinet har haft skalkontakt i upp till ett år vilket inte satt några större spår på den lätt guldgula färgen. Doften är elegant med krusbär, äpple, päron, citrus-toner och lychee. Det finns också en örtkryddor och rätt tydliga fattoner. Här finns dock inget av det där påträngande, aggressiva och parfymerade som jag ofta finner påfrestande med sauvignon blanc. Sutors sauvigon präglas av balans och rondör.

Smaken följer aromerna mycket väl. Vinet är fylligt och ger en behagligt krämig munkänsla. Mycket hög men väl avrundad syra ger smaken av mogen frukt ett riktigt lyft. I eftersmaken kommer en mjuk men intensiv våg av kanderad citrus som hänger kvar länge.

Sutors viner är sällan spektakulära men alltid väldigt användbara. Ikväll drack vi det till en enkel örtkryddad tomatsås som toppats med fetaost och det var en klockren matchning.

Enda problemet med Sutors viner är prissättningen. När de såldes i beställningssortimentet låg priset på c a 350 kr om jag minns rätt. Winewise säljer för mera överkomliga 195DKK men även på den nivån är konkurrensen hård.

3xBressan+1xKlinec

I går provade jag tre viner från Mastri Vinnai Bressan, vinproducenten som besöktes här, som jag aldrig smakat tidigare.

Provningen inleddes med 2003 Pinot Nero. Färgen ovanligt mörk för att vara en Pinot Noir, visserligen genomskinlig men tät och i en mörkt rubinröd nyans. Doften är mycket komplex och balanserad. Här finns givetvis bärfrukt. Hallon och björnbär som är tydliga men inte dominerande. Här finns också inslag av träkol och rök tillsammans med fjolårslöv och champinjoner. Smaken är medelfyllig och följer aromerna väl. Bra syra och fin längd. Utifrån mitt perspektiv med beränsad erfarenhet av bourgogne så måste jag säga att det här är en av de absolut bästa Pinot Noir-viner jag druckit. Ett mycket personligt och mycket elegant vin.

Vi fortsatte med en 2001 Merlot. Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes när jag senast drack ett druvrent Merlot-vin senast. Vinet är till en början lite knutet och bjuder inte på så mycket doft. Efter en stund tittar en söt fruktighet fram med hallon och mogna plommon. När vinet får ytterligare tid i glaset dyker det upp en del mineraltoner också. Smaken är fyllig och kraftfull med bra längd,

Bressans-triptyken avslutas med 2001 Cabernet Crown Domains, en blandning av Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc. Färgen är djupt mörkröd med en antydan till tegel i kanterna. Doften ger en intensiv bärfrukt med hallon och svarta vinbär tillsammans med en tydlig pepprighet. Doften växer efter hand i glaset och efter hand kommer tobak och mineraler. Smaken är fyllig och kraftfull men rejäl syra och en mycket lång eftersmak.

Provningen avslutades med ett vin från Klinec, en producent från andra sidan den slovenska gränsen som ni kan läsa mer om här.Vi drack 2005 Bela Quela, en blandning av Chardonnay, Tokai Friulano och Ribolla Gialla. Vinet har en guldgul färg och en nästan löjligt tydlig doft av ananaspastiller som kompletteras med gula plommon och mandel. Vinet är mycket fylligt med hög viskositet. Smaken ger också lite citrustoner och en god bitterhet. Lång, god eftersmak.

Esping och Trisse på exkursion - Sutor i Vipavska Dolina, del II

Podraga

Primož Lavrenčič, som tillsammans med sin bror Mitja driver vinhuset Sutor, har många järn i elden. Just nu håller han på att färdigställa några semesterlägenheter i en av släktgårdens gamla byggnader. Gården ligger i byn Podraga i Vipava-dalen.

Primož visar runt i huset. En kompis som är arkitekt har hjälpt till att göra planritningen. En annan kompis - som är snickare - har gjort möbler och hyllplan i massiv ek. Träet kommer från ekar som växt i dalen och är hårt som sten.

Till skillnad mot i Goriska Brda, där var och varannan vingård tycktes ha bed & breakfast, är det enligt Primož inte så vanligt i Vipava. Folk tycker han är tokig som satsar så mycket på ett sådant företag, men hur som helst ser det ut att kunna bli bra när det blir färdigt. Huset ligger vid en bäck som rinner genom byn och i ett utrymme i det nedre planet har man gjort iordning ett avsmakningsrum, där gästerna under Primož' guidning ska kunna njuta av enklare tilltugg och Sutors viner.

Vi går vidare och inspekterar de stora konformade kärl som används under macerationen av vinerna. Fördelen är att man från toppen kan göra battonage, röra om i skal och must under jäsningen. Alla Surors viner jäses och lagras på mindre ekfat. I stora lårar ligger de nyupptappade flaskorna i väntan på att bli etiketterade och ivägskickade till de ivriga kunder som envisas med att ringa på Primož' mobil.

I den gamla vinkällaren gör vi en snabb provning av de nya årgångarna. Vi börjar med malvasia från 2008, det vin som representerar Primož' nya giv med ett enklare vin för den kommande sommarsäsongen. Ett ungt, friskt och hyfsat elegant vin som säkert kommer röna framgångar på Ljubljanas restauranger och uteseveringar. Vidare en pinot noir från 2007, Sutors andra årgång av denna druva. Ett mycket välgjort vin - ännu ungt, förstås, med den utpräglade syra som Primož gillar både i sina viner och i sitt kaffe. Fina bärtoner och med potential att utvecklas under kommande år. Jag har läst eller hört någonstans att pinot noir är en svårodlad druva och frågar Primož om han också tycker det nu när han provat ett tag. "Nej", svarar han och när jag ser lite frågande ut förtydligar han: "Inte svårare än våra andra druvor - grunden till ett bra vin görs alltid i vingården".

Primož' spontana svar är logiskt: han tar inget i sin vintillverkning lättvindigt och lägger ner all sin omsorg i alla delar av den. Därför är ingen druva enklare eller svårare än någon annan, utan bjuder på olika utmaningar. Och även om grunden läggs i vingården är Primož också en noggrann källarman. Det visar sig inte minst i de båda cuvéer vi också provar, Burja vit från 2007 och Burja röd från 2006. Vinerna har fått sitt namn efter den hårda nordanvind som sveper genom dalen.

Eftersom jag glömt mitt anteckningsblock i Espings bil har jag tyvärr inga smaknoteringar. Den röda Burjan har jag skandalöst nog inte ens reda på vilka viner som ingår, men jag skulle gissa att det till stor del är merlot. Så här långt efteråt kan jag inte framkalla några minnen av vinet, förutom att det liksom alla Sutors viner präglas av hög kvalitet och omsorg om detaljerna. Ändå är det pinot noiren jag kommer ihåg som det mest omedelbart tilltalande, vilket blir avgörande vid sådana här spontana, snabbt förbiilande provningar.

Den vita Burjan, en blandning av malvasia, laski riesling och rebula, har Billigt Vin stött på tidigare, inte minst när vi första gången mötte Primož i Helsingör för drygt ett år sedan. Då hade jag inte vett att uppskatta det efter förtjänst, men här i Sutors källare - och efter att under vår exkursion ha fått smaken på personliga och hantverksmässigt tillverkade viner väckt - är det ett skönt återseende. Det är förstås ännu tidigt i vinets liv och jag skulle verkligen vilja träffa på det igen om två år eller så.

Vipavas vinkooperativ,
en koloss som måhända sett sina bästa dar

Dags för lunch och Primož tar oss till det stora vinkooperativet i dalen. Här finns en restaurang där man får vällagad mat, soppa och sedan en rejäl köttbit. Inget av de viner som serveras per glas tilltalar Primož, så därför dricker vi vatten. "Livet är för kort för att dricka vin som inte är något speciellt", säger Primož. Efter ett tag vill ändå killen som driver restaurangen erbjuda ett glas och vi får ett vitt vin, som verkligen är lätt att glömma och som inte lockar att dricka mer.

Primož är lite besviken på stället, men det blir ändå en trevlig måltid och lite prat om annat än vin innan det är dags att sticka över till byn Vipava för ännu en espresso. På caféet vid torget, berättar Primož, samlas les vignerons på mornarna för sitt kaffe, innan det är dags att ta sig an dagens arbete. Sedan är det dags för mig att dra vidare och Primož ska tillbaka till sina sysslor som han låtit sig störas i av mitt besök.

När jag lämnar Vipava-dalen tänker jag på allt Primož berättat om en lokal vintillverkning som inte längre kan leva på gamla, storskaliga meriter utan måste hitta nya vägar. Sutor och andra kvalitetsmedvetna producenter försöker kombinera sin passion för hantverket med kommersiella realiteter. Primož och hans bror tycks vara på god väg att lyckas, med hjälp av hårt arbete, en stark förankring i lokalsamhället och med hjälp av informationssamhällets möjligheter att nå ut. Kanske kommer Primož' unge student - som ringer och säger att det slutat regna och att beskärningen av vinstockarna kan fortsätta - att ta över sin fars vingård här i dalen och gå i sin läromästares fotspår.

2006 Sutor Chardonnay

Sutor tillhör de slovenska producenter som håller sig lite närmre mittfåran än de andra producenterna vi besökte. Man är mycket kvalitetsmedveten med lågt skördeuttag, hantverksmässiga metoderoch ekologisk odling . Sutors chardonnay har sin förlaga i Bourgogne. Doften har tydlig fatkaraktär och bra frukt som domineras av äpplen men man hittar också inslag av citrus päron och nötter.
Vinet har bra, frisk syra, behaglig lite smörig munkänsla och en lång, god och ren smak. Ett gediget och mycket välgjort vin som i nuläget känns väldigt ungt och säkert har mycket att vinna på lagring. Tyvärr ligger priset lite väl högt och jag väljer nog att satsa mina pengar på Sutors vita blandvin Burja eller varför inte en bra bourgogne.

Solo i Sežana (2007 Boris Lisjak Kraški Teran)

Plötsligt befinner jag - Trisse - mig ensam i Sežana, en stad i den slovenska delen av Karst. (Kras säger man på den här sidan gränsen.) Esping & G har begett sig av på nya äventyr söderut.

Sežana är inget insmickrande ställe. En lång gata sträcker sig genom staden mot vad man tror ska bli ett centrum, kanske med ett torg vid en kyrka och däromkring några trivsamma kvarter. Men något sådant händer inte och till slut förstår man att det inte blir roligare. Den förste jag möter längs den långa gatan är en man som vinglar betänkligt längs trottoaren och tar snedsteg ut i körbanan. Det är sen eftermiddag och här är nästan folktomt, känslan av övergivenhet är definitiv. Den omsorg om byggnaderna och den upprustningsiver vi sett på andra håll i Slovenien lyser med sin frånvaro. Det är som att slungas tjugo år tillbaka i tiden, till vilken anonym stad som helst bakom järnridån.

Nå, kanske inte riktigt. Det som en gång varit stadens värdshus, inrymt i ett stort gammalt stenhus som håller på att vittra sönder, verkar vara helt tillbommat. När jag kikar in genom de dammiga rutorna ser jag att borden och stolarna står kvar, och jag kan nästan inbilla mig att jag ser kyparen i vit skjorta, fluga och svarta byxor röra sig med bister uppsyn i sitt lilla kungarike. Han serverar de relativt fåtaliga gästerna öl och onyttiga kötträtter utan tillstymmelse till grönsaker (nå, kanske en "mix salad" med en halv tomat och lite riven vitkål). Rummet är skarpt upplyst av lysrör. Menyn, skriven på en gammal manuell skrivmaskin, innehåller en mängd rätter varav inte så många finns i verkliga livet. Mängden kött specificeras i gram. Ölet kommer i bruna halvlitersflaskor och är ljummet, men med god vilja ändå drickbart. Framåt kvällen, särskilt i den angränsande vinstugan tvärs över gården, kan det gå ganska vilt till.

Det där är en svunnen tid. Nu finns här istället casinon i stan – eller i alla fall skyltar som utlovar sådana - och en mängd barer, de enda ställen där man bakom mörktonade rutor skymtar människor. Jag gissar att det nästan uteslutande är män som sitter där i halvmörkret och låter livet passera revy. Jag känner mig inte särskilt lockad att gå in, fastän ett vattenhål har den goda smaken att kalla sig ”Dylan”. När det skymmer blir det än mer folktomt och jag undrar var jag ska hitta det där hotellet jag hört ska finnas här.

När staden verkar vara på väg att sluta i ett landskap av breda vägkorsningar och bensinmackar stoppar jag en kille. Jodå, Hotel Tabor ligger en bit fram till vänster i den riktning jag går. Jag frågar om det finns något centrum och då pekar han åt samma håll. Centrum har flyttat sig ditåt menar han. Visserligen passerar jag några modernare byggnader med funktioner som jag inte blir riktigt klok på, och som kanske ska tjänstgöra som downtown, men mycket mer liv är här inte. I huset intill en svartglänsande struktur som rymmer City Bar rör sig en klunga män in och ut på något slags balkong. De är tystlåtna i skumrasket och verkar dricka sprit. Den avbalkade balkongen och rummen som skymtar därinnanför kan mycket väl vara ett hotell. Men ingen skylt utlovar Hotel Tabor, vilket jag i och för sig är ganska glad för.

Tabor hittar jag till slut nära den ödsliga järnvägsstationen, i ett huskomplex från Tito-tiden. Ena änden av byggnaden upptas av Casino Corso, som utlovar spel och dobbel dygnet runt men som är lika igenbommat som det gamla värdshuset. Kanske var Sežana en rumlarstad för spelsugna italienare strax innan eller efter att den närbelägna gränsen öppnade. Kanske är den det fortfarande, på andra tider av året eller dygnet. Men jag är definitivt för gammal för att stanna ute på gatorna och ta reda på hur det ligger till med den saken.

Istället går jag till ett Spar-snabbköp jag sett och köper lite skinka, ett bröd och en flaska mineralvatten. Jag blir stående framför vinhyllan. Här finns några kända märken: J P Chênet, Casillero di Diablo, Campo Viejo och liknande. Jag tänker på vilka enorma mängder av dessa viner som måste produceras och minns vad Fulvio Bressan sa: en vinmakare som producerar mer än 80 000 eller kanske 100 000 flaskor om året kan inte behålla kontrollen över sitt vin. Också Paolo Vodopivecs ord ekar i mitt huvud: de flesta viner från större producenter smakar alltid likadant år från år, varför? Jo, man tillsätter kemiska smaktillsatser som gör att smaken blir lika mellan årgångarna.

Jag kollar in hyllan med lokala viner. Här finns några från Medana - Kristančič och Ščurek - men även några teran-viner från Kras. Jag frågar en man som passerar i gången, och han pekar på ett vin från Boris Lisjak i Dutovlje. Flaskan är utformad av en lokal konstnär, Oskar Kogoj. ”Det är bra, och det är alltid bäst att välja en producent från trakten”, säger mannen. Så jag tar det, även om 10€ var mer än jag tänkt betala för kvällens rödtjut.

När jag checkar in på hotellet – som bjuder på ännu en nostalgitripp direkt tillbaka till Belgrad eller Prag anno 1989 – frågar jag den vänlige mannen i receptionen om en korkskruv. Han visar mot restaurangavdelningen. Där bakom baren – i en mycket stillsam, ja helt öde lokal – står en annan trevlig kille som gärna står till tjänst med att öppna flaskan. Jag ber om ursäkt att jag inte stannar och dricker av hans viner, men han ler stort och skakar på huvudet: ”Det här är ett bättre vin – de som vi har här i baren är bara de som hotellföretaget vill att vi serverar”. Jag får med mig ett glas också, visserligen en liten långsmal endeciliters historia men bättre än plastglaset från toaletten.

Vinet är mörkrött, som outspädd svartvinbärssaft eller blod, och ser helt kompakt ut i sitt lilla glas. Črno vino, svart vin, är en passande beskrivning på denna kraški teran. Enligt det medföljande lilla bladet kommer namnet Teran, eller Terrano på den italienska sidan, av det latinska terra med hänsyftning till att vinet påminner om Karsts röda jordmån. Vidare har det kraftfulla, läkande egenskaper på grund av sina höga halter ”lactic acid and iron”, faktiskt äger drycken ”incredible healing powers and restores health and vital forces”. Osti jarej – stay young! står det ingraverat på flaskan.

Nå, hur det än är med de magiska egenskaperna doftar vinet inte särskilt mycket, men det kan bero på glaset eller att jag har resdamm i näsan. Smaken, däremot, är kraftig och mycket syrlig, som en uppgraderad version av saft på körsbär, röda vinbär och slån. Eller ekfatslagrad Blutsaft med lite roligare egenskaper. Jag behöver inte ångra att jag valde bort storproducenten Vinkopers utbud och de här skojiga buteljerna i hyllan:


Boris Lisjaks skapelse är klart drickbar till skinkan och brödet, med en inte oangenäm liten strävhet i eftersmaken när man kommit över syrachocken. Kanske slutar det med att jag ger mig av till Dylan-baren i alla fall, för att se om jag kan hitta någon lokal meningsfrände som kan spela Forever young på sitt soundsystem.

(Åter i den svenska bloggosfären upptäcker jag att Nettare e gioia med sedvanlig stilistisk ackuratess skrivit om Lisjaks teran här. Komplett med snygg bild på flaskan.)

Esping & Trisse på exkursion - Movia i Goriška Brda

Ett långt stenkast från Medana ligger den i geografin utspridda byn Ceglo, vars domäner sträcker sig bort mot den italienska gränsen.

Här letar vi efter Movia, kanske den mest kända av Brdas vinproducenter. Vi har ett möte inbokat med vingårdens nuvarande herre Aleš Kristančič, vinodlare i åttonde generationen. Snart ser vi skylten och det imposanta, hacienda-liknande huset en bit in längs en avtagsväg åt vänster. Om vi istället viker av åt höger i korsningen kommer vi till Simčičs hus, lysande vitt mot sluttningarna. Herregud, och vi som funderade på hur vi skulle lösa transporterna fram och tillbaka mellan ställena! Här är det krypavstånd, om så skulle krävas efter en särskilt hård provning, och om vi hade planerat en längre vistelse skulle vi lätt ha kunnat få vårt lystmäte efter brdiska viner stillat.

Movias anläggning ligger på kanten av en höjd, med vidsträckt utsikt över dalen och de egna odlingarna. När vi släpps in i residenset kommer vi in i den offentliga delen, med en väl tilltagen festsal en halvtrappa upp. Vi tas emot av personalen, som håller på att duka för ett större sällskap som ska komma till kvällen. Vi får vi under många ursäkter veta att det blivit en viss fördröjning, Aleš är upptagen just nu men väntas till gården inom kort. Vi visas ut på terrassen och serveras ett glas av husets rebula från 2006. Det är ett gott, gyllengult och svalkande vin. Glasen vi dricker ur är designade av Movia.

Den synnerligen effektiva och förtjusande dam som tar hand om oss – blond, klädd i svart och med guldtofflor på fötterna - pekar ner mot vingårdarna: det är där Aleš befinner sig, vi ser honom bland raderna av vinstockar. En man med traktor har kommit idag för att göra något med några vinstockar och Aleš måste visa honom hur det ska göras.

Medan vi står där vid balustraden passar vi på att fråga lite om gränsen mellan Slovenien och Italien, som skär genom dalen. Idag är den osynlig och passeras i stort sett utan att man tänker på det, men det var annorlunda på den jugoslaviska tiden. Då, berättar vår värdinna, var det stängsel längs gränsen och posteringar vid varje väg som passerade den. Gud nåde den som blev ertappad med att försöka smuggla in exempelvis kaffe från Italien. Varje gång man skulle över var det visitation och papperna skulle visas. Posteringarna stängde vid halv åtta på kvällen och missade man tiden fick man köra hela vägen till Nova Gorica och ta sig igenom där, en rätt lång väg hem längs knaggliga serpentinvägar.

Utsikt från Movias terass

Plötsligt har Aleš tydligen uppenbarat sig på gården: ”Kom, kom!”, anmodas vi av en annan tjänsteande och visas – tillsammans med ett ungt par som också väntat på audiens – ut över gårdsplanen till själva vineriet. I dörröppningen till en flygelbyggnad står en storvuxen man och betraktar oss: det är Aleš far, den gamle patriarken Kristančič som regerade på gården under Tito-epoken. Han muttrar något när vi passerar - kanske en hälsning, kanske en kommentar om förekomsten av guldtofflor på hans gårdsplan?

Aleš, också han en storvuxen man, står på en terrass och röker. Han tar emot oss med en intensitet vi snart förstår är hans signum. Snabbt sätter han in oss, sina gäster, i ett sammanhang: den unge mannen och hans fru kommer från Bled, där killens pappa är hotellägare. Aleš hade sin bröllopsfest där. I förbifarten nämns att Tito hade sitt sommarställe där i trakten. Och vi är från Sverige? Aleš gör en för oss obskyr association och visar loggan på sin jacka, från ett mexikanskt ölföretag vars ägare - överraskande nog - har en finfin källare. Så, nu känner vi varandra och kan skrida till verket, vilket innebär att Aleš inviger oss i sina visioner om vin och vintillverkning.

Där vi står på terrassen pekar Aleš mot en vingård han håller på att anlägga (hans bidrag till framtida generationer Movianska vinbönder - "I must make my contribution!"). Där, säger han och pekar, har han hittat något fantastiskt under grävandets gång: en solid bergvägg, vilket är en raritet i dessa trakter av sedimenterade, porösa bergarter (så kallad flysch). Aleš har kommit på en idé. Han ska göra ett hålrum i berget, sedan borra ner ett litet hål uppifrån. Genom det ska druvorna släppas direkt ner i hålrummet, där de sedan ska få spontanjäsa sig till vin. Sen är det bara att – zack! zack! - tappa ut vinet och buteljera det direkt.

Varför? Jo, det har med månen och metallerna att göra. Månens dragningskraft får sedimentet i vinet att höja och sänka sig, vilket är en bra sak under jäsningen och lagringen. Frånvaron av spikar och metall, till exempel i tunnornas bindning, förstår vi är viktig men inte riktigt hur – kanske något med magnetism? I berget, utan någon som helst yttre påverkan, kommer vinet att utvecklas helt optimalt och med minimal inblandning av vinmakaren.

Alex blinkar mot oss, frustar förnöjt och berättar om sina skötebarn, vinerna Lunar och Puro, som redan görs så nära denna vision som är möjligt. När vinet buteljerats grävs flaskorna ner i marken för att där – under påverkan av månen - nå sin fulla potential. Inspirationen kommer måhända från grannarna på den italienska sidan – Gravner och Radikon – som jäser sitt vin i stora, nergrävda terrakottakärl.

Aleš är inte att förväxla med en smått vrickad visionär. Snarare framstår han som en man som vill ha fullständig kontroll över allt som sker under processen från druva till vin, och även över vilken bild av hans vinimperium vi får oss till livs. Våra frågor om produktionsvolym, lagringstider, druv-varianter glömmer vi bort när Aleš börjar berätta. Han tar oss till ett perfektionistiskt rent utrymme med en mängd gigantiska, blänkande rostfria ståltankar. Han talar i expressfart om jäsningen, om temperaturskillnaderna i tankarna och hur dessa påverkar jäsningen, om teknikerna att hålla temperaturen så optimal som möjligt och om strävan efter ideala förhållanden för varje vin han skapar. Han talar oavbrutet, med den monomaniske vetenskapsmannens glöd och övertygelse. Vi har inte så mycket tid på oss säger han, snart måste han ut i vingården igen, men vi får intrycket att det inte spelar så stor roll för ordflödet och de fria associationerna.


Aleš nämner hur hans far hade en fast grundad övertygelse och kunskap om rätt sätt och rätt tid att göra olika saker. När Aleš var ung fann han detta outhärdligt - då ville han hellre ränna efter flickor (blink, blink, zack! zack!) - men nu har han kommit fram till att hans far hade rätt i det mesta. Aleš har bara ändrat lite, lagt till något och kanske dragit ifrån något…


Nå, vidare till källaren - zack! zack! - som är stor och vindlar sig hit och dit i vinklar och vrår. Aleš är noga med att påpeka att källaren vuxit fram under generationer, inga EU-pengar har finansierat den. Under den socialistiska eran var Movia den enda vinproducenten i landet som hade rätt att buteljera vin under eget namn. Alla andra producerade för det statliga kooperativet och fick lämna sitt vin i tunnor för vidare distribution. Men i slutet av sjuttiotalet inträffade ett jordskalv som raserade stora delar av källaren, myndigheterna dömde ut den och sedan fick man succesivt och under mycket hemlighetsmakeri återställa utrymmet. Det var, förstår vi, hårda tider.

Nu finns här mängder av tunnor. Här finns ljusstakar med levande ljus (tända av flickorna i guldtofflor?) och konstverk skapade på platsen av olika konstnärer. Aleš är uppenbart förtjust i att vistas här och menar att han känner varje tunna - vi skulle kunna väcka honom mitt i natten och han skulle veta exakt vad han har, var någonstans och i vilket stadium av mognad det befinner sig. Det gäller att veta exakt när rätta tiden att buteljera infinner sig. Så nära gränsen till att vinet tippar över och blir vinäger ska det vara - en vinman som behöver köpa vinäger är inte värd namnet (blink). Det är väl sådant som kallas vardagsedge.

Fotogénique vinkällare

Nå, vad vill vi prova - några flaskor eller direkt från en tunna? Ett svar krävs - flaska? tunna? "Flaska kanske", svarar vi tvehågset. Alltså blir det tunna. Här har vi den (en av flickorna uppenbarar sig ur dunklet med glas, och får anvisningar om vilka viner som ska ställas fram däruppe). Normalt sett öppnar man inte en tunna, får vi veta, men vi är speciella gäster och förresten har tunnan ändå öppnats när det norska vinmonopolet var här och provade. Killen från Bled påpekar att det är den största ära man kan föräras, när en vinmakare öppnar en tunna för en. Aleš öppnar topplocket, en tunn vit hinna täcker öppningen. "Smaka", uppmanar Aleš och stoppar ner pekfingret i vinet. Vi lyder så klart, men Trisse känner sig ändå föranledd att fråga om inte vårt tilltag kan skada vinet. "Min vän", säger Aleš, "jag ser att ni är rena människor, så jag är inte orolig." Vi tror att han syftar på våra själar snarare än våra kroppar.

Detta är Lunar, en av Aleš' stoltheter och ett prov på vad han menar med att lägga sig så lite som möjligt i processen och låta naturen ha sin gång. I med druvorna i tunnan - zack! zack! - och så får det sköta sig själv. Sedan är det "bara" att invänta rätt tid att tappa upp det. Ett fat ger endast cirka 80 flaskor. Nu använder han sin pipett för att vi ska få ett smakprov. Vinet är mörkt bärnstensgult i glasen, gnistrande i det stearinljusupplysta dunklet. Lunar görs på Rebula, eller Ribolla Gialla som man skulle ha sagt några hundra meter österut. Doften är livligt blommig med mycket tydliga mineraler. Smaken går i samma stil med en mycket frisk men behaglig syra.

När vi begrundat Lunars enkelhet och storhet en stund är det slut på showen: Aleš ska vidare i texten och vi anmodas återvända till de övre regionerna.

Åter uppe i ljuset möts vi av den bländande Vesna, Aleš förtjusande hustru. Vi samlas vid ett bord belamrat med en trekilosbit parmesanost, snittar med tapenade, den obligatoriska prosciutton och en skål med valnötter. Det första vinet är en Sauvignon blanc från 2006, med en distinkt och överraskande doft av örter där mynta är det mest markanta inslaget. Fin karakteristisk frukt av krusbär och kattens närvaro kan inte ens anas. Smaken bjuder på bra balans mellan frukt, mineraler och syra. Riktigt bra och faktiskt tillgängligt i beställningssortimentet genom Mondowines försorg.

Medan vi förbereder oss för nästa vin börjar de första av kvällens gäster anlända. Vi känner att det börjar bli dags att dra och vill tacka för gästfriheten och för oss, men nej: dégustation var det sagt och dégustation ska det bli. Vi får slå oss ner vid festbordets huvudända, någon av flickorna dukar fram tilltuggen, allt medan gästerna samlas innanför entrén och serveras välkomstbubbel av Vesna, som emellanåt materialiseras hos oss för att skänka upp ännu ett vin hon professionellt och precist berättar vad det är. Sedan är hon tillbaka hos de andra gästerna utan att vi riktigt förstår hur det går till.

Nästa vin är 2004 Veliko Belo , en lite blekt guldgul blandning på rebula, sauvignon blanc och pinot grigio. Fantastisk doft med honung, söta blommor och citrus. Verkligen ett vin att sitta och sniffa på. Smaken är en perfekt balansakt mellan söt frukt och frisk syra. Eftersmaken hänger kvar länge och det känns tungt att behöva gå vidare till nästa vin...

...som är 2004 Pinot Noir. Här krävs det bara en liten sniff för att jag ska gå igång och bli fullt fokuserad. Vilken väldoft - här finns massor av röda och blåa bär i kombination med perfekt fathantering. Nya världenkraft blandad med burgundisk elegans. Smaken är fyllig, i perfekt balans och massor med ungdomlig frukt. Förödande gott nu och med stor potential. För mig var detta kvällens största vin.

Sist ut röda cuvéen 2002 Veliko, gjord på 60% merlot, cabernet franc och pinot noir. Här dominerar de animaliska tonerna, grillat kött och bacon. Sedan kommer frukten i form av väl mogna körsbär och kryddörter som timjan och rosmarin. Smaken är mycket fyllig med massor av kraft och finess. Lång, mycket god eftersmak.

Movia är till viss del marknadsföring, show, flash och mycket zack! zack! men det finns också substans. I drivor.Det är läckra viner, extremt välgjorda och inte helt billiga. Just nu kan man faktiskt köpa 2001 Veliko i beställningssortimentet för 320 kr, vilket är ungefär två hundringar mindre än vad 02:an kostade hos Movia. De allra mest särpräglade vinerna Lunar och Puro kostar c a 25 euro i butik, vilket får ses som ett mycket rimligt pris.

Nu börjar kvällens gäster ta sig uppför trapporna till det dukade bordet. Någon slår sig ner vid pianot och spelar en trudelutt och vi känner verkligen att vi utnyttjat välkomnandet över vad som är tillrådligt. Men innan vi går ska Vesna öppna en flaska av det mousserande Puro. Vinet är ofiltrerat och i falskan bildas sediment. För att få ut det förvaras flaskan med halsen nedåt. Öppnandet sker under vatten genom att Vesna vrider av korken med hjälp av ett speciellt instrument. Korken flyger ut, sedimentet likaså. Sedan snabbt upp med flaskan och i med den skummande, roséfärgade drycken i glasen. "När man öppnar en Puro står livet stilla ett ögonblick", säger Vesna. "Skål!" Vi dricker, och det är i sanning ett festligt ögonblick.

Sedan är det oåterkalleligen dags för oss att ta farväl, trots att Puron stoppade tiden. Vesna ber åter om ursäkt för att man inte haft mer tid för oss, och medan vi pallrar oss ut genom porten vänder sig detta under av logistisk förmåga åter till sina gäster för den kommande kvällen. Vi vandrar ut i Brdas kyliga kvällsluft, smått omtumlade och verkligen en erfarenhet rikare. Movia är inget ställe man glömmer i första taget

Här är Aleš i sitt esse.

Esping och Trisse på exkursion - Klinec i Goriška Brda del 2

I familjen Klinec, med säte i Medana, är det nu storebror Aleks som står för vinproduktionen. Dagen efter vår djupdykning i husets kokkonst och vinvarianter tar han med oss på en liten tur till källaren. Vi vet det inte när vi följer honom nedför trapporna, men Aleks är kanske den mest lågmälde vigneron vi kommer att stöta på under färden.

Först kommer vi till ett större degustationsrum, som numera också används till danskurser för traktens vinodlare. Alex ser mycket förnöjd ut när han nämner detta, och man kan livligt föreställa sig dessa kvällar med nyttig fysisk aktivitet, uppsluppen samvaro och, utan tvekan, gott om gott vin.

Aleks berättar också att det varje år anordnas konst- och poesifestivaler i byn och att Klinecs gård är centrum för arrangemangen. De inbjudna konstnärerna håller till i det här rummet och skapar sina verk, som sedan ställs ut här och på en del av de andra vingårdarna i byn. Idén att göra något med vin o kultur föddes 1996. Först var tanken att det bara skulle vara yngre poeter på poesifestivalen som hålls varje år i september, men på senare tid har man bjudit in lite bredare. Sist var Lars Gustafsson en uppskattad gäst här. Hr Gustafsson, säger Aleks, är ju som vi vet en stark kandidat till Nobelpriset i litteratur, och vi undrar i vårt stilla sinne vem som gett honom det intrycket - kanske Hr Gustafsson själv?

Aleks är tredje generationen vinmakare efter far och farfar. Efter den jugoslaviska tiden, då allt vin levererades i tunnor till det statliga kooperativet, har Klinec kunnat buteljera sitt vin under eget namn sedan 1994. På 6 hektar får man ut runt 20 000 flaskor per år, varav cirka 30 % exporteras till Italien. Man har också en liten export till Tyskland, och hoppas nu på några nya marknader: New York och Finland. Sverige är fortfarande okänt territorium för Klinecs viner.

Aleks gör sitt vin på naturlig väg, det vill säga odlar ekologiskt och tillsätter inte jäst. Vinet spontanjäser i stora betongcisterner, innan det pressas och läggs på tunnor ett år eller mer. Macerationen sker delvis tillsammans med skalet, 4-14 dagar beroende på druvsort och kvalitet på druvorna. Undantaget är den lokala druvan verduc, som macereras med sitt skal hela jästiden.

Tunnorna för de vita vinerna är gjorda av acacia eller mullbärsträ, ett mer poröst trä som gynnar mikrooxidation under lagringstiden. Det ger också, menar Aleks, en mjukare ton åt vinerna än ekfaten och låter de naturliga smakerna hos vinet framträda mer. Tunnor i körsbär och ek används för de röda vinerna (t ex Quela som vi njöt av kvällen innan i restaurangen, en cuvée på cabernet sauvignon, cabernet franc och merlot).

Efter lagringen på tunnor kommer vinet över i ståltank, där det fäller ut sig innan buteljering. Vinet filtreras inte. En liten mängd svavel tillsätts här.

Aleks filosofi är att vinet ska vara så naturligt som möjligt. Därför måste de jästsvampar som finns på druvan naturligt bevaras, och därför kan inte medel som dödar dem användas under växtperioden. Han odlar många druvvarianter och är egentligen inte så nöjd med det. Men det var hans far som planterade till exempel chardonnay och pinot grigio, och nu skulle det vara smärtsamt att dra upp femton-tjugo år gamla stockar. Men hans dröm är att någon gång i framtiden kunna koncentrera odlingarna till rebula, tokai och verduz. Problemet med de internationella druvorna är, menar Aleks, att de inte är anpassade efter de lokala förutsättningarna. Detta blir särskilt tydligt i årgångar med lite sämre förutsättningar. De inhemska druvorna levererar alltid bra viner. Aleks berättar hur man häromåret fick en monsterchardonnay med över 15 % alkohol och för låg syra.

Grappan då? Jo, det är pappa Klinec som sysslar med den, Aleks har inte tid till det. Ett familjeföretag i ordets rätta bemärkelse, alltså. Grappan är kanske inte lika raffinerad som vinerna men vi uppskattade den rustika och jordnära stilen.

Medana













Det finns alltid något att göra i vingården.
Kanske inte alltid till tonårssonens förtjusning.

Esping och Trisse på exkursion - Klinec i Goriška Brda, del 1

Goriška Brda, tätt på den italienska gränsen norr om casinostaden Nova Gorice, är en del av Slovenien där vingårdarna ligger tätt. Landskapet är kulligt, de terrasserade vinodlingarna täcker sluttningarna och bildar som jättelika amfiteatrar i sänkorna. Strategiskt placerad ligger byn Medana, välmående och mycket stillsam. Här finns en kyrka, en livsmedelsbutik och så ett kombinerat värdshus och vinmakeri: Klinec.


Familjen Klinec har producerat vin ett antal generationer här i trakten. Nu är det Aleks som står för vinmakeriet, medan brodern Uroš och hans fru Nejka är mer inriktade på bed & breakfast- och restaurangdelen av verksamheten. Men alla - farmor och farfar och Aleks fru Simona - hjälps åt med sysslorna.


Vi anländer på kvällen och när vi installerat oss i våra rum beger vi oss kvickt till den lilla matsalen, enkelt inredd med gamla slagbord och rejäla stolar. Nejka föreslår ett smakprov på ställets kokkonst och vad vinkällaren har att erbjuda, vilket vi nappar direkt på. Som aptitretare skänker hon upp ett glas malvasia från 2006. Det är ett uppiggande prov på den traditionella, men samtidigt nyskapande vintillverkning som många av de yngre vinmakarna här ägnar sig åt: lokala druvor i kombination med ekologiska - naturliga - framställningsmetoder.

Ett i trakten vanligt förekommande bruk vid jäsningen av vita viner är att låta skalen vara med i kärlet under en del av macerationen (se tidigare poster från slovensk vinfestival). Dels ger det en kraftigare gul färg åt vinet, dels kan det ge mer arom och en viss strävhet åt vinet. Malvazija 2006 är ett seriöst vin med guldgul färg. Den friska doften ger gula plommon och blommighet. Vinet har bra syra, känns fylligt, ungt och livligt med smak av gula frukter, citrus och skalbeska. En riktigt bra början på kvällen.

Vi serveras hemgjord prosciutto, som fått lufttorka i 16 månader, och salami. Till det en tocai friulano från 2006. Åter en lokal druva som ger ett smakrikt, vitt vin. Efter en dispyt som avgjorts till Ungerns fördel får inte viner gjorda på druvan tokai kallas tokai, för att inte förväxlas med ungersk tokajer (som oftast görs på druvan furmint). Nu får man försöka komma runt detta på olika sätt. Nejka berättar att en odlare på den italienska sidan, Radikon, döpt om druvan till iacot. Klinec har löst namnfrågan med uppkalla vinet efter vingården druvorna hämtats från. 2006 Pikotno har macererats i tio dagar med sitt skal och lagrats på acaciafat i ett år. Doften är intensivt blommig och har inslag av suckat. Vinet är fylligt och kraftigt med en intensiv syra och tydliga mineraler. Återigen är vi rejält imponerade.

Uroš i sin tur berättar att man just slaktat ett antal grisar - det är av tradition slakttid nu - och därför består den mesta maten av olika slaktprodukter. Slow food är förstås ett begrepp som ploppar upp i våra medvetanden som på en given signal. Och visst, säger Uroš, kommer det hit slow food-människor från Italien och Slovenien för att äta.

Men för Uroš handlar det inte om en etikett - som han menar blir begränsande när vissa företrädare tar sig rätten att definiera vad slow food är. Maten här, säger han, är vad den är. Det handlar om att ta vara på det man kan, att inte låta något gå till spillo. Och då behöver man - underförstått - också bevara gångna tiders bruk och matlagningsmetoder. Resultatet blir att menyn består av annat än vad som finns över allt annars, med mer av lokal prägel (och samtidigt universell: Billigt Vins tillfällige följeslagare G blir under måltiden intensivt påmind om den mat hans mor lagade hemma på gården efter grisslakten, liksom Trisse minns sin mormors korvar, kokta grisskallar och pressyltor).


Nu hindrar inte blicken bakåt att matlagningskonsten behöver vara reaktionär och stillastående. Vi serveras strimlad gristunga på en bädd av fint skivade, förmodligen lätt kokta och därefter marinerade rödbetor. Det är en delikat rätt och till den får vi en pinot grigio som efter 16 dagars maceration lagrats på fat ett år. 2006 Sivi Pinot är lätt spritsigt och är så rörande rätt till maten. Bonnigt, jordnära och samtidigt elegant. Här dominerar mineralerna och en för druvsorten ovanligt tydlig syra. Ett riktigt kraftigt vitt vin där mineralerna och en viss jordighet passar rödbetorna som hand i handske.

Nästa rätt är savoykål med lite fläsk, polenta och korv på griskind, sedan kommer en bönrätt med ännu en korv, denna gång på hjärta och något annat inre organ (Uroš tar sig lite obestämt åt magen/sidan när han ska förklara, så det kan väl röra sig om allt från magsäcken till levern).














Vid det här laget börjar vinerna komma i en allt mer strid och välsmakande ström. Vi får cuvéen 2002 Bela Quela på chardonnay, rebula och tokai, trots sin ålder ett ännu ungt vin. Doften är mycket elegant i en behaglig sötfruktig stil. Gula plommon, äpple och vanilj blandas med honungstoner. Även Bela Quela är fylligt och kraftigt, ett intryck som förstärks av tydliga tanniner. Ett vin vi gärna skulle prova om några år. Väldigt gott idag men med potential till något ännu större.

Därefter följer 2000 Modana, ännu en cuvée: denna gång på rebula, tokai, chardonnay och malvasia. Mycket komplex doft med lite nedtonad frukt och lena balsamiska aromer. Smaken har mycket tydliga mineraler, balanserad syra och ett mycket långt slut.


Som ett slags intermezzo får vi sedan en 2004 Pinot Grigio, gjord av producenten Terpin. Ett mycket speciellt vin som genom lång skalkontakt fått en rosaorange färg. Vinet är ofiltrerat och lätt grumligt. Såväl doft som smak är intensiv och mycket ungdomlig. Fruktigt, lite beskt och mycket läskande. Klinec har en PG i samma stil i källaren, men den finns ännu inte på markanden. Det här liknar ingen annan PG vi har smakat.

Uroš är inte bara duktig på slakt och charkuterier utan även en skicklig grillare. Han bygger en eld av olika träslag för ett bra resultat, inte minst ris och stockar som rensats ut från vingårdarna. När våra biffar kommer på tallriken är de möra, med ett smakrikt yttre och ett mörkrött saftigt inre. Till köttet dricker vi det röda 2005 Quela, som lånat namnet från ett lokalt kortspel. Det är gjort på 60 % Merlot, 30 % Cabernet Sauvignon och 10 % Cabernet Franc. Vinet har lagrats ett år på körbärsfat. Doften är ungdomligt fruktig, med inslag av hallon och körsbär. Smaken är pigg och livlig med frisk syra och ungdomliga tanniner. Väldigt gott men lite i lättaste laget till det kraftiga köttet.

Vid det här laget är vi rätt matta (och mätta!!), men kvällen är långt ifrån slut skall det visa sig. Ett glas vitt har glömts bort i hastigheten och får underhålla oss mellan biff och dessert. Vinet är Klinecs toppvin, 2003 Verduc - en upplevelse som blåser liv i våra annars ganska utbrända smaklökar. Vinet är gjort på den lokala druvan verduc, som i Italien kallas verduzzo. Där blir den oftast till ett sött vin, ibland gjort enligt passito-metoden. Klinecs variant är helt torr. Macerationen har pågått i 40 dagar och vinet är bärnstensfärgat med en viss dragning åt orange. Doften ger först kryddor, sedan kommer det aromer av äpple och citrus som följs av honung. Vinet har hög viskositet och känns tjockt och lite oljigt i munnen. Smaken är mycket fyllig och följer aromerna väl. Den relativt höga alkoholhalten gör att det känns lite eldigt men bra syra friskar upp. Ett fantastiskt vin som får oss att längta efter en bit ost.

Någon ost blir det nu inte denna kväll men väl två chokladkakor, en vit och en mörk. Fylliga och mäktiga får de oss att avstå från att välja enbart en digestif. Vi provar istället hela sortimentet när vi ändå är igång: en aromatisk variant gjord på verduc, en lite kärvare av persika och den söta och avrundade gjord på körsbär.

Sammanfattningsvis en strålande inledning på vår Slovenien/Friulien-tur. Vi återkommer snart med flera intryck- Stay tuned!