2006 C J Pask Roy's Hill Unoaked Chardonnay

En typisk grej som sommargäster gör är att handla grönsaker och jordgubbar i så kallade gårdsbutiker. För tio-femton år sedan var det oftast någon odlare som hade lite av sin potatis och sallad i en bod, så kunde man stanna till och ta det man skulle ha och lägga pengar i en kassalåda. Det finns kvar några sådana, men de flesta har expanderat och blivit mer välsorterade - och dyrare. Jag har på sistone ondgjort mig över att priserna har stigit så, och fick en del av förklaringen av damen som driver den mest närbelägna butiken: salladsodlaren hon tidigare köpte av - en lokal odlare som hon kände - har blivit uppköpt av ett större företag, som paketerar salladen i plasttråg och levererar till större butikskedjor. Eftersom gårdsbutiken köper in mindre mängder får den nu betala lika mycket eller till och med mer än de stora inköparna, och måste därför hålla ett minst lika högt pris som samma salladstråg kostar i en stor livsmedelsbutik i stan.

Nåväl, det var rödbetorna det skulle handla om. En liten knippa kostar en tia i gårdsbutiken, ett högt pris anser jag. Men på snabbvisit i stan upptäcker jag att en knippa - kanske med något större betor men ändå - kostar 25 spänn på Hemköp. Då börjar det bli kännbart - och det gäller att ta till vara dyrgriparna. Det går till exempel utmärkt att göra en rätt av blasten och stjälkarna. Man sköljer noga, fräser i olja och vitlök - gärna i en stor wok - pressar över citronsaft, saltar och häller på grädde. Resultatet blir ett lite beskt/syrligt tillbehör till fiskrätter. Ikväll var det en lax på ett par kilo, som legat i R's frys sedan den mötte sitt öde en kulen natt förra hösten, nu ugnsbakad i folie och späckad med färsk rödlök (från gårdsbutiken, 10 kr knippan) och citronskivor.

Vinet vi drack till blev Roy Hill's Unoaked Chardonnay från Hawke's Bay på Nya Zeeland, inköpt på impuls under en tur på stan. Eller det var vad jag trodde - det var något bekant över flaskan och nu upptäcker jag att jag provat det en gång tidigare. Nu som då en mycket trevlig, spritsigt uppfriskande bekantskap. Välkommen i det gröna! ropar det ur glaset. Bra till maten, fint att smutta på medan aftonen går mot natt. Inget vin man lägger på minnet, tydligen, men då kan man ju å andra sidan inbilla sig att varje gång man dricker det är den första.

Tisdagskväll i timmerkojan

Den idé Esping så framgångsrikt förfäktar, angående att göra vardagskvällarna festligare med hjälp av gott vin, är mycket tilltalande. På tisdagen yppade sig ett tillfälle att lämna glögg- och ale-diket, efter en lång och ansträngande arbetsdag. Till middagen hade vi bjudit in A, som dök upp efter bastu- och vinterbad på Ribban (Esping! En aktivitet vi borde återuppta vid tillfälle).

Som en liten aperitif testade vi en för oss ny grüner veltliner, Leth (nr 4200). Doften var lätt och frisk, "ungdomlig" som det står i Systemets beskrivning. Smaken var överraskande kraftig, spritigt grovhuggen och nästan alltför påträngande tyckte jag först. Förmodligen berodde det på att vinet var för kraftigt kylt. Efter hand kom mer fruktiga och mjuka toner fram när vinet värmdes upp och smakerna fick blomma ut. Framför allt behövs det mat till för att det ska fungera riktigt bra, och då var kvällens rätt - ugnsstekt kyckling och bulgursallad - inte helt fel, även om en mjäll forell kanske varit ännu mer passande. För facila 69 spänn är vinet i alla fall ett gott köp i den stabila österrikiska mittfåra vi vant oss uppskatta.

Till maten var det egentligen ett annat vin som stod på dagordningen: C J Pask Roy's Hill Unoaked Chardonnay (nr 2730). Chardonnay tycks ha fallit i onåd på sistone, här i Sverige kanske beroende på att druvan förknippas med Magnus Uggla som rimmar på efterfest, balkong och chardonnay i kartong. I USA lär man använda begreppet ABC - Anything But Chardonnay. För finsmakaren har förmodligen chardonnay - eller egentligen de ofta fläskiga, starkt ekade och bombastiska viner som produceras på druvan - en alltför folklig framtoning. Denna Roy's Hill gör alltså en poäng av att inte ha varit i närheten av ekspån eller ektunnor, och det är ett lyckat drag. Druvans friskhet kommer fram, vinet är ungt, citrusfruktigt och blommigt i glaset. Till maten, som hade mycket lime och syrlighet i smakerna, var det lättdrucket och trevligt. För 87 kronor flaskan kan jag absolut tänka mig att dricka det igen - kanske till försommaren när man åter kan slå sig ner i gröngräset med en lätt måltid och gott sällskap.

Som avrundning fanns några ostar och till dem korkade vi upp en amarone som legat en längre tid i vinstället och pockat på uppmärksamhet, Ca' Montini Amarone Classico della Valpolicella från 2002. Det hade säkert klarat en tid till på lut, men hade förmodligen inte vunnit på längre lagring. Nu var det moget, russin- och körsbärsfruktigt och mjukt smeksamt. "God jul!", som A så passande uttryckte det. Min kära hustru, som hyser en väletablerad skepsis mot rödviner i den motsträviga och krävande skolan, föll även hon till föga inför detta ämabla vin. Även morgonen därpå mindes hon bekantskapen som "något av en knock-out", men i en positiv mening som jag uppfattade det. Synd bara att det inte finns fler av samma sort i förrådet, årgång 2002 är med all säkerhet sedan länge utgången. Hur är 2003, eller 2004 som tycks vara den nu förhärskande årgången? 164 spänn och några år i säkert förvar är det pris man får betala för att få svar på frågan. Och det finns ju mycket annat att lägga sina surt förvärvade slantar på.