2010 Bonavita Faro

Nerello är intimt förknippad med Etna men den odlas även i det lilla DOC-området Faro. Jag var på väg att lägga till obetydliga men sansade mig. I Faro har det odlats vin sedan urminnes tider och området fick DOC-status redan 1976. Som på så många andra håll i Italien övergavs de svårodlade, branta vingårdarna och när områdets mest kända producent Palari drog igång sin verksamhet i början av 90-talet var de i stort sett ensamma.

Med Palari som lokomotiv och det ökade intresset för genuina viner och återupptäckten av lokala druvsorter som bränsle har det på nytt blivit möjligt att starta nya verksamheter i Faro. Carmelo och Emanuela Scarfones Azienda Agricola Bonavita är en av dessa, ett litet familjedrivet jordbruk med totalt sex hektar. På två av dess odlas druvor, resten är olivlundar och kastanjeträd. Produktionen är ekologisk. Bonavita gör två viner, ett rött och ett rosévin. DOC-reglerna ser lite annorlunda ut jämfört med Etna. Merparten av blandningen i ett DOC Faro vin utgörs av nerello mascalese med mindre delar nerello capucco och nocera. Även calabrese, gaglioppo och sangiovese är tillåtna.

Bonvitas marker ligger alldeles intill Messina-sundet på c a 250 meters höjd. Jordmånen är en blandningen av kalk och lera. Arbetsmetoderna i vingård och källare är traditionella och vinet lagras 12 månader på ekfat av olika storlek. Inga nya fat används.

2010 Bonavita Faro skulle jag vilja beskriva som ett liknande vin. Liknande men ändå helt eget. Redan första sniffen sätter igång associationerna. Och det är inga dåliga grejer som tankarna rusar iväg till. Jag får lust att korka upp  Etna-viner från Romeo del Castello och Girolamo Russo, en mogen Fenocchio-Barolo och Carlottos pinot nero bara för att se likheter och skillnader. Lite som att sitta och spinna gamla favoritsinglar. Det ena ger det andra och plötsligt har man hamnat någon helt annan stans än där det var tänkt.

Doften bjuder på söt solmogen frukt med röda bär. balsamvinäger, medicinalörter och en lätt, lätt ektouch. Över hela härligheten svävar topptoner av maraschino-körsbär och små, näpna puffar av menthol. Även om det är en superfin sniff så tar det inte så värst lång tid för mig att ta en girig klunk och den levererar precis det jag vill ha. Vinet är slankt, elegant och spänstigt som en ballerina. Lätt och kraftfullt på samma gång. Söt bärfrukt som känns snäppet mörkare än doften körsbär och medicinalörter.  Frisk, matvänlig syra, distinkta tanniner och lång, ren eftersmak.

Som med så många andra favoriter är det Fabio på Cibi&Vini som säljer även detta.

2004 Palari Rosso del Soprano

Tycker du att Etna börjar kännas lite nattståndet ? Börjar vinbloggarna bli för Etna-centriska ? Är du sugen på nya nerellokickar ?

Även om du inte svarar ja på de frågorna kan det vara värt att kolla upp vinerna från Faro. Området ligger närmre Kalabrien än Etna men man odlar i stort sett samma druvor. Faro är beläget precis utanför Messina på nordöstra Sicilien. Produktionen hade i stort sett upphört när den legendariske italienske vingurun Luigi Veronelli i mitten av 80-talet övertalade arkitekten Salvatore Geraci att ta sin familjs gamla vingårdar i bruk. Efter ett några års försöksverksamhet blev 1995 den första årgången som kom på markanden. Veronelli jämförde resultatet med Romanée-Conti.

Palari förfogar över 7 hektar och producerar c a 50.000 flaskor årligen. Huvuddruvan är nerello mascalese men de två vinerna i Palaris sortiment är båda field blends som innehåller en hel uppsättning lokala druvor. Rosso di Soprano är företagets instegsmodell. Det har jästs och delvis lagrats på ståltank. En del har mognat i barriquer.

2004 Rosso del Soprano har en mörkt rubinröd färg. Doften för tankarna till såväl bourgogne som till Piemonte och såklart till Etna. Det finns uppenbara likheter med dessa men också markanta skillnader. Doften är mycket trevlig med begynnande mognadstoner, julkryddor och röda bär. Tydliga mineraltoner och en lätt pust av tjära. I munnen är vinet slankt, smidigt och saftigt. Medelfylligt, med bra, bärande syra och väl integrerade tanniner. Aromerna går igen med bärfrukt, fatkryddor och lakrits.

2004 Rosso del Soprano är inte så spektakulärt och särpräglat som de bästa Etna-vinerna men det växer verkligen under kvällen. Inte så att det utvecklas nämvärt under kvällen utan snarare är det så att det tar lite tid att bekanta sig med vinet. Den stora poängen, som jag ser det, är den fina balansen. Det råder fullständig harmoni i glaset. Inte så att det blir tråkigt, alls inte. Bara lugnande, avslappnande och vackert.

Palari har tydligen haft svensk importör men nu finns inget av deras viner tillgängliga på den svenska markanden. Tyska Superiore har däremot flera årgångar till bra pris.