Nu blir det ett juluppehåll från min sida. Åker till Italien helgerna. Det finns en hel del inplanerat under resan som förhoppningsvis resulterar i framtida inlägg.
God jul och gott nytt år.
Som sagt har jag under en period haft begränsade möjligheter att följa händelseutvecklingen på Systembolagets hemsida. Det kan lätt straffa sig.
Jag hade gjort lite research och snokat rätt på ett reavin som ska finnas här - 2005 Ysern Tannat (nr 99138) från Uruguay, som nu kostar blott 69 kronor. Jag hittar det inte i hyllorna och damen jag frågar är tveksam. En del grejer har liksom kommit bort i flytten... Men hon har några idéer om var det kan ha smugit sig undan och pilar ut på lagret. Och se! Efter bara några minuter kommer hon tillbaka med de önskade flaskorna.
Midvinternattens Mörker. Etiketten är stilren och enkel. I glaset är drycken verkligen svart som vinternatten. Skummet ser till en början lovande krämigt ut men krymper snabbt ihop och försvinner. Doften är minst sagt julig, sötaktig med pomerans och kryddnejlika som mest framträdande av alla de där julkryddorna som signalerar julstämning. Inte kvalmig utan mer åt det syrliga hållet, men lite mer julölsvarning än vad jag hade hoppats på. Smaken är bränd, ganska påträngande och lång som en följetong men ändå tämligen platt och spritig. Om man gillar den är det ju ett plus, om man inte blir så förtjust är det en plåga. Jag blir inte särdeles förtjust. Jämfört med mången svensk julöl må Midvinternattens Mörker vara friskare, och till doppet i grytan skulle det kanske funka, men efter ett halvt glas är jag mer än nöjd. Alldeles för mycket alkohol, risk för redlöshet innan tomten hunnit innnaför dörren.
Oppigårds Winter Ale. Ok, jag är partisk genom att ha goda erfarenheter av Oppigårds, men redan vid upphällningen får denna ale ett försprång - mörkt med en djupt brunröd nyans, ett skum som fyller glaset och bildar en långsamt sjunkande krona. Doften är klassisk, metalliskt syrlig och citrusfruktig. Och smaken: en närmast chockartad beska, mer extrem än brukligt från Dalabryggeriet. En riktig rackare! Jag föredrar i normala fall min ale med mer frukt, något som utlovas i doften men som inte infrias. Ändå greppar jag poängen, det här är en kompromisslös kompis till den feta julmaten. Eftersmaken tumlar runt länge och skulle bränna ren flabben från alla julbordsrester, men här finns inte ett uns av den klibbiga sötma som konkurrenten från Sigtuna sölade ner med. Det här kan man lätt dricka några flaskor av och bli go' och gla' när tomten kommer.
trots en rosalila ko på etiketten - är det ett välkommet tillskott i det magra utbudet av budget-grüner veltliner. Ett vin som smeker medhårs, med den typiska lite spritsiga friskheten. Det är inte som att slicka en gråsten, den mineraltorra sensation som g.v. med hög syra ibland kan påminna om (inte för att jag brukar gå omkring och slicka på stenar). Meinklang är mer av aperitif än matvin, med sin dragning åt päronsoda.
Men bäst i den gångna helgens grüner veltliner-bukett var nog ändå 2006 Josef Dockner Exklusiv Grüner Veltliner Frauengrund. Har kvar all sin citrusfruktiga friskhet, bra mineraltoner och en pepprig eftersmak som dröjer kvar. Rebensaft mit alle Hönsen zu Hause! Kremstal forever!