Efter jobbet, när helgen stundar

Under promenad genom staden kom min själs älskade på en strålande idé: en drink efter den slitsamma arbetsvecka som just avslutats. Sagt och gjort - K & L kontaktades via mobiltelefon, ett modernt påfund som underlättar sådana här spontana påhitt. Sagda käresta och andra mig närstående personer menar att jag borde skaffa en sådan, för att alltid vara tillgänglig. Vi får se hur det går. K & L ställde sig positiva till förslaget och när vi sammanstrålade på Sheraton vid Triangelen (Hilton heter det väl numera, men det kommer alltid att vara Sheraton i min vokabulär) hade K skaffat just en sådan där ny mobil, som man bland mycket annat kan nätsurfa med. Det är förstås en intressant sak, särskilt om man kunde hitta en maskin som går att använda för att göra blogg-inlägg med.

I alla fall, Sheraton var sprillans nytt - eller höll på att byggas klart? - när jag flyttade till Möllevången 1989. Hotellskrapan och hissarna som pilar upp och ner längs fasaden blev något slags landmärke, men det kan man inte säga om pianobaren under det där voluminösa glastaket mot gatan och omvärlden. Redan när stället var nytt hade baren en storslagen och bedagad ödslighet över sig - där var aldrig en käft och när man sjönk ner i de stora svarta läderfåtöljerna med en stor stark var man som i ett vakuum mitt i stan. Ibland satt det till och med nån och plinkade på flygeln, som stod där som en stor svart val under de skyhöga fönstren. Särskilt i julruschen var det fint att smita in för en varm kaffedrink. Sällan några andra gäster då heller.

Nu hade fåtöljerna försvunnit och det var mer folk, något slags afterwork-satsning. Det fanns bara Spendrups på kran, som sig bör i en riktigt osexig hotellbar, så flasköl verkade vara vettigaste alternativet. Det fanns en tjeckisk pilsner, Bernard, som jag aldrig stött på förut. Bryggeriets hemsida finns faktiskt i en svensk version, vilket väl skvallrar om de oerhört vänskapliga och ekonomiskt gynnsamma band som knutits mellan tjeckiska bryggare och svenska ölpimplare alltsedan Sheraton byggdes, muren föll och sammetsrevolutionen beredde väg för marknadens expansion i skarven mellan 80- och 90-tal. Beskrivningen av denna "festliga lager" är ganska underhållande, bland annat sägs den utmärkas "genom en intensiv stark smak och samtidigt en mild smak och lukt av jästsvamper". Nå, pilsnern var trots detta utlovade sammelsurium helt ok, bra beska och frukt om än inte festlig så man skrattade på sig. Svårt att gå tillbaka när man fått smak för Oppigårds, Dugges och Sierra Nevadas brygder, märker jag. Nästa omgång blev det Karlovacko, bara för att jag aldrig provat någon pilsner från Kroatien. Ett misstag - det här var ett blaskigt och helt ointressant öl.

Samtalet rann på och med det tiden. Det stod klart att våra middagsplaner (rostbiff och fransk potatissallad) behövde revideras, och med det vinvalet. När vi tagit farväl av K, L och "Så ska det låta"-sugna flickebarnet, återstod vid hemkomsten bara att snabbtina lite räkor och fixa tomatsås och pasta. Enda italienska vita i hyllan var Ca´ Rugate Monte Fiorentine, som börjar bli en gammal bekant här på bloggen. Ikväll kom jag inte så bra överens med det som sist. Doften var lika inbjudande som jag mindes den, blommig och intensiv som en sommaräng i närheten av ett kostall och en citrusfruktodling. Men smaken var inte lika välkomnande, kort och med en besk eftersmak som förtog friskheten. Till maten - alltså pasta med lagom het tomat&räksås - var det lite bättre än på egen hand, när såsens och vinets kryddighet enades om att livet ändå är ganska passabelt. Alltså: 1-1 för min del i Monte Fiorentines kamp med sig själv. Det är fortfarande en öppen match. Kanske är det ett sådant där vin man först får en "wow"-känsla av men sedan ganska snabbt tröttnar på?