Tisdagskvällen bjöd på improviserad chili con carne-middag för vänner i flyttröra. Tillfället för en sittning i burspråket i skymningen var välvalt: den stora kastanjen precis utanför fönstren är på gång att slå ut, de fetaste knopparna har redan brustit ut i små späda blad. Chilin blev lyckad och till den skruvades korken av några Ross Shiraz, något njuggt omskrivet häromdan. Som ackompanjemang till lagom het chili och middagsprat visade sig vinet alldeles utmärkt - jag får nog pallra mig till systemet och beställa hem några flaskor till inom kort. Det ska finnas rätt gott om dem fortfarande runtom i landet.
När Ross led mot sitt slut kom Falernia Syrah på tal (min själs älskade gillade Ross och gjorde en drastisk jämförelse med detta av henne inte fullt uppskattade "kamelpiss" från Chile). Därför kände jag mig nödtvungen att öppna en flaska, både för att det behövdes mer att hälla i glasen och som jämförelse. Det är ju ändock samma druva, om än i helt olika utförande. Jag stressade ner vinet i en bringare och rullade runt det däri, för att i alla fall låta det få någon kontakt med luften. Under tiden berättade F om Chile i allmänhet och om Valle del Elqui i synnerhet. En karg ökentrakt, där man tydligen mest producerar vita viner samt den inhemska varianten av eldvattnet pisco. Dessutom var det en populär region för juntan att förvisa oliktänkande till när det begav sig.
Det samlade omdömet var att diktaturer är skit. När det gäller vinet blev det - från sällskapet minus min kära hustru - att kamelpisset inte alls var oävet. Rökigt är det, framför allt i doften, men i smaken dominerar efter hand en varm och fyllig fruktighet kombinerad med en intressant strävhet. Bör drickas till mat, förstås, men eftersom vi var rätt bra igång vid det laget så gick det fint även utan tilltugg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar