Modern IPA är en märklig företeelse. Öltypen skapades av engelsmännen för flera hundra år sedan. Man bryggde ett öl som skulle klara den besvärliga sjötransporten till Indien och använde extra humle och gjorde brygden starkare för att öka hållbarheten. Länge förde denna traditionella öltyp en rätt undanskymd tillvaro. Någon gång på 70-talet började amerikanska mikrobryggerier med Sierra Nevada vända blickarna mot Europa för att få inspiration när de försökte utmana blaskölets hegemoni i USA. IPA kom tidigt i transatlantiska versioner. Amerikaner är ju som bekant mästare i att over do things och den amerikanska tolkningen blev allt starkare, beskare, fruktigare och bittrare. På senare år har det kommit double-IPA och t o m triple-IPA med extrem beska och alkoholhalt som närmar sig, och i vissa fall överskrider, vin-nivå. Jag har faktiskt hört att ett bryggeri nu tagit fram en quadruple-IPA vad de nu ska vara bra för.
Trenden med mikrobryggerier och hantverksmässiga metoder har under det senaste decenniet re-exporterats till gamla världen och nu får vi europeiska tolkningar av de amerikanska versionerna på de traditionella europeiska öltyperna.
Jag gillar sällan dessa extrem-varianter. De kanske kan vara showstoppers på ölmässor där de sticker ut hos prövare med beskhetsutmattade smaklökar men särskilt kul att dricka är de sällan och oftast olämpliga som måltidsdryck. Av denna anledning närmade jag mig Bröckhouse Epic IPA med en viss skepticism. Här har vi danskarnas variant på tripel-IPA. Redan deras standard IPA är rätt maffig och jag förväntar mig ett monster öl.
Färgen är helt rätt i mörkt bärnstensfärgad nyans. Doften är maltig, lite lätt kryddig och fruktig. Inbjudande och god. Smaken är förvånansvärt mjuk och nyanserad. Fruktig visst, men inte som jag väntat mig. Här finns också lite lakritstoner. Beskan inte heller överväldigande. Alkoholhalten ligger på chockerande 9.5% men stör inte på något sätt. Sedan kommer eftersmaken som bara kan beskrivas som ett mästerverk. Den knockar mig fullständigt. Här krockar beskan med en blommighet som drar åt fläderhållet och bitterhet från nyskördad cicoria-sallad. Mina tankar far iväg till en sallad jag fick en tidig vårdag i Italien gjord på riktigt späda maskrosblad, vinäger och smält rökt grisfett. Känslan är inte att jag dricker ett monsteröl. Här råder harmoni och perfekt balans. Ett öl att dricka i små klunkar och sedan låta eftersmaken klinga ut innan nästa lilla sipp. Jag är full av respekt för bryggmästaren som åstadkommit detta.
Trisse, jag föreslår att vi å det snaraste beger oss till Hilleröd och besöker bryggeriet. Jag vill prova en riktigt färsk Epic IPA som inte utsatts för min tvehågsenhet när det gäller öl med 9.5% alkoholstyrka med påföljande onödigt långa väntan mellan produktion och konsumtion.
Vidare föreslår jag en mailkampanj riktad till Galatea Spirits med uppmaning att ta in Epic IPA. Nu tänker jag gå och avsluta drickandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar