onsdag 12 mars 2008

Prövande Provningar


Portugal har behandlats lite styvmoderligt här på bloggen. För att i någon mån kompensera detta anmälde jag mig till en provning i Munskänkarnas regi med temat "Portugal, mer än bara portvin". Som helt grön vad gäller mer seriösa provningar blev det en rätt omtumlande upplevelse. Upplägget var föreläsning, provning av fem röda bordsviner, tre från portvinsdistriktet Douro och två från Alentejo. Därefter mat med ytterligare ett Alentejo-vin och sedan ett dessertvin som avslutning.

Själva provningen var halvblind, d v s att vi visste vilka fem vin som serverades men inte i vilken ordning. Utan några riktiga referensramar blev det en rätt förvirrande provning och för mig omöjligt att hålla isär vinerna. Alla utom ett var rejält fruktiga, bar tydlig ekfatsprägel och var kärva. Riktigt tuffa viner gjorda för lång lagring. Vinet som tilltalade mig mest var Vila Santa, ett Alentejo-vin med bra balans mellan god bärfrukt, bra syra och fattoner. Fortfarande lite tufft men fungerar säkert utmärkt till mat redan nu. I mina anteckningar noterade jag aromer av hallon, plommon och vanilj, en väldigt god doft. För 99 kr definitivt ett vin att satsa på.


De tre Douro-vinerna Quinta Do Vallado Riserva 2005, Quinta Vale do Maria 2004 och Quinta Do Naval 2004 kan jag inte säga så mycket mera om än att de definitivt behövde lagras och att de definitivt låg utanför mina ramar. För min del hade provningen varit betydligt mer intressant om det funnits med ett mera moget vin att jämföra med.

Det femte vinet var Meia Pipa som jag provat tidigare.

Matvinet, ett tredje Alentejo vin, Casa De Santa Vitoria Tinto 2005, var mycket bra. Smakrikt, okomplicerat rätt fylligt och inbjudande. Ett publikt vin jag är rätt övertygad om att väldigt många skulle tycka om.


Dagens bästa upplevelse för mig var det avslutande dessertvinet Moscatel De Setubal 1998. Vackert mörkt bärnstensfärgat, lite bränd, knäckig smak med intensiv sötma och bra syra. Eftersmaken var lång och eldig. Fantastiskt gott och ett vin jag definitivt kommer att köpa en eller annan flaska av.


En intressant upplevelse men för mig är inte denna typen av provning ett bra sätt att uppleva vin på. Ska det funka bra behöver vinet ett sammanhang med mat och sällskap. I själva provningsavsnittet här är man ensam, man får gå inåt och leta bland referenserna. Och är det tunnsått i refernsbiblioteket som blir det svårt.


Tisdagens provning var mer i min smak. Avslutning på Munskänkarnas mat och vin-kurs. Syftet med kursen är att lära deltagarna att kombinera mat och vin. Först provas vinerna utan mat och därefter tillsammans med olika rätter och smaktyper. Allt under flitigt diskuterande. Kursen har varit mycket lärorik, intressant och spännande men framförallt har den gett mig många nya erfarenheter.


Kvällen inleddes med Champagne, André Clouet Grande Reserve. En av systemets trotjänare och en suverän aperitif. Gjord på 100% Pinot Noir och halmgul i färgen. Doft av hyacinter och rostat bröd. Rätt fyllig smak med rejäla syror, mera toast, äppelen och citrus. Riktigt gott.


Vi fortsatte med en Sauvignon Blanc, Domaine de Loye 2006 från Menetou Salon. Jag har druckit och gillat flera Nya Zeländska varianter men detta var en avgjort mera spännande upplevelse. Här fanns något mer än frukt och fräschör, något jag skulle vilja beskriva som mineraltoner som lyfte upplevelsen. Jag har gjort en mental not om att här finns mycket spännande att hämta. Till pocherad torsk med vitvinssås var det mycket bra.


Nästa vin förde oss till Argentina. Vi drack Catena Chardonnay 2006 till stekt torsk med paprikasås, en klockren kombination. Vinets tropiska fruktighet och smörighet matchade såsens lena, milda paprika smak och nötigheten och aromerna från rostade faten gick ihop med kokosmjölken i såsen.


Det första röda vinet var det allra bästa av kursen dryga tiotal. Castello di Fonterutoli är en riktigt högklassig Chianti Classico. Prismässigt ligger det lite utanför mina normala ramar men här är ett vin som verkligen stämmer med min uppfattning om hur ett dyrt vin ska smaka. Bara doften är magnifik med ett djup att förlora sig i. Här finns mycket av allt men vinet känns ändå balanserat och stramt. Massor med mörka bär, ektoner och en rejäl strävhet. En eftersmak som hänger kvar länge Det är definitivt ett vin som vinner på lagring men väldigt gott redan nu. Castello di Fonterutoli kostar dryga 270 spänn. Trots det skulle jag inte bli förvånad om det inom en rätt snar framtid ligger några flaskor i klädskåpet på jobbet.


Sista rödvinet ut var Ridge Lytton Springs, ett californiskt vin gjort på mest zinfandel med en liten del petite sirah och carignan. Ett rätt mjukt vin med skogsbär och fattoner. Välgjort och bra på alla sätt men i denna stilen nöjer jag mig gärna med billigare varianter. När jag smakade Ridge Lytton Springs associerade jag direkt till den Blauer Zweigelt jag provade här. Visst är Ridgen ett mycketbättre vin, inget snack om den saken. Min tanke är att hyggliga, sympatiska och okomplicerade viner inte behöver vara så himla bra för att duga. De behöver bara vara good enough. Att Blauer Zweigelten kostar en knapp fjärdedel förtar inget av glädjen med att dricka den.


Även denna kväll fick ett sött slut och det i form av en något yngre Moscatel de Setubal. Samma producent, annan årgång, halva priset. Något mindre intensivt än det förra men ändå farligt gott. Ett vin att köpa en låda av. Jättebra till fruktsallad och säkerligen ännu bättre till Herr K's skånska äppelkaka. Jag misstänker att dessertvinet till höstens Mårtens-middag redan är bestämt.

2 kommentarer:

trisse sa...

Esping! Frågan som infinner sig är förstås: var befinner sig ditt klädskåp på jobbet? Där tycks det finnas mer än persedlar att hämta, kanske snart alltså även en högklassig chianti. Du har väl ordentliga hänglås?
Den där sauvignon blanc verkar ju inte så dum heller, mer modest i pris också. Och Vila Santa, ett sånt där vin som borde bunkras men som ständigt blir förbigånget. Bra påminnelse om att hamstar några flaskor att lägga på lut!

esping sa...

Trisse! Som du väl vet är min arbetsplats inget ställe man besöker utan att ha ärende dit och det har man inte gärna. Klädskåpet är försett med ett bastant ASSA-lås, två låsta dörrar och ett larm som heter duga. Förmodligen ligger flaskorna säkrare där än hemma. Dessutom har jag slarvat bort mitt passerkort så det finns ingen möjlighet till att dra en kork spontant. Sauvignon Blancen var riktigt bra men av de vita är det nog ändå Catenas Chardonnay jag suktar mest efter.