torsdag 20 december 2007

Tisdagskväll i timmerkojan

Den idé Esping så framgångsrikt förfäktar, angående att göra vardagskvällarna festligare med hjälp av gott vin, är mycket tilltalande. På tisdagen yppade sig ett tillfälle att lämna glögg- och ale-diket, efter en lång och ansträngande arbetsdag. Till middagen hade vi bjudit in A, som dök upp efter bastu- och vinterbad på Ribban (Esping! En aktivitet vi borde återuppta vid tillfälle).

Som en liten aperitif testade vi en för oss ny grüner veltliner, Leth (nr 4200). Doften var lätt och frisk, "ungdomlig" som det står i Systemets beskrivning. Smaken var överraskande kraftig, spritigt grovhuggen och nästan alltför påträngande tyckte jag först. Förmodligen berodde det på att vinet var för kraftigt kylt. Efter hand kom mer fruktiga och mjuka toner fram när vinet värmdes upp och smakerna fick blomma ut. Framför allt behövs det mat till för att det ska fungera riktigt bra, och då var kvällens rätt - ugnsstekt kyckling och bulgursallad - inte helt fel, även om en mjäll forell kanske varit ännu mer passande. För facila 69 spänn är vinet i alla fall ett gott köp i den stabila österrikiska mittfåra vi vant oss uppskatta.

Till maten var det egentligen ett annat vin som stod på dagordningen: C J Pask Roy's Hill Unoaked Chardonnay (nr 2730). Chardonnay tycks ha fallit i onåd på sistone, här i Sverige kanske beroende på att druvan förknippas med Magnus Uggla som rimmar på efterfest, balkong och chardonnay i kartong. I USA lär man använda begreppet ABC - Anything But Chardonnay. För finsmakaren har förmodligen chardonnay - eller egentligen de ofta fläskiga, starkt ekade och bombastiska viner som produceras på druvan - en alltför folklig framtoning. Denna Roy's Hill gör alltså en poäng av att inte ha varit i närheten av ekspån eller ektunnor, och det är ett lyckat drag. Druvans friskhet kommer fram, vinet är ungt, citrusfruktigt och blommigt i glaset. Till maten, som hade mycket lime och syrlighet i smakerna, var det lättdrucket och trevligt. För 87 kronor flaskan kan jag absolut tänka mig att dricka det igen - kanske till försommaren när man åter kan slå sig ner i gröngräset med en lätt måltid och gott sällskap.

Som avrundning fanns några ostar och till dem korkade vi upp en amarone som legat en längre tid i vinstället och pockat på uppmärksamhet, Ca' Montini Amarone Classico della Valpolicella från 2002. Det hade säkert klarat en tid till på lut, men hade förmodligen inte vunnit på längre lagring. Nu var det moget, russin- och körsbärsfruktigt och mjukt smeksamt. "God jul!", som A så passande uttryckte det. Min kära hustru, som hyser en väletablerad skepsis mot rödviner i den motsträviga och krävande skolan, föll även hon till föga inför detta ämabla vin. Även morgonen därpå mindes hon bekantskapen som "något av en knock-out", men i en positiv mening som jag uppfattade det. Synd bara att det inte finns fler av samma sort i förrådet, årgång 2002 är med all säkerhet sedan länge utgången. Hur är 2003, eller 2004 som tycks vara den nu förhärskande årgången? 164 spänn och några år i säkert förvar är det pris man får betala för att få svar på frågan. Och det finns ju mycket annat att lägga sina surt förvärvade slantar på.

2 kommentarer:

snoddas sa...

Låter trevligt värre.

trisse sa...

Verkligen, särskilt den där amaronen satt som en smäck. I den bästa av världan skulle det finnas en hel låda kvar i källaren. Men men - lätt fångat lätt förgånget...