måndag 23 februari 2009

2005 Guerrieri Rizzardo Munus

En kalvstek som blivit över från helgen fick puttra i Kockums emaljerade, "självösande" gryta tillsammans med salvia, rosmarin och lite annat gott. I ugnen potatis, fänkål och små tomater.

Lite vardagsedge: ett vägguttag slets från sitt fäste och när vi försökte peta in det igen blixtrade det till, proppen gick. Som tur är: gasugn, så maten kunde puttra på medan MSÄ (som till skillnad från mig inte räds potentiellt strömförande manicker) frilade de kortslutna trådarna och fäste dem på sin plats igen. Efter några försök med nedslående resultat - nya smullna proppar - funkade det, vi fick ljus i köket lagom tills det var dags att panera steken med ströbröd och riven parmesan och stoppa in den i ugnen ett tag.

Vi skålade för de eltekniska framgångarna med en skvätt Bardolino Superiore Classico, 2005 Munus, som fått lufta sig ett tag. Rubinrött med viss transparens, med dragning åt lilabrunt längs kanterna. Rinner som sega tårar längs glaset. Doftar fruktigt: jordgubbar och körsbär, efter hand kommer det fram rätt mycket fattoner. Smaken är saftigt, kärnfullt körsbärsaktig, också med tydlig fatkaraktär. Lätt och hyfsat nyanserat med en trevligt sträv eftersmak, där jordgubbarna återkommer. Inget man trillar av stolen eller får visionära syner av, men på det hela taget fin vuxensaft, lättdrucket och smaskigt. Kunde eventuellt ligga till sig något år.

Ett impulsköp när jag gick förbi det på Hansakompagniet och såg att det var nersatt från 184 till 147 riksdaler. Det är ett bra prisläge och köpet är inget jag ångrar, hade jag haft en femhundring som låg och skräpade till ingen nytta hade jag köpt några flaskor att ha i beredskap till lättare kötträtter framöver, men nu har jag inte det. Kul att dricka ett vin från Bardolino, det är inte varje år det händer. 2 Bicchieri i Gambero Rosso “Vini d’Italia 2008” - är det bra det, Esping?

3 kommentarer:

esping sa...

Två glas är väl inte så dumt. Jag kommer inte ihåg när jag drack en bardolino senast men är helt säker på att det var alldeles förlänge sedan. Förresten, jag har alltid undrat över hur Kockums självösande gryta fungerar. Kan du förklara för en teknofob ?

trisse sa...

Det var ett marknadsföringsargument, bland annat i Husmoderns Köksalmanack, när den ovala Kockumsgrytan lanserades nån gång på 50-talet. steken skulle sköta sig själv medan husmodern ägnade sig åt andra sysslor. Vad som var den radikala skillnaden mot andra grytor är lite svårt att sätta fingret på. Det enda jag kan komma på är att grytan är ovanligt tättslutande och att de där fördjupningarna i locket fångar upp den kondenserade ångan och får den att "regna" tillbaka ner i grytan. Men det funkar rätt bra i alla fall, det är sällan något kokar torrt i en Kockums-gryta

trisse sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.