Speed-dating i Nîmes

Poliseskort till Domaine Scamandre

Jag ska försöka sammanfatta första dagens upplevelser i den lilla lucka som just nu uppstått mellan lunch och middag. Gårdagen var en synnerligen omtumlande dag, där vi lyckades stappla hem till hotellet någon gång efter midnatt. Väl där väntade en låda vin på oss i receptionen. Det var vinerna som vi inte hunnit smaka.

Vi anlände till Nîmes med TGV från Paris vid halvtre. Lätt trainlaggade hämtade vi vår hyrbil, försökte hitta till hotellet och upptäckte att vi genast var tvungna att ge oss av till vårt första inbokade besök. Vi skulle till Domaine Scamandre beläget utanför Vauvert, sådär 35 km utanför Nîmes. Kortaste vägen är bäst att tillägga. Vi fick en handfast lektion i att även en GPS har sina begränsningar. Åtminstone i våra händer. Efter diverse felkörningar runt Camargues träskmarker anlände vi hursomhelst till Domaine Scamandre med poliseskort.

Domaine Scamandre drivs av ett tandläkarpar från Paris som såg områdets potential och uppförde en anläggning där den anställde vinmakaren Stéphane Beuret var med från början och utformade byggnaden från grunden. Produktionen är helt ekologisk och man odlar i huvudsak de typiska sydfranska druvorna.

Vi provar domänets basvin Scamandre (c a 22 euro i butik) i tre årgångar. Alla tre årgångarna är imponerande vinbyggen med tydlig syrah-karaktär. Här finns massor av mörk frukt och rostade fattoner i doften. Smaken är kraftfull och rätt tung med rejäla tanniner. Det är väldigt mycket ett vin gjort i källaren. Modernt, internationellt och slipat. Proffsigt till tusen och väldigt välgjort men inte riktigt vår påse längre.

Vi lämnade Domaine Scamandre med stor brådska men utan större saknad för att bege oss till Le Cheval Blanc, vinbaren i centrala Nîmes. Vi anländer sena, svettiga och allmänt uppjagade efter bilturen och finner att en maratonsittning väntar oss. Fem timmars intensivt smakande, ätande och provande gav oss något slags bild av vad regionen har att erbjuda. Det är svårt att inte bli imponerad. Vi provade ett tiotal blandningar av årgång 2007 som alla innehöll syrah och grenache, en del med tillägg av mourvèdre och/eller carignan. Stilarna varierar mellan lite friskare varianter från de norra delarna och tyngre och kraftfullare från de södra. Genomgående hög kvalité och mycket bra i förhållande till priset.

Provningen leds av Nicolas Ponzo som är chef för Costières de Nîmes-konsortiet. Han berättar att man medvetet satsat på att nå ut och marknadsföra sig via vinbloggar, eftersom det varit svårt att få traditionella medier att skriva om området. Nicolas säger också att man exporterar en rätt stor andel av produktionen till marknader som har större öppenhet än den franska.

Vi spräcker alla tidsramar och sitter plötsligt till bords med två vinmakare, Alexis Cornut från Château Guiot och Marie Muller från Cave du Vignerons Createurs. Till middagen provar vi ytterligare ett tiotal viner. Återigen genomgående mycket hög kvalité med ett extra stort utropstecken för den syrah-dominerade 2007 Numa från Château Guiot.

Här någonstans tar mina anteckningar slut, men vi kom lyckligt hem till hotellet där som sagt ytterligare ett dussin flaskor väntade. Samma viner vi provade med Nicolas Ponzo fast nu i årgång 2005... Fortsättning följer...

Snabbprovning av 2007:or, ledd av Nicolas Ponzo.

Marie Muller från kooperativet Cave des Vignerons Créateures.

Alexis Cornut från Château Guiot korkar upp.

Medan vi åt och provade vidare på Le Wine Bar hade Nicolas Ponzo sett till att de flaskor vi inte hann bekanta oss med hade levererats till hotellet.