Källarplock

Så har ännu en vinter förflutit i källaren, även denna ganska dramatisk. Snön och kylan kom tidigt till Skåne, i november, och kopplade ett långlivat grepp om oss. Vid juletid peakade det med neråt tjugo minus och påfyllning på drivorna. Vattnet frös i ledningarna i krypgrunden, så julhelgen tillbringades delvis i densamma med ficklampa och värmepistol. I källaren kröp temperaturen farligt nära nollstrecket och det lilla lagret vinflaskor fick bärgas upp i den relativa stugvärmen.

För ett par år sedan hade jag fått kånka upp en hel del grüner veltliner. Så är det inte längre. Delvis för att g v - läs: Leth - är något vi köper och dricker ganska omgående, men också för att den österrikiska stoltheten hamnat i bakgrunden för andra vitvinsförälskelser. Egentligen är det bara några förskrämda flaskor Schloss Gobelsburg Kammerner Renner från 2008 som finns kvar.

Färgen är friskt gulgrön. Efter ett dygn i öppnad flaska skvallrar doften om ett vin med hög syra och fossil mineralitet. Här finns också lime och päron och en näpen, aromatisk blommighet. Och vitpeppar, förstås. Det är riktigt trevligt att sniffa på och hela paketet går igen i smaken. Den gamla liknelsen att dricka bra grüner veltliner påminner om att slicka på en gråsten är inte helt malplacé här. Den torra syran är riktigt på hugget, men här finns också begynnelsen av en liten fruktsötma. Det lönar sig att ha tålamod även när det gäller grüner veltliner, och det här är en påminnelse om varför vi drack så mycket av den här varan för ett par tre år sedan.

Just nu finns 2009:an på Bolaget för 159 kronor, vilket väl är ungefär vad Kammerner Renner kostade i fjol också.

Nyligen drack Herren, som gör bloggen VPK2881, 2005 Château La Reyne Le Prestige utan att bli ett dugg imponerad. Ett bra tillfälle att kolla vad som hänt med mitt kvarvarande restlager, således. Sist, i april 2010, gillade jag det. Jag trodde att det var på toppen då och att det inte skulle vinna på att ligga längre.

Det beror lite på hur man ser på saken. Doften - stall, läder, svarta vinbär, en metallisk mineralitet och örtkryddor - lovar kanske lite mer än vad smaken lyckas leverera. Det hela är mer nedtonat än förut, måhända inte lika framfusigt och bråkigt intressant. Men om det tidigare var frukt och tanniner som kämpade med varandra om uppmärksamheten är det nu den ännu vitala syran som träder i förgrunden. Syrliga körsbär, röda vinbär, en klädsam slånbärssträvhet och bitterhet i svansen. Mer avslipat och fokuserat, mer matvänligt. Till entreôte och portobellosvamp gratinerad med mozzarella funkar det bra.

Det är inget stort vin - kolla: 95 spänn på Bolaget nu, kanske 85 när 2005:an var aktuell - men jag gillar det fortfarande. Men härifrån, kan man befara, är det nog ett sluttande plan.