2005 Château La Reyne Prestige och 2006 Château Etienne Vieilles Vignes

Förra gången jag drack 2005 Château La Reyne - för nästan precis två år sedan - skedde det av misstag. Flaskorna skulle sparas några år var det tänkt, men innan jag hunnit förpassa dem till källaren hade en av dem korkats upp i hastigheten. Så vad gör man? Då var vinet kärvt och vresigt, men där fanns en fin frukt som kikade fram bakom butterheten.

Nu är det dags för ett mer planerat smakprov. Jag kan konstatera att tiden i källaren gjort gott (och att jag kan konstatera det innebär ju att det är en bra idé att göra ett test innan man lägger på lager, för att ha något att jämföra med). Nu har det gått några dagar sedan jag drack vinet och min vana trogen gjorde jag inga noteringar, men summa summarum framstår det som mer harmoniskt. Tanninerna har slipats ner och lugnat sig utan att för den skull ha sjappat från scenen. Frukten är pigg i huvudrollen och syran har en biroll som är viktig för handlingen. Jag gillar det som det är precis nu. Ett bevis på att tålamod kan löna sig. Förmodligen lönar sig inte mer tålamod - fem år verkar vara en bra ålder för La Reyne Prestige. Men jag ska ändå låta någon flaska ligga ett par år till bara för att kolla.

Den aktuella årgången på Systemet är 2007, ser jag när jag besöker Hansakompaniet. Borde förstås provas. När jag frågar den vänliga av de båda äldre damer som jobbar där har hon inte testat den årgången. Men hon har många andra tips, ett från Cahors: 2006 Antisto, också malbec eller côt noir som druvan heter i trakten. Gjorde succé på senaste kundprovningen.

Häromsistens kom det ett nytt Cahors-vin i samma prisklass, 2008 Reserve du Vieux Noir. 80 kronor kostar det. När jag nu puffar till Räknetrissen grymtar han i sin slummer att jodå, det ligger nog i topp på kritikerlistan. Dyrare 2006 Un Jour (198 kr) kanske går att uppbringa i något ex, sedan är det slut på Cahors-viner i ordinarie sortimentet. Men en liten jämförande provning kanske hade varit på sin plats.

Den vänliga och uppenbart engagerade damen kommer igång och skyndar iväg till nästa hylla. "Det där", säger hon och pekar på 2007 Lirac Les Chesnaies för hundringen jämt, "är riktigt bra, på provningen trodde de mig inte när jag avslöjade priset". Jag har faktiskt druckit det - under svårt oordnade former när schlager-finalen sändes från Globen - och vad jag minns var det helt OK. En påminnelse om att jag borde prova det igen...

Damen tar inte alls sitt ansvar som Systembolagsanställd att främja måttligt drickande. Tvärtom blir jag allt mer sugen på att ruinera mig, avvika från arbetet och gå hem och prova hejdlöst istället. Men jag lägger band på mig och frågar avslutningsvis om Languedoc-tjutet (från Saint-Chinian) 2006 Château Etienne Vieilles Vignes, som reas ut för 68 kronor. Tidigare kostade det 85. Nej, damen tror inte att det är på utgång, prisnedsättningen är förmodligen en justering nedåt för att man inte sålt så mycket som man förväntat sig. Om fler är som jag, det vill säga ofta tittar på det och erinrar mig att det är ett rätt bra vin men alltid köper något annat istället, kan det säkert stämma.

Château Etienne, i årgång 2005, var det vin jag tänkt dricka i mars 2008 när det blev La Reyne istället. Helgen som gick provade jag den billiga 2006:an och blev först inte så imponerad. Platt och endimensionellt syrligt, tyckte jag. Femtio år gamla stockar eller ej, det första glaset var inte så kul.

Men där fanns ändå något som väckte intresse, och när jag dagen efter nådde slutet på flaskan hittade jag vitpeppar, viol och annat gott i doft och smak. Då var vi riktiga kompisar, Château Etienne och jag. Jag bestämde mig för att behålla resterande flaskor och inte glömma att låta vinet lufta sig i karaff någon timme nästa gång. Damen och jag är överens om att lagringspotentialen inte är stor - ett rekorderligt matvin att ta till under vårens och sommarens fläsk- och lammgrillningar.