2008 Rabl Zweigelt Rosé

Rosévin? Det där är information som jag filtrerat bort i nyhetsflödet, även om jag inte kunnat undgå att se att det kommit mängder av tillfälliga flörter i rosa inför sommarsäsongen. Sen var det nåt bråk också, där EU efter protester från de europeiska vintillverkarna till slut har fått dra tillbaka sitt förslag om ändrade spelregler, där det skulle bli tillåtet att blanda rött och vitt vin för att få en rosa dryck.

Men så råkade jag titta in hos Mise en bouteille, som skriver om en lockande rosé här. Kombinationen Kamptal, vinhuset Rabl - som jag inte tidigare fått tillfälle att göra mig bekant med men som jag länge velat närma mig - och löften om "mineralitet, stramhet och ett torrt avslut" är mer än tillräckligt för att jag ska hasta iväg och införskaffa en laddning 2008 Rabl Zweigelt Rosé.

Första mötet sker hastigt. Flaskan direkt ur kylen, en snabb skål för P som fyller år och tillsammans med M är på väg ut på stan för att fira på Indian Haweli. Jag konstaterar mest att det är "ungt, fräscht och fruktigt" för att citera en känd vinskribent.

Nu är det fredag och läge för lite mer koncentration. Färgen är absolut blekfisig, åt det laxrosa hållet. Jag håller med Mise en bouteille att det ser menlöst ut i flaskan och i glaset, men varken doften eller smaken lever upp till det epitetet. Doften en smeksam knockout i sig när den möter en suktande näsa: blommigt sötaktig och lätt parfymerad, det är som M en B säger tutti-frutti men på en bädd av fuktig gråsten. Man blir glad, helt enkelt: det finns viner jag ler för mig själv när jag sniffar på och detta är ett av dem.

MSÄ tar en smak, säger "grape" och menar att det är för beskt, som när man äter en apelsin eller nåt och råkar bita i en kärna (fast hon gillade det bättre första försöket, vilket säger en del om hur tillfällets alla aspekter kan förändra upplevelsen av ett vin). Och jag skriver inte alls under på hennes omdöme. Visst finns det en beska här, eller snarare en kryddighet, men den balanseras fint mot draget av hallon/smultronsoda. Dessutom en riktigt fin syra som rensar upp och friskar i kompletterar det hela - zzziiing! säger det i munnen, en koncentrerad och livlig attack mot sinnena. I eftersmaken umgås syran, den örtiga pepprigheten och den söta frukten på ett föredömligt sätt.

Inte inställsamt alls men ack så livgivande. En kall, regnig och blåsig Malmödag som den här kommer det förstås inte till sin fulla rätt, eller snarare såhär: det är väl precis vad som ska till för att rädda en sådan dag från att helt tippa över i svårmod.

Sammanfattningsvis tycker jag det är suveränt som rosé betraktat, klart bättre än Réserve de Bonnet Rosé, som ligger i samma prisläge och är helt okej med sitt insmickrande smultron men som saknar det lilla extra och den fyllighet som finns här. Kamptal regerar, återigen!