måndag 19 maj 2008

"Wine and Whisky...



...is mighty risky" fick jag en gång lära mig av en amerikan som spred dylika visdomsord ikring sig. Kanske är det därför som jag försökt hålla mig borta från whiskyträsket och istället koncentrerat mig på vinfloden (med ett och annat dopp i alesjön). Samtidigt värjer jag mig mot alla former av reduktionism och ser till att alltid ha någon flaska med anständig maltwhisky i skåpet.
Att kombinationen vin och whisky kan vara risky, särskilt vad gäller hushållskassan, blev jag dock varse i samband med maj månads nyhetssläpp. I min systembutik fanns det inte mycket att hämta på hyllorna. Maj-släppet känntecknades ur mitt perspektiv av en samling rätt ospännande vardagsviner i överkomlig prisklass och sedan ett koppel högklassiga viner som importerats i försvinnande små mängder. Nåväl, jag hängde på låset för att få iväg mina beställningar. Det blev 2005 Quintessence från Ch Pesquie, ytterligare några godbitar från Rhone och lite tysk riesling till sommarens bersåsittningar. Dessa ber jag att få återkomma till.
När jag fått min beställning inknappad infann sig en känsla av ofullbordan. Visst, jag hade ju beställt men skulle ändå få lämna butiken tomhänt. Där stod jag med min tvättade hals skulle man kunna säga. Just precis då svepte en systemtant förbi och ställde två tuber på beställningsstationens disk. Hmm, Laphroaig Cairdeas. Jag gillar ju Laphroaig och nivån i quartercask-flaskan var obehagligt låg sist jag kollade. Samtidigt upptäckte jag att det bildats en grupp nyfikna runt mig och någon frågade om båda flaskorna var mina. Till min förvåning hörde jag mig själv svara att jag bara skulle ha den ena. När jag sedan stod öga mot öga med kassörskan blev jag plötsligt varse varför kombinationen vin och whisky kan vara risky. Hålet i hushållskassan som gjorts av Rhonevinerna växte till en krater.
Alla sådana tråkigheter är nu glömda och jag har under några ljumna försommarkvällar dratt mig ned i trädgården och satt mig på bryggan med en väldigt god whisky. Laphroaig är ju som de flesta vet en av de allra tuffaste maltwhiskysorterna. Den är massivt rökig, smakar tjära, mässing, tång och salt. En whisky att älska eller hata. Inget man kan förhålla sig neutral till. Cairdeas är något helt annat. Visst märker man att det är en Islay-whisky och en del av standard-tappningens kännetecken finns där men här är poängen komplexitet och nyanser snarare än burdus kraft. Cairdeas-tappningen är lite sötare och rundare med inslag av honung och vanilj. Jag ska inte ge mig på och gissa hur förändringen åstadkommits men jag gissar att det handlar om fattyp och fatlagringens längd. God är den hursomhelst och den går fortfarande att köpa runt om i landet.

3 kommentarer:

trisse sa...

Esping! Verkligen vådliga äventyr i systembutiken - men utdelningen tycks ju synnerligen god i det långa loppet. Den här Laphroaig kanske till och med skulle få DCI Banks att komma över sin olycksaliga aversion mot denna ädla dryck.

esping sa...

Trisse ! DCI Banks skulle nog kunna tänkas klara denna tappningen, åtminstone med hjälp av terapi. Kanske Cairdeas kunde vara en lämplig första exponeringen på hans väg tillbaka till 10-årig cask strength. Å andra sidan verkar han ju fullt upptagen med att tömma den ärvda vinsamlingen. Han kanske får bli klar med det jobbet först.

esping sa...

Trisse ! DCI Banks skulle nog kunna tänkas klara denna tappningen, åtminstone med hjälp av terapi. Kanske Cairdeas kunde vara en lämplig första exponeringen på hans väg tillbaka till 10-årig cask strength. Å andra sidan verkar han ju fullt upptagen med att tömma den ärvda vinsamlingen. Han kanske får bli klar med det jobbet först.