fredag 23 maj 2008

Schnitzel från helvetet

Jag smidde planer för fredagsmiddagen: wienerschnitzel. Den svårtrugade sonen kan fortfarande tala med något drömmande i blicken om den gigantiska schnitzel han fick i alpstugan på toppen av ett berg i närheten av Innsbruck, och jag ville locka honom till matbordet. Sagt och gjort: en sväng inom kötthandlar'n på hemvägen. Sista biten kalvinnanlår - från ett djur uppfött enligt alla konstens ekologiska regler på Revingehed - skars upp och bankades ut till rätt tjocklek av den händige handlaren. Inte direkt billigt, men åh så gott det lovade.

Väl hemma härskade lugnet. En trevlig musikblandning till köksstöket, inget sådant där avantgardistsikt och jättefräckt utan smeksamt à la Whiskeytown och Calexico. I lugn och ro gjorde jag mina förberedelser - kokte potatis till potatissalladen, smörbrynte ströbröd, socker, kanel och rivet citronskal till apfelstrudeln, förberedde vinegrätter... när strudeldegen vilat en timme kavlade jag ut den på en mjölad linnehandduk. Det gick förvånansvärt lätt. Kanske blev degplattan inte så tunn att man kunde läsa en tidning genom den - vilket de wienska statuterna tydligen föreskriver - men gut genau. På med fyllningen, rulltårtetricket och in i ugnen med den.

There was a band playing in my head
and I felt like I could cry

sjöng Dolly, Emmylou och Linda med sina änglalika röster. Inte ...and I felt like gettin' high, inte, som den där gamle flummaren Neil Young. Som emellertid strax visade var skåpet skulle stå med Ambulance Blues. Vid det laget hade en viss harmoni infunnit sig och jag stod redo att fritera schnitzlarna. Rejält med smör i pannan skulle garantera att de "simmade" under tillagningen, just som det stod i receptet. Inget knussel här inte. När familjen bänkat sig i förväntan trippelpanerades första kalvbiten och lades på järnet. Puttrade iväg bra på hög värme, paneringen blev gyllenbrun och fin. Upp på tallriken och in i ugnen för varmhållning. Nästa schnitzel i pannan.

Här började saker och ting gå snett. Fettet hade nu blivit alltför hett och paneringen brändes snabbt vid. Pannan fräste och spottade. Jag skruvade inte ner värmen, ej heller drog jag bort pannan från spisen. Istället vände jag schnitzeln medelst ett raskt ingripande med stekspaden, vilket ledde till att en kaskad av brännhett fett stänkte över mig - aj! Nåväl, upp med den lätt förkolnade biten på nästa tallrik, in i ugnen och på't igen enligt devisen "om nåntinng inte fungerar - gör mer av det". I den heta och nu svårt sotiga frityren brändes förstås den tredje schnitzeln snabbt till oigenkännlighet. Den vändes på samma sätt som föregångaren, med samma resultat: en sky av frityr skållade min hand med lätta brännskador som följd. Inte riktigt Ambulance Blues, men närapå kändes det som när modet sjönk.

Under tiden hade tallrikarna i ugnen blivit väldigt varma, vilket jag blev varse när jag med en tunn handduk som skydd vrålande och hoppande slängde fram dem på bordet inför den häpna och hungrande familjen (min själs älskade brände sig tyvärr på armen när jag råkade placera hennes tallrik där av misstag). Den efterföljande måltiden kan bäst beskrivas med ett ord: luguber. Sonen fick den första och relativt obrända schnitzeln, vilken han fann ok om än något "torr". Övriga nyligen så lovande köttbitar hade förvandlats till gråa, oaptitliga slamsor med smak av bränt mjöl. Lätt fånget. Lätt förgånget. Bättre en torftig skinkschnitzel på en sunkig kneipe i Weimar än tio uppbrända kalv-diton i en frityrosande lägenhet i Malmö. Und so weiter. "Jag ska aldrig panera nåt mer i hela mitt liv", muttrade jag. "Ge inte upp, det blir bättre nästa gång", tröstade MSÄ. "Dumt att chansa, jag tycker vi åker till Österrike istället", menade sonen. Muntert.

Ja, och till denna välkomponerade måltid (potatissalladen blev ganska god) drack vi då 2005 Wwe Dr H Thanisch Riesling Kabinett, en halvtorr skapelse som inte riktigt kunde slå sig fram genom tumultet. Ändå: ett charmigt och ännu ungt vin, med en doft som utlovade mer frisk fruktighet än vad smaken gav. Visst var vinet druvigt och smakligt - som gjort för en kväll i bersån eller till någon kryddstark thai-anrättning - men den dävet söta eftersmak som klibbade fast vid gommen hade jag kunnat leva utan. Kanske kan några års lagring spetsa till det hela. Å andra sidan: jag väntar med spänning på en leverans av den riesling spätlese från 2001 som Esping aldrig fick tillfälle att prova under champions league-finalen. Om inte Bolaget lyckas slarva bort min beställning, vill säga.

Apfelstrudeln, då? Jodå. Förutom att jag lyckades tappa paketet med florsocker så att innehållet spred sig över halva köket och att jag glömt skaffa vaniljvisp, så blev det en ganska angenäm avslutning på en kväll då jag på det hela taget borde hållit mig borta från köket.

4 kommentarer:

esping sa...

Trisse, jag saknar bilderna... Dessutom, du skriver om familjen som häpen. Jag tror det krävs mer än så för att din familj ska häpna, eller ?

trisse sa...

Esping! Min kamera-mojäng var farligt nära att falla i frityren den också - men det kommer en liten bild på etiketten nu när jag vaknat till en ny skön dag. Du har rätt, det verkade som om familjen kom över besvikelsen över schnitzel-eländet snabbare än jag. Stoiker, det är vad de är.

Björn sa...

Jag tror att min lördag, som dessutom var min födelsedag, slutade i liknande eller samma känslotilltillstånd som din fredag. Tre timmars varsamt grillad (med pensling och ösning) kotlettrad som serverades med lika varsamt tillagad gräddsås samt äppelmos och kokt potatis fick ej önskad kommentar av tonårsdottern. Hon utbrast mycket ljudligt: -Uääääh, jag gillar inte sån sås, jag vill ha Bearnaise!

Inte ens den Vieux Lazaret som korkades upp för tillfället kunde rädda stämningen vid middagen efter att frun tog barnets parti genom att säga: -Välj dina strider!
Det var ju det jag gjorde:-(

Dock fann jag mig relativt snabbt och stoppade pluggen i flaskan för att spara till idag istället:-)

trisse sa...

Björn! Den måltid du beskriver får det att vattnas i munnen såhär på måndagförmiddagen. Visst är det viktigt att välja sina strider med tonåringarna, men frågan är om inte sås-striden - eller i alla fall den om att närvara vid och uppskatta gemensamma måltider - är just en sådan strid man som förälder bör välja att ta? Sedan kanske man får ta en surmulen telning på köpet...