Slow wine from Slovenia

Den slovenska vinfestivalen i Helsingör var en fin tillställning, med en officiell och nästan lite högtidlig prägel. Sloveniens ambassadör i Danmark höll ett välkomsttal där han tackade sponsorerna och alla inblandade, inklusive sin fru som (om jag uppfattade honom rätt) stod för buffén med slovenska delikatesser i ett hörn av lokalen. Den högvördige diplomaten bistod också församlingen med ett slovenskt talesätt: "Vin, säger man, är bra - till och med mycket bra - så länge du har kontrollen. Men om vinet tar kontrollen över dig är det inte bra". Så sant. Till slut introducerade ambassadören en distingerad herre, en "vinets riddare", som höll en power-point-presentation om slovensk vintradition och -historia. Mycket initierat och mycket tråkigt.

Det var avgjort roligare att prata med några av de dryga tjugotalet utställarna, och smaka av deras medhavda viner. Påfallande många var unga, småskaliga och mycket entusiastiska producenter av personliga viner. Här finns stoff till många inlägg den närmsta tiden, om tid och energi finnes. Jag vet att Esping också håller på att vässa tangentbordet. Rent allmänt var yrkesstoltheten, hantverkskunnandet och viljan att förena traditionella metoder med nyskapande vinproduktion påfallande bland utställarna. Många av dem intresserar sig för den nya vågen av "autentiskt" vin, som produceras i samklang med naturen med ekologiskt hållbara metoder. Förutom ett sympatiskt förhållningssätt är det förmodligen också en bra marknadsstrategi för framtiden. Intrycket överlag var att flera av de deltagande producenterna tillhör avantgardet inom slovensk vinproduktion, samtidigt som de för en mångtusenårig tradition vidare. Resultatet är viner som har en särprägel och befinner sig en bra bit bortom allfarvägarna. Det blev många ovana sensationer för sinnena, som verkligen fick mycket att arbeta med under den intensiva provsmakningen. För mig, som har en tämligen outvecklad försmak för det lättillgängliga och omedelbara, blev det en omtumlande upplevelse. Många gånger visste jag inte vad jag skulle tycka - gott? äckligt? gillar? gillar inte? Som Esping så klokt uttryckte det under eftersittningen på Gästgivaren, till ett par pints med Skovlysts utmärkta india pale ale, så var de mest utmärkande av de provade vinerna svåra att placera in efter gängse bedömningskriterier.

Till min förvirring hörde förstås att jag underlät att spotta ut de avsmakade vinerna i de för ändamålet utplacerade spannarna. Jag vet, den seriöse vinprovaren gör det - men det gick liksom inte. Någon gång vet jag att jag böjde mig fram mot en spann, i akt och mening att spotta, men kroppen reagerade instinktivt med att svälja istället. En ren reflex, alltså. Priset jag fick betala var ett stadigt alltmer grumlat omdöme och en efter hand stegrad oförmåga att hålla reda på vad jag smakat, vilka stånd jag besökt och vad som var vad. Den där ambassadören visste verkligen vad han talade om. Nå, något fastnade väl ändå i minnet, och jag hoppas som sagt återkomma till det i kommande inlägg. På tal om slovensk goodwill och gästfrihet måste till sist den välsmakande buffén framhållas: tunna skivor lufttorkad skinka dinglande över kanten på sådana där kakfat i flera våningar, ostar, klenetter och andra bakverk i långa banor. När vi nådde fram till de dignande borden hade min vältalighet märkbart påverkats av den tilltagande intoxineringen, och därför framförde jag inte min djupt kända tacksamhet till ambassadörens fru och hennes medhjälpare. Kanske är inte Billigt Vin daglig läsning i det slovenska diplomatresidenset i vårt grannland, men en symbolisk bugning är ändå på sin plats här.