onsdag 30 januari 2008

Gästabud

Tiderna förändras, och Vantinge med dem. Mjölkbönderna som var verksamma i min barndom har dött eller sålt av sina ägor. Deras barn - min generation - har flyttat till tätorter i närheten eller till någon stad längre iväg. Vi ägnar oss åt annat än bonneri. En av gårdarna i byn har blivit strutsfarm. De flesta andra har tagits över av hästmänniskor. Inget ont i det, det håller landskapet öppet och har givit ett tillskott av yngre invånare. I de flesta hus bor folk året runt, i en bygd där antalet människor annars flerdubblas på sommaren och många hus står övergivna stora delar av året. Men inte många håller fast vid ett traditionellt jordbruk med djurhållning. Min bror, som är en av fåtalet kvarvarande mjölkbönder, berättar att den kooperativa Lokalföreningen förmodligen kommer att säljas till ett större konsortium inom kort. Då blir det definitivt slut på lassen med spannmål, som förr kom i en strid ström till Lokalföreningen för att där malas till gröpje och kraftfoder åt grisar och kor. Nu är det ändå nästan ingen som "kör till möllan" med traktor och vagn.

Allt är dock inte förändrat. När någon fyller jämt är det fortfarande påbjudet gästabud för släkt och vänner. Och varför då inte hyra in sig hos strutsfarmarna, som gjort en tillbyggnad på stallet där det nu finns en servering - med rättigheter! - och på ovanvåningen en boutique med damkläder (!!!). Nu var det min mors tur att hålla kalas och ett sextiotal gäster dök upp. Många av dem betydligt gråare och krummare än förr, men ändå desamma. Människor som kanske känt varandra i sextio-sjuttio år vid det här laget, på gott och ont. En del jag minns som unga har nu blivit tyngre, mer tjockmagat och gråhårigt medelålders (likt mig själv, alltså). Nya generationer barn och barnbarn kutade omkring mellan borden, återigen som man själv gjorde när det i barndomen vankades stora kalas.
Nu bjöds rostbiff på struts samt potatisgratäng. En annan nymodighet är vin till maten, två lådor rött och en låda vitt hade plockats fram. Jag höll mig till de röda sorterna, Chakana Malbec Shiraz från Argentina och South Atlantic Shiraz Cabernet Sauvignon från Sydafrika, båda till det facila priset 177 kr. Varför dricka detta? Tja, ett skäl kan vara att det inte fanns något annat att ta till. Men i ärlighetens namn var det inte några direkt dåliga viner, inga helt bortkomna panelhönor och inga stökiga typer som tog över tillställningen. Bärsaftiga och lättillgängliga, passade hyfsat till maten. Mitt val hade varit Ramos från Portugal eller Robertson cabernet sauvignon från Sydafrika, men... kanske hade de inte fallit gästerna mer på läppen. De flesta hyser en väletablerad skepsis mot vin och höll sig ändå till öl, läsk eller vatten.

Så snart någon gäst rest sig upp och sagt något uppskattande till festföremålet hördes en välkänd stämma från ena hörnet av rummet: "Ja må hon leva, ja må hon leva..." Det var torparen Gösta Persson, som så långt tillbaka jag kan minnas - och långt längre än så, naturligtvis - varit en festligheternas försångare i byn. Nu är han nittiotre år eller nåt, böjd över sin käpp när han med möda lyckades resa sig från stolen. Hans tenorstämma är betydligt svagare än förr om åren, lätt darrande men ännu melodisk och bärande. Gösta var i sin krafts dagar - förutom en bullrande högljudd festprisse - en uppskattad grovarbetare, som tillkallades närhelst diken skulle grävas eller höbalar kastas upp på gällen. Någon gång hörde jag hans arbetskapacitet jämföras med den hos en mindre traktor. Nere vid bäcken, där nu strutsarna har sin inhägnad, arrenderade han många år den sluttande gräsremsan närmst bäckkanten (som nu tyvärr blivit schaktad till en jämnare yta för att efterlikna savannen i strutsarnas hemtrakter). Där höll han sina kalvar och ungdjur, som behövde ses till någon gång varje dag så att de hade tillräckligt med bete där de stod tjudrade. Det var också en bra förevändning att titta in hos min farbror Harald, som bodde på andra sidan bäcken. När man går på visit i Vantinge kan man nämligen räkna med att bli bjuden på en eller två kaffejögar, vilket kan vara välkommet efter en dags slit - eller innan man påbörjar dagens värv, för den delen.

På tal om det så blev det också någon kaffejög på mors kalas, efter tårtan. Samt ett litet litet glas Grönstedts trestjärniga, som min lillebror förtjänstfullt inhandlat på bolaget i Båstad.

Inga kommentarer: