Taurinos viner tillhörde under många år mina absoluta favoriter. Med hjälp av legendariske vinmakaren Severino Garofano lyckades man kombinera storproduktion med personlighet och hög kvalité. Fylliga, kryddiga och lättgillade viner.Taurinos vanliga Salice Salentino har alltid varit ett säkert kort och nästa steg på pris- och kvalitetstrappan, Notarpanaro är ett extremt prisvärt vin. Eller kanske jag borde skriva var.En impulsköpt och välhängd T-bensstek fick tillsammans med potatisgratäng, grönpepparsås och frissésallad utgöra kvällsmaten. Mat som kräver ett kraftfullt vin. En Durif hade varit perfekt men fanns inte tillgänglig. Genomgången av vinlagret (som gick oroväckande snabbt) erbjöd få öppningsbara alternativ. Notarpanaron, gjord på 85% Negro amaro och 15% Malvasia Nera, framstod som det enda gångbara alternativet. Redan när jag hällde upp vinet på karaffen tyckte jag att vinet var något ljusare än sist . Doften sa att allt var som vanligt; söta bär, tobak, läder och en viss rökighet. Smaken var friskare och med skarpare syra än tidigare årgångar. Här fanns väldigt lite av den amarone-aktiga russinsötma man brukar hitta, däremot tydliga drag av klarbär och plommon. 00:an kändes också mindre fyllig än vanligt och hade ett kort slut. Alldeles för lätt för kvällens mat
Notarpanaro 2000 är inget bra vin. Det känns enklare, tunnare och betydligt mera alldagligt än tidigare årgångar. Min flaska köptes på danska Fötex för c a 80 DKK. I SB's beställningssortiment kostar det mellan 120 -130 kr. Den aktuella årgången är inte prisvärd.
Tillägg gjort dagen efter: Jag var nog lite orättvis och snål i mitt omdöme. Jag tog ett glas dagen efter och det smakade ett par klasser bättre. Förmodligen har luftningen gjort sitt och vinet gjorde sig bättre utan det påtvingade sällskapet av en T-bensstek. Jag vill dock fortfarande med bestämdhet hävda att Notarpanaro var klart fylligare i årgångarna 97 och 98.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar