torsdag 3 januari 2008

Samkväm med grönkålssoppa

Jag är, som eventuella läsare av mina inpass på denna blogg sedan länge varit på det klara med, ingen vinkännare. Däremot kan det vara en själslig utveckling att börja reflektera något över det jag dricker, istället för att bara hälla i mig det. En utmaning är att avgöra vad ett okänt vin i glaset är för något - något som för mig oftast ter sig tämligen svårt. Ett tillfälle yppade sig när vi besökte min hustrus moster och kusin med familjer i Sundets pärla. Vinet till den mustiga grönkålssoppan - äntligen grönkål, i soppform alltså så som min mormor plägade servera den i mellandagarna efter att långkålen tagit slut - var rött. Fyllt av bärig frukt som drog åt sötma, men också med en bränd kryddighet och någon liten strävhet som gav ett visst sting. Ett trevligt vin, som också fungerade utmärket som sällskap till det gemytliga samtal som utspann sig kring bordet. Min första tanke gick till Italien, en ganska enkel men robust variant av bordsvin. Med tanke på den varma, nästan syltiga tonen kunde jag också gissat på Australien. Men vilken druva och så vidare övervägde jag inte ens att försöka komma på. Slutligen kunde jag inte motstå min nyfikenhet och fann ut att det var ett vin från Salento, boxmodellen av Mauro gjord på den gamla bekantingen primitivo-druvan. Med facit i hand var det förstås självklart - druvtypiskt, som kännaren säkert skulle säga.

Till kaffet bjöds en ny möjlighet att pröva smaklökarna - husets herre skänkte upp ett generöst mått whisky. En mycket mjuk, behaglig malt utan påträngande rökighet och med en för årstiden passande touch av torkade fikon. Hade jag satsat pengar på ett vad hade jag sagt att det var en låglandswhisky. Tur att jag inte gjorde det, för den visade sig vara från Speyside och inte vilken som helst, utan en MacAllan. När jag fick veta detta var det inte svårt att lista ut att det var varianten Elegancia, några år yngre än de årgångar jag så gärna avsmakat bland annat tillsammans med Esping en ljummen sommarafton i Vantinge. Den gången - vill jag minnas - var det denne hårdhudade drinkare som cyklade iväg mot staden utan medhavda accessoarer som solglasögon och dylikt. Inte för att de behövdes på nattkröken, men härav kan vi se att det inte enbart är jag som blir glömsk under rusets behagliga inflytande.

Mellan soppa och morotskaka förevisades vi även husets vinkällare - en imponerande och hemtrevlig plats, med en väggfast hylla som gav inspiration till förbättringar av det fuktiga och råa utrymme i Ängelsbäck som går under samma beteckning. Allra mest förtrödna blev förstås besökarna över hyllans innehåll, en välvald samling rödviner som garanterar ägarna angenäma stunder under överskådlig tid. Ett föredöme, ett önskat tillstånd att sträva efter!

1 kommentar:

Esping sa...

Trisse !! Jag tror att en Gruner Veltliner skulle vara den perfekta, eler åtminstone riktigt bra, till den ätna soppan. Blir jag bjuden på MacAllan och får möjlighet att hälla själv så är visst svinn av allt som inte ryms i fickorna att räkna med. Solglasögonen hade dock behövts dagen efter.