Vinterbad och gasbrasa

En nymodighet: Esping och Trisse på gemensamt uppdrag för bloggen. Det är ett hårt jobb men nån måste göra det. Vi gick ut löst med bastubad på Pålsjöbaden. Insatserna höjdes något när vi lämnade den goa värmen och utsatte oss för de hårda och kalla vindarna från Sundet. Någon meddelade att det var minus två grader i luften och en grad varmt i vattnet. Således rena varmbadet att doppa sig - det är vägen dit, nerför den isiga metalltrappan, som är den besvärliga biten. Det är det emellertid värt - efteråt sprider sig en varm känsla av välbehag genom kroppen.

Välbehaget ökade än mer när vi nådde Bishop's Arms inne i stan. Som vi konstaterade är stället fejk rätt igenom, men ibland känns fejk helt rätt (särskilt i brist på den äkta varan). Här har man gått långt för att efterapa det engelska pubmyset, så som vi föreställer oss det, till den grad att det förmodligen outpubbar de flesta brittiska förlagorna. Komplett med skinnfåtöljer framför en kulissartad men levande gasbrasa. Hearthside, indeed! Här kunde vi inte dricka Young's Winter Warmer, men väl starta med en Smithy Ale från Oppigårds. Den kunde varit ett par grader varmare för att smakerna rätt skulle framträda och harmoniera med varandra, men efter bastun var det läskande med en sval ale. Mycket frisk och lätt men ändå med en mörkrostad humleton på toppen. Här var det på sin plats att kontemplera en stund över den trevliga utvecklingen på ölfronten på senare år, med uppkomsten av alla dessa mikrobryggerier - ofta startade av entusiaster, som med omsorg i tillverkningen förser oss med välsmakande nya bekantskaper.

Det är förstås en helt annan och betydligt exklusivare femma än de mängder av lokala bryggerier som fanns över landet några generationer tillbaka - de nya bryggeriernas produkter är avsedda för en publik av såna där medelålders medelklassherrar som Esping och Trisse - men ändå: trenden gör att det får plats fler aktörer på marknaden än Pripps, Åbro, Tuborg och Spendrups och det känns som en bra sak. Oppigårds har bryggt sitt öl sedan 2002, i flera fall börjar de nya bryggerierna närma sig 10-årsjubiléet. I början och mitten av nittiotalet tycks det alltså ha sjudit och bubblat lite varstans i de svenska ölälskarnas och -entreprenörernas hjärtan. Det var också då som Bolaget breddade sitt internationella utbud, vilket säkert gjorde sitt till, och en och annan pub började föra några spännande ales på pump. Nu kan vi på allvar ta del av en ny ölvärld, både av inhemskt nyproducerat och importerat från världens alla hörn.

Kvällens andra beställning blev just en sådan öl, som knappast hade gått att uppbringa - eller ens sett dagens ljus - för ett decennium sedan. En "limited edition" från det skotska bryggeriet Innis & Gunn, som specialiserat sig på att lagra sitt öl på ekfat. Grejen med begränsad upplaga - kom vi överens om i vår allt mer påtagliga brassides visdom - är ett irriterande påfund, när allt från svindyra maltwhiskies till wettextrasor måste vara "limited edition" för att gå hem hos en publik som tydligen vill känna sig alltmer unik och exklusiv i massmarknadens tidevarv. Gränsen mellan välinformerad njutning och skrytsam snobbism är ibland hårfin. Allt är ju i någon mån begränsat, till exempel livet. Hur begränsad den här mycket speciella ölen - som fått hälsa på i fat där det tidigare lagrats rökig whisky - var överlåter jag åt Esping att klargöra, ty det var han som fick med sig all produktfakta. Säg något om hur det doftade och smakade också, så som bara du kan!

Sista alen ut var Holy Cow från göteborgska Dugges ale- & porterbryggeri. En india pale ale som fick oss att luta oss än längre tillbaka i läderfåtöljerna. Humlebesk, fruktig och ytterst välgjord - eller vad säger du Esping? Vi drömde oss tillbaka till vårens besök i Göteborg och sessionen på ölmekkat The Rover. Tyvärr mindes ingen av oss exakt vad vi drack där, kanske inte någon ale från Dugges just då - eller så var det det. Jag kommer aldrig att förglömma det glas av en belgisk, fruktig, i mitt tycke enastående dryck jag avnjöt. Också här har dess namn glidit ur mitt minne, Comtesse någonting... Denna sköna grevinna skulle jag kunna ägna mycken tid åt att leta efter på europeiska syltor, men mitt hopp om att återse henne är litet. Kanske skulle vi inte ha mycket att säga varandra, när allt kom omkring. Nåväl, ibland är det en välkommen lyx att kunna känna sig exklusiv.