Ibland är möjligheten att handla mat på kredit något att vara tacksam för. Då kan man passa på att köpa den där billiga oxfilén från Brasilien fast kassan är skral, och en liten burk béarnaise-sås därtill. Sedan, medan man kånkar hem sina kassar, kan man glatt nynna refrängen till en fin gammal melodi:
I load 16 tons
What do I get?
Another day over
Deeper in debt
S:t Peter don't you call me 'cause I can't go
I owe my soul to the company store
Under tiden kan man också fundera på vad som kan drickas till köttbiten. Till skillnad från Esping drabbas jag för tillfället mer av plånboks- än korkskruvsångerst. Men vad är en hundralapp sett i evighetens perspektiv? Runt det strecket finns det en massa att välja mellan i det beständiga sortimentet, pålitliga produkter som ofta får stå tillbaka för tillfälliga nyheter. Ta till exempel Vila Santa, som jag aldrig blivit besviken på men som det var evigheter sedan jag drack. Nu är det årgång 2005 som gäller, den skulle förmodligen må bäst av att stoppas undan och tas fram om något år. Pio Cesares Langhe Nebbiolo från 2004 är nog klar att skänka upp, liksom Monti Garbi Ripasso från samma år. Eller kanske den gamla trotjänaren Allesverloren? Här finns ju dessutom både tinta barocca och shiraz att välja mellan nuförtiden. Men slutligen fastnar jag för något helt annat, Côtes-du-Rhône från vinmakaren Etienne Guigals katalog. Ett vin som alltid finns där i hyllan och som jag alltid hastar förbi.
Liksom i det Espingska hemmet blev det alltså ett Rhône-vin till fredagsmiddagen. Men om jag kan skönja en viss tvekan i Espings omdöme, blev min glädje mer ogrumlad. Jag fick bra utdelning för min satsade hundring. Ett kryddigt vin, med syra och strävhet som kontrast mot den fräscha fruktigheten. Gott. Ett matvin, inte komplicerat men tillräcklig sammansatt för att hålla intresset vid liv måltiden igenom. Till oxfilé, som sagt, med ugnsrostade rotfrukter: potatis, morötter, palsternacka. Säkert användbart till det mesta i köttväg. Fet och smakrik sås till är ingen nackdel. Känns som jag är uppe på banan igen, efter en tids existentiella tvivel. Det är ju det här det handlar om - mat och vin i skön förening, utan krångel eller stora åthävor.
3 kommentarer:
Trisse !! Plånböksångest är det man drabbas av vid inköpstillfället. Vinet MÅSTE lagras till dess att denna form av ångest lagt sig. Korkskruvsångest handlar mera om tillfället är det rätta, står vinet på topp nu, har jag valt rätt mat osv osv. Korkskruvsångest uppstår i regel när det gäller viner som först gett plånboksångest, eller om det är ett vin som du inte lär få tag på igen. En fördel med att köpa vin i samband med vinprovningar är att flitigt provande utan spottande har en dämpande inverkan på plånboksångesten (jfr m brännvinskurage). Å andra sidan kan dessa buteljer mycket väl framkalla korkskruvsångest.
Esping! En informativ och klargörande kommentar. jag håller helt med om att öppnandet av flaskan bör vänta tills eventuell plånboksångest lagt sig eller helst helt försvunnit. För min del kommer förmodligen, inom en inte alltför avlägsen framtid, tilltagande demens att avhjälpa problemet. Redan nu har jag svårt att erinra mig omständigheterna kring olika inköp. Då kommer ju även varje gång jag dricker ett vin att upplevas som den första, och om det råkar vara den sista flaskan av ett vin kommer jag väl inte att minnas det heller under själva drickandet. Man får bara hoppas att man kommer ihåg var korkskruven är - annars kan ju det ge en jäverens ångerst.
Bruno: om du eventuellt läser mitt inlägg vill jag påpeka att "ångerst" inte är en felstavning utan en lokal dialektal benämning på ett obehagligt psykiskt tillstånd.
Esping! Apropå Taurasin är väl korkskruvsångerst en reell risk - när är det rätt tillfälle att öppna en sådan flaska? Förmodligen nån gång när jag är närvarande - jag tror det var det ditt undermedvetna avsåg när det fick dig att tveka vid öppnandet
Skicka en kommentar