Pinot Grigio suger ...

ljugande gary

.. sa Gary Vaynerchuk i sitt webb-TVprogram Wine library-TV. Inte sett det ? Om gapiga amerikaner, som trycker ner onyanserade åsikter (presenterade som absoluta sanningar) i halsen på dig, är din grej så har du definitivt missat något. Uttalandet om Pinot Grigio präglas av samma fördummande kvälltidningsrubriksformuleringar som Anything-But-Chardonnay. Jag sitter bara och väntar på Pinot Noir-backlashen nu när den druvan börjat bli folklig. Det verkar råda något slags cykliskt förlopp när det gäller en druvas trendriktighet. För tomma kritiker gäller det förmodligen att vara först med att hylla och först med att såga för att hålla det egna varumärkets värde högt. Och som väl alla vet är det ju tomma tunnor som bullrar mest.

Om något suger och förtjänar att sågas så är det väl alla massproducerade, opersonliga och själlösa viner som översvämmar marknaden när en druvsort blivit populär. Det finns ju hur mycket sådan chardonnay och Pinot Grigio som helst och därav A-B-C och "Pinot Grigio sucks" (PGS ?). Samtidigt visar denna typen av formuleringar på en total brist på respekt för kunniga och ambitiösa vinmakare runt om i världen och att man går miste om några av vinvärldens stora upplevelser. För ABC innebär ju nej tack till den mesta champagnen, vit bourgogne, chablis och en massa god nya-världen chardonnay. Och om man tar till sig gode Garys visdomsord så missar man en väldig massa bra vin från Friuli. T ex den 2003 Pinot Grigio från Bressan som detta inlägget ska handla om.

osugande Pinot Grigio

Bressan har sina marker runt Farra d'Insonzo som ligger i provinsen Gorizia i östra Friuli. Jordmånen har hög kalkhalt, det är svårodlat och avkastningen är mycket låg. Bressan är en extremt kvalitetsmedveten producent och skördeuttaget ligger på ca 4.000 kg/ha eller mindre än ett kg/planta. Precis som hos Zidarich arbetar Bressan hårt med att framhäva markernas och druvans karaktärer. Bressan släpper heller inte sina viner till försäljning förrän de är färdiga för konsumtion. T ex så är den aktuella årgången av Pignolo den från 1998.

2003 Pinot Grigio har lagrats i ståltank och på fat i 15 månader. Färgen drar åt det halmgula hållet och är några nyanser mörkare än den man brukar hitta hos Pinot Grigio. Bland aromerna dyker det upp en förförande blommighet, mandel och nötter tillsammans med mineraltoner och torrt gräs. Mycket komplex och mycket intressant. Smaken är kryddig, rätt fyllig med fin syra och lång eftersmak. Min enda invändning är att det kanske saknas lite frukt. Den finns där men är rätt nedtonad. Kanske har det att göra med vinets ålder, möjligen hade det varit perfekt för mina smaklökar för ett år sedan. Jag ska försöka prova en senare årgång snarast. Hursomhelst visar Bressan att det går att göra vin av absolut toppklass och med stor personlighet av Pinot Grigio. Om nu någon behöver övertygas.

Tyvärr finns inget av Bressans viner på SB. När det gäller utbudet av viner från Friuli så kan man nog drista sig till att säga att det suger. Rätt hårt dessutom. Den nyfikne får istället ta sig över sundet och vända sig till Winewise

Hur var det nu ramsan lät ?

Opersonliga massproducerade viner suger

Gary Vaynerchuk ljuger men

Bressan duger

dugande Fulvio Bressan

Esping och Trisse på exkursion - Bressan i Farra D'Isonzo

Hos samtliga vinproducenter jag besökt har besöket inletts i källaren, eller i ett avsmaknings/mottagningsrum. Hos Bressan, eller rättare sagt Mastri Vinnai Bressan, är det annorlunda. Efter en kort social fas kliver vi ut i vinfälten, som tar vid där gårdsplanen slutar. Det är nämligen här grunden till att förstå Bressans viner ligger enligt Fulvio Bressan, den tionde generationen som brukar familjens marker runt byn Farra D'Isonzo. Innan vi kommer ut på åkrarna hinner vi träffa Fulvios färgstarke far Nereo, som undrar om vi äter skinka. Jag snackar inte om San Daniele utan om riktig skinka, skinka jag själv har gjort säger Nereo. Vi tackar givetvis ja och Nereo försvinner iväg till ett uthus.

När jag bloggade om 2001 Ego använde jag mig av liknelsen att det var som en overall från Lantmännen med pressveck. När jag står ute på åkern och talar med Fulvio får jag en mycket bättre bild. Vinet är som ett par cowboyboots i krokodilskinn djupt nedsjunkna i den mineralrika friulanska myllan.

Vi blir stående länge, känner på myllan och får ta del av Fulvios tankar kring hur vinodling bör gå till. Det handlar om att vara totalt hängiven, kompromisslös, extremt noggrann och att inte ta några som helst genvägar. Hos Bressans plöjer man marken i gångarna mellan vinrankorna, allt arbete i vingården sker för hand, inga som helst kemikalier används, ingen bevattning görs och skördeuttaget är extremt lågt. Fulvio menar att fusk i vingården alltid resulterar i dåligt vin, eller att man tvingas till fortsatt fusk i källaren. Något som en kunnig vinkännare alltid kan avslöja.

Fulvio talar om vikten att känna sina vinrankor, att vara nära dem och hela tiden följa utvecklingen. För att få ett bra vin måste man hela tiden ligga på gränsen för vad som är möjligt och våga ta risker, säger Fulvio och jämför sitt nuvarande yrke med det tidigare som professionell rallyförare. Man ville hela tiden testa gränserna och prova att bromsa lite senare. Hos mig frammanas bilder av en rad bilvrak i jakten på den optimala specialsträckan. År 2005 skördades inga druvor hos Bressan och det gjordes inget vin. Kvalitén var för låg och druvorna fick hänga kvar.

Efter turen i vinmarkerna är det dags att prova några av Bressans viner. Nereo har plockat fram skinkan och berättar att det bara går att använda grisens ena skinka om det ska bli en riktigt bra produkt. Grisen ligger nämligen alltid på samma sida och på den blir köttet för hårt. Det duger bara till salami, enligt Nereo. Man måste med andra ord känna sin gris och dess sovvanor om man ska kunna göra bra skinka. Det är lätt att förstå Nereos stolthet när man smakar. En mjällare och mera smakrik lufttorkad skinka har jag aldrig stött på.

Vi inleder med ett vitt vin; 2006 Verduzzo Friulano. Precis som hos Klinec gör Bressan sin Verduzzo helt torr. Vinet har genomgått en kort maceration och har tillbringat dryga åtta månader på ekfat. Vinet har en klar guldgul färg. Doften talar samma språk som vinmakaren. Gediget, livsbejakande och kraftfullt men nyanserat. Här finns en fantastisk frukt; äpplen, päron och gula frukter. Det kommer mera; en viss nötighet och mineraltoner. Smaken är frisk med bra syra, lätta tanniner och fin nötighet. Som gjort för att dricka till skinkan.

Far och son Bressan

Vi går över till de röda. Bressan odlar 75% rött och 25% vitt vin. I Friulien är proportionerna ofta de omvända men Fulvio menar att merparten av hans ägor är bäst lämpade för blå druvor. Efter lite överläggningar bestämmer vi oss för att bara prova tre viner och göra det ordentligt. Vi är på väg till Trieste och har lite körning framför oss, medan Bressans har en vingård att ta hand om. Nereo börjar bli lite otålig, vill inte låta gräset gro mellan vinrankorna och sitter snart upp i traktorn.

Nereo ska ut och plöja igen

Det första röda vi provar är 2004 Schioppettino. Doften får mig först att associera till norra Rhone. Här finns massor av mörk bärfrukt som björnbär, hallon och blåbär kombinerat med en påtaglig pepprighet. Fatlagringen kan anas men är inte särksilt påtaglig. Vinet är fylligt och har fin, matvänlig syra. Riktigt gott och och vinet fungerar väl till de ostar producerade av en vän till Nereo som kommit på bordet. Utan tvekan den bästa schioppettino jag provat.

Sedan plockar Fulvio fram sitt prestigevin 1999 Pignolo. Åter en druva som bara finns lokalt i en liten del av Friulien. Bressan är en av en handfull odlare som hjälpt druvan till en renässans.Vinet har ännu inte släppts på marknaden men kommer att börja säljas om någon månad. Det har alltså lagrats i nästan tio år. Fulvio menar att det kommer att utvecklas ett par decennier till och behöver ytterligare flera år innan det riktigt kommer till sin rätt. Redan idag är det en upplevelse att dricka. Vinet är mycket mörkt i glaset. Det är till en början rätt slutet och det känns nästan som om det tvekar att släppa något ifrån sig. Är vi värdiga att ta del av Pignolos behag ?. Sedan är det som om vi godkänns, vinet öppnar upp och bjuder på en behaglig men minst sagt märklig upplevelse. Doften är både återhållsam och lite reserverad men samtidigt kraftfull. Lite gäckande skulle man kunna säga. Fin frukt och man anar en mästerlig hantering av faten. Trots flera år på barrique tar inte eken över utan vinet uppvisar perfekt balans. I munnen är vinet både mjukt och kraftfullt, som den beryktade stålnäven i sammetshandsken. Pignolo är en mycket intressant druva som här hanterats av en sann mästare. Ett vin jag önskar att alla skulle få möjlighet att prova...

Under tiden vi provar flyter samtalet på. Fulvio berättar lite om sin bakgrund med studier vid universitet i Trieste. Han läste psykologi och naturvetenskap. Efter avslutade studier gav han sig ut i världen. Körde rally professionellt i några år men skaffade sig också en enolog-utbildning med praktik på några av de mest prestigefyllda Bordeaux-slotten. Han tog över driften av gården för cirka tio år sedan. Jag frågar hur det gick till när Nereo lämnade över rodret. - Jag gjorde ett vin som Nereo tyckte var tillräckligt bra, berättar Fulvio. Frågan kändes viktig eftersom ett vinmakande som detta inte kan tas genom något slags konsensusbeslut. Det kräver att en person fattar de avgörande besluten.

Fulvio och Jelena

Nu slog sig även Fulvios förtjusande hustru Jelena ned vid bordet. Hon sköter administration och marknadsföring. Jag frågar hur det kommer sig att jag inte lyckats hitta deras viner i någon vinguide och heller inte i någon italiensk vintidning. Det blir snabbt tydligt att Bressans inte har mycket till övers för journalister och vinguider. Fulvio berättar historien om hur något av hans vin fick toppbetyg i en italiensk rikstäckande tidning. En kort tid efter att recensionen publicerats kom journalisten på besök och framförde en diskret önskan om att bli ihågkommen. Jelena döljer ansiktet i händerna vid minnet av hur Fulvio bemötte journalistens förfrågan. Sedan dess har det inte skrivits så mycket om Bressans viner.

Samtalet flyter på, vinet är gott och man har väldigt trevligt i familjen Bressans sällskap. Vi blir sittande och vi glider från ett samtalsämne till ett annat. Den deadline vi har satt för besöket har passerats med råge när det blir dags att besöka själva vinkällaren. Väl där visar Fulvio oss utrustningen för filtrering. Jag blir lite ställd eftersom vi just fått oss till livs ett antal skäl till varför man absolut inte bör filtrera. Det visar sig att utrustningen köpts in av Nereo för många år sedan. Hans enda eftergift för "modernt" vinmakande. Nereo föreslog att utrustningen kunde säljas eftersom den aldrig användes men Fulvio behöll den för att fadern aldrig skulle glömma sitt misstag. - A monument of his stupidity vill jag minnas att Fulvio sa.

Utrangerad manick

I källaren finns ett gäng vattenkylda ståltankar och träfat i olika storlekar. Arbetet här handlar om minutiös nogrannhet, om att göra rätt sak vid rätt tidpunkt men i övrigt att lägga sig i processen så lite som möjligt. Vi bjuds att prova 1997 Pignolo från fat. Vinet är sedan länge slutsålt, men Fulvio tyckte att han inte riktigt förstod årgången och bestämde sig för att spara fyra fat (med andra ord drygt tusen flaskor av ett 400-kronorsvin) för att kunna följa den och bättre förstå. Jelena himlar med ögonen och säger något om Fulvios svartsjuka och hans svårighet att sälja sina viner. När vi smakar tror jag mig förstå något av problematiken. Vinet är fortfarande ungdomligt till sin natur med livlig frukt och tanniner som inte riktigt uppför sig som väntat. Det är intensivt som ett nya världen-vin men känns ändå ursprungstypiskt. En fantastiskt upplevelse som väcker ett starkt ha-begär.


Vi får också se "etiketteringsanläggningen". Den består av ett bord och en uppsättning stämplar. Alla etiketter klistras för hand då varje flaska också får en okulär besiktning. Årgången stämplas med en gummistämpel...

Det börjar bli dags för oss att lämna familjen Bressan och Farra D'Isonzo. Innan vi tar avsked blir det en tur för att se några andra vinmarker. Besöket avslutades som det inleddes, ute på fältet, i myllan bland vinstockarna.


I bilen på väg mot Trieste börjar jag fundera över vad vi varit med om. Fulvio Bressans förhållningssätt som vinmakare fick mig att tänka på föräldraskap. Bra föräldraskap. Han ser sin roll som att hjälpa vinerna att bli det de är ämnade att bli. Druvsort, jordmån och årgång får sätta sin prägel på vinet. Vinerna blir inte hans avbilder utan processen får ha sin gång men ibland behövs en hjälpande hand.

2004 Bressan Carat

Vi håller oss kvar i Friuli och det känns väldigt bra. Inte någon som helst uppoffring. Gårdagens vin från Moschioni letar sig nog in på årets tio-i-topp-lista och kvällens från Bressan hamnar nog också där. Bressan är en liten familjeägd vingård i Collio-distriktet. Vinmakaren Fulvio Bressan är utbildad i Bordeaux men återvände till fädernegården för att bli den tionde generationen Bressan som odlar vin i Collio. Fokus ligger på lokala druvor som Pignolo, Schioppettino och Verduzzo men man odlar även en del Pinot Noir, Cabernet Sauvignon och Merlot. Bressan gör viner lämpade för lång lagring och man har som policy att inte släppa ut dem på marknaden förrän de är färdiga för konsumtion. Deras Pignolo t ex lanserades förra hösten i årgång 1998.

Kvällens vin 2004 Carat är en vit cuvee med en stor andel av druvan som tidigare hette Tocai Friulano och en mindre andel Malvasia och Ribolla Gialla. Vinet har haft förhållandevis lång skalkontakt, har vilat på jästfällningen i ett år och lagrats på en blandning barriquer och stora ekfat. Varje druva vinifieras separat men blandas och lagras på ståltank några månader innan buteljering.

Om jag varit en bättre fotograf hade ni kunnat se på bilden hur vackert guld/halmgult vinet är. Doften låter ju sig dessvärre inte förmedlas lika enkelt. Vinet är mycket aromatiskt. Först kommer en allmän blommighet sedan en frisk fruktighet med klockren doft av gula plommon. Sniffar man vidare finns det nog lite päron och aprikoser också. Det som gör doften riktigt intressant är en svagt men ändå märkbart petrokemiskt inslag.Smaken är också imponerande. Ett fylligt, friskt och stort vitt vin. Återigen gula plommon där man till och med känner skalbeskan. Jag förnimmer också lite mandel och citrus. Mot slutet märks mineralerna och det diffust petrokemiska igen. Ett fantastiskt vin som jag önskar jag hade ytterligare några flaskor av att öppna om så där 2 - 4 år. Vinet finns att köpa hos danska Winewise

2006 Bressan Verduzzo Friulano - Friulienprojektet del 5

Förra gången jag drack Bressans verduzzo var för ett drygt år sedan. Då befann vi oss hemma hos familjen Bressan på farstubron till en friggebodsliknande stuga. Vi åt hemmagjord lufttorkad skinka, lokalt producerad ost och pratade med tre generationer Bressan under en oförglömlig eftermiddag. När jag nu korkar upp 2006 Verduzzo Friulano är det ofrånkomligt att upplevelsen vevas på den inre biografen.


Verduzzo är en av många lokala druvsorter i Friuli-Venezia Giulia med en lång tradition. Den mest kända varianten är det söta och DOCG-klassade Ramondolo. Ibland ingår verduzzo i torra blandningar och några få odlare gör helt torra varianter.

Bressans variant odlas i DOC Isonzo men den är IGT-klassad som en protest mot vad Bressan anser vara alltför slappa DOC-regler. Druvorna skördas vid optimal mognad. Musten får en två dygns skalkontakt innan jäsningen på på ståltank tar vid i 20 - 25 dagar. Vinet lagras sedan sur lie på använda barriquer av slovensk ek i minst åtta månader. Därefter får vinet ytterligare en tid på ståltank inna det buteljeras.

Vinet har en djupt guldgul färg. Det har kraftfulla aromer och stor komplexitet. Frukten är verkligen intensiv med äpplen, aprikos och päron. Här finns en häftig kryddighet med kanel och nejlikor som tillsammans med apelsinskal ger lite julkänsla. Någonstans fångar jag också något som påminner mig om cognac. Doften är verkligen massiv utan att på något sätt kännas tung.

Fulvio Bressan beskriver sin verduzzo som ett rött vin i ett vitt vins klädedräkt. Precis så känns det att dricka. Det är fylligt och kraftfullt med mycket intensiv smak med en lätt strävhet. Smaken följer aromerna väl med gula äpplen, plommon och aprikos. I nästa våg kommer citrustoner ochkryddigheten. Sedan lyfter syran hela kalaset till ett långt slut med en lätt bitterhet. I eftersmaken dyker cognacen upp igen. Det handlar absolut inte om något alkoholgenomslag utan om något slags mångfacetterad aromatik. Sötman som man skulle kunna vänta sig dyker aldrig upp utan vinet är knastertorrt. Det här är mycket personlig och väldigt fascinerande vinmakarkonst på högsta nivå. Jag hoppas någon gång få tillfälle att smaka en vällagrad variant men tror mig inte om att kunna hålla korkskruven i styr.

Att hitta någon matmatch till torr Verduzzo är inte det enklaste. Jag dricker det gärna utan mat och låter mig fångas av vinets komplexitet. Funkar bra till feta charketurier och var fantastiskt till en bit gruyere. Fulvio Bressan rekommenderar att hans verduzzo dricks sval men inte kall och hotar att bryta armarna av den sommeliere som inte följer hans rekommendation. För den som vågar finns vinet att köpa hos danska Winewise

2003 Bressan Pinot Grigio

Fulvio Bressan är en tuff vinmakare. Jag tänker mig honom lite grann som en engelsk fotbollstränare. En man som vet vad han vill, ställer höga krav, pekar med hela handen och skrämmer skiten ur den som sätter sig på tvären. En hållning som också kräver ett stort hjärta för att funka.Jag kan livligt föreställa mig hur Fulvio Bressan driver sina vinrankor stenhårt under försäsongen, hotar dem med att inte få komma i flaska om de inte skärper till sig för att sedan ta alldeles oerhört väl hand om dem från skörden och framåt.

Jag provade Bressans 2003 Pinot Grigio i april 2008 och blev helt betagen. Så pass att jag och Trisse besökte Bressan under vår Slovenien/Friulienresan i våras. Dags att se vad som hänt med vinet på 18 månader och om en Pinot Grigio pallar sex års lagring.

Bressans Pinot Grigio har en kraftfullt guldgul färg som det gnistrar och glänser om. Doften är omtumlande. Det här är inget blygt och försagt vin utan ett som talar med versaler. Det är inte helt enkelt att dissekera doftintrycken för det känns som en helhet. En stor och fyllig helhet Här finns massor av mineraler, en del vått ylle och en aning petroleum. Frukt i form av päron och gula plommon och en god nötighet.

Även smaken är stor och fyllig. Vinet är runt och ger en täckande känsla. Det känns som att det intar munhålan. Syran är påtaglig och helt intakt. Det är fullt pådrag med smakintryck med ett lite lätt bittert slut och en mycket lång eftersmak.

Detta är utan tvekan den bästa Pinot Grigio jag druckit och en av årets stora vitvinsupplevelser för mig. Det visar inga som helst tecken på att befinna sig i nedförsbacken utan håller säkert i många år till. Bressans viner finns tyvärr inte i SB's sortiment men kan köpas hos danska Winewise för 125DKK

2004 Bressan Schioppettino - Friulienprojektet del 9

Jag upphör aldrig att fascineras över den skatt som Friuliens inhemska druvor utgörIgår drack jag ribolla gialla så det är väl rätt naturligt att följa upp med en ribolla nera ikväll, druvan som är något mer känd som schioppettino. Precis som med den gula varianten går anorna tillbaka till åtminstone 1200-talet. Schioppettino var nästintill bortglömd och utrotad när den rädddades av en man vid namn Paolo Rapuzzi. Han sökte i Friulien och Slovenien och hittade de sista existerande rankorna som planterades i hans vingård i Ronchi di Cialla. All nyplanterad schioppettino härstammar från härifrån. Namnet kommer från italienskans scoppiare, spricka, explodera och en teori är att det har att göra med druvans tjocka och krispiga skal.

Den bästa schioppettino jag har druckit är Bressans variant och att öppna en flaska ikväll kändes som en lämplig uppmjukning inför lördagens möte med Fulvio Bressan. Bressan kör med lång urlakning vid 25 graders tempratur, jäser och påbörjar lagringen på ståltank innan vinet får två år på 2000-liters ekfat. I glaset har vinet förändrats en del sedan senaste provningen. De blå reflexerna är helt borta och färgen har antagit en mer brunröd nyans. Den är fortfarande rätt tät men transparent.

Doften skulle kunna vara en annan förklaring till namnet för den är verkligen explosiv. Jag associerar direkt till en blandning av syrah från norra Rhone och cabernet franc. Här finns en intensiv bärfrukt med hallon, björnbär och svarta vinbär i frontlinjen. Precis som i flera andra av Bressans röda viner hittar jag en fläderaktig blommighet. I nästa lager dyker det upp svartpeppar, multna löv och kanel. Verkligen heady stuff.

Smaken följer aromerna väldigt väl. Vinet har en slank och förhållandesvis lätt känsla men är ändå väldigt kraftfull. Precis så här vill jag att ett rött vin ska vara. Kraftfullt och intensivt utan att vara tungt. Söt, god bärfrukt tumlar runt i munnen och packar in den livliga syran. Tanninerna är väl avrundade men håller ihop paktet med bestämda nypor. Lång häftig eftersmak som mynnar ut i en klockren blandning av violpastill och svartvinbärs-Vick.

Ett vin i absolut toppklass som befinner sig på samma höga nivå som de nebbioloviner Merolli och Philipson skämt bort oss med. Bressan kommer att importeras till Sverige av Vinomatik. Jag köpte mina flaskor hos Winewise för 165 DKK

2003 Bressan Merlot

Italiensk merlot. Från ett riktigt hett år. Hur kul kan det bli ? Hur kul som helst skulle det visa sig. Åtminstone när producenten heter Fulvio Bressan... Med Bressans övriga viner så stämmer ju sällan gängse regler och normer så varför skulle de gälla i fallet merlot ?  Som Frankofilen sa i en kommentar hos Finare Vinare - "Bressan smakar väl mest Bressan"

2003 Merlot har börjat att anta en tegelröd nyans. Doften talar om lång lagring på botti med ett tydligt inslag av målarpyts. Här finns en markant örtighet, lite soya och spår av hallon/körsbär/plommon som smält samman. En riktigt trevlig och ärkeitaliensk sniff.

Och så smakar vinet förstås också. Den ungdomliga bångstyrigheten är bortslipad och vi möter ett vin som befinner sig i en perfekt fas för att drickas. Vinet är sådär självklart gott att det nästan känns fel att försöka dekonstruera upplevelsen. Balansen är perfekt med viss fruktsötma, vitaliserande syror och mjuka men tydligt närvarande tanniner. Lång eftersmak med en kryddig bitterhet i avslutningen.

Och apropå avslutning. Nu blir det ett uppehåll i bloggandet för min del. Semester. Italien. Åter i augusti. Trevlig sommar

Affären Bressan

Den senaste veckan har det droppat in några e-mails där avsändaren undrat om jag inte har några synpunkter på Fulvio Bressans dikeskörning då han förra helgen vädrade rätt läskiga åsikter på sin personliga Facebook-sida. I ett par av dessa mails gick det att hitta antydningar om att jag kanske avstod från att kommentera p g a en personlig relation till producenten.

Jag tycker att Fulvio Bressans uttalande om integrationsminister Kyenge är avskyvärt. Även flera andra av inläggen på Wine Maverick-sidan har haft ett innehåll som är långt ifrån OK. När människor jag känner bär sig dumt åt så brukar jag säga till men också vara beredd att lyssna. Det är min bestämda åsikt att det enbart är genom att ha en relation vi kan påverka andra personer, få dem att lyssna och kanske tänka efter. Jag känner Fulvio Bressan ganska väl. Jag har varit hans gäst och han har varit min. Jag har uppfattat Fulvio som en oerhört sympatisk, rak och ärlig person vars åsikter jag ofta delar. Dock inte alla och långtifrån alltid. Även om uttalandena på Facebook är kränkande och rasistiska till sitt innehåll så har jag definitivt inte uppfattat Fulvio som en rasist. Det gör jag fortfarande inte. Däremot har han en stor käft, han gillar att vara motvalls och ibland går han för långt.

Dikeskörningen kom inte precis som någon överraskning. Jag hade med stigande olust följt Fulvio Bressans Facebook-sida och den senaste månaden tänkt att jag borde reagera, höra av mig till honom och ge mina synpunkter. Efter att ha läst inlägget i lördags gjorde jag det som jag borde ha gjort långt tidigare och skrev. Den senaste veckan har jag djupt ångrat att jag inte gjorde det tidigare och funderat en del över mitt eget ansvar.

Genom att blogga om Fulvio Bressan och hans viner, genom att återge hans burdusa uttalanden och publicera bilder på honom i kamouflagekläder så har jag bidragit till mediabilden av honom. Den alternativa vinscenen i USA har älskat Bressans häcklande av den konventionella vinvärlden, starka uttalande och mustiga metaforerna har kryddat anrättningen. Han har blivit något slags "counter culture"-hjälte för många och jag gissar att dessa utgått från att Fulvio delat deras åsikter även på andra områden. När han nu visat sig ha en uppsättning åsikter som inte alls stämmer överens väcker det ett raseri. Många menar att han lurat dem. Jag tänker att vi nog mest lurat oss själva... sett det vi velat se.

Att en del nu väljer att avstå från att köpa och dricka Bressans viner har jag inga synpunkter på. Kanske hade jag gjort detsamma om jag inte haft den relation jag har till Fulvio. Däremot kan jag tycka att det är märkligt att uppmana andra till bojkott. Kreativiteten när det gäller hur man bäst visar sitt avståndstagande har varit mycket stor och uppslagen många. Någon talar om att dricka sin Pignolo 99:a med Coca Cola, en annan om att släppa återstående flaskor på ett betonggolv. En synnerligen engagerad debattör föreslår en generell bojkott av italienska viner då det ju kan finnas fler producenter med liknande åsikter. Jag har ännu inte sett något förslag om en amerikansk invasion av Farra d'Isonzo eller krav på en drönarattack. Förmodligen beror det på att jag slutat att läsa kommentarerna.

Det är inte utan att en del av kommentarerna på nätet har bekymrat mig mer än Bressans ursprungliga uttalande. Att enbart ta avstånd, att enbart straffa och ge tillbaka skapar ett låst läge och motverkar nyanseringar och förändring.


Jag kommer att fortsätta dricka och blogga om Bressans viner. Jag kommer förhoppningsvis också att besöka Farra d'Isonzo till sommaren. Får jag möjlighet ordnar jag gärna flera provningar med Fulvio. Givetvis finns det gränser för vad jag tolererar. Det gäller för alla mina vänner. Även de som producerar fantastiska viner.

2004 Schioppettino (Bressan)

Jag trodde inte att ett nytt möte med Bressans Schioppettino skulle matcha det första. På ett sätt gör det inte det heller: det går liksom aldrig att återkalla känslan att sitta i det lilla lusthuset och mumsa på Bressan Sr's skinka i den svala friulanska marsluften, lyssna på far och sons kärva munhuggande och försiktigt närma mig vinet.

Men Schioppettinon har kvar samma markanta och friska doft av vitpeppar och lagerblad, som får sinnena att haja till. Samma klockrena frukt, samma fräschör och lätthet. Ändå kraftfullt och redo att paras ihop med en blodig helstekt entrecôte och en gräddig potatisgratäng. Syrorna får fortfarande kinderna att skrynkla sig. Här finns inga tecken på trötthet. Det är bara alldeles strålande bra och jag förflyttas nästan tillbaka till den där bleka marssöndagen för nästan tre år sedan, då mina referensramar flyttades en bra bit i och med att jag smakade just det här vinet.

Nu tycks signore Bressan ha släppt nästa årgång, 2006, ifrån sig. Winewise listar den för 195 DKK. Märkligt nog tycks 2005 - en årgång som Fulvio var missnöjd med - finnas i SB's beställningssortiment för 738 kr/3 flaskor.

2009 Bressan Rosantico

På något sätt känns det inte helt enkelt att koppla ihop Fulvio Bressan med något rosa. Kamouflage verkar mera vara hans grej. När jag för ett par månader sedan fick ett mail från Fulvios hustru Jelena där hon berättade att de hade ett rosé-vin på gång blev först konfunderad och sedan nyfiken. Under mitt besök i somras fick jag möjlighet att smaka och självklart så var det inget vanligt rosé-vin.

2009 Rosantico är gjort på 100% Moscato Rosa eller rosenmuskateller är en druva som planterades i Friulien under den habsburgska eran. Den har framförallt använts till att göra söta dessertviner och i Isonzo är den DOC-klassificerad. Idag är den inte särskilt vanligt förekommande och mig veterligen finns det ingen som gör en torr variant. Utom Fulvio Bressan förstås.

Vinet ser inte riktigt ut som ett rosé-vin. Visst är det transparent och visst går det i rött men mina tankar far iväg mot Tom Wolfes förstling "The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby". Så ser 2009 Rosantico ut.

Fan vet om det inte doftar så också. Det är en aromatisk, stor och fyllig doft som liksom vräker sig ur glaset. Parfymerad, stor, söt, druvig och kryddig. Typiskt druviga muskat-aromer möter russinsötma och rosor. Det dyker upp lite kanel på toppen. Steget till en mäktig gewurztraminer är inte långt. Det här är riktigt kul att sniffa på. Inte så värst elegant men väldigt inbjudande och helt over-the-top.

Naturligtvis är smaken är smaken i precis samma stil. Till en början känns vinet sött med drag av mogna druvor, russin och rosor. Kanel och andra druvor lurar i bakgrunden när plötsligt en frisk, hög syra och pigga röda bär träder in och lyfter det som skulle kunnat bli lite platt och jolmigt. Eftersmaken hänger kvar riktigt länge med en utdragen kryddighet.

Efter att allting klingat av är det inte utan man undrar precis vad det är man varit med om. Det här är så långt ifrån en "normal" rosé man kan komma. Det är inget picnic vin att dricka till kycklingsalladen utan ett renodlat kontemplationsvin att dricka i splendid isolation helst utan några störande element.

2004 Bressan Pinot Grigio

Diskussionens vågor har gått höga i kommentarstråden på Finare Vinares senaste inlägg.

Diskussionen fick mig att minnas mitt första möte med Fulvio Bressan. Jag frågade då Fulvio hur det kom sig att han inte stod omnämnd i några vinguider eller i italiensk press. Han gav oss en berättelse om hur en välkänd journalist som tidigare skrivit positivt om Bressans viner besökt gården i Farra d'Inzonso. Besöket avslutades med att journalisten gav en vag antydan om att han på något sätt borde bli ihågkommen för de tjänster han gjort. Vi fick aldrig veta exakt hur det hela slutade men antydningarna var inte längre särskilt vaga. Fulvios hustru Jelena gömde händerna i ansiktet vid minnet. En liten motbild och en berättelse om integritet och dess motsats.

Bressans 2004 Pinot Grigio bär tydliga spår av sin upphovsman. Här finns inget tillgjort, inställsamt eller putslustigt. Det här är genuint och på riktigt. Vinet liknar få andra pinot grigio-viner i sin bärnstensfärgade uppenbarelse.

Doften är mäktig, fet och kraftfull. Petroleuminslagen känns nu tydligare än tidigare. Vid första sniffarna är det vinteräpplena som dominerar. Längre fram kompletteras den med aromer av aprikos, gula plommon och citrus. Här finns också en god nötighet och framträdande mineraler.

Det här är verkligen ett vin som tar munhålan i besittning med fyllig frukt. Det känns lite oljigt och fett, en perfekt pendang till doften. Temat från aromerna går igen med äpple, gula plommon och aprikos. Någonstans mitt i gör sig syrorna påminda och ger hela smakpaktet ett rejält lyft som nog kunnat få mig att trilla baklänges om jag inte varit beredd. Allt klingar ut i en mycket lång eftersmak där torkad frukt, kryddor och mineraler tumlar runt i en lätt bitter men skön förening.

Jag är mäkta imponerad av det här vinet. En sju år gammal pinot grigio som fortfarande känns ung och vital. Vinet säljs i Stockholmsregionen i tre-pack via Vinomatik. Det ingår också i Natural Wine Collectineion- Bressan.

Natural Wine Collection - Bressan

Om man har en cirkulär syn på tillvaron snarare än en linjär är det inte så lätt att avgöra när ett händelseförlopp egentligen börjar. Lika svårt är det att avgöra när det tar slut. När det gäller mitt förhållande till Bressans viner så tänker jag att processen började när jag mötte en slovensk vinodlare och en dansk vinimportör på en vinmässa i Helsingör. Mitt och Jörgens besök på vingården under våren 2008 har haft stor betydelse. Och nu känns det som att en ny fas i relationen är på väg att inledas. Vid årsskiftet började importören Vinomatik att sälja fem av Bressans viner. Tyvärr bara i Stockholmsområdet men ändå. Tisdagen den 1/2 släpper man en låda med de fem vinerna som är tillgänglig i hela landet.

Jag har skrivit mer om Bressan än om någon annan producent. Ett syfte med skriverierna har varit att väcka någon importörs intresse. Naturligtvis är jag inte det minsta neutral och lika självklart är det att jag vill att lanseringen ska gå bra.

Vinomatik erbjöd mig ett varuprov och jag accepterade. Den ursprungliga planen var att få till en gemensam sittning med Jörgen och Patrik. Tyvärr lyckades vi inte få till en gemensam sittning med kort varsel. Att ensam prova de fem vinerna kändes uteslutet. Istället fick ett par goda vänner med ett mera sansat vinintresse tjänstgöra som smakpanel.

2004 Pinot Grigio


Glöm allt du vet om pinot grigio. Den kunskapen är inte till någon hjälp när man närmar sig Bressans version. Vinet har en kopparfärgad nyans. Doften är stor och elegant med aprikos, citrus och gula plommon. Tydliga mineraltoner, god nötighet och en lätt petroleumdoft. Smaken är fyllig med både kraft och elegans. Frisk syra och viss strävhet.
Det händer mycket med vinet under provningens gång och det vinner verkligen på luftning.
Verkligen ett vin som är kul att dricka. Tillgängligt och publikt men med stort djup och stor personlighet. Finns det någon bättre pinot grigio ?

2003 Pinot Noir


Färgen är lite tätare och mörkare än vad jag väntar mig av en åtta år gammal pinot noir, mörkt tegelröd. Doften bjuder på vital bärfrukt med körsbär och hallon som minglar med fjolårslöv, champinjoner och utbränd brasa. Lite cigarrlåda och julkryddor gör bilden komplett. Munkänslan är relativt slank och jag associerar till en elegant och feminin nebbiolo. Samtidigt har smaken intensitet. Aromerna kompletteras med en del citrusskal. Matvänliga syra, väl integrerade tanniner och elegant eftersmak med bra längd. Gillar man lättare nebbiolo, nerello mascalese eller pinot noir så borde detta vin träffa mitt-i-prick

o2004 Schioppettino


Under de senaste två åren har detta blivit något av ett husvin för mig och det känns omöjligt att tröttna på. Visar precis samma fina form som igår. Läcker bärfrukt, mognadstoner av tryffel, läder och sottobosco med en lätt blommighet som svävar över helheten. Smaken är kraftfull utan att vara tung. Fin frukt, lätt pepprighet, frisk och matvänlig syra.


2001 No 3


No 3 är en bladning av schioppettino, cabernet sauvignon och pinot noir. I doften är det caberneten som känns tydligast till att börja med. Svarta vinbär och lite grön paprika. Bakom finns en del mörkare bärfrukt och en avlägsen skogstjärn. Munkänslan är förvånansvärt lätt. Röda bär och frisk syra med en del gröna toner. Det klart mest feminina vinet.

1999 Pignolo


Vad ska man säga... Jag har provat Bressans toppvin en fyra eller fem gånger tidigare och det har tagit andan ur mig varje gång. Vinet är helt transparent i en tegelröd nyans. Oerhört komplex doft där det första som slår mig är en nästan oljig, skifferliknande mineralitet. Lite rökighet sveper förbi, svarta vinbär, jordgubbar, kryddörter... Doften har ett slags kaleidoskopisk kvalité där mönsterna hela tiden ändras. Det är lätt att förlora sig i detta vins aromer.

Smaken har precis som de flesta av Bressans viner den där speciella Cassius Clay-stilen, ni vet "dansa som en fjäril, stinga som ett bi". Det är så förförande lätt och elegant men samtidigt har vinet en obändig styrka. Precis som i doften passerar smakerna förbi och det känns som att det är bättre att bara låta saker hända utan att försöka förstå.

Det känns nästan lite dekadent att korka upp alla fem vinerna en lördageftermiddag. Egentligen borde ju varje vin fått sitt eget inlägg och provats under en eller två kvällar. När jag provar om vinerna på söndagsförmiddagen är alla fortfarande på topp. Pinot Grigion har verkligen vunnit på att stå i öppnad flaska över natten och inget av vinerna har förlorat något på det. Även om jag inte är det minsta opartisk så tycker jag att Vinomatiks Bressan-låda är en alldeles utmärkt möjlighet att bekanta sig med en av Italiens mest personliga och spännande vinmakare. Jag hoppas också att detta bara är Vinomatiks första steg och att vi snart får se Carat, Verduzzo och Ego i beställningssortimentet.

Här kan ni läsa lite om vad andra tycker om Bressans viner
Cellartracker
Finare Vinare
Italienska Viner

Friuli-Venezia Giulia hos Munskänkarna

Så har även jag begått min debut som provningsledare i Munskänkssammanhang. Temat var, föga överraskande, vita viner från Friuli-Venezia Giulia. Hemmaplan med en vänligt inställd publik och en styrelse som skötte logistiken dämpade rampfebern. Väldigt kul att så många som 60 personer mötte upp. Särskilt med tanke på att bara fem personer provat något vin från regionen tidigare.

Tyvärr kan jag inte återge mitt föredrag. En handhållen mikrofon gjorde det omöjligt att följa manuskriptet. Istället blev det, på gott och ont, fri improvisation runt teman som ni hittar i tidigare Friulien-relaterade inlägg på bloggen.

Vi hade ett vin att smutta på under föredraget, sex provningsviner och ett matvin.Första vinet ut serverades precis som matvinet öppet, resten provades halvblint.

Drinkvinet 2009 Dorigo Ribolla Gialla. Ljust guldgult i färgen. Lätt, blommig doft med citrus och tropisk frukt. Smaken är lätt och mycket frisk. Gröna äpplen, citrus och tydliga mineraltoner. Lätt. rent, charmigt och en bra början.

Så över till provningsvinerna

2009 Villa de Puppi Taj Blanc IGT Venezia Giulia
Kvällens första vin är gjort på 100% Tocai Friulano och blekt ljusgult i färgen. Doften är intensiv och frisk med tropisk frukt.
Smaken är mjuk och avrundad med tropisk frukt och lätta mandeltoner. Ett väldigt charmigt och lättgillat vin som absolut inte saknar personlighet. Har inte genomgått malolaktisk jäsning och enbart lagrat på ståltank vilket ger en ovanligt frisk och livlig Tocai Friulano.

2006 Schiopetto Blanc des Rosis DOC Collio
En blandning på 40% Tocai Friulano, 20% Pinot Grigio, 20% Sauvignon, 15% Malvasia och 5% Ribolla Gialla. Malvasian har lagrats på stora ekfat medan resten vilat på ståltank. Färgen är blekt gröngul. Komplex och fascinerande doft med gula rosor, tropisk frukt, svarta vinbär och kryddor. Smaken är drygt medelfylllig, med fin syra och tydliga mineraltoner. Fortfarande ett ungt vin som säkert skulle kunna sparas ytterligare några år

2009 Rosa Bosco Ribola Gialla DOC Colli Orientale del Friuli
Andra årgången av Rosa Boscos första försök med inhemska druvor. Frukten kommer från Rosazzo, en av de två bästa växtplatserna för Ribolla. Vinet har lagrats på en blandning av ståltank och använda barriquer. Doften är frisk och elegant med citrus och blommighet följt av diskreta fattoner. Smaken är ganska kraftig med balanserad syra, ren frukt, tydliga mineraltoner och lång eftersmak. Det här var riktigt gott. Lite mer återhållsamt och nedtonat än Rosa Boscos Sauvignon men fortfarande så råder det ingen som helst tvekan om vem som ligger bakom.

2007 Livio Felluga Terre Alte DOC Colli Orientale del Friuli
Ett av Italiens stora vita viner som prenumerat på topputmärkelser i de italienska vinguiderna under decennier. Vinet är gjort på Tokai Friulano, Pinot Bianco och Sauvignon. Vinet genomgår en kortare tids maceration. Tokai-juicen jäser och lagras på franska barriquer, resten på ståltank. Vinet har halmgul färg. Doften är riktigt häftig och nästan omöjlig att värja sig emot. Här finns liksom hur mycket som helst att upptäcka. Lager på lager av frukt. Här finns hela fruktskålen från svarta vinbär och citrus till mogna meloner. Mandeltoner och kryddor som saffran och salvia. Tydliga mineraler och vissa fattoner. Smaken är fyllig, rik och komplex med riktigt lång eftersmak. Imponerande och ett prestigevin som verkligen lever upp till ryktet.

2006 Zidarich Vitovska DOC Carso
Kvällens första naturliga vin. 100% Vitovska som haft en längre tids skalkontakt. Jäsning på öppna träkar utan tempraturkontroll. Lagring på stora ekfat i cirka två år. Ofiltrerat och osvavlat. Vinet har en blekt rödgul, lätt grumlig färg. Doften är till en början inte helt angenäm utan lite stickig och nästan vinägeraktig. Efter hand utvecklas aromer av torkad frukt, aprikoser och vit persika. Mycket tydliga mineraltoner. Smaken är en mycket speciell upplevelse där man verkligen får känslan av att vinet renar munnen. Torkad frukt och mineraler här också. Viss tanninsträvhet. Som alltid en stor upplevelse att prova ett av Zidarichs viner.

2004 Bressan Carat IGT Venezia Giulia.
Ett av mina personliga favoritviner. En klassisk friulansk blandning på Tokai Friulano, Malvasia och Ribolla. Även detta ett naturligt vin med lång maceration och lång lagring på stora ekfat och barriquer. Kopparfärgat med elegant doft av aprikos, persika, mandel och vanilj. Smaken är fyllig och kraftfull med en munkänsla som hos ett rött. Tydliga tanniner och lång eftersmak

Till lammrostbiff, rotfrukter, potatisgratäng och rödvinssky drack vi 2004 Bressan Schioppettino som provats både här och här.

Det kändes som ett litet vågspel att ordna en provning med Friuli-Venezia Giulia som tema. Att plocka med två så pass udda viner som Zidarichs Vitovska och Bressans Carat gav mig en hel del fjärilar i magen. När vi öppnade och hällde upp vinerna innan provningen var det mer än en styrelsemedlem som undrade om vinerna var defekta vilket inte hade det minsta lugnande effekt på mig. Men det funkade. Den allmäna uppfattningen var att vinerna var mycket spännande att prova. Flera uttryckte sin förvåning över att inget av vinerna var tillgängligt på den svenska marknaden. Kanske kan responsen ses som ett tecken på att man kan ta ut svängarna lite mera i Munskänkssammanhang.

Till sist

Rosa Boscos och Villa de Puppis viner var varuprover från producenterna och jag vet faktiskt inte hur man får tag på dem utanför Italien.

Några av Dorigos viner finns i Spendrups restaurangsortiment. Danska Youandwine har ett bättre utbud. Dock ingen Ribolla

Bressan och Zidarichs viner säljs av Winewise

Mario Schiopetto finns förhoppningsvis snart på den svenska marknaden. Tills dess kan man handla hos Gerbola Vin

Livio Fellugas viner kan köpas dyrt hos danska Theis eller något mindre kostsamt hos tyska Superiore

Falsk matematik

Inför förra helgens provning skickades det ut ett påbud om max två flaskor per deltagare. Detta för att få till en något mera fokuserad provning och ge varje vin lite mer uppmärksamhet. Påbudet följdes  slaviskt av samtliga deltagare.  Att det sedan blev tillägg av bonusflaskor, flaskor som öppnats kvällen innan och flaskor som öppnades spontant är ju inte så konstigt.
Vinerna har fått förtjänstfulla genomgångar av Italienska Viner, Lessrof och Vinosapien. Jag plockar bara med de viner där jag tycker mig ha något att tillägga

2011 Lamoresca Nerocapitano Frappato öppnade jag kvällen innan och blev då svårt charmad av vinet med  piggt ljusröd bärfrukt,  pigga syror och bra struktur. Lika bra här men visst bleknade den något i jämförelse med Occhipintis mästerliga tolkning av samma druva fast vilket vin hade inte gjort det ?. Inga stora skillnader kanske, men onekligen är det där snygga syralyftet och mineralerna en skillnad som verkligen gör en skillnad. Väl värt att prova.

2006 Doná Hartmann Doná Rogue är en blandning av vernatsch/schiava med en liten del pinot nero och lagrein som verkligen gav mersmak och visar att det fortfarande går att hitta nytt i Cibi&Vinis sortiment. Fin bärfrukt, botti-toner, frisk syra och distinkta tanniner skickade oss till både Etna och Piemonte istället för till Alto Adige. Inte utan att man blir rejält nyfiken på Doná Noir

2008 Giulia Negri Barolo La Tartufaia lurade oss inte vad gäller druva och ursprung men kändes förvånansvärt utvecklad. Alla klassiska nebbiolo-attribut på rätt ställe, väldigt drickbar och tillgänglig. Definitivt en producent att hålla ögonen på.

2009 Burlotto Barolo Monvigliero har sågats hårt av mina medprovare både nu och för två veckor sedan. Jag tycker kanske att andra varit lite onödigt hårda men så särskilt kul är vinet inte. Det gav dock ett riktigt lyft åt min ragú. Det finns onekligen användningsområden...

2008 Chateau Les Tours des Verdots var verkligen kul att få prova efter Lessrofs fina Bergerac-rapporter. Vinet bjuder på mörk plommonfrukt, cassis och snygga fattoner. Lite polerat kanske men så kul att få något genuint och arketypiskt franskt i det här sammanhanget.

2009 Oliver Guyot Gevrey-Chambertin Premiere Cru Les Champeaux Barolo beskrivs ju ibland som burgundisk och varför skulle då inte en bourgogne inte kunna beskrivas som piemontesisk. För mig var det här kvällens ögonöppnare. Precis den kick som behövdes för att göra slag i saken och försöka närma mig bourgogne. Härlig doft med en jordgubbs/körsbärstouch som tillsammans med syrorna och den rejäla strukturen åter fick mig att vela mellan Etna och Piemonte.

2004 Edi Kante Vitovska Selezione. Här gick våra meningar onekligen isär. För mig är detta helt outstandning. Helt underbar doft fullpackad med örter, citrus, honung och mineraler. Smaken kraftfull, komplex med bra syra och längd. Jag konstaterar dock att litersflaskan tömdes snabbt...

2004 Fenocchio Barolo Bussia Riserva var utan tvekan kvällens vin för mig där prosaiska smaknoteringar känns malplacerade. Otroligt vackert vin...

2000 Radikon Fuori dal Tempo gjorde onekligen intryck men inte på det sätt jag hoppats. En kort stund fick vi se en skymt av vinets storhet innan det packade ihop fullständigt. Vi diskuterade möjliga förklaringar till förvandlingen. Radikon själv menar att vinet troligtvis chockats av för hård kylning men erbjöd sig utan omsvep att byta ut flaskan.  Själv börjar jag tänka på hur jag hanterat flaskan och den gamla Hollies-dängan "King Midas in Reverse" dyker upp.

2011 Bressan Rosantico Kan du föreställa dig Fulvio Bressan klädd i rosa ? Inte helt enkelt att mana fram den bilden men det är den som träder fram när jag smakar det här vinet gjort på 100% moscato rosa. Söt, blommig doft som får mig att tänka på rosor. Smaken går i samma stil med röda bär, rosor och en kryddig, lätt bitter avslutning. Seriously kinky stuff.

2007 Philippe Gonet Brut Millesime Jag kan inte bedöma om det här är en bra champagne eller inte men jag kan säga något om vilken effekt vinet hade på mig. När Vinosapien intervenerade någon stans under provningens sista tredjedel satte ett glas i handen på mig och sa "Du behöver det här" så hade han rätt. Vinet rensar och vederkvicker domnade smaklökar och sinnen på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.

2003 Rojac Malvazija. Här är jag säkert färgad av tidigare erfarenheter. Inte så märkvärdigt tycker de andra. Själv blir jag transporterad till mina möten med Uros Rojac och de första kontakterna med oranga viner. Imponerande vitalt trots sin ålder och ett djupt fascinerande vin.

2008 Ronc di Vico Matec & 2012 Bricco Cardogno Moscato d'Asti Dessertviner har ju alltid den otacksamma rollen att komma sist men är det något vin som fixar den rollen med bravur så är det ju en moscato d'asti. Här i en alldeles särskilt charmerande utgåva. Friskt, blommigt, fruktigt och halvsött med uppfriskande syra. Helt perfekt till en makalöst god lime/mang/kokos-cheesecake. Ronc di Vicos Picolit Matec är också det ett ljuvligt vin. Komplex doft med citrus, blommor och mynta. Intensiv smak med stort djup. Söt utan
att vara det minsta tung eller kletig.