Schioppettino di Prepotto

När jag höll på att packa mina flaskor till den gångna helgens extravaganta skånska vinbloggarkonklav så fick jag ett par kommentarer från min bättre hälft.

-Ni är bortskämda

-Ni visar ingen respekt för varken vinerna ni ska prova eller deras producenter.

Jag protesterade naturligtvis men tvingades åtminstone tyst för mig själv medge att det låg något i hustruns kommentarer. Konklaven var bland det roligaste jag har gjort på länge, åtminstone i vinsammanhang men samtidigt så tappade jag fokus på ett relativt tidigt stadium och det var inte alla viner som fick den uppmärksamhet de förtjänande. Åtminstone inte av mig.

Min egen Schioppettino di Prepotto-flight gick mig spårlöst förbi. Inte för att vinerna var ointressanta -  jag har provat merparten i tidigare årgångar och vet att det är klassviner i en stil jag gillar -  utan det handlade mest om överbelastade sinnen och utmattade smaklökar.

För att i någon mån kompensera det jag missade och faktiskt ge vinerna den uppmärksamhet och den respekt  de förtjänar tänker jag ägna mig åt att dricka upp resterna av det blandade 12-pack Schioppettino di Prepotto jag beställt. Six down six more to go. En flaska åt gången. Jag börjar med en kort presentation.

Prepotto är en by med drygt 800 innevånare som ligger ett par mil öster om Udine och gränsar till Slovenien. Kommunen utgör en del av Colli Orientale del Friuli (COF) men har sedan 2008 rätten att använda beteckningen Scioppettino di Prepotto på etiketterna.  Druvan härstammar från Prepotto och har en lång historia. En gång i tiden hade den mycket hög status men var i princip utrotad efter vinlusens härjningar och de båda världskrigens förödelse i områdets vingårdar. Det skedde i princip ingen nyplantering alls fram till 70-talet och då återstod bara några hundra rankor.

Det stora pionjärarbetet gjordes av Paolo Rapuzzi som gick rakt emot rådande trender när han under tidigt 70-tal nyplanterade enbart inhemska druvor på sina ägor. Framförallt satsade han på schioppettino och fick lokala politker att förstå hur viktigt det var för Preopotto att rädda druvan. Genom lobbyarbete så blev schioppettino upptagen i DOC-rullorna för COF. Cialla fick status som sottozona till COF 1995 för flera inhemska druvor, däribland schioppettino. Efterhand har druvan börjat odlas i ett lite vidare område men fortfarande finns den mig veterligen inte utanför Friuli-Venezia Giulia (om man inte räknar Randall Grahms halva hektar i Californien...)

Producenetrna i byn bildade 2002 Associazione di Produttori Schioppettino di Prepotto för kvalitetskontroll, utvecklingsarbete och marknadsföring. Det finns ett regelverk som man måste följa för att få sätta APSP's logga på flaskan. Skördeuttaget är maximalt 49 hl/ha och max 1.55 kg/vinranka. Minsta tillåtna alkoholhalt är 12%. Vidare föreskriver man minst ett års lagring på träfat. Rekommendationen från APSP är att använda begagnade barriquer men även botti är tillåtet.

Vidare har APSP utvärderat olika årgångar och funnit att schioppettino oftast presterar ett jämnare resultat än de importerade druvorna. Även svagare årgångar ger bra viner. Man har också studerat hur jordmånen påverkar arom och smak hos schioppettino. Druvor som växt på grusiga jordar ger mer peppriga och kryddiga viner medan de som växt på den röda lerjorden får mer intensiv körsbärs- och svartvinbärsfrukt.

I Prepotto finns idag c a 25 ha schioppettino, i hela Friulien c a 80 med DOC status.  APSP har ett trettiotal medlemmar. Det handlar alltså oftast om mycket små produktioner där varje producent gör några tusen flaskor per år. Jag gissar att produktionen kommer att öka rejält de kommande åren och tycker att det ska bli mycket spännande att följa utvecklingarbetet som pågår.

2010 Pizzulin Schioppettino di Prepotto

Det är inte ofta jag kollar systembolagets nyhetssläpp numera. När jag gör det så sker det oftast med ett öga halvslutet och koncentrationen någon annanstans. Tydligen så räcker den uppmärksamhetsgraden för att inte en schioppettino ska passera obemärkt förbi. I junisläppet finns nämligen en schioppettino från Friuli-Venezia Giulia med. Och det är inget dussinvin heller utan en schioppettino di Prepotto från en välrenommerad producent. Dessutom till ett riktigt vettigt pris.

Jag frågade mig själv hur detta var möjligt. Svaret, på genuint avtändande systembolagssvenska, fick mig nästan att ställa in beställningen innan nyfikenheten tog överhanden. Eller vad sägs om "Syftet med lanseringen är att bredda utbudet av viner med regional anknytning från ett ursprung med hög kundefterfrågan". Nåväl, schioppettino är en tuff druva och friulienfrälsta systembolagskunder ett härdat släkte... Båda står pall för lite Gergerskt ny-språk

2010 Pizzulin Schioppettino di Prepotto har en tjusigt rubinröd färg. Doften bjuder på vad jag skulle vilja kalla för en klassisk schioppettino-näsa. Här finns generöst med skogsbär, lite friska surkörsbär,  katrinplommon, druvtypisk pepprighet, kanel och ett lätt stråk av vanilj. Verkligen ett trevligt vin att sniffa på.

Smaken gör mig också lycklig. Den har frisk bärighet. slank munkänsla och hög syra. Väldigt ungdomlig, saftig. Just nu något spretig med lite parfymerade drag. Lätta, finkorniga tanniner och bra eftersmak med fin längd.

Det här är en riktigt bra schioppettino för ett ännu bättre pris. I nuläget lite spretig där framförallt faten behöver lite mer tid för att integreras. Gör dock inte det minsta ont att dricka nu. Mina fyra flaskor kommer att få sällskap. Om sådär två år kommer de att ha utvecklats till riktiga skönheter.

Läs mer om Scioppettino di Prepotto

Besök producentens hemsida

Friulano On Tour

Under de senaste somrarnas besök i Friulien har mitt urval av producenter att besöka blivit allt snävare. Undan för undan har jag arbetat mig ut mot ytterkanten och sökt de mest extrema, minst kompromissvilliga vinmakarna. Torsdagens stora provningen på temat Friulano & Friends på  Hotel&Restaurantskolen i Valby gav mig en påminnelse om varför jag förälskade mig i regionen från början och en chans att återuppleva glädjen i att upptäcka.

Stora provningar som denna ger  möjlighet att få överblick, bredda perspektivet och snappa upp något av vad som håller på att hända i regionen. I torsdags fanns 26 producenter närvarande, allt ifrån små familjedrivna företag till stora vinkoncerner. Trots den stora bredden var det fullt möjligt att även hinna med några fördjupningar och plocka upp en hel del lösa trådar att följa upp vidare. Här tänker jag först ge lite allmänna intryck av mässan och och vad som är på gång i regionen idag. Sedan plocka ut några några av de många guldkorn jag hittade.

Det har sagts förut och tål att sägas igen. Friuli-Venezia Giulias mest fascinerande sidan är mångfalden. Något att verkligen älska som ett konkret uttryck för det allmänmänskliga behovet att få berätta sin historia. Däremot ingen dröm för den marknadsförare som ska sammanfatta den uppsjö av inhemska druvor, olika vinmakarstilar och  lokala specialitéer som finns i några klämkäcka, säljande fraser.  En del producenter säger sig önska mera enhetlighet. Själv tror jag att just mångfalden är vägen att gå.

En annan tydlig tendens är en ökad satsning på röda druvor. Här finns flera representanter för Schioppettino di Prepotto som visar på en väldigt intressant utveckling. De senaste årens utvecklingsarbete har verkligen gett resultat. Jag provar också några riktigt lovande pignoloviner, ett par fina, välbalanserade merloter och många charmerande refosci. Mitt intryck är också att man precis som på många andra håll lärt sig hantera ekfaten med större finess.

Jag provade också ett antal viner, framförallt pinot grigio, som gjorts med skalkontakt. Inte alls så ambitiösa och krävande som de från t ex Oslavia eller Carso. Viner i överkomlig prisklass där en veckas skalkontakt eller så get ett vin med lite mer kraft, struktur och karaktär än den generiska pinot grigion. En verkligen kul utveckling som jag hoppas fortsätter, ett sätt att göra moderna viner med respekt för regionens traditioner.

Ett av dagens längsta stopp gjordes hos Ronc Sorelli och den ytterst sympatiske Flavio Schiratti som köpte företaget 2008. Han satsade omgående på att förbättra kvalitén och resultatet har inte låtit vänta på sig. Vi provar oss igenom i stort sett hela sortimentet och det är en imponerande samling viner han visar upp. Inte några provningsviner utan snarare rejäla doningar gjorda för att drickas till mat. Det stora utropstecknet för mig är hans 2011 Friulano med honung och torkade blommor i doften. Intensiv, elegant smak med frisk syra som direkt får oss att längta efter några mjälla skivor San Daniele-skinka. Även den ståltankslagrade 2011 Ribolla Nera (synonym för schioppettino) och naturligtvis 2009 Schioppettino di Prepotto, som uppfostrats på stora fat, är viner jag verkligen vill dricka igen vid första, bästa tillfälle,

Det fanns fler Schioppettino di Prepotto-producenter på plats. Maura och Gabriele Marinig från Colli di Poianis bjöd på en samling habila och mycket rimligt prisatta vardagsviner. Vinet som verkligen stack ut var deras 2010 Schioppettino di Prepotto som är ett skolboxempel. Även deras dessertvin gjort på övervägande delen picolit blandat med en fjärdedel verduzzo är väldigt bra. Perfekt balans och stor komplexitet. 

Oerhört kul att ha en producent från Osalvia på plats. Jag träffade Marko Primosic på plats för snart två år sedan och det var mycket spännande att få lite nyheter och möjlighet att se vad som hänt sedan sist. Primosic är en av de mer konventionella producenterna i Oslavia. De flesta av vinerna vinfieras utan skalkontakt men när det gäller Ribolla Gialla di Oslavia så är skalmaceration påbjuden. Med 2009 Ribolla Gialla di Oslavia så blir det väldigt tydligt att man tagit allt mer intryck av grannarna. För ett par år sedan varade macerationen några dagar, nu ligger den på en månad och det märks verkligen. Nu kan man verkligen tala om ett oranget vin. Fantastisk doft med aprikos, persika, citrus och kryddor. Smaken frisk, fyllig med lite oljig struktur och lätta tanniner. Ungt men ändå tillgängligt. Även 2009 Klin, en fieldblend på chardonnay, sauvignon blanc, tocai och ribolla som fått åtta månader på barrique, övertygar. Vinet är gjort med kort skalkontakt och bjuder på en verkligen komplex doft med honung, tropisk frukt och päron. Rik fyllig smak som balanseras av frisk syra och mineraltoner. Det ska bli verkligen spännande att följa fortsättningen. En provning på temat Ribolla di Oslavia känns inte helt otänkbar.

Dagen innan provningen fick jag ett mail ifrån Fabio Simoncini från Cibi&Vini där han rekommenderade mig att kolla upp vinerna ifrån Aquila del Torre. Nu, med facit i hand så ter det sig helt obegripligt att denna producent seglat under min radar. Vi får prova en samling fullständigt lysande viner som verkligen talade till mig med sin fräschör och elegans. Toppnumret var nog 2011 Vit dai Maz, en fatlagrad sauvignon blanc. Ett rikt, generöst vin med tropiska frukter och massor av mineraler i doften. Fyllig, kraftfull smak med strålande syror. 2011 At Refosco känns nästan som vore den specialdesignad för att passa in i Fabios sortiment. Ett rustikt, charmigt, personligt och väldigt rejält matvin. Fin bärfrukt, frisk syra och distinkta tanniner.

För några veckor sedan blev jag rejält imponerad av Castello di Rubbias 2007 Teran och det var verkligen kul att få en pratstund med den ytterst charmerande Natasa Cernic som ansvarar för vinproduktionen. Jag provar mig igenom hela sortimentet från instegsvinerna Rosso och Bianco della Bora till toppvinet, den elaborerade malvasian Leonardo. Som en röd tråd finns hela tiden den typiskt karsiska syran och mineraliteten men här i en lite yppigare tappning. Jag vill särskilt framhålla den båda instegsvinerna. Mycket hög kvalité till ett butikspris på runt 11 euro. Jag tror det är väldigt viktigt att ha viner i en prisklass som gör att den försiktigt nyfikne vågar chansa. Castello di Rubbia var f ö den enda producenten från Carso som deltog.

  Systembolaget har faktiskt ett par av vinerna som importeras till Sverige av Modari Vinimport.

Det allra tyngsta namnet på mässan var nog ändå Marco Felluga som inte deltog själv men hade representant på plats och ett par tunga pjäser ur prestigelinjen Russiz Superiore. Fantastiskt kul att få prova dessa verkligen klassiska, stilfulla Collio-ikoner. 

Petrussa tillhör de allra främsta producenterna i Prepotto. Av någon anledning har jag helt missat deras viner tidigare och höll på att göra så även idag. Nu blev det bara en kort pratstund och ett smakprov på deras Schioppettino di Prepotto. Strålande vin, utan tvekan dagens schioppettino och det i en rätt tuff konkurrens. Ett besök i Prepotto till sommaren känns allt mera oundvikligt.

Utöver alla producenterna fanns även sommelierevärldsmästaren från 2010, Luca Gardini på plats. Han höll en masterclass med åtta typiska viner som presenterades med lämpligt matackompanjemang. En fascinerande uppvisning där Luca med sina närmast hallucinatoriska beskrivningar och expressivt kroppsspråk fick oss att uppleva sensationer som vanligtvis går åtminstone mig förbi.

Det här var ett litet axplock av de intryck jag fick under Friulano On Tour-evenemanget i Köpenhamn. Fem späckade timmar som gick rysligt snabbt. Dagen lämnar en del frustration över allt som inte hanns med men också en rätt god känsla vid tanken på hur mycket det finns kvar att upptäcka där ute.

2004 Bressan Schioppettino - Friulienprojektet del 9

Jag upphör aldrig att fascineras över den skatt som Friuliens inhemska druvor utgörIgår drack jag ribolla gialla så det är väl rätt naturligt att följa upp med en ribolla nera ikväll, druvan som är något mer känd som schioppettino. Precis som med den gula varianten går anorna tillbaka till åtminstone 1200-talet. Schioppettino var nästintill bortglömd och utrotad när den rädddades av en man vid namn Paolo Rapuzzi. Han sökte i Friulien och Slovenien och hittade de sista existerande rankorna som planterades i hans vingård i Ronchi di Cialla. All nyplanterad schioppettino härstammar från härifrån. Namnet kommer från italienskans scoppiare, spricka, explodera och en teori är att det har att göra med druvans tjocka och krispiga skal.

Den bästa schioppettino jag har druckit är Bressans variant och att öppna en flaska ikväll kändes som en lämplig uppmjukning inför lördagens möte med Fulvio Bressan. Bressan kör med lång urlakning vid 25 graders tempratur, jäser och påbörjar lagringen på ståltank innan vinet får två år på 2000-liters ekfat. I glaset har vinet förändrats en del sedan senaste provningen. De blå reflexerna är helt borta och färgen har antagit en mer brunröd nyans. Den är fortfarande rätt tät men transparent.

Doften skulle kunna vara en annan förklaring till namnet för den är verkligen explosiv. Jag associerar direkt till en blandning av syrah från norra Rhone och cabernet franc. Här finns en intensiv bärfrukt med hallon, björnbär och svarta vinbär i frontlinjen. Precis som i flera andra av Bressans röda viner hittar jag en fläderaktig blommighet. I nästa lager dyker det upp svartpeppar, multna löv och kanel. Verkligen heady stuff.

Smaken följer aromerna väldigt väl. Vinet har en slank och förhållandesvis lätt känsla men är ändå väldigt kraftfull. Precis så här vill jag att ett rött vin ska vara. Kraftfullt och intensivt utan att vara tungt. Söt, god bärfrukt tumlar runt i munnen och packar in den livliga syran. Tanninerna är väl avrundade men håller ihop paktet med bestämda nypor. Lång häftig eftersmak som mynnar ut i en klockren blandning av violpastill och svartvinbärs-Vick.

Ett vin i absolut toppklass som befinner sig på samma höga nivå som de nebbioloviner Merolli och Philipson skämt bort oss med. Bressan kommer att importeras till Sverige av Vinomatik. Jag köpte mina flaskor hos Winewise för 165 DKK

2006 Casella Schioppetino

I kväll fick jag en stor påse med nyupptagen potatis, en gammal, rödskalig sort. Menyn ändrades i en hast. Ingen pasta med köttfärssås ikväll Potatisen rostades i ugn med generösa mängder olivolja och rosmarin samtidigt som vi gjorde biffar av köttfärsen. Vinvalet blev oförändrat och medan maten färdigställdes öppnades en flaska Schioppettino från firman Casella i Prepotto i närheten av Udine. Området hetter Colli Orientale del Friuli.

Innan jag går närmre in på själva vinet så ska jag försöka reda ut en potentiellt missförstånd. Schioppettino är en druva som bara odlas i ett litet område och Prepotto är det som anses allra bäst lämpat för druvan. Schiopetto är en av Friulis främsta vinodlare. Han håller till i Collio och odlar inte Schioppettino. OK?

Schioppettino ger ett vackert, genomskinligt blårött vin. Doften är härligt fruktig med bärighet som drar mot björnbär, hallon och jordgubbar. Men här finns mera. Vi stannar kvar i bärskogen men får söka lite i undervegetationen för att hitta mossa och multna löv. Någonstans förnimmer jag ett litet lätt inslag av vanilj. Smaken är förvånansvärt fyllig . Den följer doften rätt väl men aromerna sekonderas av lite lakrits och körsbär. Här finns en del sötma som balanseras frisk syra. Slutet är mjukt, vänligt och rent. Casellas schioppettino är snäppet vassare än de båda som provades här. Priset ligger på strax under 10 euro.

Friulien är fyllt av spännande lokala druvsorter som efter att ha varit nästan utrotade kommit tillbaka starkt under det senaste decenniet tack vare hängivna odlare med stark förankring i den lokala traditionen.

För den som undrar var potatisen helt fantastisk. Resten av knölarna ska kokas, en del för att ätas med smör och salt, en del till sill.

Ronchi di Cialla

Så, nytt år och nya föresatser. Varför inte vänta en stund med att göra som vanligt, ställa in och ställa ut
löftena om bättring. Igår skrev jag om de tre friulanska vingårdsbesöken som ännu inte resulterat i bloggposter och nu sitter jag här och försöker dra mig till minnes vad som utspelade sig under ett par eftermiddagstimmar i slutet av juli.

Ett överambitiöst schema gjorde att besöket hos Ronchi di Cialla var dagens tredje besök men inte det sista. Jag anlände naturligtvis kraftigt försenad, rejält stressad och med trötta smaklökar. Det mesta rinner av mig direkt när jag stiger ur bilen på familjen Rapuzzis gårdsplan. Sönerna Pierpaolo och Ivan tar emot och visar runt.  Det är bedövande vackert, lugnt och förvånansvärt svalt. Vi går in och jag får träffa föräldrarna Paolo och Dina Rapuzzi.

Paolo Rapuzzi är idag i 80-årsåldern och sönerna har tagit över det mesta av driften. Paolo bjuder mig att sitta vid bordet och börjar berätta en fascinerande historia. När han startade Ronchi di Cialla 1970 var han runt 40 och hade ingen erfarenhet av jordbruk eller vinodling. Paolo hade haft ett företag med agentur för Olivetti skrivmaskiner men trivdes inte med det han gjorde. Tillsammans med hustrun köpte han de 30 ha som idag är Ronchi di Cialla.

När jag försöker säga att det var ett modigt steg att ta så avbryter Paolo mig, lägger handen på min axel och säger - Det var inte mod, det var vantrivsel och jag har aldrig ångrat mig. Nu var det inte bara så att familjen Rapuzzi gav sig ut på ett för dem okänt område. För 40 år sedan var det inte många producenter i Friulien som buteljerade. De inhemska druvorna rycktes upp och man nyplanterade mest franska druvsorter och nyckelordet inom lantbruket var industrialisering. Paolo Rapuzzi gjorde precis tvärt om. Markerna runt Prepotto har sedan urminnestider ansetts vara de absolut bästa för att odla schiopetto. Förmodligen har druvan också sitt ursprung här.  1970 var den i princip utdöd men med hjälp av de kvarvarande rankor han kunde hitta fick Paolo Rapuzzi igång den första kommersiella schioppettinoodlingen sedan andra världskriget.

Till en början var motståndet från kontrollerande myndigheter stort och det var en hel del byråkrati som behövde hanteras. I oktober 1977 skördades första årgången. 3.500 rankor planterade på 2 ha gav totalt c a 4.000 flaskor. Första årgången finns fortfarande att köpa på gården för 720 euro. Den buteljerades f ö som Vino da Tavola. 1989 fick Schioppettino DOC-status i Colli Orientale. 1995 fick Cialla cru-status med rätt att sätta ut namnet på etiketterne. En officiell sottozona med Ronchi di Cialla som enda producent. Utöver schioppettino får även verduzzo, picolit, ribolla gialla och refosco dal peduncolo rosso odlas.

Paolo Rapuzzi berättar att man använt barriquer för i stort sett alla sina viner sedan starten. -Jag ville göra bra vin lämpat för lång lagring berättar Paolo och fortsätter -Luigi Veronelli rådde mig att kontakta Antinori som var den ende i Italien som använde barriquer vid denna tidpunkt. Angelo Gaja började experimentera 1978. Jag var nöjd med resultatet och bestämde mig för att fortsätta på den inslagna vägen. 

Idag lagras de röda vinerna 14-18 månader på barrique (hälften nya) och 2½ - 3 år på flaska innan de släpps på marknaden. De vita vinerna får ungefär ett år på fat och ett till två år på flaska. Ronchi di Cialla buteljerar också en enklare schioppettino under druvans pseudonym ribolla nera som lagras på ståltank. Totalt gör man cirka 80.000 flaskor om året. 70% säljs på hemmamarknaden, resten exporteras.

Paolo Rapuzzi har också gjort en annan räddningsaktion när han såg till att en särskilt lågavkastande klon av picolit bevarades. Druvan lider av en genetisk defekt som gör att bara en liten del av blommorna utvecklas till druvor. När de flesta producenter planterade om med nya och "bättre" kloner bevarade Rapuzzi den ursprungliga varianten. Ni kan väl gissa vilken klon det är som de bästa producenterna nyplanterar idag. Paolo visar stolt upp en etikett från italiens främsta vin-plantskola Rauscedo 

Vi provar oss igenom en stor del av sortimentet med särskilt fokus på schioppettino som kommer på bordet i tre årgångar, 2007, 2001 och 1987. Jag smakar också 2009 Ciallabianco,  och de båda söta 2008 Verduzzo di Cialla och Picolit di Cialla. Självklart är jag påverkad av sammanhanget och av den fascinerande historien jag fått ta del av. Det syns på Paolo Rapuzzi att han är stolt över vad han och familjen åstadkommit och när vi smakar vinerna förstår jag att  han tycker att det varit mödan värt.

Jag kan bara instämma. Schioppettinon är såklart huvudnumret. Runt Prepotto blir schioppettino lättare och elegantare än när den odlas i de varmare delarna av Colli Orientale. Jag fascineras av den generösa och fruktiga 07:an som får mig att tänka på en blandning av syrah från norra Rhône och Pinot Noir. 01:an är lite tvär och mindre tillgänglig (är det den ökändaschioppettinotunneln som spökar?) medan årgång 87 är ett otroligt vackert vin.


Även de vita vinerna är mycket bra. På förmiddagen provade jag sju verduzzo och sju pcolit från synnerligen välrenommerade producenter utan att hitta ett enda jag skulle vilja dricka igen. För söta och för tunga. Ronchi di Ciallas båda sötnosar har perfekt balans med frisk syra och är förhållandevis lätta.


2009 Ciallabianco gjort på 65% ribolla gialla, 30% picolit och 5% verduzzo är ett mycket aromatiskt vin med vit persika, citron, vanilj och mandel i doften. Munkänslan är rund och fyllig med söt frukt och frisk syra. Mycket lång eftersmak. Kanske det vin som överraskade mig allra mest.

Ett stort tack till familjen Rapuzzi för ett fantastiskt mottagande och en oförglömlig eftermiddag. Nu blir det till att bearbeta Carlo, Fabio eller Stefan att plocka hem några lådor så jag slipper att vänta till nästa sommar.

2008 Ronchi di Cialla Schioppettino di Cialla & 2009 Ribolla Nera

I somras besökte jag Ronchi di Cialla för andra men säkerligen inte sista gången. När man stiger ur bilen på gårdsplanen så möts man av ett fridfullt lugn och en fantastisk utsikt.  Här har familjen Rapuzzi bott i drygt fyrtio år och gjort vin i 35 år och man får lite känslan av att tiden står still. Man gör de viner man vill göra oavsett vad som råkar vara inne för stunden. Här blir också begrepp som modernist eller traditionalist rätt så meningslösa. När Paolo Rapuzzi började göra fanns det inte mycket tradition att följa. Få buteljerade och ännu färre gjorde vin på de lokala druvsorterna. Det är nog en rätt kvalificerad gissning att hans  1977 schioppettino var den första buteljeringen av druvan överhuvudtaget. Paolo Rapuzzi hade visionen att göra ett klassiskt lagringsvin av sin favoritdruva. Han konsulterade Luigi Veronelli och Pietro Antinori och valde att använda barriquer redan från början. Idag lagras alla viner förutom instegsvinerna på barrique.

 Jag bloggade om mitt första besök här och där finns mer information om Paolo Rapuzzi och hans viner. Det som faktiskt förändrats sedan mitt första besök är att vinerna nu finns tillgängliga i Danmark via Cibi&Vini. Ikväll provade jag Ronchi di Ciallas båda schioppettini.

2009 Ribolla Nera är Ronchi di Ciallas instegsvin och man har valt att använda druvans andra namn för att undvika förväxlingar. Ribolla nera är alltså synonymt med schioppettino. Doften bjuder på ren, osminkad schioppettinofrukt. Här finns pigg och pepprig bärfrukt med inslag av maraschino och björnbär. Men doften är inte bara pigg  utan här finns stort djup.

Vinet är slankt och mycket friskt. Fin frukt med körsbär, hallon och björnbär som verkligen fyller munnen. Någonstans dyker det upp friska lingon och hög syra. Riktigt finkorniga men distinkta tanniner och ett lite bittert nyp i avslutningen. Det här är ett storartat  uritalienskt matvin utan någon som helst inställsamhet.

2008 Schioppettino di Cialla ger ett helt annat intryck. Vinet har lagrats 18 månader på barrique, varav hälften nya och sedan ytterligare 30 månader på flaska inna det släpps på marknaden. Faten dominerar doften och är ännu inte integrerade. Bakom eken finns körsbär, hallon och björnbär. Inslag av grön paprika, lagerblad och svart peppar. I nuläget känns doften rätt spretig och inte helt i balans.

Smakmässigt ger vinet samma intryck. Intensiv bärfrukt, tydlig pepprighet och mycket frisk syra och en rätt påtaglig ekighet ger ett vin som behöver vila åtskilliga år för att riktigt komma till sin rätt. Då kommer det här utvecklas till en riktig skönhet. Vid mitt första besök provade jag en en mycket vital, harmonisk och fantastiskt god 87:a. Det finns fortfarande gott om gamla årgångar att köpa på gården.

Kul att Fabio plockat hem de här mycket personliga och intressanta vinerna. Ribolla Nera kostar 127 DKK och schioppettinon 250 vilket är mycket rimliga priser. Om ni beställer så plocka ner några av Ronchi di Ciallas andra viner också. Jag återkommer till dem inom kort.

I januari bloggade jag om mitt första besök på gården.

2009 Bodigoi Schioppettino di Prepotto

Bodigoi är en helt ny producent för mig.t Information som finns att hämta på nätet är rätt knapphändig. Det jag vet är att man förfogar över 9 ha och producerar c a 25.000 flaskor per år. Prismässigt ligger man i den billigare änden av skalan. Schioppettino di Prepotto är deras toppvin och den kostar 8 euro hos producenten vid köp av minst sex flaskor.

2009 Bodigoi Schioppettino di Prepotto går i en dämpat mörkröd färg. Doften kan bäst beskrivas som träig i både bokstavlig och bildlig mening. Ekfaten dominerar och frukten känns dämpad. Däremot är kryddtonerna mycket framträdande. Här finns lagerblad, grönpeppar och nejlika. Lite grön paprika och försynta svarta vinbär. I munnen uppför sig vinet lite som en lätt Cabernet Franc. Det är medelfylligt, har frisk syra och här känns frukten tydligare än i doften. Hallon och framförallt svarta vinbär. I avslutningen tar eken över och ger en inte helt angenäm bitterhet.

Jag gissar att Bodigois schioppettino vuxit på grusdominerade vingårdar och tänker vidare att den här stilen inte tilltalar mig lika mycket som det föregående vinet. Fathanteringen känns dessutom lite klumpig och det här är knappast ett vin jag kommer att handla mer av

2011 Ronchi di Cialla Schioppettino di Cialla

Jag har länge tyckt att schioppettino är en fascinerande druva som har de där speciella egenskaperna som kännetecknar intressanta viner. Det handlar om att kunna vara både och, att kunna kombinera lätthet och kraft. Att det finns inneboende, kontrasterande egenskaper som skapar spänning. För att ytterligare bygga på det till synes paradoxala skulle jag vilja säga att det finns ingenstans de kontrasterande egenskaperna framträder med en så svårupptäckt tydlighet som hos Ronchi di Ciallas Schioppettino di Cialla... Det jag försöker uttrycka är att det här är ett vin som kräver uppmärksamhet och det är lätt att missa poängen.

2011 Schioppettino di Cialla är till en början rätt blygt och återhållsamt i doften. Med lite tid i glaset tittar det fram lite violer, ett inslag som blir allt mer framträdande. Röda bär, pepprighet och lite fatkryddor. Lugnt, harmoniskt och elegant trots sin ungdom.

I smaken blir de där kontrasterna jag talade om verkligen tydliga. Vinet upplevs som förledande lätt och vid en första sipp ganska enkelt men med tid i glaset och uppmärksamhet så framträder djupet, elegansen, komplexiteten och balansen. Skogsbär, violer och en lätt rökighet. Perfekt balans mellan syra, frukt och tanniner.

Det här är väldigt gott här och nu men kommer att utvecklas mycket med lagring. Ronchi di Ciallas viner är gjorda för att lagras och de erbjuder fortfarande mer än 30 år gamla flaskor från

Läs gärna om mina besök hos producenten

2009 Casella Schioppettino

Första flaskan ut i genomgången av de sex kvarvarande flakorna Schioppettino di Prepotto är Casellas tolkning. Häromåret provade jag producentens allra första årgång  som var 2006. Egendomen drivs av Lino Casella som är utbildad enolog och har arbetat hos en lång rad andra producenter i Colli Orientale del Friuli sedan 80-talet. 2006 fick han möjlighet att köpa 3.5 ha med gamla vinrankor och startade eget. Idag producerar Casella 18.000 flaskor fördelat på 10 olika buteljeringar. Casellas schioppetino jäses på betongtank. Merparten av vinet lagras på barrique i 12 månader, en mindre del på ståltank. Jag har ingen uppgift om andelen nya fat.

Redan vid upphällningen väcks mina förhoppningar på en riktigt schysst upplevelse. Vinet är helt transparent och går i en gnistrande rubinröd nyans. Doften gör inget för att minska förväntningarna. Tvärt om. Här finns ren, frisk frukt med skogsbär och svarta vinbär i första rummet och körsbär lite mer i bakgrunden. Lite återhållsamma kryddtoner och en lätt touch av vanilj. Smaken är knappt medelfyllig och munkänslan relativt slank. I första vågen kommer söta skogsbär, sedan frisk syra. Tanninerna är lätta och mjuka. I finalen dyker det klockrena marascha-körsbär.

Det här är skitgott. Ett välgjort okomplicerat vin gjort för att drickas till mat som går alldeles utmärkt att dricka på egen hand. Jag anar att det här är ett exempel på schioppettino odlad på lerjord och att det är precis så jag vill att schioppettino från Prepotto ska smaka. Kostar c a 15 euro i detaljistledet.

Provning med Marco Sara på Hedentorps 14/11

"Mitt namn är Marco Sara och jag kommer ifrån Savorgnano dell Torre, ett par mil nordost om Udine. Jag tog över familjens gård efter min far år 2000. Till en början fortsatte jag att arbeta som han gjort. Jag odlade lokala druvor och sålde vinet i bulk. Rätt snart började jag intressera mig för de goda förutsättningarna att göra söta, ädelrötade viner som finns i ett par av våra vinmarker. Savorgnano del Torre är känt för picolitviner. Här är svalt och fuktigt tack vare de omgivande skogarna, perfekt för att botrytisen ska utvecklas.

Runt 2003 till 2005 började jag också lägga om jordbruket till ekologisk odling. 2005 var också första året jag buteljerade vin, två söta viner på verduzzo och picolit. Jag försökte direkt att arbeta så naturligt som möjligt. Torkningen av druvorna fick ta tid. De torkades på vinden och jag fick ventilation genom att öppna fönstren. Ingen fläkt eller andra hjälpmedel utan naturlig torkning.

För några år sedan började jag även buteljera torra bordsviner. Idag ligger produktionen på 12 - 15.000 flaskor per år fördelat på åtta olika buteljeringar. Fortfarande säljer jag också en del bulkviner lokalt, till restauranger och enskilda.

Idag har jag åtta hektar terasserade vingårdar som är utspridda på olika håll i byn. De ligger på 2 - 300 m ö h. Jag odlar picolit, verduzzo, cabernet franc, schioppettino, refosco dal peduncolo rosso, friulano och ribolla gialla. Druvor som odlats i regionen sedan länge. Klimatet här ger ganska lätta viner och det är så jag vill ha det. Jag anser att viner ska spegla sitt ursprung och har lite svårt för de "muskelviner" som en del producenter göra på t ex schioppettino. Jag vill inte att den som provat ska tänka "Aha, ett av Marco Saras viner" utan att han eller hon ska tänka på platsen. Mina vita viner lagrar jag på ståltank. Klimtatet och jordmånen gör att aromerna inte blir så storslagna som på många andra håll. Jag använder enbart naturjäst vilket också bidrar till återhållsamheten. Till de röda använder jag begagnade, neutrala barriquer"

Om jag ska lägga till några personliga kommentarer till Marcos presentation så måste jag först säga att det var en fantastiskt trevlig provning tillsammans med Marco Sara och hans danske importör Fabio Simoncini från Cibi&Vini. Under kvällen provade vi samtliga av Marcos åtta viner, med och utan mat. Jag är väldigt förtjust i Markos viner rakt över hela linjen. De söta är naturligtvis de mest spektakulära. Picoliten ett elegant meditationsvin som också fungerar perfekt till nötter, milda eller mellanlagrade ostar och småkakor. Verduzzon är mera kraftfull och är god till lagrade, smakrika ostar.

Marcos Ribolla Gialla är enkel med dämpade aromer. Anspråkslöst och ödmjukt i framtoningen, lätt, ren smak med tydliga mineraltoner och bra syra. Ingen showstopper men ett väldigt bra matvin. Det samma gäller för den ståltankslagrade friulanon. Kraftigare än det föregående vinet men ändå förhållandevis lätt för druvsorten. Erba Alta är också gjort på friulano men här är 30% av druvorna botrytiserade och vinet har lagrats ett år på neutrala barriquer. Ett betydligt mera komplext vin med större kropp. Riktigt bra och spännande vin som jag gärna återkommer till om ett par år.

Det var väldigt kul att få prova Marco Saras schioppettino. En väldigt begränsad produktion som tyvärr är slutsåld sedan länge, Marko hade vänligheten att plocka med sig de sex sista flaskorna till provningen. En av de lättaste och mest eleganta schioppettini jag provat. 12 dagars skalkontakt, ett år på begagnade barriquer. Sirlig doft, pepprig, grön paprika, viol och röda bär. Smaken lätt och mjuk men med intensitet. Ett vin man verkligen vill ha ett glas till av. Cabernet franc var det första av Marcos röda jag provade och det jag har druckit mest av. Väldigt druvtypiskt med lite grön paprika, lätt blommighet och röda bär. Också detta mjukt och relativt lätt med bra matvänlig syra. Marcos refosco är det kraftigaste av de tre röda. Här finns stoppning för några års lagring. Rustikt med mörka bär, lite jordigt, kryddigt och en touch blodapelsin. Smaken ungdomlig med mycket frukt, syra och distinkta tanniner. Stod upp väl mot en gräddig älggryta med svamp och stekt brysselkål.

Efter maten provades Marcos viner med ostar från Ebbesons Gårdsmejeri. Camilla Ebbesson prenterade tre ostar ur sitt sortiment. En mild vitmögelost, en kraftfull blåmögelost och en lagrad hårdost. Alla tre gedigna och smakfulla hantverksprodukter. Missa inte gårdsbutiken om du har vägarna förbi Möllhult. Hårdosten fungerade fantastiskt bra till picolit och blåmögelosten gjorde sig väl till verduzzon. Otroligt kul möte mellan två duktiga mathantverkare.





45 gäster, 280 IKEA-glas och en jävla massa disk.

2005 Moschioni Rosso

Under sommarsemestern i Italien letade jag runt efter viner från producenten Moschioni. Han är en av Friulis topproducenter med fler "tre superstelle" i Veronellis guide och ett mycket stort anseende. Moschioni gör, ovanligt nog för att vara i Friuli, enbart röda viner om man bortser från en liten kvantitet av det exklusiva dessertvinet Piccolit. Druvsorterna är uteslutande lokala storheter som Pignolo, Refosco dal Penduncolo Rosso och Schioppettino och priserna är genomgående i linje med anseendet. Jag satsade mina slantar, c a 15 euro, på en flaska av detta, Moschionis billigaste vin. Det öppnades och dracks på inköpsdagen. Jag blev gruvligt besviken. Hade jag befunnit mig i Sverige så hade det inte varit några problem. Tillbaka med flaskan till systembolaget. Nu blev jag lite mer osäker. Tänk om vinet skulle vara så här. Lite lätt frizzante påminde det om en enkel Lambrusco. Jag bestämde mig för att ringa till Moschioni och fråga om vinet skulle vara pärlande eller om det handlade om en defekt.

Jag är glad att jag ringde. Dels för att samtalet gav mig tillräckligt underlag för att jag skulle kunna returnera flaskan men ännu mer för samtalet i sig själv. Jag fick snabbt svar, ett korthugget "pronto"från vad som verkade vara en kvinna i övre medelåldern. Jodå, frågan om det var hos Azienda Agricola Mascioni besvarades med ett korthugget "si". Därefter fick jag veta att de minsann inte producerade några pärlande viner. De tänkte definitivt inte göra det heller. Om jag ville veta något mer så var Davide ute på fälten men skulle komma hem under eftermiddagen. Då var jag välkommen att ringa igen. Jag föreställer mig att det var mamma Maschioni jag hade haft på tråden. Jag returnerade min flaska till enoteket och fick en ny med mig hem utan tjafs. Den flaskan drack jag i kväll.

Jag vet egentligen väldigt lite om 2005 Moschioni Rosso. På nätet finns ingen information och producenten har ingen hemsida. Det jag vet är att gården ligger i närheten av Cividale del Friuli, inte så långt ifrån Udine. I området där Schioppettino-druvan har sitt ursprung. Jag vet inte vilka druvor men misstänker att en rätt stor del utgörs av just Schioppettino, kanske från unga stockar som ratats för Maschionis druvrena variant a 500 kr/flaskan.

Vinet är vacker och klart rubinrött, helt utan några blå reflexer. Det lämnar rejäla gardiner på glaskanten. Doften är minst sagt intensiv. En tydlig bärdoft men svårt att skilja ut enskilda bär, tänk blandsaft av yppersta klass. Bakom bärfrukten, på behörigt avstånd, finns något mer , något som inte ingår i min vokabulär men ta mitt ord på att det handlar om väldoft. Smaken följer doften med nästan ruggig precision. Vinet är medelfylligt och mycket friskt med slank munkänsla. Aromerna kompletteras med tydliga mineraltoner och ett lätt stråk av mandel. Jag gissar att vinet utsatts för en försiktig fatlagring.Tanninerna och den friska syran stramar upp och visar att det handlar om ett seriöst vin som inte bara stryker medhårs. Det dyker också upp ord som fokuserat, exakt och rent. Ett superbt matvin som matchade kvällens Spezzatino di Vitello med Polenta helt perfekt. Mina positiva intryck har säkert på inget sätt förminskats av min kontakt med Mamma Moschioni. Här handlar det om hantverk och kontakt med verkligheten hela vägen.

Ekologiska viner på Bjärhus

Igår kväll höll jag min första vinprovning utanför munskänkssammanhang. Platsen var loftet Bjärhus gårdsbutik. Temat ekologiska, hantverksmässigt framställda och ursprungstypiska viner. Det stora flertalet av gästerna var inte särskilt vana vinprovare. För mig känns platsen som det nära nog perfekta sammanhanget för de viner jag gillar. Deras syn på hur mat bör produceras speglar precis mina åsikter om hur man åstadkommer bra vin. Philippe Gimel höll en provning på Bjärhus för ungefär ett år sedan. När vi den gången klev ur bilen på gårdsplanen sa han direkt att han kände sig hemma.

Inför provningen botaniserade jag bland Vinminvins viner. Trots att jag har haft en hel del kontakter med dem under det senaste året har jag inte haft riktigt koll på hur mycket intressant det finns att hämta där. En rätt stor del av deras sortiment fyller de kriterier jag satt upp för provningen. Jag bestämde mig för fyra viner ur Vinminvins sortiment och spetsade med en favorit som just lanserats i beställningssortimentet. Två vita och tre röda, två franska och tre italienska. Först provade vi utan mat och sedan till långkok på fransyska. Lite mer än vanliga provningsskvättar i glasen.

Första vinet är 2009 Frantz Saumon Mineral+ från Montlouis i Loire. Ekologisk produktion, naturjäst, jäst o lagrat på ekfat av varierande storlek. 100% chenin blanc. Guldgult i färgen, intensiv, ungdomlig doft av äpple, citrus och örter. Smaken är verkligen instant pleasure. Omöjlig att inte falla för men inte det minsta inställsamt. Lever verkligen upp till namnet med flintiga mineraltoner. Massor av äpplen och citrus i smaken, uppfriskande syra som packas in i en lenande restsötma. Supertrevligt bersåvin, säkerligen en utmärkt ackompanjatör till asiatiska rätter och ost.

2009 San Savino Ciprea på 100% pecorino fick den något otacksamma uppgiften att ta vid. Jag insåg direkt att jag placerat vinerna i fel ordning. Givetvis skulle detta inlett. Mycket personlig doft. Lite jästig med aromer av citrus och päron. Tydliga mineraltoner och viss kryddighet. Smaken frisk, balanserad och med bra längd. Ett mycket intressant och personligt vin som säkert skulle vinna på några års lagring.

Vi fortsatte provningen med 2004 Bressan Schioppettino som jag bloggat om ett antal gånger tidigare. En stor personlig favorit som varit med på varje provning jag hållt. Jag ser ännu ingen anledning att bryta den traditionen. Precis som vanligt fin bärfrukt och lätt pepprighet. Över hela härligheten en lätt fläderaktig blommighet. Det känns också som att vinet har börjat utveckla lite tydligare mognadstoner med inslag av läder och tryffel. Smaken uppvisar perfekt balans. Bra frukt, frisk syra och perfekt tanninstruktur. Om mina beräkningar stämmer har jag korkat upp 30 flaskor av just detta vin. Den jag smakade under provningen den hittills bästa. I eftermiddag blir det en till.

2007 San Savino Fedus kommer från Marche och är gjord på 100% sangiovese. Intensiv och kraftfullt mörk doft med körsbär, choklad, bittermandel och nästan portvinsliknande aromer. Smaken går i precis samma still med frukten i centrum. Mycket kraftfulla tanniner och lång eftersmak. Ett välgjort vin men det finns en liten restsötma som stör mig. Det känns också som att det faller lite utanför ramen i detta sammanhang.

Provningen avslutades med 2006 SJB L'Argile. En ny årgång av vinet som i tidigare årgångar hette Cuvée Oligocene. Det handlar om en grenachedominerad blandning med 15% syrah och en liten del carignan och cinsault. Komplex doft med skogsbär, tobak, våta stenar och en del animaliska toner. Smaken mångfacetterad, fyllig, balanserad och kraftfull. Väl integrerade tanniner och en eftersmak som hänger kvar länge. För mig är detta bästa årgången hittills.

Sammanfattningsvis var det här en oerhört positiv upplevelse som verkligen gav mersmak. Jag kände en viss oro för hur vinerna skulle tas emot av en publik som inte provat så mycket men de möttes av stor öppenhet och lust att upptäcka. Mineral+ blev såklart den vita favoriten medan rösterna fördelades precis jämt på de tre röda. Flera som uttryckte en viss tveksamhet till Bressans Schioppettino förundrades över hur gott vinet var till maten. När det gällde Fedus var förhållandet det omvända. Många hade det som favorit vid den inledande provningen men tyckte att det tog över för mycket som matvin.

Samtliga viner, förutom Bressans Schioppettino som du hittar i BS, går att beställa från Vinminvin. De båda vinerna från San Savino finns även i beställningssortimentet via Ad Libitum.

Läs mer om Bjärhus här

2008 RoncSoreli Schioppettino di Prepotto La Vigna delloScoiatolo

Det har blivit allt roligare att komma hem från jobbet och dyka ner i schioppettino-lådan för att plocka upp en ny flaska. Lite som att få fortsätta läsandet av en riktigt bra bok. Dagens kapitel, det fjärde i ordningen, är ett av de mest spännande hittills men kanske inte riktigt det bästa.

RoncSoreli är en stor producent med Friulanska mått mätt. De har sammanlagt drygt 70 hektar som sprider sig över tre viktiga områden, utöver Prepotto även Corno di Rosazzo och Cividale del Friuli. La Vigna dello Scoiatolo är Ron Sorelis toppvin. Vingården ligger på c a 300 m ö h och jordmånen är den klassiska friulanska poncan. Vinet har lagrats 18 månader på botti.

Denna schioppettino är den mest kraftfulla från Prepotto som jag provat hittills. Vinet är mörkt och tätt i en blåröd nyans. Doften är verkligen fullpackad och mina associationer far iväg mot en osannolik blandning av syrah från norra Rhône och toskansk sangiovese. Här finns mogna björnbär och svarta vinbär, en del rökt fläsk och peppar som för tankarna till syrah. Rejält med friska körsbär och örter känns som hämtade från Toskana.

Smakupplevelsen följer precis samma spår. Det här är ett fylligt och kraftfullt vin med frisk syra, generöst med frukt och rejäla tanniner. Munnen full med läckra mörka bär och riktigt god eftersmak med körsbär, kryddor och lätt bitterhet. Suveränt gott nu och med stoppning och struktur för ett antal års lagring.

2004 Bressan Schioppettino

På julafton är det öl och brännvin som gäller. Vinet dyker inte upp förrän sent framåt kvällen och då i form av port till julkaka, nötter och choklad. På juldagen är det däremot ytterst välkommet med ett avbrott i julmatsätandet med mera vinvänlig mat.

Ikväll korkade vi upp en flaska 2004 Schioppettino från Bressan som jag och Trisse besökte i våras. Bressans viner har aldrig gjort mig besviken och de bjuder alltid på en riktig upplevelse. Så även denna afton. Schioppettino är en lokal friulansk druva som odlas i ett mycket begränsat område. Den går också under namnet Ribolla Nera. Vinet har jäst vid ca 25 grader och har haft lång skalkontakt. Det har lagrats på ståltank och sedan två år på botti
2004 Schioppetino har en genomskinlig rödlila färg. Doften tar en verkligen på en tur. Här finns blåbär, hallon, björnbär och röda vinbär. Sedan dyker det upp klockrena svarta vinbär. Över allt vilar en lite märklig blommighet. Lägg till en vag rökighet, mineraltoner och lite peppar.

Vinet är slankt, läskande och mycket friskt med en penetrerande syra. Det är inget maffigt, fylligt vin men jag vill ändå beskriva det som kraftfullt. Frukten är fantastisk och smaken är verkligen intensivt. Trots dryga fem år på nacken så känns vinet mycket ungdomligt. Jag är övertygad på att det kan utvecklas mycket och vinner säkert på några års lagring Det är mycket personligt och udda vin som definitivt inte passar alla. Samtidigt är inte smakupplevelsen helt skild från en riktigt bra syrah från norra Rhône. Tänk en Crozes-Hermitage eller en St Joseph med turbofrukt och extra skjuss i syrorna. Köpt hos danska Winewise för 165 DKK

Skånsk vinbloggar-extravaganza

En mycket trevlig inledning på ett hårt arbetspass, courtesy Gôut

De extravaganzor Billigt Vin-redaktionen hängivit sig åt under åren bleknar, i jämförelse med den Gôut förtjänstfullt samlat ihop till under lördagen. Italienska Viner, Alsace Wines, Mina Vinare, Uppkorkat, Vård och vin och Billigt Vin gör Gôut sällskap i ett chambre separé på Lagmarks etablissemang vid Sundstorget i Sundets Pärla.

Gôut om riesling 2008 Alsace/Baden

Gôut bjuder på fyra rieslingar från 2008, sprungna ur ett mycket begränsat geografiskt område men från olika jordmån och sinsemellan väldigt olika. Redan här, utan facit i hand, virvlar mina tankar iväg åt alla möjliga håll utom just mot Alsace/Baden och riesling. Det säger väl mest om hur lite jag känner den druvan och den regionen - man så trevligt att upptäcka denna sida av saken! Riktigt mineralfriska och syrliga uppsträckare inför den fortsatta färden. Maders Rosacker är riktigt torr och matvänlig. Baden-vinet, från vulkanisk mark, har en fint blommig fruktighet i doften och ett knivskarpt bett i syran när det kommer i munnen. Bott Geyls Schlossberg är till en början funkigare i glaset och bjuder på en intressant resa. Det sista vinet är försiktigare i doften och bara bra, helt enkelt. Gôut har redan rapporterat utförligt här.

Billigt Vin (Jörgen) om qvevrivin från Georgien

En qvevri-provning kommer därnäst. Det första vinet, en ung rkatseteli från Alaverdi-klostret, är chockartat strävt när det kommer i munnen - "jävla tanniner" är det enda jag skrivit i blocket. Det är till och med mer än jag minns från senast jag drack det, då till en lunch på Alaverdi-klostret där särskilt en salt ost lyckades locka fram en väl dold fruktighet ur tanninattacken. Jag känner mig som en skurk som utsätter mina medmänniskor runt bordet för denna bedövande upplevelse på ett så tidigt stadium och bestämmer mig för att låta den resterande flaskan i källaren vila minst fem år för att se vad som händer. Turligt nog är kisin från Schuchmanns qvevri-linje mycket behagligare, den är från 2006 och i jämförelse en kärleksfull smekning. Pheasant's Tears mtsvane är kanske det mest intressanta vinet, återkommer eventuellt till det. Den avslutande saperavin från 2010 utger sig i glaset för att vara svartvinbärssaft men har en sjysst matvänlig kombination av tanniner och syra. Skulle också vara intressant att återvända till om fem år.

Alsace Wines om pinot noir Alsace/Bourgogne

Alsace Wines visar att Alsace kan pinot noir. Jag blir väldigt förtjust i Martin Schaetzels Cuvée Mathieu, för mig finns där en koppling till några av de nerello-viner från Etna jag gillat så mycket de senaste åren. Koebberle Kreyer bjuder på en fin doft av rosor och lite körsbär, en mycket pigg och social 2003:a.

Härnäst får Vård och vin gå in med ett sötvinsinspel innan tapas-buffén kommer in. I hastigheten missar jag att ta bild på de tre vinerna, men det finns i Vård och Vins post Jo, jag é fan bitter. Vinerna gör oss inte bittra och kommer som ett skönt divertissement innan maten. Moulin Tauchais från 1993 - åhå! Chenin blanc i sin mest raffinerade form. Med eller utan hår på bröstet faller alla runt bordet för detta. En Recioto di Soave och en sauternes från Rieussec flankerar fint.

Billigt Vin (Ingvar) om Carso

Carso! Ingvar tar oss till en högplatå som är karg, otillgänglig och alldeles underbar. Kantes malvasia och vitovska är förvånansvärt lika i uttrycket - betydligt älskligare och  mer omedelbara än terrängen de härstammar från. Och när ska jag lära mig skilja mellan malvasia och friulano, som jag trodde det första vinet var? Terranon är precis så syrligt mineralrik och hälsosam som man kan önska sig, utan tvekan den bästa jag smakat. Men det är Zidarichs skalmacererade vitovska i årgång 2007 som sticker ut, vresigt men med en glimmande guldklimp av frukt och finess långt därinne, för mig själva sinnebilden av vinmakaren och hans gränsland mellan Italien och Slovenien. Oroväckande nog har tydligen Parker upptäckt och hyllat Zidarichs malvasia, vilket gör att priserna kan stiga. Men Winewise listar dem fortfarande för 235 danska. Kanske återvänder den strame Zidarich till Fri Vin den 9:e juni. Jag tillåter mig att återanvända en passus från senast:

"Mitt i ståhejet på Fri Vin-mässan stod han stilla, tyst och bredbent med händerna på ryggen och blickade ut över den larmande menigheten. Till höger om sig hade han den dynamiske Fulvio Bressan, till vänster ett gäng animerade fransoser från Rhône-dalen. Han är från Karst, Zidarich, en karg och krävande högplatå som tycks forma stern men and wines (jag kan inte hitta på något lika passande svenskt uttryck). Jag närmade mig med tvekan. Ingen annan stod vid hans tunna och smakade och vid det laget var jag ganska rund under tofflorna (jag har ännu inte lärt mig hur man gör när man spottar). Inte bästa tillfället att befrynda en storhet i vinvärlden och det blev heller inte mycket bevänt med konversationen. /.../

- You have red soil, försökte jag imponera med min lokalkännedom.
- ?
- The... the ground... red!
- Yes, red.

Oförtrutet fortsatte jag pressa min lycka:
- Do you know Vodopivec?
-?
- V-O-D-O-P-I-V-E-C, winemaker!
- Yes, I know him.

Typ."

Zidarichs vitovska

 Italienska viner om italienska viner

Italienska viner om italienska viner (forts.)

Trincheros grignolino och Le Taragne (2004), den senare en dolcetto med ett säreget uttryck - Trinchero är ytterligare en bekantskap från Fri Vin, vilken Patrik låtit spira genom ett flertal besök på plats. Vinerna finns hos Winewise för 125 respektive 135 danska. Barbera d'Astin kommer från Cascina Tavijn, presenterat av Patrik här. Carema och Le Piane är helt knäckande bra, framför allt om man tänker på deras framtid - om tjugo år är de förmodligen på ett strålande humör. Ojoj! Le Piane har lite vespolina och bonarda mixade med nebbiolon, carema är druvren nebbiolo.

Billigt Vin (Ingvar) om schioppettino

Schioppettino di Prepotto

Man blir...

...ressugen.

Schioppetino är druvan som nästan helt utrotades men räddades av en framsynt vinodlare. Nu har den fått en egen appellation, Schioppettino di Prepotto. Kanske 25 hektar och ett tjugotal odlare. Ingvar har med sig en försvarlig del av årsproduktionen, alltså, med sina sex smakprover. Så fint, så trevligt, så förföriska vitpeppar- och kryddpeppardofter som väcker så många minnen. Och lagerblad. och körsbärsfrukt. Barriquelagring är det som gäller i byn, kanske kan man hoppas på att någon kommer på att testa botti, som Bressan.

Uppkorkat om det nya Sydafrika

Uppkorkat visar sidor av Sydafrika som vi kanske anade fanns, men som vi inte visste var vi skulle leta för att hitta. I Swartland, till exempel, hos en ung, egensinnig vinscen som blomstrar där. De två första vinerna är sydafrikanska tolkningar av sydfranska druvmixar. Raats cabernet franc är väldigt trevlig och jag tror jag fick med en slatt hem som jag kanske återkommer till. Rent formidabelt bra är Pofadder (cinsault) - raka motsatsen till så otrevlig som reptilen det fått namn av säkert kan vara i ett direkt möte. Det enda farliga med vinet i fråga är att man kan bli beroende av det. Vid det här laget är mina anteckningar mycket sporadiska och de som finns uppvisar tydliga tecken på förvirring - så kolla upp andra blogginlägg (förhoppningsvis kommer ett initierat inlägg på Uppkorkat inom kort).

Mina Vinare, efter denna aptitretare, om syrah

Oui!

Dags för mat, en fint komponerad trerätters från Lagmarks expanderade restaurangkök. Först grillad pilgrimsmussla under ett parmesanflarn och på en bädd av sparris. Mina Vinare plockar fram en torr grenache gris från producenten L'Oustal Blanc i Minervois. Det är ett synnerligen trevligt vin de table - från 2005 som framgår av etiketten - som passar som hand i handske till maten. Förslaget att ha kvällens sista provning i samband med maten - rosasaftiga lammracks med potatisgratäng och selleripuré - är helt kongenial. Tre druvrena, men inte särdeles typiska franska syrah-viner - Chapoutiers Les Granits från Saint-Joseph (2003), Le Clos de Fees De Battre Mon Coeur s'Eest Arrête från Roussillon (2009) och La Porte du Ciel från Négly (2007) - sitter som en smäck. Les Granits och De Battre... blir en påträngande påminnelse om att inte glömma bort syrah-druvan, det har blivit alldeles för lite av den varan på senaste tiden. Domaine de Mas Blanc (2005) från Collioure har en skvätt grenache blanc i sig och är ett ganska märkligt men intressant vin. Inga bilder så dags på kvällen.

Extensivt, omtumlande, lärorikt, gott! Med ett lager av de viner som provats under kvällen i källaren skulle man klara sig gott i alla väder för oöverskådlig tid framöver.

Vi pratade också: om bloggande, om naturviner, om terroir, om vinjournalistik, om resor, om möten med producenter, biskopar och regioner. Kanske är det bästa med att blogga om vin de möten IRL det leder till.