Nyårskrönika

Om man väntar tillräckligt länge att skriva om något kan man alltid klämma in det i en nyårskrönika. Med tanke på allt jag druckit under året och inte skrivit om skulle det kunna bli en lång och säkert inte särskilt intressant drapa. Istället riktar jag in mig på några händelser som präglat det gångna vinåret för min del.

Det har blivit tydligare att Billigt Vins irrfärder - trots en fortsatt, klädsam vinglighet - allt oftare följer vissa rutter i rummet och i filosofin bakom tillverkningen av vinerna vi dricker. Under 2011 har bloggarkollegan Italienska Viner varit en återkommande och säker vägvisare i terrängen. Två minnesvärda provningar i IV:s regi står ut som årets höjdpunkter, tillsammans med mässan Fri Vin i Köpenhamn. Koordinaterna till Sjörröd, där IV har sin fysiska hemvist, och några obskyra importörer på andra sidan Sundet har ritats in på kartan.

Vi har rört oss längs några olika axlar. En geografisk sådan går mellan Piemonte - inte särskilt förvånande när IV är inblandade - och Sicilien. Senast det begav sig i Sjörröd låg fokus på Trinchero, med hemvist i Agliano Terme, och Arianna Occhipinti från Siciliens sydöstra hörn. I och med det hamnade vi också på den axel som brukar sammanfattas med begreppet naturliga viner. Kanske kunde man kalla det icke-interventionistisk vinproduktion - men samtidigt är producentens intentioner och interventioner i vingård och -källare högst närvarande i det färdiga resultatet. Att tillföra så lite som möjligt är förstås även det en medveten strategi.

Ezio Trinchero på Fri Vin 12/6 2010.

Trincheros orangea viner är, exempelvis, enligt vingårdens hemsida resultat av många års experiment med produktionstekniken. Man kan tänka sig att det handlar om när druvorna skördas och om macerationstiderna, alltså hur länge vinet har skalkontakt. Vad ska man då kalla dessa viner? Trinchero själv använder ordet "peculiar" för att beskriva sin chardonnay Palmé. Systervinet Sogno di Bacco omtalas som ett mycket märkligt eller speciellt vin, som med sin söta doft och torra smak gör det "strange on the table". Och visst uppför de sig inte som man är van vid. I Sjörröd fick vi bekanta oss med just Palmé och Bianco, viner som görs i ytterst små volymer och som Patrik och Linda fått med sig från ett besök på vingården. Under de timmar vi sitter bänkade visar vinerna ständigt nya sidor och dimensioner av sig själva. De behöver tid för att blomma ut helt och fullt, men har man tålamod blir man rikligt belönad. Visst gör kontrasten mellan den sötfruktiga doften och den tanninrika smaken att man blir konfunderad, men däri består också vinernas charm och förmåga att fascinera.

Kanske kan man beteckna dessa viner som märkliga. Eller tvärtom som den naturligaste sak i världen. De placerar sig på en axel som sträcker sig mot nordost och passerar Friulien, Goriska Brda och Istrien. Och åt andra hållet, mot nordväst, drar den iväg mot Loire och passerar Didier Chaffardons ägor. Återigen tänker jag på Uroš Rojacs ord under den omtumlande slovenska vinfestival jag och Ingvar bevistade för vad som känns som en eon sedan: "Once you taste these wines there's no going back". För mig är det en sanning med modifikation. Jag har inga problem att dricka annat slags vin, och de där orangea är inte heller så lätta att lägga vantarna på. Men det är när jag får tillfälle att umgås med viner som Palmé och Bianco som jag påminns om det verkligt roliga med att vara en irrfarare i vinets värld.

Det hör i dessa tider också till att blicka framåt. Nyårslöften är till för att brytas och därför får det vara. Men ambitioner kan man ju ha. Min är att försöka koncentrera irrandet längs de linjer som skissas ovan. Två röda druvor, nerello mascalese och frappato - båda med hemvist på Sicilien - hoppas jag kunna bekanta mig mer med. Och varför inte då från producenterna Tenute delle Terre Nere, Calabretta och Occhipinti, som Ingvar och IV gjort ett förtjänstfullt jobb med att introducera under året? Kampaniens aglianico-viner kommer säkert att hamna på tapeten, om jag beaktar vartåt mitt intresse dragit den senaste tiden.

Vidare hoppas jag på en repris på Fri Vin-mässan, om Stefan Jenssen och hans kumpaner lyckas få till en sådan. Av vita druvor vill jag ha mer av chenin blanc à la Loire, tocai friulano och ribolla gialla i glaset.

Allt detta får mig att ana att jag kommer att handla mindre på Bolaget framöver, om inget radikalt annorlunda händer med nylanseringarna. När Räknetrissen gjort sitt känns det oftast som att det räcker med uppmärksamhet åt de ständiga nyhetssläppen. Säkert med orätta, men det är svårt att hålla någon linje om man samtidigt ska springa på allt som fladdrar förbi på SB's hyllor.

Till slut går utnämningen Värdigaste Vinbonde 2010 till Benjamin Zidarich. Mitt i ståhejet på Fri Vin-mässan stod han stilla, tyst och bredbent med händerna på ryggen och blickade ut över den larmande menigheten. Till höger om sig hade han den dynamiske Fulvio Bressan, till vänster ett gäng animerade fransoser från Rhône-dalen. Han är från Karst, Zidarich, en karg och krävande högplatå som tycks forma stern men and wines (jag kan inte hitta på något lika passande svenskt uttryck). Jag närmade mig med tvekan. Ingen annan stod vid hans tunna och smakade och vid det laget var jag ganska rund under tofflorna (jag har ännu inte lärt mig hur man gör när man spottar). Inte bästa tillfället att befrynda en storhet i vinvärlden och det blev heller inte mycket bevänt med konversationen. Zidarichs engelska är nästan lika obefintlig som min italienska och slovenska.

- You have red soil, försökte jag imponera med min lokalkännedom.
- ?
- The... the ground... red!
- Yes, red.

Oförtrutet fortsatte jag pressa min lycka:
- Do you know Vodopivec?
-?
- V-O-D-O-P-I-V-E-C, winemaker!
- Yes, I know him.

Typ.

Tre flaskor stod uppställda: vitovskan, terranon och malvasian. Inga lättillgängliga viner precis - sådan herre, sådant vin kanske man kan säga - och det här var inget lämpligt tillfälle att ge dem den tid och uppmärksamhet de förtjänar. (Någon vecka senare bjöd Ingvar på en Vitovska i en tidigare årgång, vilket var en helt annan och mer koncentrerad provning.) Som jag minns det tyckte jag överraskande nog mycket om terranon - fann den inte så ansiktsskrynklande vresig och syrlig som man kunde befarat - men det kan ha att göra med min berusningsgrad vid tillfället.

Några bilder på Zidarich vågade jag inte ta. Hans syster Mateja var också på plats. Hon är gift med Primož Lavrenčič, bor numera i byn Podraga i Vipava-dalen och var här för att presentera Sutors viner. När jag hälsade på hos Primož i mars 2009 visade han en nyanlagd vingård där han planerade för en framtida ny linje viner. Mateja hade med sig en ung, utmärkt malvasia därifrån - tyvärr hade flaskorna med rebula (tror jag det var) från samma vingård blivit stulna på vägen. Mateja vågade jag fota, här tillsammans med sin brorson som verkade tycka det var sådär kul att hänga med pappa Zidarich på vinmässa.